KP:s tidigare ordförande Robert Mathiasson, som lämnat partiet, ska bli återkommande krönikör på sajten Nyheter Idag. Denna sajt ägnar sig framför allt åt så kallad kulturell rasism. Exempelvis förmiddagen den 6 maj toppar tre artiklar: ”Gängbråk på MacDonald's – vittne säger att de var araber och somalier”; debatt om den döde danske poeten och smågangstern Yahya Hassan ska beskrivas som ”svart” eller ”icke-vit”; samt ”26 meter hög minaret när muslimer söker bygglov för jättemoské.”
Bloggaren Knut Lindelöf hyllar Mathiasson i ett inlägg den 3 maj på sin egen blogg, Lindelof.nu. ”Han blev till slut för frispråkig om det snart sagt alla tagit till sig – inklusive det politiska etablissemanget – att svensk invandringspolitik varit naiv, cynisk och skadlig för vårt samhälle. Endast 'vänstern' (V, KP, MP, Clarté...) vägrar hårdnackat inse detta.”
Om detta är att säga i all korthet:
- vad menar Lindelöf med invandringspolitik? Den arbetsmarknadspolitik som uppmuntrar tillfälliga uppehållstillstånd för hårt utnyttjade gästarbetare från länder både inom och utom EU? Eller den svenska flyktingpolitiken som ännu så länge vilar på 1951 års flyktingkonvention – menar Lindelöf att Sverige ska lämna den? Är det asylinvandring eller anhöriginvandring Lindelöf finner ”naiv, cynisk och skadlig”?
- många menar att invandring inte är skadlig utan välgörande för det svenska samhället. Välfärden har till inte ringa del byggts av svenskar med rötter i Finland, Sydeuropa eller Västasien. Tack vare invandring har Sverige inte den befolkningspyramid som gröper ur många europeiska ekonomier i dag. Se till exempel den nyutkomna boken ”Och några, antar jag, är OK” av Sandro Scocco, chefsekonom på Arena Idé.
- och viktigast, de mycket allmänna sanningar som ändå måste upprepas: Det är inte människors olika hudfärg, religion eller modersmål som skadar samhället. Det är de urgröpta fackliga rättigheterna, den försummade bostadspolitiken, den marknadsutsatta skolpolitiken, spekulationskapitalets orimliga vinstkrav, de fria kapitalrörelserna som bygger ojämlikhet, exploatering, utsatthet, desperation. Ytterst är orsaken den imperialistiska världsordningen, där jakten på profiter och nya exploateringsmöjligheter styr förhållandena mellan länder och folk. Vad är därmed utgångspunkten, också i migrationspolitiken? Jo, antiimperialism, försvar för välfärd och jämlikhet, och för demokratiska fri- och rättigheter, inklusive asylrätt, liksom den grundläggande solidariteten med människor i nöd.
Detta i all korthet. För ordentlig analys och diskussion, utifrån förnuftiga utgångspunkter, hänvisas till temaartiklarna ”Myter om migrationen” i Clarté 4/19. Läs dem!
-------
9 maj 2020 kl 13:00 / Efter debatt om innehållet i denna artikel har vi nått en punkt där fortsatt diskussion inte lär leda till ytterligare fördjupning. Webbredaktionen låter artikelförfattaren få sista ordet och sätter därmed streck i diskussionen om denna artikel. Vi tackar för intresset!
Kommentarer
Till Dennis Zackrisson: Vad jag förstår av det ohejdade bildspråket är poängen att jag är en stofil med omodern ståndpunkt. Kanske det, men också en stofil kan väl ibland ha rätt i sak?
Till Anders Persson: Självklart är det förkastligt att människor tvingas fly eller emigrera. Men jag framhöll något annat: att det inte kan visas att de senaste femtio årens invandring varit skadlig för det svenska samhället.
Till Robert Mathiasson - och även Anders Romelsjö: Jag tror, liksom Fred Torssander, inte för ett ögonblick på idén att man med regelbunden medverkan i högerextrema medier kan vinna över deras trogna läsare till demokratiska eller till och med socialistiska ståndpunkter. Jag tycker du skrev vettigt om detta 2016 när du i en ledare i Proletären tog avstånd från Jan Myrdals medverkan i tidningen Nya Tider. (Vad jag vet ledde inte heller Myrdals Nya Tider-artiklar till att det honom närstående Folket i Bild stärktes med växande upplaga och medlemstillströmning - snarare tvärtom.) Men du har tydligen ändrat dig.
Detta får bli min slutreplik. Tyvärr kan jag inte säga att jag finner meningsutbytet givande.
Nu har ju inte vi som fortsatte på den revolutionära linjen lyckats genomföra någon revolution vi heller. Men till skillnad från majoriteten i dåtidens Röd Ungdom och SKP behöver vi alla fall inte stå där med skammen att vi slutade försöka.
Det som dessutom verkar vara lite bättre än vid SKP:s separatfred med den svenska borgarstaten i mitten av 1980-talet, är att "nydanarna" i Kommunistiska Partiet faktiskt inte har lyckats få med sig majoriteten. Inte ens så pass mycket att de kunde hoppas att vinna något på att delta i den kommande kongressen.
Jag ser med spänning fram mot försöken att "formulera en rak klasspolitik". Men jag tror - som materialist - att utrymmet för detta i media som inte uttryckligen står för klassernas avskaffande är rätt kraftigt begränsat både i tid och rum.
Sekterismen inom vänstern frodas liksom en tendens här och där att utesluta den som ger argument för obekväm uppfattning. Eller låta bli att svara om motsidan verkar för stark, gärna åtföljt av nedsättande kommentar. (Jag har som bloggare handlagt kanske 50 000 kommentarer och har viss erfarenhet av denna problematik - likaså från olika vänstersiter - ingen nämnd, ingen glömd. Får snarast kritik för att jag släpper fram för mycket)
Dock en naturlig följdfråga:
Om någon läsare av RM på Nya Tider idag undrar vilken organisation den intresserade läsaren/klassmedvetne undrar vilken svensk organisation denne ska söka kontakt/bli medlem i med - vad föreslås då? Om inte sådan kan rekommenderas -ska hen släppa sargen och bilda något nytt rentav? Detta sker väl av avhoppare till KP i Norrköping och Malmö och annorstädes?
Vem har vunnit på det?
Jag har alltid varit för att kommunister ska vara orädda i att hitta nya vägar för att nå ut och våga tänka nytt. Tyvärr vann den sida i K som tror att om man bara i det stora hela fortsätter som förut, så kommer det lyckas. Det är en väg för marginalisering och mot en säker död. Det rör på sig i samhället, det är bara att släppa sargen och ge sig in i matchen. Dessvärre är Clarté liksom övriga rester från 68-vänstern en fullkomligt marginell företeelse i den svenska politiken. Så lite ödmjuka kan vi väl alla vara inför att ingen av oss sitter på facit om vad som bör göras.
Ty i min "naivitet" tror jag att de flesta människor vill leva, arbeta och verka i sina ursprungsländer. Var det inte så för 100-150 år sedan? Att det varit bättre om tiotusentals svenskar kunnat stanna i sitt hemland och där givit sitt bästa - och inte i USA?