Maskaron i Sundsvalls Stenstad (Ur boken Kulturarvet och makten, utkommer i november 2020)

Clarté har startat en debatt om kulturkamp och kulturarv. Vad handlar den om? Olle Josephson skriver i en artikel i tidningen att vänstern måste göra sin egen definition om vad som menas med svenskt kulturarv. Vänstern kan inte överlämna åt Sverigedemokraterna att göra definitionerna. Hans artikel tar upp hur svårfångat kulturarvsbegreppet är och vilka strider som stått om kulturarvet. Magnus Nilsson menar att själva idén om kulturarv är reaktionär. Han är inne på att högern, och kanske också Sverigedemokraterna, redan lagt beslag på begreppet kulturarv och lagt in så mycket innehåll i det att det är lönlöst och slöseri med tid för vänstern att göra någonting åt det. Liknande idéer har Benny Andersson. Han menar att begreppet kulturarv inte kan skiljas från grumliga, reaktionära föreställningar om folksjäl. Vänstern och Wallenberg kan inte ha gemensamma kulturarv, det är en omöjlighet på grund av motsättningarna under kapitalismen.

Ska vänster då helt enkelt strunta i begreppet kulturarv och överlämna det åt högern? Nej, det är i princip omöjligt. Alla stenyxor i Historiska museets magasin är kulturarv, alla hembygdsmuseer är kulturarv. Kulturarvet har en oändlig mängd materiella uppenbarelser som vänstern inte bara kan låtsas som om de inte finns. En postmodernistisk arkeologiprofessor föreslog för ett antal år sedan att det mesta som finns i musernas magasin kunde slängas. Men det kan knappast vara vänsterns inställning.

I Sundsvall finns ett materiellt kulturarv som tillhör oss alla i form av Stenstans arkitektur, stadsdelen Stadsmon, Alnö folkets hus och en massa föremål på Sundsvalls museum, men de behandlas olika. Sedan en lång tid tillbaka har det funnits två olika berättelser om Sundsvalls kulturarv. Den ena handlar om företagsanda, kommersialism, skön arkitektur. Den andra handlar om Sundsvallsstrejken, föreningsrättsstriden, livet i arbetarstadsdelarna.        

När jag arbetade som byggnadsantikvarie på Sundsvalls museum försökte jag värna om arbetarklassens byggda kulturarv. Men det var inte lätt. Jag försökte få kommunen att göra en bevarandeplan för en äldre arbetarstadsdel kallad Stadsmon men det blev nej. Inte heller hade jag någon framgång hos länsstyrelsen, när jag vill göra ett hus till byggnadsminne i samma område. Det blev också nej. Jag fick dock möjlighet att hjälpa två fastighetsägare i Stadsmon att varsam renovera sina hus och återgå till de ursprungliga kulörerna. Museet gav också ut en mycket populär skrift om Stadsmon. Kommunen och länsstyrelsen miljonsatsade istället på Sundsvalls välbevarade högreståndsmiljö från 1800-talet, Stenstan. I Stenstan finns ett 25-tal byggnadsminnen. Kommunen skapade ett Visitor Center där Stenstans historia berättas. Det är en vinklad historia som handlar om företagare, entreprenörskap och vacker utsmyckning. Arbetarklassen, de som byggde Stenstan, lyser med sin frånvaro. 1800-talets klassamhälle lyser med sin frånvaro. I boken ”Ornament och makt” fick jag dock möjlighet att sätta in Stenstaden i ett samhälleligt och klassmässigt sammanhang.

Det finns en stark tendens att trycka tillbaka och ignorera arbetarklassens kulturarv. Denna tendens har funnits länge men tidvis haft mindre framgång när arbetarrörelsen själv värnat sitt kulturarv. Tendensen att trycka tillbaka och ignorera har många orsaker. En är den kommersiella. I kommersiella satsningar ingår sällan arbetarkulturen. När arbetarrörelsens tidningar blir olönsamma så tas de ibland över av rena affärsintressen och förlorar sin ursprungliga inriktning. När gamla Folket i Bild såldes till Bonniers i mitten av 1960-talet blev den en herrtidning. Stat, regioner och kommuner kan tidvis satsa på arbetarkultur när det finns en press underifrån, men när den pressen inte finns längre faller man tillbaka till monumentalvård och kommersialism. Byggnadsvården utveckling är ett talande exempel. Det finns också ideologiska orsaker till att inte släppa fram arbetarkulturen. När nyliberalismens individualism, entreprenörsanda och företagsamhet dominerar så blir arbetarklassen återigen staffagefigurer, precis som under 1800-talet. Bortträngningsmekanismen gäller även det som kan kallas folkets kultur i sammansättningen ”folkets kultur – inte herrarnas”. Den kultur som sätter sig upp mot överheten är icke önskvärd.

Knut Lindelöf har på sin blogg gått in i Clarté-debatten om kulturarvet. Lindelöf tycker att vänstern ska visa de svenska kulturella grundvärdena sin respekt. Han anser att vänstern har urartat sedan den tog bort den svenska flaggan ur demonstrationstågen. Lindelöf menar att vänstern inte får se ner på det som kallas för ”finkultur”, såsom klassisk litteratur, musik och bildkonst. I det stora hela kan man säga att Lindelöf i bästa fall företräder en ”folklighet” som är så urvattnad att den är meningslös. Lindelöf vill att vänster ska vara som folk är mest, de som stickar, sätter upp ljusslingor, hissar den svenska flaggan och går på opera kanske en gång vartannat år. Nu tror jag att många inom vänstern gör just detta. Om vänstern omfattar allt ifrån vänstersocialdemokrater och vänsterut så är väl de flesta inom vänstern som folk är mest ifråga om kulturvanor.

Den intressanta frågan är: Ska kulturorganisationer som FiB/Kulturfront och Clarte´ fokusera på någonting annat än stickningsbeskrivningar, ljusslingor och operaföreställningar? Lindelöf är själv lite inne på att dessa organisationer ska det, när han skriver att det inom arbetarrörelsen och folkbildningsrörelsen har alltid funnits en ”motsättning mellan kunskap och borgerlig bildningskultur (finkultur) och en mer handfast praktisk färdighetskultur med dragning åt det antiintellektuella.” Och denna praktiska färdighetskultur är han mycket kritisk till, därför att den bland annat haft ett dåligt inflytande på den svenska skolan. Men längre än så går han inte. Det är uppenbart att Lindelöf har ett stort behov av att vara folklig. Risken är att folkligheten blir urvattnad. Menar Lindelöf att kulturorganisationerna bara ska vara så där allmänt urvattnat folkliga som han själv gärna vill vara? Vad ska vi då ha vänstern till? Allmän urvattnad folklighet finns överallt.

Den innehållslösa folkligheten var socialdemokraternas kulturpolitik på 1960-talet. De ville ha kultur för alla, vilket var bra, men de brydde sig inte om innehållet, vilket resulterade i en nedgång för arbetarkulturen. Det var på grund av detta som vänsterns kulturrörelse på 1960-talet kunde få en sån kraft att den kom att dominera det offentliga samtalet. Vänstern diskuterade nämligen innehållet. Knut Lindelöf är för övrigt själv ett barn av denna rörelse, även om han nu närmast verkar vilja bidra till dess förflackning.

Makten har lärt sig av vänsterdominansen på 1960- och 70-talen. Ett ämbetsverk som Riksantikvarieämbetet är idag lika mycket en ideologifabrik som en förvaltare. Makten, i form av stat och kommuner, förvaltar en stor del av vårt gemensamma kulturarv. Makten använder kulturarvet i sina syften. Föremålsberättelser, historieskrivningar – de är aldrig neutrala. Folkets historia kan ignoreras och helt uteslutas. Ett exempel är 1900-talets svenska hyresgäströrelse som hade en sån stor betydelse för välfärdsbygget, men som inte existerar över huvud taget i de historiska översikt- och standardverken. Makten kan också berätta sin historia, som till exempel i Forum för levande historia. I början av 1900-talet presenterade några bildningsentusiaster inom den gryende arbetarrörelsen en intressant hållning till kulturarvet; det kritiska övertagandet. Vi ska ta över kulturarvet och vi ska vårda det, men vi ska se kritiskt på det och vi ska sätta in det i sitt rätta sammanhang. Det är en bra inställning. (Se artikel i Dagens Arena: https://www.dagensarena.se/essa/det-kritiska-overtagandet/

Kommentarer   

0 #1 Benny Andersson 2020-08-06 14:58
Jag har bara en invändning mot Peter Sundborgs inlägg: Om han tror att det har relevans för det Magnus Nilsson och jag har invänt mot Olle Josephson har han fel. Varken MN (som jag läser honom) eller jag har invänt mot existensen av sk materiella kulturarv. Som OJ skriver är det trivialt att det existerar byggnader, föremål och annat materiellt som har betydelse för alla invånare i den politiska nationen Sverige, särskilt om de vill försöka förstå det förflutna. Det vi har diskuterat är om det också måste finnas en för alla dessa invånare gemensam berättelse om dessa materiella kulturarv. Vi tycks alla vara överens om att det alltid måste föras en kamp om hegemonin på idéernas område. Trots att OJ i sitt första svar till mig skriver att han kanske borde ha skippat det luddiga begreppet kulturarv och istället skrivit om ”kampen om historien”, tycks han ändå vilja hålla fast vid att det i någon mening måste finnas idéer som är gemensamma för samhällets huvudklasser. Där är vi fortsatt oeniga. Jag anser att kampen om historien är oförsonlig. Antingen den ena berättelsen, eller den andra. Något tredje som är gemensamt för samhällets huvudklasser finns inte. Det tycks Peter Sundborg emellertid inte heller anse, om jag förstår honom rätt.
Citera