Keynes, staten och den ekonomiska krisen

Nu är det samhällsreformatorernas tid. Den ekonomiska krisen har utlöst en formlig explosion av debattinlägg. Precis som under finanskrisen 2008/2009 har den gamle John Maynard Keynes återigen dykt upp. En debattör som förespråkar keynesianismen är Torsten Kjellgren i en artikel i Dagens Arena (2020-04-19). Kjellgren tror att vi befinner oss i ett paradigmskifte där nyliberalismen och idealet om en hårt nedbantad stat överges och där istället jämlikhet och gemensam välfärd på nytt kommer att sättas högt. Den här trosvissheten baserar han på de historiska framgångarna för keynesianismen. Bland annat menar han att keynesianismen spelade en central roll för uppbyggandet av det svenska välfärdssamhället under 1950- och 60-talen.

Men enligt min mening spelade keynesianismen en väldigt liten roll i uppbygget av det svenska välfärdssamhället. Keynesianismen råkade bara var en idériktning som passade rätt bra in på den materiella utveckling som pågick. Det var helt andra faktorer som var avgörande, bland annat folkrörelsernas decennielånga kamp för välfärdsreformer (hyresgäströrelsen är ett exempel), arbetarklassens strejk- och lönekamp (löneandelen steg dramatiskt under 1950-talet), den långa ekonomiska högkonjunkturen efter världskrigets massmord och förstörelse och den imperialistiska utsugningen av tredje världen (under vars paraply svenska företag verkade).

Torsten Kjellgrens uppfattning är att det är de ekonomiska och politiska idéerna som är bestämmande för politikernas inriktning och samhällets utveckling. Han skriver att regeringarnas politik är produkter av de ideologiska vindar som blåser kraftigast. Regeringarna styrs av de ekonomiskt-politiska idéer som är inflytelserika vid till exempel en kris´ utbrott, men det kan också var så att krisen utlöser ett ideologiskt paradigmskifte.

Det här är en idealistisk uppfattning. Idealismen är också en gemensam nämnare för många andra debattinlägg om krisen. Man anser i allmänhet att det är de politiskt/ekonomiska idéerna och den politiska viljan som styr utvecklingen. Det innebär också att en annan politik är möjlig, bara viljan finns. I Dagens Nyheter (2020-04-14) skriver ekonomihistorikern Lars Ahnlund att skattetrycket bör höjas till förmån för välfärdssatsningar. Han menar att lönerna bör bli högre för anställda inom bland annat sjukvården. Björn Elmbrant föreslår i Dagens Arena (2020-04-14) att staten ska ta över sjukvården från regionerna och dessutom ta över tillverkningen av läkemedel och sjukvårdsutrustning.  Vänsterpartiet kräver att staten tar över en del av ägandet för de företag som får offentligt stöd. Samma sak kräver Göran Greider i Dala-Demokraten (2020-04-07). Den tyske statsvetaren Marc Saxer skriver att finansmarknaden åter bör ställas under demokratisk kontroll, det vill säga återregleras. Han menar också att det är Socialdemokraterna som kan rädda oss ur krisen (DA 2020-03-30).

De flesta skribenter i debatten kräver att staten griper in. Vanligaste kravet är naturligtvis att staten måsta satsa, och satsa mycket, på välfärden och speciellt sjukvården. Detta motiveras med att samhället skulle tjäna på en satsning på sjukvård och välfärd. Sverige skulle till exempel bli mer jämlikt. Ett annat argument som ofta förekommer är att nyliberalismen nått vägs ände och att den ekonomiska krisen visat de nyliberala lösningarna inte fungerar, därför förväntar man sig att regeringen nu väljer en annan politik. 

Nu är det inga nya problem som diskuteras. De bristande resurserna, som under Corona-krisen framträder så tydligt, har funnits länge. Och de har varit väl kända. Den första frågan samhällsreformatorerna rimligen borde utreda är; varför har staten inte satsat på sjukvården och välfärden tidigare? Och varför har man inte återreglerat finansmarknaden? Har det varit av illvilja? Nej, givetvis inte. Har det varit av bristande insikt och dåliga kunskaper? Knappast. Regeringens medlemmar känner nog väl till att Sverige skulle bli mer jämlikt om satsningar på välfärden gjordes. Många debattörer menar att krisen har gjort bristerna så oerhört tydliga och det i sig är ett skäl till att tro att regeringen och staten nu kan inse bristerna och göra någonting åt dem.  

Den politiska viljan är naturligtvis viktig. Efter valet 2018 kunde Socialdemokraterna antingen gå i opposition och behålla viktiga delar av sin politik eller också sitta kvar i regeringen, och i samarbete med C och L lägga om politiken åt höger. Partiet valde det senare. Man kunde ha valt det förra. Men det finns andra faktorer i den politiskt/ekonomiska utvecklingen som har betydelse och som nästan inte alls berörs av dagens debattörer. En sådan faktor är statens karaktär. Johan Ehrenberg är, vad jag har sett, den enda som diskuterar statens roll i den ekonomiska krisen. Han gör det inte en intressant artikel med rubriken Staten är inte god (ETC  2020-04-03).

Orsaken till att vi har en mycket stram statsbudget i icke-kristider och att vi har en privatiserad och anorektisk offentlig sektor av just in time-typ är inte av illvilja, utan därför att det synkar bäst med den nuvarande nyliberala, kapitalistiska ekonomin. Den ekonomiska makten, det vill säga den finanskapitalistiska eliten, har vare sig för egen del eller för sin profitutvinning något behov av en stor offentlig sektor. Tvärtom är en hårt privatiserad och mager offentlig sektor gynnsamt för profiteringen. Gynnsamt är också en stat med liten statsskuld som i ekonomiska kriser, som den vi har nu, kan gå in med stora ekonomiska subventioner till finanssektor och näringsliv. Statens finansiella resurser är långt viktigare än välfärdssektorns funktionalitet. Så när sjukvården dragit ner på intensivvårdsplatser till strax under absolut minimum och när man inom äldrevården har en personalstyrka på strax under minimum, så är det helt i enlighet med den nyliberala kapitalistiska ekonomin och ideologin. Vi inom vänster kan tycka att den nyliberala kapitalismen bör skrotas. Men det räcker tyvärr inte med vårt tyckande. Utan en folklig kraft bakom våra krav på förändring händer ingenting.   

Statens kopplingar till finanskapitalet är många och djupa (det svenska finanskapitalets makt tas upp i Clarté nr 1 2020). En strid ström av regeringsledamöter, och till och med en statsminister, har gått till bankernas styrelser. Nu går trafiken även åt andra hållet. Utrikeshandelsminister Anna Hallberg har ett förflutet bland annat i Wallenbergstyrda SEB. Tidigare ministrar och statliga topptjänstemän hamnar även i stora fastighetsbolags styrelser. Staten i sig är inte god, vilket Johan Ehrenberg så riktigt påpekar. Statsapparaten är impregnerad av nyliberalism och NPM. En grupp forskare har visat att 1 500 topptjänstemän inom staten tillhör den del av kapitalägande klassen i Sverige som inte är verksamma inom näringslivet. Att dessa kapitalägare skulle ha andra intressen än kapitalets är föga sannolikt. De senaste decenniernas statliga verksamhet, oavsett färgen på regeringarna, visar med önskvärd tydlighet att det är den ekonomiska och ideologiska kapitalistiska nyliberalismen som sitter vid ratten. De nyliberala reformerna har ibland kommit tätt, ibland lite glesare. Det finns ingenting som talar för att Coronapandemin automatiskt skulle förändra den här situationen, enbart beroende på att ett antal samhällsdebattörer tycker att så ska ske.   

Vad är det då som har utlöst krisen, enligt dagens debattörer? Därom får vi veta ganska lite. Ibland sägs ingenting. Men för det mesta indikeras att det är Coronapandemin som har orsakat den ekonomiska krisen. Det är ganska märkligt med tanke på de erfarenheter vi har av tidigare kriser. Krisen i början av 1990-talet i Sverige berodde på en fastighetsbubbla som sprack. Krisen 2008/2009 utlöstes av bostadslånebubblan i USA. Kriserna har brutit ut av inre ekonomiska orsaker. Så är det också med denna kris. Coronapandemin har inte orsakat krisen, utan bara fördjupat och förvärrat den. De tendenser till överproduktionskris som fanns långt före Coronapandemin har på grund av alla restriktioner och stängda gränser gått över till att bli akut. Oljeprisets fall och oljeproducenterna svårigheter att bli av med sin olja är ett exempel. Vi lever i en typ av spekulationsekonomi där regelbundna kriser kommer med ojämna mellanrum. Spekulationer i fastigheter, bostäder, aktier och andra värdepapper driver upp de fiktiva värdena till orimliga proportioner. Finanskapitalet är de som tjänar mest på detta. När kriserna kommer sjunker de uppblåsta värdena; priset på bostäder och fastigheter faller, börskurserna rasar. Men de uppblåsta värdena kan hållas uppe genom statliga insatser. Det har även skett nu. Stefan Ingves konstaterade nyligen i en intervju, att Riksbankens stora stödpaket till bland annat banker hade fått avsedd effekt, börskurserna vände uppåt igen. Detta visar, om inte annat, att de 500 miljarderna till bankerna inte i första hand var till för att förse företag med krediter som sades, utan för att stoppa fallet på börsen.

Samhällsdebattörernas reformförslag är inte ouppnåeliga. Det är inte min poäng. Reformer är möjliga. Frågan är bara hur och när de blir möjliga. Att sitta och vänta på att staten och regeringen av sig själva ska fixa reformerna, är tyvärr utsiktslöst. Det som gör reformer möjliga är ett aktivt folkligt engagemang av den typ som upprorsrörelsen visat prov på. Undersköterskeupproret, bensinupproret, lärarmarschen, sjukvårdsupproret – dessa aktiviteter utgör en möjlig folkrörelse. Varje organisering kan i sig leda till resultat om stödet blir tillräckligt starkt. Nu under Coronapandemin har upprorsrörelsen tvingats ta en paus. Men efter pandemins övergång tror jag till exempel rörelser som organiserar sjukvårdspersonal och personal inom äldrevården kan nå stora framgångar, om de fortsätter sin kamp.