Benny Andersson debatterar i detta inlägg begreppet ”kulturarv”, som tas upp i senaste numret av tidskriften Clarté. Olle Josephson skriver i papperstidningen om Sverigedemokraternas kulturpolitik och att vänstern måste ta striden om det svenska kulturarvet. I samma nummer redovisar Magnus Nilsson en motsatt ståndpunkt och menar att begreppet svenskt kulturarv är lika vilseledande som begreppet mångkultur.
Läs de artiklar som startat debatten genom att köpa Clarté 2-2020 Kulturkampen.
Olle Josephson och Magnus Nilsson diskuterar frågan om vänstern bör ta upp kampen om innehållet i ett svenskt kulturarv i det senaste numret av Clarté. Det är en intressant diskussion, vars blotta förekomst i Clarté illustrerar Gramscis teser om hegemoni: Vem formulerar problemen i vår tid?
Ytligt sett verkar båda vara överens om att idén om ett nationellt kulturarv och den sammanhängande idén om en svensk identitet är en 1800 – talskonstruktion som kom till för att skapa nationell enhet över klassamhällets och klasskampens gränser. Om kulturarvet bara är ett påhitt som endast finns i vissa människors föreställningar är det svårt att inte hålla med Magnus Nilsson när han frågar varför vänstern ska ge sig in i en kamp på denna påhittade arena och därmed bidra till att den hålls vid liv. Varför inte ägna sig åt klasskampen och den ideologiska kampen och skita ifrågor om ett påhittat kulturarv? Särskilt som idén om ett gemensamt svenskt kulturarv har en tydlig udd mot idéer om klasser och klasskamp. Vad som ska stå i skolornas litteraturhistorier kan bättre diskuteras på basis av idéer om litterär kvalitet, kausal betydelse och relevans än i termer av ett påhittat nationellt kulturarv.
Men, som MN misstänker, döljer sig mer grundläggande frågor här. Den första gäller ontologi. Existerar kulturarvet som objektiv företeelse, det vill säga oberoende av enskilda individers vilja och handlingar? Den andra handlar om kulturarvets normativa betydelse.Om det finns, är det – oavsett innehåll - bra och/eller nödvändigt att det finns? Jag har svårt att se att OJs tes att vänstern bör ta kampen om kulturarvet kan försvaras om han inte tar steget fullt ut och hävdar att kulturarvet finns i samma bemärkelse som vädret, de ekonomiska konjunkturerna och coronapandemin. Att inte ta striden om kulturarvet ”är som att överlämna diskussionen om brottslighet eller invandring till högerkrafterna och bara tala om annat”, skriver han. Både invandring och brottslighet finns oavsett om vi vill det eller inte. De slutar heller inte existera därför att människors kollektiva föreställningar om verkligheten ändras. Därför verkar det rimligt att vänstern måste utveckla en politik i dessa frågor. Men om kulturarvet är ett påhitt, eller en mental konstruktion, som borgarklassen har hittat på för att slippa prata om klasskamp – varför ska vänstern då ägna tid och kraft åt att fylla det med eget innehåll? Och därmed understödja idén om att kulturarvet existerar i samma objektiva mening som invandringen och brottsligheten?
I motsats till Magnus Nilsson anser jag att det existerar nationella kulturarv och nationella identiteter, och att vänstern måste ta hänsyn till det i sin politik. Men nationella kulturarv finns inte i samma handfasta mening som vädret, invandringen och brottsligheten. Det är påhittade (med ett finare ord: socialt konstruerade) idéer och ideologier om etnisk gruppidentitet och etniskt grundade nationella särarter, men de spelar en viktig kausal roll när de påverkar människors tankar och handlingar. Att bortse från det innebär att man blundar för sociala realiteter. De är emellertid inte ontologiskt nödvändiga, eftersom de är påhittade, eller konstruerade. Orsaken till deras uppkomst är alltid social. Antigen skapas de uppifrån, av den härskande klassen i syfte att skyla över klassmotsättningar. Eller också skapas de nerifrån som en reaktion på olika former av gruppförtryck. Men oavsett vilket, är sådana idéer alltid falskt medvetande, de döljer och fördunklar verkligheten. Även när etniska identiteter skapas nerifrån, som ett svar på gruppförtryck, och spelar en progressiv politisk roll i kampen mot detta förtryck, kan de under vissa omständigheter slå över i sin motsats. De ursptungligen progressiva polska och ungerska nationalismerna och andra nationella identiteter i Östeuropa utgör exempel på detta. Under mellankrigstiden utmärktes Östeuropa av auktoritärt styrda stater och nationella identiteter som präglades av chauvinistiska drömmar och revanschistiska minnen av forna verkliga eller påhittade oförrätter. Som en följd av detta kom vissa stater och grupper att sluta upp kring det nazistiska Tyskland och dess krigspolitik. Det jag ser som den riktiga kärnan i marxismens olika försöka att analysera etnisk nationalism och andra etniska identiteter är att stödja deras kamp mot förtryck när de är förtryckta, men utan att därför bejaka deras etniska idéer om gruppidentitet. Låt människor utöva sina seder och sin kultur ifred, så länge det inte bryter mot lagen eller inkräktar på andras rättigheter.Men heja inte på deras idéer om etnisk särart. Etniska idéer hos förtryckande nationer och grupper ska däremot undantagslöst avslöjas och bekämpas. Lenin skriver bra om det där när han behandlar skillnaden mellan norsk och svensk nationalism.
Till skillnad från vad Olle Josephson verkar anse (han är som sagt motsägelsefull) ser jag inte förekomsten av nationella kulturarv som vare sig nödvändiga i ontologisk mening (”kulturarvet slipper man inte undan”), eller särskilt positiva i allmänhet. Bakom idén att det existerar ett kulturarv som är både nödvändigt och bra ligger romantikens och särskilt den tyske filosofen Herders etniska uppfattning om nationen. En gemensam nationell kultur, folksjälen, sägs ligga till grund för nationen. Delaktigheten i dessa nationella kulturer anses skapa individerna och bestämma deras tankar, omdömesförmåga och moraliska kvalitéer. Individer som inte är rotade i nationella kulturer ses antingen som en omöjlighet, eller som tankemässigt och moraliskt undermåliga. I detta tankegods döljer sig en av inspirationskällorna till antisemitismens vrångbild av den ”rotlöse” juden som saknar rötter i den nationella myllan och därför blir offer för ytliga, globala marknadskrafter med snikenheten som enda drivkraft. Även de som inte drar sådana slutsatser av sitt vurmande för ett nationellt kulturarv, delar den bakomliggande idén om en ontologiskt nödvändig folksjäl. Dagens svenska debatt förvränger frågor om arbetslöshet och brottslighet till att handla om kulturskillnader och bristfällig integration. Och döljer därmed de grundläggande orsakerna till dessa problem (brist på arbete, dåligt fungerande arbetsmarknad, fattigdom och diskriminering). Utan idén om en ontologiskt nödvändig folksjäl finns det ingen anledning att anta att förekomsten av nationellta kulturarv är vare sig nödvändiga eller önskvärda.
Det finns andra idéer om individen och nationen som inte leder till dessa normativa slutsatser. Det är Kants idé om det autonoma subjektet, som alltid kan höja sig över materiella,sociala och kulturella förutsättningar, bedöma dem och fatta självständiga beslut. Individerna är inte fångade i en kultur, utan kan kritisera dem, ställa sig utanför eller välja nya kulturella identiteter. Och det är den franska revolutionens idé om nationen som en politisk gemenskap, inte en etnisk. Kittet i en sådan politisk nation är medborgarskapet, delaktigheten i en demokratisk stat, och uppslutningen kring dess institutioner och lagar. Många har inbillat sig att existensen av ett etniskt enat folk är en nödvändig förutsättning för patriotism och försvar av det natonella oberoendet. Att så inte är fallet behöver man bara betrakta den franska revolutionen och de krig som följde i dess fotspår för att begripa (”Allons enfants de la Patrie”). Det revolutionära Frankrike hade inte utvecklat någon etnisk idé om en fransk folksjäl (det unikt franska). Men man hade en politisk idé om en demokratisk nation och besegrade den förenade europeiska reaktionens invasionsarméer. Ett Sverige som består av alla möjliga slags individer, grupper och kulturer kan också samlas kring ett försvar av den svenska demokratiska nationen och det nationella självbestämmande som utgör dess förutsättning.
Den franska revolutionens idéer om nationen som en demokratisk gemenskap i en politisk stat kom snart i motsättning till Frankrikes koloniala besittningar. När Napoleon och restaurationen tog makten avgjordes frågan och de misslyckade försöken att ta tillbaka Haiti och Louisiana inleddes. Under 1800-talet försökte den härskande klassen i allt högre utsträckning blanda upp det republikanska arvet från revolutionen med med etniska idéer om en fransk särart. Dreyfussaffären och den pronazistiska Vichyregimen var två tillfällen då dessa idéer kulminerade. En av konsekvenserna av denna urholkning av republikanismen är en kolonial syn på andra kulturella identiteter än den franska (som fortfarande är föregivet icke-kulturell) och krav på tvångsmässig assimilering (jfr slöjförbudet).
Till skillnad från den norska idén om nationell identitet, som var en folklig reaktion på danskt och svenskt förtryck, skapades den svenska idén uppifrån, av överklassen i ett försök att mota den franska revolutionens idéer i grind och ena folket kring en påhittad nationell särart. Det började på 1800-talet, men kulminerade hundra år senare i det sk bondetåget och nationalinsamlingen för nya svenska stridsfartyg. Försöket att ge en etniskt grundad svensk nationalism en folklig massbas misslyckades emellertid den gången. Strindbergsfejden var en av de ideologiska strider där överklassens falska nationalism kläddes av inpå benen. Men bakom Strindberg stod den organiserade svenska arbetarklassen, som på den här tiden förenade en politisk syn på nationen med proletär internationalism och internationell solidaritet. Arbetarrörelsens hot om politisk storstrejk satte stopp för det planerade kriget för att hindra att Norge blev självständigt. Motståndet från arbetarrörelsen förhindrade också en svensk uppslutning på Tysklands sida i det första världskriget. Magnus Nilsson avfärdar Strindbergs betydelse med konstaterandet att han knappast kan sägas tillhöra ett gemensamt nationellt kulturarv. Men Strindberg hör helt visst till arbetarrörelsens kulturarv som är något annat. Järmför också Jan Myrdals påståenden att Strindberg tog ner det högtravande svenska skriftspråket till gatan, förenklade det och därmed gjorde en hel generation av arbetarförfattare och deras erfarenheter till möjlig litteratur.
Olle Josephson lyfter fram idén om det svenska folket (mot överheten) som en progressiv del av det, som han antar, gemensamma svenska kulturarvet. ”Begreppet folket var centralt. Det användes främst som ett klassbegrepp”. Idén om ett enat svenskt folk ingår i en berättelse om ett för Sverige unikt klassamarbete mellan starka och självständiga bönder, en välvillig kungamakt och en relativt liten och därför förnuftig och samarbetsvillig överklass. Myten skapades av borgerliga tänkare på 1800-talet. Den togs över av den segrande socialdemokratin för att framställa de radikala reformer man genomfört eller krävde som mer aptitliga för borgarklassen. Man målade över reformernas rötter i klasskampen och framställde dem som en kontinuerlig fortsättning av en unik svensk tradition av klassamarbete och ömsesidigt förnuft. Men myten om det unika svenska klassamarbetet med ett starkt och enat folk som motor är varken sann eller progressiv. Bönderna har ofta varit splittrade av inbördes klassmotsättningar och kungamaktens agerande syftade till att slå vakt om adelsväldet. Visserligen spelade den absoluta svenska kungamakten ibland ut bönderna mot adeln. Men syftet var ursprungligen att ta ifrån adeln beskattningsrätten över bönderna för att staten istället skulle kunna beskatta dem och därmed skapa en stark, väpnad statsmakt, som kunde stärka de grundläggande feodala maktförhållandena.Det var heller inte ett unikt svenskt fenomen. Det förekom vid samma tid över hela Europa. Möjligen lyckades det särskilt bra i Sverige, men det lyckades ännu bättre i Frankrike som utgjorde föregångslandet.
Ekonomhistorikern Erik Bengtsson visar i en uppmärksammad artikel i tidskriften Past and Present och en åtföljande intervju på den amerikanska tidskriften Jacobins blogg att Sverige under 1800-talet var ett av Europas mest utpräglade klassamhällen, som utmärktes av stor ojämlikhet. Sverige var under den sista hälften av 1800-talet dessutom mycket mindre demokratiskt än vad både Norge och Danmark var. Bondeklassen var splittrad och dess politiker representerade varken småböndernas eller de allt talrikare jordlösa lantarbetarnas intressen. Under 1800-talets senare del var böndernas parti, Lantmannaförbundet, en i huvudsak konservativ kraft som leddes av adelsmannen Arvid Posse. Den svenska bondeklassen dominerades politiskt av rika bönder som samarbetade med adeln på den senares villkor. Förändringens krafter skulle komma från annat håll, framför allt från den organiserade arbetarrörelsen.
Det var genom en ovanligt förbittrad klasskamp, särskilt under 1920-talet, då Sverige var Europas strejktätaste land, som överklassen kunde pressas tillbaka steg för steg. Ådalen 1931 var ingen enstaka slump. Det hände gång på gång under decenniet innan att militär kommenderades ut för att skydda strejkbrytare. Klasskampen leddes nästan alltid av radikala socialdemokratiska förgrundsfigurer, särskilt från fackföreningsrörelsen. Men genom en ohelig allians mellan en vänster som försökte framställa alla framsteg i den svenska klasskampen som ett resultat av ”rädslan för Sovjetunionen” och dess svenska avläggare (som i verkligheten spelade en obetydlig roll) och en socialdemokrati som gjorde allt för att glömma och dölja partiets radikala roll, har de hårda klasstriderna under 1920-talet förpassats in i glömskan. Äran för reformerna bakom den svenska välfärdstaten tillskrevs istället en för Sverige unik historisk tradition av samarbete och förnuft med folket som drivkraft. Under 2000-talet tog den borgerliga Reinfeldtregeringen över denna myt för att försöka övertyga oss om att inte ens socialdemokrater och självständiga arbetarpartier behövs för att bygga ett bra samhälle för alla. Vänsterns uppgift kan aldrig vara att stödja denna historieförfalskning, utan att lyfta fram den verkliga historien som, precis som Marx insåg, huvudsakligen handlar om klasser och klasskamp. Men därmed faller också idén om att kunna konstruera ett gemensamt nationellt kulturarv och fylla det med progressiva idéer. Åtminstone i ett imperialistiskt land som Sverige. För hur ska ett gemensamt nationellt kulturarv kunna ställa klassmotsättningar och klasskamp i centrum?
Till sist: Det här debattinlägget har diskuterat och invänt mot idén att vänstern ska bejaka (den falska) idén om ett nationellt kulturarv. Det handlar inte om den kulturpolitik vänstern bör sträva efter och stödja. Idén om kulturarvet vilar på en idé om nationen som etnisk gemenskap. Vänsterns kulturpolitik bör enligt min mening vara demokratisk och handla om hur den politiskt uppfattade nationen bäst ska understödja det offentliga samtal som utgör den levande demokratins grund. Låt hundra blommor blomma!
--- 2020-08-04 kl 12:45 ---
Streck är satt i debatten. Vi lär få anledning att återkomma till frågor inom samma ämne. Tack för all medverkan!
Webbredaktionen
Kommentarer
Jag tror också att BA vid närmare eftertanke är beredd att ta strid för en innebörd i begreppet "folket" som lyfter fram klassaspekten såsom är såsom folkrörelser och arbetarrörelsen alltd gjort, allt seda den försocialistiska stockholmska arbetartdningen "Folkets röst". Och Folket hette sedan 1900-talets början den socialdemokratiska tidningen i arbetarstaden Eskilstuna etc etc med en massa arbetarrörelsetidningar. Folkets park- och Folkets husrörelsen är ju medvetet skapade i mostånd mot mot en borgerlig hegemoni för offentliga mötesplatser och kulturevenemang, och "Folkets väl går före storfinansens" är en klassisk paroll. Vi kan väl hålla fast vid den betydelsen och avvisa de etnifiering av folkbegreppet som nazismen var den främsta förespråkaren för?
En kommentar till - BA skriver: "Idén om nationella kulturarv är något annat. Den innebär att det existerar en kärna av idéer som är gemensamma för alla de individer och klasser som ingår i i en nation och att dessa idéer utgör en nödvändig del av den nationella identiteten." Ja, så är det nog, om man förstår ordet "idé" mkt brett och det också innefattar kulturella praktiker. Vi har t ex en idé om att svenska är det gemensamma språket i Sverige, oavsett vilket modersmål man har, och oavsett att 200 andra språk också har ett berättigat utrymme i det svenska samhället, oavsett klass (fast det är ingen tillfällighet att den ifrågasätts främst av en anglifierad överklass - se Clarte 2/17 med temaartiklar om språkpolitik). Vi anser att svensk lag (där delar som t ex allemansrätten inte sällan lyfts fram som ett svenskt kulturarv, med rätta eller ej) gäller för alla som bor i Sverige. Språk och lagar är också kulturarv, och jag håller helt enkelt inte med om att kulturarvsbegreppet bara kan förknippas med den tyska romantikens folksjälsbegrepp. Sen hör det sannerligen till saken att spårk, lagar och mycket annat är produkter av klasskamp och avspeglar strelförhålanden i klasskampen - men gemensamma är de likväl. Men, som sagt, vi behöver inte vara överens om detta för att fortsätta det gemensamma arbetet med att bekämpa SD:s kulturarvsideologi och i stället bidra till hegemoni för en kultur som stärker det arbetande folket.
Idén om nationella kulturarv är något annat. Den innebär att det existerar en kärna av idéer som är gemensamma för alla de individer och klasser som ingår i i en nation och att dessa idéer utgör en nödvändig del av den nationella identiteten. För att vara svensk räcker det inte med medborgarskapet i den demokratiska svenska statsbildningen. Den invandrade undersköterskan från Eritrea, busschauffören i Haparanda vars fäder var renskötare och renhållningsarbetaren i Landskrona måste – för att vara riktiga svenskar - dela vissa idéer med Jimmie Åkesson och medlemmarna av familjen Wallenberg (och motsvarande krav gäller förstås för de sistnämnda). Idén om gemensamma nationella kulturarv innebär att det finns idéer som står över och är mer grundläggande än demokratin, klasskampen och kampen om historien.
Därför har OJ fel, när han tror att den politiska medborgarskapstanken kan samexistera med idén om nationella kulturarv. Det går inte. De två är som eld och vatten. När den politiska och demokratiska idén om medborgarskapet i den franska staten under 1800-talet och särskilt efter nederlaget i det fransk-tyska kriget 1870 började blandas upp med idéer om en ideologisk fransk särart dog den politiska idén. Vattnet släckte elden. 1848 greps Ungerns folk av den franska revolutionens idéer och reste upprorsfanan. Men upproret ändade i en neslig kompromiss med de habsburgska härskarna i Wien, när man insåg att nationell befrielse och demokrati också måste gälla de minoriteter i den existerande ungerska staten som inte betraktade sig själva som ungrare. Etniska idéer om ungersk särart och ungerskt territorium, baserade på grumliga föreställningar om det historiska Storungerns positiva roll i historien, visade sig vara oförenliga med demokratin och den franska revolutionens idéer.
Den svenska överklassens idé om folket omdefinierades och gavs ett mer progressivt innehåll av folkrörelserna, skriver OJ utan att ge exempel. Jag har inte läst den avhandling han hänvisar till. Men jag känner till den s k Folkberedskapen, eller Sektionen för kulturell beredskap, som staten inrättade 1940, för att i samarbete med folkrörelserna i krigstid stärka det svenska folkets intellektuella och moraliska motståndskraft. I brevkursen ”Den svenska livsstilen” som Folkberedskapen gav ut beskriver man en anda av samförstånd och klassförsoning som man påstår har utmärkt den svenska historien. Tre principer sägs ha löpt som en röd tråd genom den: ”Den första är lagen och dess majestät ovanför all överhet. Den andra ...... är friheten, dvs avvisandet av godtycke, despotism och förtryck. Den tredje är alla fria medborgares samarbete för samhället och medverkan i samhället, något som äger rum genom överläggning. Tillsammans ha dessa drag otvivelaktigt varit ägnade att skapa en viss frimodighet hos folket inför myndigheterna, och på myndigheternas sida en på erfarenhet grundad respekt för folket och det oförvillade lekmannaomdömet. ” (citerat från Staffan Hübinette: Nykterhetsrörelsen, nazismen och demokratin, s 173). I sin avhandling ”Den kämpande demokratin” skriver Louise Drangel om studiematerialet: ”Vad som skulle försvaras var `den fria samhällsordningen` i kompromissens tecken och utan ytterligheter. Med lätt hand glider man i brevkursen över vad som Trots Allt! och Kämpande Demokrati samt även Nordens Frihet utpekar som demokratins stöttepelare, nämligen tryckfriheten.” (s 89).
Jag använde ordet "kulturarv" eftersom det förekommer i vardagsspråket och de allra flesta förstår ungefär vad som avses. De senadte veckorna har jag fågat personer i min omgivning om det finns ett svenskt kulturarv, och de har liksom tagit det för självklart och sett på mig ungefär som jag frågat om kristendomen finns. Men det kanske hade varit bättre om jag i stället kallat ämnet för min artikel exempelvis striden om historien.
För när BA lämnar begreppsexercisen ger han sig ju rakt in i den viktiga diskussionen om hur ett svenskt kulturarv - i vid bemärkelse - ska se ut. Han påpekar till exempel att 20-talets många strejker med Ådalen 31 som ett slags klimax uppmärksammas alldeles för lite i berättelserna om det moderna Sveriges framväxt. Det fanns en tid (1970-talet) då väldigt många svenskar sett Widerbergs film Ådalen 31 (i och för sig rätt diskutabel) och då Erik Blombergs dikt "Gravskrift. Till minne av Ådalsoffren 1931" stod i alla skolantologier. Är inte det just exempel på kulturarv vi vill lyfta fram? BA nämner hur Strindberg röjde väg för ett folkligare litteraturspråk som gjorde arbetarförfattarna möjliga. Jag tror i och för sig att detta är att överdriva Strindbergs betydelse, men det visar hur sugen BA är på att diskutera vad som bör ses som centralt i ett svenskt kulturarv. Utmärkt! Det var vad jag angav som uppgift nummer två i slutet av min artikel: "uthålliga strider om vad som ska förstås med svenskt kulturarv".
Två andra saker i all korthet:
1) jag tror inte att ett nationellt kulturarv med nödvändighet måste kopplas till folksjäl och etnicitet. Det kan i lika hög grad kopplas till medborgartanken. BA tar med all rätt upp det franska exemplet. Mycket snabbt, redan på 1790-talet, utvecklades ju en särskild fransk kultur i revolutionens namn. En del extrema utttryck (tiodagarsvecka mm) försvann snabbt, men annat levde kvar, t ex språkfetischismen med idén att alla fransmän skulle ha samma franska modersmål och dialekter utrotas (Simone de Beauvoir berättar från sin borgerliga uppväxt att hennes far höll tre ting heliga: fosterlandet, upplysningsfilosoferna och rättstavningen.) Empiriskt är dock nästan alla de nationella kulturarv som konstrueras i Europa under 1800-talet ett mischmasch av Herders folksjäl och franska revolutionens medborgartanke.
2) folkbegreppet i svensk historieskrivning är inte med nödvändighet knutet till samförståndsmyten (om den senare, se senaste numret av Arbetarhistoria). Den allians mellan kung och folk som BA beskriver är Geijers folkbegrepp som mkt riktigt överklassen saluförde under 1800-talets andra hälft. Men folkrörelserna övertog det inte ograverat utan omdefinierade med starkare klassperspektiv. (Jag rekommenderar återigen Edquists avh "Nyktra svenskar" 2003, särskilt kapitel 3, för utmärkt genomgång.) Den svenska begreppshistorien för "folk" är invecklad och kräver längre utredningar - också det en diskussion om svenskt kulturarv.