I senaste numret av tidskriften Clarté, med temat "Kulturkampen", skriver Olle Josephson om Sverigedemokraternas kulturpolitik och att vänstern måste ta striden om det svenska kulturarvet. I samma nummer redovisar Magnus Nilsson en motsatt ståndpunkt och menar att begreppet svenskt kulturarv är lika vilseledande som begreppet mångkultur.
Artiklarna har inspirerat till en diskussion här på Clartébloggen. Först ut är Per Sundgren som kommenterar Clarténumret.
Läs de artiklar som startat debatten genom att köpa Clarté 2-2020 Kulturkampen.
Det var längesedan jag läste Clarté, men så kommer ett nummer som handlar om ”kulturkampen” och då blir jag förstås intresserad. Numret innehåller mycket som är intressant och blir inte sämre av att jag hittar en del att invända mot.
Joel Gordon Hultsjö skriver om kulturarvet som ”En affärsidé bland andra”. Han påstår inledningsvis felaktigt att Sveriges första kulturpolitiska program, det kommunistiska från 1946/48 har titeln Folk och Kultur. Den felaktigheten har JGH övertagit från Anders Frenander, men Folket och Kulturen är i själva verket titeln på den skrift, nr 32 i serien Dagspolitik, som innehåller de kommunistiska kulturmotionerna från år 1947 tillsammans med programförslaget Riktlinjer för ett demokratiskt kulturprogram, som alltså inte var antaget som partiets kulturprogram. Det skedde först 1948 och titeln är Demokratiskt kulturprogram.[i]
I 1974 års kulturpolitik, som inte är Sveriges första, finns målet att motverka kommersialismens negativa verkningar på kulturområdet. Målet togs bort 2009 i den nya av Lena Adelsohn Liljeroth lanserade kulturpolitiken och därmed öppnades slussarna för marknadens intåg på kulturområdet enligt JGH, ”en ideologisk vändning”. ”Denna sammanblandning av stat och marknad på kulturens område har länge varit norm i anglosaxiska länder som Storbritanien, men nådde inte Sverige förrän så sent som 2009.”
Detta är en synnerligen förenklad, för att inte säga helt felaktig historieskrivning. Redan på 1980-talet är diskussionen livlig om relationen mellan kultur och marknad. Sponsringsfrågan var het. Volvo sponsrade Göteborgs symfoniorkester, American Express sponsrade utställningar på Moderna Museet och på Nationalmuseum visades 1987 den mycket omdiskuterade reklamutställningen ”Coca-Cola 100 år” utan någon kostnad för museet. Tanken att investeringar i kultur är ekonomiskt lönsamma framfördes på konferenser ordnade av kulturchefen i Norrköping, socialdemokraten Sven Nilsson.
Nu växer också forskningsfältet kulturekonomi, som får ett kraftigt genomslag i Sverige med journalisten Lisbeth Lindeborgs rapport Kultur som lokaliseringsfaktor: Erfarenheter från Tyskland (1991). Noteras kan att rapporten skrevs på uppdrag av Industridepartementet. Så dessa tankar var inte på något sätt extrema. Kultur och marknad hör ihop och kompletterar varandra är den uppfattning som ganska snart skulle framstå som okontroversiell. JGH fäster alldeles för stor vikt vid officiell kulturpolitisk retorik. Den styr sällan kulturpolitiken. Helt avgörande var snarare den privatisering som tog fart på 1980-talet med avreglering och utförsäljning av offentlig sektor.[ii]
Att målet om att bekämpa kommersialismens negativa verkningar på något sätt bidrog till att bromsa den pågående ekonomiska utvecklingen är nog mest en from förhoppning. Som jag ser det är målet om kommersialismens negativa verkningar på många sätt ett slag i luften. I grunden bygger all statlig kulturpolitik på att marknaden inte tar ansvaret för kulturen. Om den gjorde det hade ingen statlig kulturpolitik behövts.
Dessutom låser detta mål fast kulturpolitiken i en destruktiv motsättning mellan samhällsgodkänd fin kultur och kommersiell kultur. Under hela 1900-talet har folket var gruset i maskineriet som inte förstått att tillägna sig den goda kulturen utan istället ägnat sig åt den breda kommersiella kultur som kulturpolitiker till vänster och höger betecknat som skräp. Inte minst har ungdomen konsekvent fångats av den kommersiella kultur som kulturpolitiken haft som mål att bekämpa.
Inbyggd i denna konflikt mellan offentligt finansierat och kommersiellt har också funnits fördomen att det offentliga skulle stå för kvalitet medan det kommersiella skulle vara skräp. Vi vet ju att det inte alls är så. Det kommersiella kan stå för högsta kvalitet och det offentliga för rutin och slentrian.
Så hur ska vi förhålla oss till kulturarvet? Jag läser inlägg av Olle Josephson och Magnus Nilsson. En bra diskussion. Jag är i allt väsentligt överens med Magnus Nilsson, så min kommentar ägnas OJ:s text och särskilt då de tre uppgifter som han anser att vi bör ägna kulturkampen åt.
För det första bör vi försvara 1974 års kulturpolitik. Ja, där finns mycket bra, inte minst ambitionerna att bredda perspektivet och sätta in kulturen i ett samhällssammanhang. Av det blev det emellertid inte så mycket i praktiken. Ganska snart visade det sig att kulturpolitiken snävades in till en traditionell konstpolitik, där uppgiften åter var att distribuera den goda konsten till det motsträviga folket.[iii]
För det andra måste vi föra en kamp om vad som är kulturarvet och i den kampen ”se hur olika klassintressen formerar sig”. Här blir jag lite bekymrad. Går det alltid att fastställa ett klassintresse? Men visst som materialist är jag förstås inte främmande för att kulturen alltid finns i ett samhälleligt sammanhang. Men alla mänskliga relationer och upplevelser kan inte reduceras till klassintressen.
Så för det tredje och ”i särklass viktigast, är att aktivt utveckla den kämpande kultur vi vill ska vinna hegemoni.” För mig låter detta som en dogmatik som jag trodde var övergiven med den sovjetiska socialrealismen. Vet vi redan nu vilken kultur vi vill ha i ett framtida samhälle? Är inte detta att slå fast politiska direktiv för kulturen? Precis det som vi kritiserar SD för att göra i Sölvesborg?
Låt mig på denna punkt återge ett citat ur det första partipolitiska kulturprogrammet som antogs i Sverige, det kommunistiska från 1948: ”Ett demokratiskt kulturprogram måste syfta till att skapa sådana förhållanden som möjliggör konstens och vetenskapens fria och allsidiga utveckling.” C H Hermansson som var en av dem bakom kulturprogrammet tog också tydlig ställning när Per-Olov Zennström, under signaturen Sven Dag i tidskriften Kulturfronts första nummer gick till våldsamt angrepp på de konstnärer som inte gjorde sin konst till ett vapen i kampen mot fascismen. I en kommentar, C H var ansvarig utgivare, säger Kulturfronts redaktion att ”den rent estetiska utsmyckningen av tillvaron representerar ett fullt legitimt kulturvärde, vilket vi vid sidan av mera direkt socialt inriktad konst (…) ingalunda skulle vilja undvara.”[iv]
Jag tycker detta är en klok inställning. Låt hundra blommor blomma, samtidigt som vi som hör till arbetarrörelsen självklart försvarar och värnar den traditionen. Den traditionen kan dock inte reduceras till något så snävt som ”kämpande kultur”. Tvärtom bör vi visa att den traditionen står för en makalös bredd när det gäller genrer och uttryck. Det är den kulturfientliga och populistiska högern som vill snäva in kulturen, inte vi.
[i] Per Sundgren, Kulturen och arbetarrörelsen. Kulturpolitiska strävanden från August Palm till Tage Erlander, Carlssons bokförlag 2007.
[ii] Per Sundgren, ”Då kulturen blev lönsam”, i Anders Burman & Lena Lennerhed, Sekelslut. Idéhistoriska perspektiv på 1980- och 1990-talen, Atlas Akademi 2011.
[iii] Per Sundgren, ”Göran Palms kritik av kulturen”, i Anders Burman & Lena Lennerhed, Tillsammans. Politik, filosofi och estetik på 1960- och 1970-talen, Atlas Akademi 2014.
[iv] Per Sundgren, Kulturen och arbetarrörelsen.
Kommentarer
Också jag menar att "alla mänskliga relationer och upplevelser kan inte reduceras till klassintressen", i alla fall inte utan att det blir fånigt. Men när vi diskuterar det vi uppfattar som eller vill ska uppfattas som ett gemensamt kulturarv för arbetande folk som bor i Sverige, är det viktigt med ett klassperspektiv. SD och närbesläktade krafter vill ju få oss att förstå kultur och samhälle utifrån synnerligen reaktionära utgångspunkter. Det måste bekämpas.
När jag skrev att i särklass viktigast att utveckla den kämpande kultur vi vill ska vinna hegemoni, var mitt perspektiv inte kulturpolitikerns, dvs den som skriver kulturpolitiska program att antas av politiska församlingar eller beslutar om bidrag till kulturtidskrifter, festivaler, amatörteaterföreningar etc etc. I den positionen är det rimligt att framför allt "skapa sådana förhållanden som möjliggör kulturen och vetenskapens fria utveckling" som du så snyggt citerar SKP:s kulturpogram från 1948 eller att stödja sig på 1974 års kulturpolitik (ungefär). Men när jag skrev om denna uppgift i min artikel såg jag helt enkelt framför mig den del av vänstern som arbetar med kultur - driver ett rockband, ett småförlag, gör en tidskrift (för att tala i egen sak), ordnar lyrikaftnar osv. Det är detta trägna arbete - vilket sannerligen bör ha "en makalös bredd i genrer och uttryck" - som sammantaget borde leda till att folk och arbetarklass "kan växa i styrka, kunskap och mod", som det står i numrets temaintroduktion, och därmed faktiskt fördjupa klassperspektivet. Och detta ständigt pågående kulturarbete är den viktigaste uppgiften i kulturkampen - det var vad jag ville ha sagt.
Ack ja, denna korta replik blev allmän och träig. Det vore mycket roligare att ta diskussionen konkret - så som Rasmus Landström gör i clarténumrets artikel om arbetarlitteratur eller Karin Hedbrant om bildkonsten. Det är nog den rätta vägen till hegemonin.