Att det finns få fattiga länder som har en så bra sjukvård som Kuba är något som helt undgår rapporten som tankesmedjan Arena ställt sig bakom. Foto: Artikelförfattaren.
Att det finns få fattiga länder som har en så bra sjukvård som Kuba är något som helt undgår rapporten som tankesmedjan Arena ställt sig bakom. Foto: Artikelförfattaren.

Tankesmedjan Arena och Erik Jannische från Civil Right´s Defenders har publicerat en rapport om Kuba. Rapporten beskriver hur kapsejsad handel med Venezuela, USA:s blockad och pandemin har skärpt Kubas ekonomiska kris och föreslår att EU:s bistånd ska dras in om inte landet inför ett demokratiskt system där individuella fri- och rättigheter garanteras. Förutom det etiskt diskutabla i en åtgärd som skulle slå hårt mot befolkningen i en akut kris, innehåller rapporten en hårt vinklad beskrivning av Kuba. Batistadiktaturen beskrivs i rosiga termer. Vi får veta att analfabetismen var ”bara” 22 procent och att barnadödligheten inte var så förskräckligt hög. Men vi får inte veta vad som hänt med dessa saker sedan revolutionen 1959. Däremot påstår rapporten att Kubas avancerade och avgiftsfria utbildningssystem och sjukvård är en myt som fabricerats av Kubas regering. Det hela blir lite märkligt, eftersom man också skriver att läkarexporten – som naturligtvis beskrivs som ”slavarbete” - utgör Kubas främsta källa till utländsk valuta. Varifrån kommer dessa mängder av välutbildade kubanska läkare? Och är det så konstigt att de får arbeta några år utomlands för låga löner som tack för den kostnadsfria utbildning de har fått?

Enligt rapportförfattaren kan vi inte tro på statistiska uppgifter från dagens Kuba, eftersom landet är en diktatur som kan väntas manipulera alla siffror. Frågan som inställer sig är varför vi i så fall ska tro på statistiken från Batistatiden? Var inte det också en diktatur? Så här beskrev den amerikanske sociologen C Wright Mills utbildningen på Kuba under Batista: ”Två tredjedelar av barnen gick inte i någon grundskola, och de flesta av dem som började där, slutade igen... år 1950 var det 180 000 barn som började i första årskursen men det var färre än 5 000 som fortsatte ända till åttan...” (C Wright Mills: Listen Yankee! S 44 – 45). Det är mycket som inte fungerar på dagens Kuba, men det finns få fattiga länder som har ett så bra utbildningssystem och en så bra sjukvård. Det behöver man ingen statistik för att konstatera. Det räcker med att besöka landet och använda ögon och öron.

Det är sant att Kuba fortfarande är ett fattigt land, som dras med många ekonomiska problem. Socialismens löften om snabb ekonomisk utveckling har inte infriats. Men rapportens jämförelse med det relativt välbärgade Costa Rica är vilseledande. Varför inte Honduras eller Haiti? Tanken bakom jämförelsen verkar vara att få oss att tro att revolutionen avbröt en lovande kapitalistisk utveckling som skulle ha gjort Kuba lika rikt som dagens Costa Rica om den bara hade fått fortsätta. Men det finns alla skäl i världen att ifrågasätta både den antydda ”lovande” utvecklingen under Batista och den kontrafaktiska hypotesen om Kubas utveckling. Varje jämförelse med andra länder måste ta hänsyn till de faktorer som har format Kubas säregna historia och som fortsätter att bestämma många av förutsättningarna för dess ekonomi. I Kubas fall är det främst två saker: kolonialismen, slavekonomin och sockermonokulturen å ena sidan, och USA- imperialismens ständiga försök att intervenera å den andra. Slavekonomierna och monokulturen infördes aldrig på det centralamerikanska fastlandet och Costa Rica har av olika skäl lyckats undgå att hamna i fokus för USA:s intresse.

Rapporten kritiserar en resebyrå som i sin reklam jämställer Fidel Castro och Nelson Mandela, därför att endast den sistnämnde sägs ha gett sitt land demokrati och frihet. I den svartvita karikatyren, som skulle ha varit värdig Per Ahlmark i demagogisk högform, försvinner allt som skulle kunna nyansera bilden. Som till exempel polisens massaker på ett drygt trettiotal strejkande gruvarbetare i Sydafrika för några år sedan. Eller det faktum att den ekonomiska utvecklingen i det långt rikare och fortfarande kapitalistiska sistnämnda landet knappast kan beskrivas som mycket bättre än Kubas. Framför allt försvinner det som gjorde att Mandela betraktade Castro som en av ANC:s bästa vänner och Kuba som en av det befriade Sydafrikas viktigaste allierade - båda ländernas gemensamma kamp mot imperialismen och Kubas militära stöd i de strider som avgjorde befrielsen av hela södra Afrika.

Det är också sant att Kuba inte är en demokrati och att landets livsmedelskris huvudsakligen beror på en felslagen politik mot landets bönder. Båda dessa saker hör till det sämsta i den sovjetiska modell man anslöt sig till efter revolutionen. Men så länge hotet från den store grannen i norr kvarstår kommer vi knappast att få se några avgörande steg i riktning mot demokrati på Kuba. Den skärpta blockaden och den serie av USA-applåderade högerkupper som inträffat i Latinamerika de sista åren, visar att det hotet fortfarande är akut. Den amerikanska imperialismens allt aggressivare politik i det område man fortfarande ser som sin bakgård är emellertid fullständigt frånvarande i rapporten. I dess uppochnervända värld, där allt reduceras till en motsättning mellan demokratier och diktaturer, är USA en välmenande nyttig idiot som manipuleras av den skrupelfria Castro-diktaturen och som under Obama till och med lät sig luras av fagra löften till att lätta på den ekonomiska blockaden. Istället för en analys i objektiva termer serveras vi psykologiserande spekulationer. Den kubanska diktaturen (liksom annammandet av den sovjetiska modellen) sägs ha sina rötter i Castrobrödernas strävan efter fullständig och evig kontroll för sig och sina avkommor. Och följaktligen som omöjlig att förändra inifrån, så länge medlemmar av familjen Castro sitter vid makten. I ett nyktrare perspektiv blir receptet ett annat: De som vill se demokrati på Kuba, bör i första hand försöka minska den amerikanska regeringens hot mot landet och verka för avspänning i Latinamerika.

Rapporten beskriver Helms-Burton-lagen och USA:s blockad som en positiv faktor, ja närmast som en förebild för en ”konstruktiv” politik gentemot Kuba. Blockadens föregivna motivering – omsorg om demokratin och det kubanska folket – anges utan ett uns av analys och kritik: ”Grunden för ställningstagandena var att Fidel Castros regering inte sågs som legitim representant för det kubanska folket eftersom han tog makten med våld 1959, och byggde ett totalitärt kommunistiskt system som kubanerna aldrig har fått ta ställning till i fria och demokratiska val.” Att den amerikanska stormakten gång på gång har störtat demokratiskt valda regeringar för att de inte ansetts som tillräckligt fogliga och har stött och fortfarande stöder massor av USA-vänliga diktaturer med långt värre meritlistor än den kubanska regeringen verkar inte bekymra rapportförfattaren. Inte heller verkar han bry sig om att blockaden strider mot internationell rätt. Batista tog också makten med våld och höll den kvar med medel som var allt annat än demokratiska. Men det fick inte den amerikanska regeringen att ifrågasätta hans regims legitimitet, eftersom Batista lät de amerikanska kapitalisterna härja fritt i landet. På ett ställe skriver författaren, att det vore naivt att tro att USA:s blockad under de första åren efter revolutionen infördes av omsorg om demokratin på Kuba. Det är svårt att få ihop den insikten med hans stöd till en fortsatt blockadpolitik. Ändrades motiven senare? Drömmer han om en ”snäll” kapitalistisk stormaktspolitik som ersatt imperialismen med verklig omsorg om demokratin?

Demokrati är viktigt. Historien har visat oss att det är svårt att tänka sig socialism utan demokrati. Men det finns olika sorters demokratier, liksom det finns diktaturer av olika slag. I demokratierna USA, Brasilien och Nicaragua har regeringarna av politiska prestigeskäl valt att förneka eller förminska risken av den pågående coronapandemin, något som har lett till många döda och ett stort lidande bland dessa länders befolkningar. På Kuba däremot har man satt hela landet i karantän och offrat nödvändiga turistinkomster i sin strävan att i första hand slå vakt om befolkningens hälsa.

Rapportens huvudtes, att inga förändringar är möjliga på Kuba (förutom de som åstadkoms genom utpressning och ingripanden utifrån, eller genom att regeringen störtas) präglar också synen på landets ekonomi. Det motsägs av historien efter Sovjetunionens sammanbrott, som är full av sådana förändringar, även om långt ifrån alla har varit lyckade. Det motsägs också av rapporter om att Kuba nu planerar en omfattande ekonomisk reform, där tvåvalutasystemet avskaffas och priser och löner höjs. Skälet är antagligen att de höjda priserna ska få landets halva miljon privata jordbrukare att öka sin produktion och därigenom bidra till att lösa landets livsmedelskris. Hittills har de föredragit att sälja sina varor till turistsektorns hotell och restauranger, där priserna har varit högre. Eller att dra ner på produktionen hellre än att sälja till de låga priserna regeringen har erbjudit.

Det är tråkigt att Arena, som publicerat så mycket matnyttigt i inrikespolitiska frågor, ställt sig bakom Jannisches rapport. Men socialister kan aldrig nöja sig med att vara progressiva på hemmaplan. En progressiv inrikespolitik kan i längden inte kombineras med stöd till en utrikespolitik som går imperialismens ärenden.

{jcomments lock}

Kommentarer

1
Eva Björklund
2 years ago
USAs kriminella utsvältningsblockad mot Kuba, är världshistoriens längsta.

Det är inte bara i fattiga länder som det saknas lika bra sjukvård som i Kuba, sanningen är att även många rika länder hamnar i lä i jämförelse. Coronavirusets framfart i världen ger ett bra exempel på skillnaderna.

COVID 19
I Sverige 2020-10-09,
Bekräftade sjukdomsfall 60 837
Döda 5 161

I Kuba 2020-10-07
Bekräftade sjukdomsfall 5 917
Döda 123

Och livsmedelsbristen i Kuba beror huvudsakligen på USAs utsvältningsblockad som nu går på sitt 60e år, utan att uppnå sitt mål. Inte på för låg betalning till bönderna.

USAs blockad en stoppar företag, banker, institutioner och enskilda i hela världen, som vill besöka, handla eller på något sätt samarbeta med Kuba.
Enligt Genevekonventionen handlar det om folkmord och ett uppenbart brott mot Internationell rätt. Den utgör en massiv kränkning av kubanernas mänskliga rättigheter. På FN:s Generalförsamlings 66:e möte 2019 röstade 187 av de 193 medlemsländerna mot USAs Kubablockad för tjugonde gången, 3 röstade för (USA Israel, Brasilien) medan Ukraina, och Colombia lade ner sina röster.
Det var 20e gången som FNs Generalförsamling krävde att USA ska upphöra med sin utsvältningsblockad. Ändå finns det ”Kuba-kännare” som vill att Sveriges regering ska ansluta sig till USAs politik för regimskifte i Kuba.

Det är fantastiskt att kubanerna stått emot i alla dessa år,
med alla de umbäranden blockaden innebär, och har kunnat upprätthålla världsdelens bästa hälsovård och utbildning, tryggaste samhälle och vänligaste folk, som dessutom bistår till med sjukvårdspersonal för att bekämpa pandemin i andra länder.
Det säger något om det samhällssystem som USA inte kan tillåta i sin världsdel. De regeringar i Latinamerika som försökt följa Kubas exempel har USA störtat.

USAs dollar är världens ledande valuta, och USA utnyttjar sin makt i Internationella Valutafonden och Världsbanken, till att tvinga världens banker, företag och regeringar att medverka i blockaden. Annars kräver USA ”böter” i miljardklass, och stänger ut dem från USAs marknad.

All fartygstrafik, också de kryssningar från USA som Obama öppnade för, har Trump förbjudit igen. Över 800 000 passagerare har tvingats avboka eller acceptera andra destinationer. Möjligheterna för kubaner i utlandet att skicka pengar till familjemedlemmar har också inskränkts genom att bankerna inte vill förmedla dem.
Och hotellnäringen i Kuba, med många tusentals anställda och tusentals småföretagare har berövats sitt levebröd, när hundratusentals turister långt mer än halverades.

Svenska banker medverkar i USAs blockad.
Här i Sverige förmedlar banker inte gärna penningförsändelser till Kuba. DHL vägrar att leverera paket till Kuba, Svensk-Kubanskas och andras bidrag eller betalningar till Kuba stoppas, eller fördröjs.
Redan innan Trumps senaste åtgärder kostar blockaden Kuba 12 miljoner dollar per dygn.

USA:s Kubablockad blir alltmer grotesk.
Domstolar i USA utdömer mångmiljonböter till de som använder Kubas hamnar, industrier, bostäder, fastigheter, lantegendomar, järnvägar osv.
Like Like Citera
2
Benny Andersson
2 years ago
Sven Andersson skriver att han inte är överens med delar av min framställning, men jag hittar nästan bara kompletteringar, väldigt få motargument. Jag har inte skrivit att man kan lita på statistiken fråm Kuba (eller instämt i att man inte kan göra det), eftersom jag inte har studerat frågan. Det jag skrev var att det är märkligt att sätta tilltro till statistiken från Batistatiden, om man tvivlar på statistiken från dagens Kuba. Batistaregimen kan ju knappast sägas ha varit mer demokratisk än dagens styre. Jag skrev heller inte att Kubas jordbrukskris är en valutafråga, utan att de statligt reglerade låga priserna har varit ett stort problem. En eventuell valutareform lanserades som en del av ett helt paket där den andra delen var en höjning av priser och löner. Men visst har SA rätt i att jordbrukskrisen har fler orsaker. Jag nöjde mig med almänna formuleringar om en felaktig politik gentemot landets bönder.

Självklart har både blockaden och den ekonomiska krisen drabbat sjukvården, som enligt mina erfarenheter emellertid fortfarande håller en ovanligt hög nivå för att vara ett fattigt land. Antagligen därför att den och skolan prioriteras av landets ledning. Det låga antalet sjuka och döda i pandemin talar sitt tydliga språk. Vid samtliga mina vistelser i landet har jag fått erfara hur det minst en gång per månad har knackat på vår dörr och ett antal vitrockade personer har förhört sig om hushållets hälsa. Det är en service som jag tror saknar motsvarighet i världen. Vården är kostnadsfri. Mina vänner springer till doktorn för minsta åkomma. Läkarna sägs också vara mycket duktiga. Svenska läkare jag talat med som arbetat med kubanska kollegor utomlands under svåra förhållanden är idel lovord. Den tekniska nivån är ofta betydligt lägre än i Sverige. Jag besökte Los Angeles sjukhusets BB i Santiago (se bilden). Det påminde om sjukhus i Sverige på 1960-talet. Men det var renare än dagens svenska sjukhus och intensivvårdsavdelningen såg hyfsat väutrustad ut med sina rader av kuvöser. Däremot är det ont om både livsviktiga och vanliga mediciner. Insulin saknas till exempel ofta på sjukhusen. Enskilda tvingas köpa dem själva till höga priser på de internationella apoteken, vilket få kan. Om de ens finns där. För någon månad sedan kunde man inte köpa vanliga smärstillande preparat i Santiago. Det är ett exempel på hur den amerikanska blockaden som också hindrar import av mediciner leder till lidande och död för enskilda kubaner. Men självklart spelar Kubas brist på resurser också en roll.

Någon lärarbrist på grund av de låga lönerna och lärare som tar hand om flera klasser har jag aldrig hört talas om. Däremot har träffat familjer som har flyttat hem från välbetalda arbeten i Mexiko och Italien pga den kubanska utbildningen och ”för att Kuba är ett bra land för barn att växa upp i”. Visserligen var det före pandemin och den akuta ekonomiska krisen. Men krisen har snarare lett till att lärarna håller fast vid sina jobb, även om de är lågbetalda.Under det senaste pandemidrabbade året har jag hört talas om lärare som plötsligt fått sparken, därför att skolorna (och staten) saknar pengar.Eftersom turistsektorn också är i kris utgör den inget alternativ. Det är sant att turistsektorn och tvåvalutasystemet drar bort utbildad arbetskraft från landets övriga ekonomi. Men inte ens innan pandemin var det enkelt att skaffa sig ett jobb i turistsektorn. Min allmänna bild är att det saknas arbeten på Kuba, det vill säga att landet har en stor dold arbetslöshet. Och någon hjälp från det allmänna att tala om finns inte. Därför väljer många att stanna kvar i sina låglönejobb. Bättre det än att hamna på gatan.

Sven Andersson skriver också om en ”korrupt elit” som regerar Kuba. Jag saknar kunskaper om graden av korruption. Mina bekanta, som skvallrar och skäller på det mest de anser vara fel och som ofta är märkvärdigt välunderrättade (djungeltelegrafen tycks fungera bra på Kuba) har aldrig tagit upp frågan. Santiago är förstås fattigt, men administrationen tycks fungera. Staden ger ett rent och välskött intryck. Santiagoborna, som gärna ser sig som det bättre alternativet i konkurrens med Havanna, brukar framhålla hur mycket bättre allt fungerar i Santiago. Men mina kunskaper och erfarenheter är som sagt begränsade och bristande demokrati leder lätt till olika former av korruption. Se bara på villkoren för politikerna i EU-apparaten i Bryssel.

Till sist: det viktiga är att Sven Andersson och jag, trots eventuella nyansskillnader, tycks vara ense om det som utgör huvudfrågan i mitt första inlägg: Den amerikanska blockaden är av ondo och måste bekämpas. Kubas folk måste få bestämma över sitt eget öde.
Like Like Citera
10
Sven Andersson
2 years ago
Är överens om att alla former av straff eller blockad är fel väg att gå när det gäller Kuba. Hitills har det inte gett någon effekt. Tvärtom så har dessa straff bara lett till att en korrupt elit lyckats behålla makten med hänvisning till blockaden. Är dock inte överens om stora delar beskrivningen av Kuba.T.ex så tycker jag att det är utmärkt att kubanska läkare arbetar utomlands. Däremot tycker jag att det är tragiskt att de tvingas till det av ekonomiska skäl. En kubansk läkare tjänar c:a 40 dollar per månad och några års arbete innebär att de har chans till en besparing som oftast leder till en investering i den privata sektorn när de återvänder. Tidigare var den typen av "extraknäck" bara möjlig för de som med livet som insats skickades till krigen i Afrika. Men fortfarande riskerar de livet eftersom de kubanska läkarna ofta får arbeta i områden dit en t.ex venezolansk läkare aldrig skulle våga sätta sin fot. När det gäller kubansk "statistik" så är jag väldigt misstrogen. Läste t.ex att Kubas låga tal för barnadödlighet beror på misstänkt höga tal för missfall den sista graviditetsveckan. Är det så kan övriga siffror för hälsovården vara lika friserade. Jag tror däremot på din metod att åka dit och se själv för att bilda sig en uppfattning. Man får åtminstone en känsla för vad som är rimligt. Och jag tror inte på att Kubas fattigdom hålls utanför sjukhusens portar. Likaså tror jag inte på deras siffror när det gäller utbildningen. Sist jag pratade med en lärare så tjänade de c:a 20 dollar per månad. Det innebär att många lärare slutar och att de som är kvar får ta hand om flera klasser samtidigt. Tror inte det ger några bra skolresultat. De unga på Kuba är ju inte heller längre intresserade av att utbilda sig. Det lönar sig helt enkelt inte om man inom den privata turistorienterade sektorn kan tjäna lika mycket per timme som en högutbildad tjänar per månad. Jag hoppas precis som du att man snart lämnar den absurda dubbla valutan, men hitills har det bara varit snack. Istället har man infört en 3e valuta MLC för de som har familjer utomlands. För dessa MLC kan man handla i specialbutiker, dvs de gamla dollarbutikerna är tillbaka. När det gäller jordbruket är det inte bara ett valutaproblem. Större delen av Kubas jordbruksmark är övervuxen av ogräs pga av att inga bönder vågar satsa på ett jordbruk där staten bestämmer vad som skall odlas och till vilket pris som produkterna betalas. Dessutom halkar lagstiftningen efter, och saknar stabilitet. Få vill bygga upp ett jordbruk från noll under de förhållandena. Kubas turisminkomster hade kunnat bli betydligt mycket större om de inte behövt importera dyr mat för att förse hotellen.
Like Like Citera

Comments for this post are closed

Mest läst av skribenten

Senast på bloggen

Category Image

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.