2020 2Det senaste numret av tidskriften Clarté, med temat "Kulturkampen",  har inspirerat till diskussionsartiklar här på Clartébloggen. Joel Gordon Hultsjö, en av artikelförfattarna i papperstidningen, svarar här på ett tidigare blogginlägg där Per Sundgren recenserade Clarténumret.
Läs de artiklar som startat debatten genom att köpa Clarté 2-2020 Kulturkampen.

Eftersom den kritik som idéhistorikern Per Sundgren lyfter i recension av Clarté 2-2020 på tema Kulturkampen i stora grad fokuserar på min artikel om statlig kulturpolitik, så kände jag att det var viktigt att få besvara det han säger här på Clartébloggen.

För det första vill jag tacka Sundgren för en grundlig och gedigen analys av min artikel. Som en av de svenska forskarna med störst insikt om svensk kulturpolitik i allmänhet och svensk kulturpolitik från vänstern i synnerhet, så uppskattar jag alla inflikningar Sundgren har på min artikel.

Med det sagt så håller jag med på honom i vissa saker och i andra inte. Angående att jag ärvt ett faktafel från Frenander och kallar Sveriges första kulturpolitiska program för "Folk och Kultur", så har Sundgren helt rätt. Det var ett dåligt val där jag valde retorik, det vill säga en snygg och passande liknelse med samtidens återkommande konferens Folk och Kultur, före sanningen och fakta. Jag borde istället lyssnat på det som Sundgren skriver i sin avhandling Kulturen och arbetarrörelsen: Kulturpolitiska strävanden från August Palm till Tage Erlander från 2007.

Därefter går Sundgren in på mitt påstående att det skedde en ideologisk vändning 2009 inom kulturpolitiken när Alliansen satt vid makten. Han kallar påstående förenklat och felaktigt. Istället påstår han att kulturpolitiken sedan 80-talet och framåt strävat att blanda marknaden och staten som den vill. Jag har alltid haft svårt för när någon kallar en analys för förenklad. Min korta summering av en liten del av kulturpolitiken på cirka 10.000 tecken kommer oundvikligen vara mer förenklad än en avhandling på strax under 400 sidor. Komplexitet är lätt i vissa medium, men svåruppnåelig i andra. Det är lätt att personer som för mycket vill visa komplexiteten i ett ämne utan att ha utrymme att beskriva den, snarare ser ut att vara osäkra över sina egna slutsatser.

Sen att min analys skulle vara felaktig har jag också svårt att köpa. Här måste man skilja mellan de olika nivåerna inom kulturpolitiken: statliga nivån, regionala nivån, kommunala nivån, ideella nivån osv. Kulturpolitik förs på alla fronter, inom alla sorts folkrörelse och inom alla områden. Så även om mitt påstående inte kan gälla för alla nivåer, så gör det inte förändringen mindre sann på statlig nivå. Även om Volvo sponsrade Göteborgs symfoniorkester på 80-talet, likt renässansens patroner sponsrade konstnärer, så förändras ändå de kulturella maktförhållandena i ett land när borgerliga partier tar makten över den statliga kulturpolitiken.

Slutligen vill jag bara adressera påståendet att jag lägger alltför stor vikt vid kulturpolitisk retorik. Det finns en poäng i det påståendet: genom att alltför mycket fokusera på politiska uttalanden, propositioner, politiska program och statliga utredningar så kan man lätt få en falsk bild av den politiska verkligheten. En bild av hur politiker vill att vi ska tro att politiken fungerar, för att gömma hur den bedrivs i verklighetens mötesrum och förhandlingar bakom låsta dörrar. Det som dock alla dessa långa dokument kan visa oss är hur värderingar och politiska ideologier formas på höga administrativa nivåer. Precis som man kan studera juridiska dokument och lagar för att förstå trögheten och den konservativa kraften formandet av rättsstater på 1800-talet, så kan man också försök förstå överideologierna i den svenska staten genom att kolla på den officiella juridiska och politiska retoriken. Inte för att blint lita på den, utan för att försöka se mellan orden för att hitta någon form av sanning. Detta andra steg, att se mellan orden, borde fått mer plats i min artikel. Allt handlar om prioriteringar i skrivandet, och det gäller även denna artikel.

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.