Foto: Ryan Lawler / Public domain
Foto: Ryan Lawler / Public domain

När väl de kinesiska myndigheterna hade vaknat gick bekämpningen av coronaviruset snabbt. Efter en månad slutade folk praktiskt taget att dö i sjukdomen. Nå, en diktatur kan kanske kosta på sig drastiska metoder, säger kanske den korttänkte. Men i Taiwan, Sydkorea och Japan var man faktiskt ännu effektivare.  Man reagerade snabbare, man kom fort igång med begränsning av smittspridningen och man tog hand om de insjuknade. I Sydkorea dog 229 personer, i Japan 136 och på Taiwan 6 personer[1].

Varför var dom så effektiva i Ostasien jämfört med Europa och USA? Den amerikanske bloggaren Ian Welsh har en teori: I Ostasien lever man på industri, i Europa och USA ägnar sig den styrande klassen åt penningspekulation[2]. De lever i en imaginär värld där de inte behöver bry sig om något verkligt. De har, som George Orwell konstaterade[3] om den brittiska överklassen som redan på 30-talet främst ägnade sig åt finanser, en tjock stoppning av pengar mellan sig själva och verkligheten och behöver inte förstå hur något är.

Därför faller den lätt för konsulters locktoner om hur man kan tjäna ännu mer pengar på att ta bort verksamhet som exempelvis vårdplatser och beredskapslager. Den enda verklighet som finns är den som syns på skillnaden mellan inkomster och utgifter i bokslutet.

Det är inte bara finanser som tar utrymme från verklig produktion. Under folkrörelseuppsvinget på 90-talet klagade såväl indiska småbönder som amerikanska hackers över att vad kapitalister nuförtiden ägnar sig åt är vägtullar. Istället för att producera nya värden tar de upp avgifter för användning av sånt som redan finns, inklusive sånt som har producerats gratis. Den brittiske kulturgeografen Brett Christophers kallar detta fenomen rentierekonomi[4]. Förutom finanser handlar det främst om patent/copyright, naturresurser och offentliga kontrakt. Enligt Christophers tjänar samtliga de 30 största företagen på Londonbörsen sina mesta pengar på sånt. De rent producerande företagen är generellt mindre och olönsammare och därför inget som överklassen gärna ägnar sig åt.

Den amerikanske konservative ekonomen Clayton Christensen klagade över det här i en Forbesartikel 2011 med hänvisning till Dell som han ansåg hade outsourcat allt ”inklusive sina egna hjärnor”[5]. Det enda som fanns kvar var ett varumärke och diverse patent. Resten gjorde kineserna. Enligt Christensen för att ägarna främst var intresserade av vinstkvoten, men kanske också för att det är svårt att organisera en produktionskedja. Något den degenererade västliga kapitalistklassen inte längre gitter.

Och om det s.k. näringslivets toppar inte kan förstå någon annan verklighet än bokslutets blir det svårt även för den politiska eliten att göra det. Det är inte bara Magdalena Andersson som ser ett överskott i bokslutet som politikens syfte och kärna. Det är ju faktiskt inskrivet i EU:s stadgar. Där det också finns inskrivet att det inte finns nån kvalitativ skillnad mellan olika ekonomiska verksamheter, Blackstone Group eller Rut är lika värdefullt som Sandvik eller grundskolan[6]. Att med politiska medel prioritera mer avancerade verksamheter är förbjudet.

Om man vill peka ut en tidpunkt då eliterna i Europa/Nordamerika förlorade förståelsen för att produktion och profiterande var två olika saker duger 1968 lika bra som något annat datum. Det var då 1900-talets världsledande elektronikföretag RCA beslöt att i fortsättningen ägna sig åt s.k. diversifiering. Dvs lite planlöst köpa upp lönsamma företag i vilken bransch som helst, t.ex. Hertz eller Random House, för att trissa upp sin aktiekurs istället för att använda sina ackumulerade vinster till att utveckla nästa generation av elektronik när färg-tvn var klar[7]. Diversifiering blev sen en fluga bland de nordatlantiska storföretagen, bland annat Volvo. Istället var det japanska företag som Sony, Toshiba, Hitachi, Sharp, Panasonic och JVC som utvecklade videon, bland annat genom att rekrytera kunnigt folk från RCA, IBM och Philips, och med benägen hjälp från dessa och andra företag bygga upp sina försäljningskedjor i Europa och Nordamerika och ta över resten av radio-TV-branschen också.

Kommer coronaepidemin att tvinga eliterna att vakna upp till verkligheten, som en del har hävdat[8]? Knappast, för många skulle skrika då, och de politiker som skulle genomföra förändringarna i praktiken är bara kompromissmakare mellan intressen som redan är organiserade. Så frågan borde snarare ställas Kommer stockholmarna att storma landstingshuset och kräva landstingsrådens huvuden på ett fat för Nya Karolinska? Kommer sjukvårds- och skolpersonalen att gå i partiell strejk och vägra uppfylla NPM-redovisningarnas alla krav? Innan sådant sker blir alla eventuella förändringar marginella.

Det var faktiskt högst reell strejkverksamhet som fick överklassen att acceptera den socialdemokratiska reformpolitiken som ett mindre ont på 1930-talet. Den svenska strejkfrekvensen på 20-talet har aldrig någonsin överträffats i något industriland[9].

Ian Welsh liknar den nordatlantiska elitens tillvaro vid Versailleshovets, där aristokraterna fyllde sina dagar med frivoliteter utan att kunna höra hur det mullrade i fjärran. Han glömmer att de hölls där i hundra år innan det mullrade på allvar.

Noter

[1] https://en.wikipedia.org/wiki/2019%E2%80%9320_coronavirus_pandemic, hämtat 16.4.2020.

[2] https://www.ianwelsh.net/why-western-elites-are-so-incompetent-and-what-the-consequences-are/

[3] The road to Wigan Pier, http://www.george-orwell.org/The_Road_to_Wigan_Pier/7.html

[4] The rentierization of the United Kingdom economy https://thenextrecession.files.wordpress.com/2019/09/christophers-renterization.pdf

[5] https://www.forbes.com/sites/stevedenning/2011/11/18/clayton-christensen-how-pursuit-of-profits-kills-innovation-and-the-us-economy/#a87ae1228eb6

[6] Detta är en grundsten i Erik Reinerts kritik av EU, se t.ex. Towards a better understanding of convergence and divergence, https://developingeconomics.org/2017/11/23/towards-a-better-understanding-of-convergence-and-divergence-or-how-the-present-eu-strategy-at-the-expense-of-the-economic-periphery-neglects-the-theories-that-once-made-europe-successf/. Han är noga med att påpeka att den verklige industrialisten är väl medveten om skillnaderna – schumpeterianen Erik Dahmén som präglade begreppet utvecklingsblock (industribranscher som är beroende av varandra för att utvecklas) var faktiskt Wallenbergs hovekonom på den tiden det begav sig.

[7] Enligt Alfred D. Chandler: Inventing the Electronic Century, Harvard University Press 2005.

[8] T.ex. Rolf Å Gustavsson, https://www.dagensarena.se/essa/tecken-pa-en-ny-regim-i-coronatider/, eller Anders Jonsson, https://www.dagensarena.se/opinion/eftertankens-kranka-blekhet/.

[9] Enligt Giovanni Arrighi & Beverly Silver: Labor movement and capital migration: The United States and Western Europe in world historical perspective, i Charles Bergquist (ed): Labor in the capitalist world economy, Sage 1984.

{jcomments lock}

Kommentarer

0
Jan Wiklund
3 years ago
På mig förefaller det snarare som det är något periodiskt återkommande. Redan för mer än hundra år sen talade man om "finanskapitalism som kapitalismens senaste stadium". Och sen blev det återigen produktion som gällde.

Carlota Pérez har utnyttjat en tankefigur från Nikolaj Kondratiev och talar om ungefär femtiåriga investeringscykler i ny teknik. Dvs kanaler och textilindustri i början av 1800-talet, järnvägar i mitten av 1800-talet, stål och elektricitet i början av 1900-talet, och bilar och hushållsmaskiner i mitten av 1900-talet. Medan en sån pågår råder full sysselsättning, men man kan inte hålla på för länge för förr eller senare blir behovet täckt. Då börjar en period av finansiell frihjulning, tills nåt nytt slår igenom och en ny investeringsvåg tar fart (Carlota Pérez: Technological revolutions and financial capital, Edward Elgar 2002).

Frågan är då varför finansdribblandet har hållit på så länge. "Normalt" brukar det ta max 20 år. Här tror jag vi själva bär skulden. "Normalt" brukar starka rörelsemobiliseringar tvinga den härskande klassen att bli seriös - 1790, 1848, 1880-tal, 1930-tal. Men den rörelsemobilisering vi hade runt 2000 var för svag och hade dessutom sitt epicentrum i Latinamerika (se mer om detta på http://www.folkrorelser.org/blogg/2011/12/10/hur-folkrorelser-tvingar-makten-att-bli-serios/).
Like Like Citera
0
Anders Romelsjo
3 years ago
Du beskriver delar av den senaste fasen i imperialismens utveckling.

Man kan säga att du beskriver finanskapitalets frammarsch och flyttning av produktionen till andra länder från USA, andra i-länder i Väst, Japan, Kanada, NZ och Australien, det som Samir Amin brukar kalla Triaden.
Låt mig ta några till synes relevanta uppgifter från ”USA som världspolis”
Finanskapitalet vinster i USA ökade från 12 % av de totala inhemska företagsvinsterna i USA år 1965, till 21 % år 1985, och till 34 % år 2009. (Foster & McChesney 2012). (https://www.statista.com/register/). Vinsten sjönk till 7 % vid den ekonomiska krisen, ökade snabbt till drygt 30 % på ett par år och låg på 29 % år 2017. (https://www.whitehouse.gov/wp-content/uploads/2018/02/ERP_2018_Final-FINAL.pdf). Table B-6. Corporate Profits by Industry). Man kan kanske kan se globaliserad monopol-finanskapital (Foster 2010) eller generaliserad monopolkapitalism (Amin 2019). som en ny fas i kapitalismen.
Du berör produktion utomlands. Utlandsinvesteringarna har ökat kraftigt från främst utvecklade industriländer fram till 2015, och Kina kommer med stormsteg.
Under tioårsperioden 1970-1979 uppgick USA:s utlandsinvesteringar till 123 miljarder dollar och under femårsperioden 2009-2013 till 1601 miljarder. (http://unctadstat.unctad.org/wds/TableViewer/tableView.aspx). Toppåret var 2015, sedan en stagnering. Kanske har viss mättnad skett av utlandsinvesteringar från USA och en stagnation även för profit från utlandsinvesteringar. Detta nämns i World Investment Report för 2018 från UNCTAD. En annan orsak var att vinster från utländska investeringar fördes tillbaka till USA efter skattereformen 2017.
I hela världen noteras en kraftig ökning av utlandsinvesteringarna från motsvarande 1 430 miljarder dollar (inkommande, ”inward”) år 2013 till 2 033 miljarder dollar år 2015, och sedan en kraftig minskning till 1 297 dollar år 2018.
De totala samlade utlandsinvesteringarna uppgick 2017 till 31 biljoner dollar. USA svarade för 7,8 biljoner, en ökning från 4,8 biljoner år 2010. (UNCTAD. Trade and Development 2019, Annex: Table 2).

Den viktigaste trenden är den kraftiga ökningen av utländska direktinvesteringar i utvecklingsländer och länder i f.d. ”Östeuropa”. Denna andel uppgick till 33 % år 2006, och till 61 % 2013.
I samband med krisen kan klasskampen bli tydligare. Men arbetarklassen och närstående är mycket dåligt förberedda. Tyvärr.
Like Like Citera
0
Jan Wiklund
3 years ago
Jag kunde möjligen ha lagt till att de japanska elektronikfirmor som slog ut sina europeiska och US-amerikanska konkurrenter fick mycket stöd och uppmuntran av det japanska industridepartementet. Sånt är förbjudet enligt EU-lag, och när det gäller USA antar jag att staten inte kan göra något när företaget självt inte vill.
Like Like Citera

Comments for this post are closed

Mest läst av skribenten

Senast på bloggen

Category Image

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.