Tankesmedjan Arena och Erik Jannische från Civil Right´s Defenders har publicerat en rapport om Kuba. Rapporten beskriver hur kapsejsad handel med Venezuela, USA:s blockad och pandemin har skärpt Kubas ekonomiska kris och föreslår att EU:s bistånd ska dras in om inte landet inför ett demokratiskt system där individuella fri- och rättigheter garanteras. Förutom det etiskt diskutabla i en åtgärd som skulle slå hårt mot befolkningen i en akut kris, innehåller rapporten en hårt vinklad beskrivning av Kuba. Batistadiktaturen beskrivs i rosiga termer. Vi får veta att analfabetismen var ”bara” 22 procent och att barnadödligheten inte var så förskräckligt hög. Men vi får inte veta vad som hänt med dessa saker sedan revolutionen 1959. Däremot påstår rapporten att Kubas avancerade och avgiftsfria utbildningssystem och sjukvård är en myt som fabricerats av Kubas regering. Det hela blir lite märkligt, eftersom man också skriver att läkarexporten – som naturligtvis beskrivs som ”slavarbete” - utgör Kubas främsta källa till utländsk valuta. Varifrån kommer dessa mängder av välutbildade kubanska läkare? Och är det så konstigt att de får arbeta några år utomlands för låga löner som tack för den kostnadsfria utbildning de har fått?

Enligt rapportförfattaren kan vi inte tro på statistiska uppgifter från dagens Kuba, eftersom landet är en diktatur som kan väntas manipulera alla siffror. Frågan som inställer sig är varför vi i så fall ska tro på statistiken från Batistatiden? Var inte det också en diktatur? Så här beskrev den amerikanske sociologen C Wright Mills utbildningen på Kuba under Batista: ”Två tredjedelar av barnen gick inte i någon grundskola, och de flesta av dem som började där, slutade igen... år 1950 var det 180 000 barn som började i första årskursen men det var färre än 5 000 som fortsatte ända till åttan...” (C Wright Mills: Listen Yankee! S 44 – 45). Det är mycket som inte fungerar på dagens Kuba, men det finns få fattiga länder som har ett så bra utbildningssystem och en så bra sjukvård. Det behöver man ingen statistik för att konstatera. Det räcker med att besöka landet och använda ögon och öron.

Det är sant att Kuba fortfarande är ett fattigt land, som dras med många ekonomiska problem. Socialismens löften om snabb ekonomisk utveckling har inte infriats. Men rapportens jämförelse med det relativt välbärgade Costa Rica är vilseledande. Varför inte Honduras eller Haiti? Tanken bakom jämförelsen verkar vara att få oss att tro att revolutionen avbröt en lovande kapitalistisk utveckling som skulle ha gjort Kuba lika rikt som dagens Costa Rica om den bara hade fått fortsätta. Men det finns alla skäl i världen att ifrågasätta både den antydda ”lovande” utvecklingen under Batista och den kontrafaktiska hypotesen om Kubas utveckling. Varje jämförelse med andra länder måste ta hänsyn till de faktorer som har format Kubas säregna historia och som fortsätter att bestämma många av förutsättningarna för dess ekonomi. I Kubas fall är det främst två saker: kolonialismen, slavekonomin och sockermonokulturen å ena sidan, och USA- imperialismens ständiga försök att intervenera å den andra. Slavekonomierna och monokulturen infördes aldrig på det centralamerikanska fastlandet och Costa Rica har av olika skäl lyckats undgå att hamna i fokus för USA:s intresse.

Rapporten kritiserar en resebyrå som i sin reklam jämställer Fidel Castro och Nelson Mandela, därför att endast den sistnämnde sägs ha gett sitt land demokrati och frihet. I den svartvita karikatyren, som skulle ha varit värdig Per Ahlmark i demagogisk högform, försvinner allt som skulle kunna nyansera bilden. Som till exempel polisens massaker på ett drygt trettiotal strejkande gruvarbetare i Sydafrika för några år sedan. Eller det faktum att den ekonomiska utvecklingen i det långt rikare och fortfarande kapitalistiska sistnämnda landet knappast kan beskrivas som mycket bättre än Kubas. Framför allt försvinner det som gjorde att Mandela betraktade Castro som en av ANC:s bästa vänner och Kuba som en av det befriade Sydafrikas viktigaste allierade - båda ländernas gemensamma kamp mot imperialismen och Kubas militära stöd i de strider som avgjorde befrielsen av hela södra Afrika.

Det är också sant att Kuba inte är en demokrati och att landets livsmedelskris huvudsakligen beror på en felslagen politik mot landets bönder. Båda dessa saker hör till det sämsta i den sovjetiska modell man anslöt sig till efter revolutionen. Men så länge hotet från den store grannen i norr kvarstår kommer vi knappast att få se några avgörande steg i riktning mot demokrati på Kuba. Den skärpta blockaden och den serie av USA-applåderade högerkupper som inträffat i Latinamerika de sista åren, visar att det hotet fortfarande är akut. Den amerikanska imperialismens allt aggressivare politik i det område man fortfarande ser som sin bakgård är emellertid fullständigt frånvarande i rapporten. I dess uppochnervända värld, där allt reduceras till en motsättning mellan demokratier och diktaturer, är USA en välmenande nyttig idiot som manipuleras av den skrupelfria Castro-diktaturen och som under Obama till och med lät sig luras av fagra löften till att lätta på den ekonomiska blockaden. Istället för en analys i objektiva termer serveras vi psykologiserande spekulationer. Den kubanska diktaturen (liksom annammandet av den sovjetiska modellen) sägs ha sina rötter i Castrobrödernas strävan efter fullständig och evig kontroll för sig och sina avkommor. Och följaktligen som omöjlig att förändra inifrån, så länge medlemmar av familjen Castro sitter vid makten. I ett nyktrare perspektiv blir receptet ett annat: De som vill se demokrati på Kuba, bör i första hand försöka minska den amerikanska regeringens hot mot landet och verka för avspänning i Latinamerika.

Rapporten beskriver Helms-Burton-lagen och USA:s blockad som en positiv faktor, ja närmast som en förebild för en ”konstruktiv” politik gentemot Kuba. Blockadens föregivna motivering – omsorg om demokratin och det kubanska folket – anges utan ett uns av analys och kritik: ”Grunden för ställningstagandena var att Fidel Castros regering inte sågs som legitim representant för det kubanska folket eftersom han tog makten med våld 1959, och byggde ett totalitärt kommunistiskt system som kubanerna aldrig har fått ta ställning till i fria och demokratiska val.” Att den amerikanska stormakten gång på gång har störtat demokratiskt valda regeringar för att de inte ansetts som tillräckligt fogliga och har stött och fortfarande stöder massor av USA-vänliga diktaturer med långt värre meritlistor än den kubanska regeringen verkar inte bekymra rapportförfattaren. Inte heller verkar han bry sig om att blockaden strider mot internationell rätt. Batista tog också makten med våld och höll den kvar med medel som var allt annat än demokratiska. Men det fick inte den amerikanska regeringen att ifrågasätta hans regims legitimitet, eftersom Batista lät de amerikanska kapitalisterna härja fritt i landet. På ett ställe skriver författaren, att det vore naivt att tro att USA:s blockad under de första åren efter revolutionen infördes av omsorg om demokratin på Kuba. Det är svårt att få ihop den insikten med hans stöd till en fortsatt blockadpolitik. Ändrades motiven senare? Drömmer han om en ”snäll” kapitalistisk stormaktspolitik som ersatt imperialismen med verklig omsorg om demokratin?

Demokrati är viktigt. Historien har visat oss att det är svårt att tänka sig socialism utan demokrati. Men det finns olika sorters demokratier, liksom det finns diktaturer av olika slag. I demokratierna USA, Brasilien och Nicaragua har regeringarna av politiska prestigeskäl valt att förneka eller förminska risken av den pågående coronapandemin, något som har lett till många döda och ett stort lidande bland dessa länders befolkningar. På Kuba däremot har man satt hela landet i karantän och offrat nödvändiga turistinkomster i sin strävan att i första hand slå vakt om befolkningens hälsa.

Rapportens huvudtes, att inga förändringar är möjliga på Kuba (förutom de som åstadkoms genom utpressning och ingripanden utifrån, eller genom att regeringen störtas) präglar också synen på landets ekonomi. Det motsägs av historien efter Sovjetunionens sammanbrott, som är full av sådana förändringar, även om långt ifrån alla har varit lyckade. Det motsägs också av rapporter om att Kuba nu planerar en omfattande ekonomisk reform, där tvåvalutasystemet avskaffas och priser och löner höjs. Skälet är antagligen att de höjda priserna ska få landets halva miljon privata jordbrukare att öka sin produktion och därigenom bidra till att lösa landets livsmedelskris. Hittills har de föredragit att sälja sina varor till turistsektorns hotell och restauranger, där priserna har varit högre. Eller att dra ner på produktionen hellre än att sälja till de låga priserna regeringen har erbjudit.

Det är tråkigt att Arena, som publicerat så mycket matnyttigt i inrikespolitiska frågor, ställt sig bakom Jannisches rapport. Men socialister kan aldrig nöja sig med att vara progressiva på hemmaplan. En progressiv inrikespolitik kan i längden inte kombineras med stöd till en utrikespolitik som går imperialismens ärenden.