Monumento a José Martí, Havanna. Foto: MA

Zoltan Tiroler ställer två frågor till mig på Clartés blogg: Måste demokrati inskränkas till att betyda parlamentarism och flerpartisystem? Och är inte det han kallar Kubas deltagardemokrati också en form av folkstyre, ja kanske till och med en högre och bättre form av demokrati än parlamentarism och flerpartisystem? Det sista skriver Zoltan Tiroler inte rakt ut, men det är vad förespråkare av direktdemokrati och deltagardemokrati brukar hävda.

Låt oss börja i det allmänna. Problemet med alla former av föregiven demokrati som inte grundar sig i det liberala demokratibegreppets fri- och rättigheter, det vill säga som inte tillåter folk att organisera sig fritt och som inte tillåter ett fritt meningsutbyte (tryckfrihet, oberoende press, individuella fri- och rättigheter) är att demokratin förlorar allt reellt innehåll. Det blir en insändardemokrati, där de isolerade individerna ställs ensamma mot ett mäktigt byråkratiskt maskineri som sammanställer och kanaliserar individernas viljeyttringar på sina villkor. Än värre blir det om det finns ett ensamt ”ledande” politiskt parti, som påstås ha en enbart rådgivande funktion, men som i praktiken monopoliserar all organiserad opinionsbildning. Utan frihet att organisera sig är isolerade individer i praktiken maktlösa. De historiska erfarenheterna, från den ryska revolutionen och framåt, talar sitt tydliga språk.

Rosa Luxemburg var inget felfritt orakel – hon hade till exempel fel i den nationella frågan – men hennes kritik av den ryska revolutionen var profetisk:

”Med det politiska livets undertryckande i hela landet måste också livet i sovjeterna allt mera förlamas. Utan allmänna val, ohämmad press - och församlingsfrihet, fri meningskamp – utdör livet i varje offentlig institution, blir ett skenliv där byråkratin ensam förblir det aktiva elementet. Det offentliga livet somnar så småningom in, några dussin partiledare av outtömlig energi och gränslös idealism dirigerar och regerar ...” (Den ryska revolutionen, s 62).

I den kommunistiska traditionen finns två slags argument för att införa politiska system som saknar flerpartisystem, friheten att organisera sig och andra liberala fri- och rättigheter. Det positiva argumentet hänvisar till en påstådd förekomst av högre och bättre former av folklig demokrati, rådsdemoktati, sovjeter och liknande, som sägs göra de ovannämnda företeelserna onödiga. Det argumentet har sina rötter i Lenins Staten och revolutionen, där det bygger på antagandet att staten under socialismen kommer att försvinna (”dö bort”) och politiken allt mer kommer att ersättas av administration. Det antagandet har visat sig vara felaktigt – klasser och klassmotsättningar fortsätter att finnas och bör därför ges sätt att uttrycka sig öppet i det politiska systemet för att det ska kunna sägas vara demokratiskt. Det negativa argumentet är enklare: man påstår sig inte ha råd med liberala fri- och rättigheter så länge hotet från den kapitalistiska omvärlden är överhängande. Det sista argumentet kan inte viftas bort, särskilt inte när det handlar om Kuba. Det kräver en konkret analys för att värderas. Men man måste komma ihåg att priset för att undertrycka de liberala fri- och rättigheterna under en längre tid brukar bli högt – politisk och ekonomisk förstelning och stagnation. Så här skriver Rosa Luxemburg om faran med att undertrycka politiska viljeyttringar och debatt under socialismen: ” .. det borgerliga klassväldet behövde ingen politisk skolning och fostran av folkets hela massa (......) För den proletära diktaturen är det livselementet, luften utan vilken den inte kan existera.” (Aa s 58). Och som hon hävdade i det avsnitt jag citerade i början: verklig politisk skolning förutsätter fri opinionsbildning genom oberoende press och diskussioner i fora som inte tillhandahålls och kontrolleras av staten. Fri distribution av partiorganet Granma, som de flesta kubaner enligt mina erfarenheter verkar låta ligga oläst, ger ingen politisk skolning att tala om. Jag tror inte heller på den medvetandehöjande effekten av de underdåniga intervjuer, där politiker och myndighetspersoner tillåts lägga ut texten i det oändliga, som kubansk television är fylld av. Mina kubanska vänner brukat titta på såporna (las novelas), sporten och eventuiellt på nyheterna. När det blir dags för en intervju slår man av, eller reser sig och gör något annt.

Den liberala demokratin och kapitalismen har levt i ett olyckligt äktenskap, där kapitalistklassen hela tiden har strävat efter att begränsa den liberala demokratin så mycket som möjligt. Den grad av folklig demokrati och inflytande som idag finns i många kapitalistiska stater är ett resultat av arbetarklassens kamp. Utvidgandet av den liberala demokratin har varit en förutsättning för andra framsteg och omvänt – bakslagen har gått hand i hand med och ofta möjliggjorts genom inskränkningar i de liberala fri- och rättigheterna. Det är således inget argument mot den liberala demokratin att påvisa hur inskränkt och illa fungerande den oftast är under kapitalismen. Det borde istället vara ett argument för att socialismen ska realisera den liberala demokratin fullt ut, ja kanske utvidga den genom att komplettera den med andra former. Jag har försökt formulera min syn på de här frågorna i en artikel i Clarté 2/18: Tre myter om proletariatets demokrati. Den som är intresserad kan läsa vidare där.

Det är emellertid inte med det negativa argumentet (hotet utirån nödvändiggör inskränkningar i demokratin) som Zoltan Tiroler försöker rättfärdiga det politiska systemet på Kuba, utan med argumentet att det skulle utgöra en ”högre” form av demokrati, som skulle göra de liberala friheterna onödiga. Det stämmer inte med mina begränsade erfarenheter av livet på Kuba, som däremot stämmer ganska väl med det första citatet från Rosa Luxemburg. Så länge man inte försöker bilda oberoende organisationer av något slag är det ganska högt i tak. Argsint och träffande kritik på sociala medier och av enskilda komiker på TV tillåts. Men det politiska intresset hos de flesta kubaner jag känner är – för att uttrycka det milt – lågt. Allt bestäms ju ändå ”där uppe”. Visserligen tycks ”de där uppe” fortfarande sätta befolkningens bästa i första rummet. Vilket är ovanligt i icke-demokratiska stater, men som stämmer bra med den lilla grupp ”ledare av outtömlig energi och gränslös idealism” som Rosa Luxemburg så träffande beskriver.

Det är, som sagt, möjligt att man kan rättfärdiga inskränkningarna i demokratin på Kuba med det akuta hotet från USA-imprialismen. Men då bör man kalla en spade för en spade och säga som det är - att det handlar om inskränkningar i demokratin. Själv ställer jag mig tvivlande till hållbarheten i det argumentet. Inskränkningarna har varat för länge och priset har troligen varit för högt. På 1960-talet inbjöd Fidel Castro den franske Kubavännen och agronomen René Dumont att besöka Kuba ett flertal gånger. På basis av sina erfarenheter skrev Dumont sedan två böcker, där han riktade stark kritik både mot det han ansåg vara en katastrofal kommandopolitik mot landets bönder och ett odemokratiskt politiskt system. Oavsett hur man ställer sig till delarna i Dumonts kritik, riktar den ljuset mot frågor som var och är avgörande för landets framtid. Men istället för att öppet diskutera kritiken förklarades Dumont vara en fiende och persona non grata och hans böcker förbjöds. Jag inbillar mig att Kuba skulle ha tjänat på att ta Dumonts kritik av åtminstone jordbrukspolitiken på allvar. Då hade man kanske sluppit sitta i ett läge ett halvt sekel senare där detta bördiga land fortfarande inte kan försörja sin egen befolkning.

Oavsett hur vi ser på det politiska systemet på Kuba gäller att kubanerna måste få bestämma sin framtid själva, utan inblandning från imperialismen eller andra yttre krafter. Det är inte minst ett villkor för att landet ska våga slå in på en experimentell reformpolitik. En politik som i den bästa av världar skulle kunna visa en väg ut ur den återvändsgränd socialismen som utvecklingsalternativ för fattiga länder har hamnat i efter Sovjetblockets sammanbrott och Kinas och Vietnams försök att förena statskapitalism och nyliberalism. Jag är övertygad om att kärnan i en sådan nyskapande politik måste vara jordbruket och en helt ny syn på landets bönder. Men det är en stor fråga som bör diskuteras i egen rätt och som jag ska återkomma till i ett annat inlägg.

 

René Dumont: Cuba socialisme et développement (Paris 1964). Eng. övers. Cuba Socialism and Development (New York 1970). Och Cuba et-il socialiste? (Paris 1970). Eng. övers. Is Cuba Socialist? (New York 1974).

Kommentarer   

+1 #13 Zoltan Tiroler 2020-11-16 20:14
Benny skriver ”det är inte en kolonial attityd att ha åsikter om Kuba”. Det stämmer. Men att oombedd tala om för kubanerna vad de borde göra, det är en kolonial översittarattityd. Det är precis det t.ex. Sverige gör. Det är det USA har gjort i alla år (kopplat till straff och hot). Kubanerna är, efter århundraden av kolonialt förtryck, inte trakterade. Jag påminner mig när vi hade Kubas ambassadör på besök i min stad i början på 1990-talet. Han hade varit på kommunen, företag och träffat flera partier. Allt hade gått väldigt bra, också samtalen med KD och (s). Men när vi träffade företrädare för (v) rann sinnet på den gamle diplomaten, veteran från befrielsekriget mot Batista. För (v) ville göra just detta; mästra och tala om för honom vad Kuba borde göra. Kuba talar inte om för Sverige eller USA hur vårt samhällssystem ska se ut. Men andra vill tala om för Kuba vad de ska göra. Det är dömt att misslyckas. En helt annan sak är de regelbundna internationella konferenser i Kuba där man diskuterar hur socialismen ska se ut i vårt århundrade.

Jag blir lite trött på BA när han gång på gång pådyvlar mig uppfattningen att jag tycker det kvittar med ”den liberala demokratins fri- och rättigheter”. Det har jag aldrig sagt. Däremot ifrågasätter jag att dessa friheter finns fullt ut i vårt samhälle och saknas i Kuba. Jag har tidigare dragit upp exempel på det och skulle kunna fortsätta hur länge som helst på hur avvikande röster tystas. Pressfrihet? Javisst. För vissa. Det är ju kul att få skriva på Clartébloggen, men det ändrar inte det faktum att pressfriheten gäller ett mycket litet och mycket rikt fåtal. Media torgför Sveriges utrikespolitik. Punkt. (Ungefär som den kubanska pressen för ut Kubas).

Det finns yttrandefrihet i Kuba och kubaner är väldigt pigga på att diskutera politik, mer så än svenskar. Ingen fängslas för vad de säger. Jag har inte sett att BA motbevisat detta. Att pressen ägs av samhälleliga institutioner anser jag vara mer fritt än att de ägs av enskilda företagsledare och miljonärer just i kraft av sina miljoner. (I nästa nr av Tidskriften Kuba, som kommer om några dagar, finns en längre artikel om kubanska medier och pressfrihet).

”Det kommer att finnas dåliga chefer, myndigheter och liknande även i ett socialistiskt samhälle”, skriver BA. Javisst, har jag nekat till det? Och sådana chefer kan i, motsats till Sverige, i Kuba avsättas av facket. En ingenjör som ska börja på ett nytt jobb i Kuba får först jobba på prov och måste godkännas av arbetarna innan han får börja. Vem avsätter en så genomkorrupt och för skattebetalarna förödande politiker som Svenonius i Stockholm? BA:s omhuldade liberala demokrati?

Den kubanska demokratin är självklart inte perfekt, även om BA vill få det att framstå som att jag hävdar det. Men att försöka ersätta den med svensk demokrati skulle vara ett steg bakåt. Den som vill studera det kubanska systemet uppmanas ännu en gång att läsa Kubas nya grundlag och studera valsystemet. Jämför det gärna med det svenska.

Att skillnaderna ökat på Kuba är alla smärtsamt väl medvetna om. Detta diskuteras ständigt i landet. Det är sådant man tvingats göra för att överleva i en värld där landet omges av fientliga liberala demokratier som USA. Att beteckna de som hyr ut rum till turister för en ”klass” skriver emellertid jag inte under på, det får stå för BA:s analys. BA hävdar också att klasser inte försvinner efter en revolution. Var finns den kubanska borgarklassen? Jo, i Miami, dit den försvann i väntan på att USA skulle ge dem tillbaka makten och härligheten. Och: ”Bönderna har sina särintressen”, skriver BA. Ja, och de har sin egen, mäktiga organisation som företräder dem.

BA: ”Jag tror inte att den svenska arbetarklassen kommer att vara attraherade av en samhällsmodell som förbjuder de liberala fri- och rättigheter.” Nej, det tror faktiskt inte jag heller. Däremot tror jag de kan attraheras av en modell som låter dem uttrycka sig fritt utan att riskera jobbet, som inte bygger upp ett flerpartisystem för ett smalt politikerskikt som kostar dem mångmiljonbelopp. Jag inbillar mig att de vill ha ett system där de själva väljer sina representanter, där de kan avsätta dem som inte sköter sig, ett system som satsar resurserna på det de vill, dvs skola, vård, omsorg. Revolutionen innebar oändligt större rättigheter än vad kubanerna hade innan den. Jämför den vanlige kubanens rättigheter med dennes grannar i Latinamerika. Det är inte socialisterna som inskränker fri- och rättigheter. Det gör borgarna förbaskat bra själva. I vårt samhälle är det upp till just vanligt folk att försvara de borgerliga rättigheterna. Jag kan bara instämma i följande stycke: ”Vi lever i en tid när både de liberala friheterna och de mer eller mindre inskränkta former av demokrati som råder under kapitalismen hotas. Det vänstern minst av allt behöver i ett sådant läge är representanter som förminskar värdet av de liberala fri- och rättigheterna.”. I motsats till vad BA hävdar anser jag kampen för dessa rättigheter oerhört viktiga. BA verkar ha väldigt svårt att skilja på hur olika samhällssystem skiljer sig åt, utan rör ihop det som det passar honom.

BA blandar bort korten och börjar tyvärr att göra en seriös debatt till simpel demagogi när han påstår att jag skulle vilja ta ifrån arbetarna strejkrätten i Sverige. Det har LO redan gjort i praktiken och det utan min blygsamma medverkan. Samma sak med LAS. Vem är det som angriper LAS? De rättigheter som LAS gav, de rättigheterna har de kubanska arbetarna. Där fattas aldrig beslut om arbetslivet utan att facket är med på det.

Nu säger BA att frågan om tidningen ETC är ett stickspår. Det var han som tog upp den, men när hans argument motsades är den tydligen inte längre relevant. Klassekampen känner jag till för dåligt för att kunna diskutera. Symptomatiskt är väl att BA måste gå utanför landets gränser för att hitta något exempel som ska understödja hans uppfattningar om vår fria press.

Med olika kringelkrokar om ryska revolutionen, inbördeskriget, Kina och olika falanger hit och dit hamnar diskussionen i alla fall i att BA hyllar den borgerliga demokratin och underkänner den socialistiska, eller åtminstone den kubanska folkmakten. En uppfattning jag alltså inte delar.
Citera
+2 #12 Henrik Skrak 2020-11-14 21:41
"Henrik Skrak skriver också att EU-medlemskapet och EU tvångsansluter medlemsländerna till att stödja USA:s blockad mot Kuba." skriver Benny Andersson. Var skriver jag det? Jag skriver allmänt att EU-medlemskapet har försvårat Sveriges möjlighet till solidaritet med tredje världen. Det gäller så väl solidaritet med Palestina som med Kuba. I enskilda fall för väl Sverige (och EU) en mindre hård politik men det ändrar inte riktigheten i mitt allmänna påstående. Sverige har blivit mindre solidariskt. Jag har skrivit om detta och behöver inte dra det igen. När det gäller ETC säger Benny Andersson att det är ett sidospår. Men just ETC:s ofarlighet och den repression som riktas mot avvikande röster i dagens svenska debatt visar ju att vi lever i en tid som är mycket långt ifrån 1920-talet. Inte alls min mening att moralisera över Greider eller Linderborg. Utrymmet i debatten för vänstern avgörs i grunden av hur starka sociala rörelser underifrån är. Eftersom de är svaga är ETC ofarlig. Debatten om kubansk socialism eller icke-socialism är förövrigt gammal skåpmat, en upprepning av gamla debatter från 1960- och 1970-tal. Kubas självständighet och rätt att välja egen väg bör respekteras. Eller som svenska regeringingar uttryckte det fram till 1990-talet: Vi anser att länder med vitt skilda system ska kunna leva fredligt sida vid sida. Om Göran Therborn i senaste numret har rätt - risken är stor för ett amerikanskt krig mot Kina - eller om Jan Myrdal hade rätt - risken är stor för ett amerikanskt krig mot Ryssland - tycker jag nog att det är där fokus bör läggas istället för att yla med vargarna när det gäller Kuba.
Citera
0 #11 Benny Andersson 2020-11-14 19:48
Nej, Zoltan Tiroler, det är inte en kolonial attityd att ha åsikter om Kuba. Som socialister, internationalister och antiimperialister måste vi ständigt försöka bilda oss en självständig uppfattning om det som händer i världen. Jag anser att de flesta inläggen i den här debatten har visat stor förståelse för Kubas utsatta situation. Och det är glädjande att vi tycks vara ense om det jag ser som huvudfrågan – att bekämpa USA:s orättfärdiga blockad och stödja det kubanska folkets rätt att bestämma sitt eget öde. Eftersom Kuba har ambitionen att skapa ett socialistiskt samhälle, handlar debatten i lika hög grad om den socialistiska modellen. Det vill säga om vad socialism är, eller bör vara. Jag ska försöka summera den här diskussionen genom att dra ut några av de framförda argumentens konsekvenser för den frågan.

ZT förstår inte vad kubanska arbetare ska ha strejkrätt till. Strejker skulle ju bara underminera de statliga företag som möjliggör den fria sjukvården, undervisningen med mera. Som det brukar heta: Man kan inte strejka mot sig själv. Sak samma med andra av den liberala demokratins fri- och rättigheter – organisationsfrihet, yttrande och tryckfrihet, individuella fri- och rättigheter. ZT anser att de inte behövs i den överlägsna form av demokrati han påstår råder på Kuba. De bara skulle splittra den folkliga enheten.
Det kan finnas många sätt att organisera det politiska livet i ett socialistiskt samhälle. Men utan de rättigheter som garanterar en fri opinionsbildning, spelar det mindre roll hur och mellan vad man väljer. Utan yttrande - och tryckfrihet och frihet att organisera sig förvandlas demokratin till ett tomt skal. Jag tror heller inte att det existerar perfekta former av demokrati, inte ens under socialismen. De liberala fri- och rättigheterna kommer därför också att behövas som korrektiv och för att hjälpa demokratin att fungera. Det kommer att finnas dåliga chefer, myndigheter och liknande även i ett socialistiskt samhälle. Inte heller kommer klasser och motsättningar att försvinna som genom ett trollslag. De kvarvarande bönderna har sina särintressen, de intellektuella mellanskikten sina och så vidare. På Kuba har klasskillnaderna snarare ökat sedan turistsektorn släpptes fri. Så även i ett samhälle med socialistiska ambitioner måste man välja. Antingen låter man motsättningar och missförhållanden komma till uttryck och hanteras öppet i den demokratiska processen. Eller också undertrycker man dem. Och det är för att undertrycka samhällets motsättningar som de liberala fri- och rättigheterna förbjuds, inte för att överlägsna former av demokrati skulle göra dem obehövliga.

Det kan vara nödvändigt att undertrycka motsättningarna i vissa undantagssituationer som under inbördeskriget och de utländska invasionerna strax efter den ryska revolutionen. Men i längden blev det, som vi vet, förödande för det första försöket att bygga ett socialistiskt samhälle. Även i Kina avgjordes kampen mellan olika höger- och vänsterfalanger bakom lykta dörrar utan insyn och inflytande för folket breda massor. Det kan knappast vara uttryck för en överlägsen form av demokrati, när samhällets öde avgörs av palatsintriger. Det råder fortfarande osäkerhet om hur man ska karakterisera den styrande elit som tog makten i Sovjetunionen och Kina i klasstermer. Men vi kan däremot vara säkra på att avsaknaden av liberala fri- och rättigheter var nödvändiga förutsättningar för deras makt och maktutövning.

Jag tror inte att den svenska arbetarklassen kommer att vara attraherade av en samhällsmodell som förbjuder de liberala fri- och rättigheter man har tillkämpat sig och nu åter tvingas försvara mot försök att inskränka dem. Om jag har förstått Zoltan Tiroler rätt, har han bara ett svar att ge till de svenska arbetare som tvekar inför att ge upp strejkrätten, LAS och andra fri - och rättigheter i ett framtida socialistiskt samhälle: Och det är att under socialismen försvinner alla motsättningar och demokratin kommer att göra de liberala fri- och rättigheterna överflödiga. Jag anser inte att det är ett trovärdigt svar. Både förnuftet och de historiska erfarenheterna talar emot det.
Slutligen: Zoltan Tiroler tror att min syn på demokratin sammanfaller med liberalismens. Det stämmer inte. Jag anser att de liberala fri- och rättigheterna behövs i alla slags demokratier, det är inte samma sak som den liberala synen på demokrati. De som vill ta del av min kritik av den sistnämnda hänvisar jag till min artikel i Clarté 2/18 (”Tre myter om proletariatets demokrati”). ZT skriver också att jag har ”en naiv önskan om att USA-imperialismen ska ge upp sin imperialistiska politik”. Jag vet inte varifrån han har fått den märkliga idén, det stämmer i vart fall inte med vad jag anser. Däremot tror jag att kamp lönar sig. Det är ju ett faktum att USA idag har betydligt svårare att iscensätta väpnade interventioner och andra öppet imperialistiska övergrepp än vad man hade för ett halvt sekel sedan. Och att det väpnade motståndet och den inhemska och internationella opinionen tillsammans har åstadkommit denna förändring. Det är också ett faktum att USA under Obama återupprättade de diplomatiska förbindelserna med Kuba och började lätta på blockaden. Som jag ser det måste det vara en viktig uppgift för vänstern både i och utanför USA att bidra till att skapa press på den nya amerikanska regeringen att återuppta och vidareutveckla Obamaregimens avspänningspolitik mot Kuba.
Diskussionen om ETC är ett sidospår. Varför tiger mina opponenter om exemplet Klassekampen? Det jag försökte visa var att press- och organisationsfriheten fanns och spelade av avgörande roll när den första arbetarrörelsen byggdes för lite mer än hundra år sedan. Och att ingenting principiellt har ändrats sedan dess, förutom att mobiliseringen och rörelsen underifrån har försvagats. Grunden för de klasskompromisser som skapade efterkrigstidens svenska relativa välfärdssamhälle lades under de hårda striderna på arbetsplatserna under 1920-talet. Arbetarklassens styrka – som hade byggts tack vare demokratin och arbetarpressen – avgjorde den kraftmätningen. I USA vann borgarklassen slaget på arbetsplatserna under samma tid. Dess segervapen var en ohämmad våldsanvändning och ett korrupt och politiserat rättsväsende, som båda hade gjorts möjliga av de inbyggda svagheterna i den amerikanska demokratin. Därför har USA hittills inte haft någon självständigt organiserad arbetarrörelse. Följderna av det nederlaget lever vi med idag. Vi lever i en tid när både de liberala friheterna och de mer eller mindre inskränkta former av demokrati som råder under kapitalismen hotas. Det vänstern minst av allt behöver i ett sådant läge är representanter som förminskar värdet av de liberala fri- och rättigheterna.

Henrik Skrak skriver om den ideologiska hets som drabbar radikala röster i vår tid. So what? Vad hade han väntat sig? Det är en västanfläkt mot den hets som drabbade de pionjärer som byggde den första arbetarrörelsen med arbetarpressen som sitt kanske viktigaste vapen. Om något visar dessa ideologiska motoffensiver från borgarklassens sida att de liberala rättigheter och den demokrati som arbetarklassen lyckades tillkämpa sig i början av det förra århundradet fungerade då och fortfarande fungerar. Ideologisk kamp är något som utmärker demokratiska politiska system. Det är när den ideologiska kampen förbjuds och hindras att komma till uttryck som demokratin har satts ur spel.

Henrik Skrak skriver också att EU-medlemskapet och EU tvångsansluter medlemsländerna till att stödja USA:s blockad mot Kuba. Det stämmer inte. Det var på grund av missnöje med att EU:s Kubapolitik inte stöder USA:s blockadpolitik som Jennische skrev den rapport jag kritiserade i mitt första inlägg i den här debatten. Den svenska regeringens och en majoritets av riksdagspartierna uppslutning bakom EU:s förhållandevis Kubavänliga politik, som kritiserades häftigt av bland annat Liberalerna och Centern, är en av måltavlorna för Jennisches och Arenas rapport. (aftonbladet.se/.../...)-

Jag ska återkomma med en artikel om bönder och jordbruk. Den kommer dels att diskutera livsmedelskrisen och jordbrukspolitiken på Kuba. Men också säga något om den marxistiska arbetarrörelsens principiella syn på de självägande småbönder som på de flesta håll utgör majoriteten av bönderna.
Citera
+2 #10 Henrik Skrak 2020-11-11 10:54
Benny Andersson tar ETC som exempel på att offentligheten ändå fungerar men duckar sedan för Zoltan Tirolers träffande beskrivning av denna tidning. Här kan fyllas i att ETC genom sitt starka ställningstagande för EU verkat för minskat folkligt inflytande över politiken i Sverige och samtidigt indirekt tagit ställning för kapitalismen eftersom ekonomin inom EU i enlighet med Romfördraget ska vila på marknadsekonomisk grund. (Benny Andersson har ju dessutom själv beskrivit EU:s/Tysklands mer direkta imperialism på ett förtjänstfullt sätt) Dessutom har EU-medlemskapet undergrävt Sveriges möjligheter till internationell solidaritet (exempelvis med Kuba); vi har genom EU knutits upp till USA.
Jag håller med Anders Romelsjö i hans kritik av borgerligt styrd ”åsiktsfrihet” och vill tillägga följande. Visst är det tillåtligt att vara vänster i svensk offentlighet; man kan plädera för världsrevolutionen och andra utopier, hävda öppna gränser, skriva populistiska manifest, ondgöra sig över burhönsens svåra situation och skriva varnande om högerpopulism och klimathot. Gränsen går vid artikulerat EU-motstånd och antiimperialism.
Ska en tidning som Clarté ha ett existensberättigande bör den fokusera på den vänsterkritik som inte kan artikuleras någon annanstans. Det finns väl ingen skribent som väljer att publicera sig i en tidning som går ut i tusen exemplar om möjligheten finns att publicera sig i en tidning som går ut i hundra tusen exemplar. Förutsättningen för ETC:s relativa framgång är dess ofarlighet. Blir en vänstertidning med stor upplaga ansedd som farlig av den rådande maktordningens tillskyndare utsätts den för kampanj. Det blev ju Ordfront Magasins öde efter ifrågasättandet av den officiella bilden av konflikterna i Jugoslavien. Blir enskilda vänsterintellektuella med plats i offentligheten farliga kallas de in till tevedebatter som mera liknar rättegångar. Det blev Göran Greiders öde efter ställningstagandet mot USA:s aggression mot Jugoslavien 1999. Det blev också Åsa Linderborgs öde efter hennes ställningstagande för irakiernas rätt att göra motstånd under ockupation.
Citera
+3 #9 Zoltan Tiroler 2020-11-05 17:58
Sven Andersson feltolkar, medvetet eller omedvetet, vad jag vill säga. Jag ville diskutera begreppet ”demokrati”. Det är utgångspunkten för denna diskussion. Och jag vill inte rakt av köpa den definition som vi ständigt matas med att demokrati, folkstyre är; den nyliberala demokratin där folk hungrar; där bara i det rika Los Angeles 45 000 människor är hemlösa; där spektaklet och cirkusen till ”demokratiska” val i USA sägs ha kostat 11 miljarder dollar; en ”demokrati” där några futtiga procent äger så gott som allt; där några mediekonglomerat formar vår världsbild; där protester slås ned med ett brutalt polisvåld som inte skådats sedan Batistadiktaturen i Kuba, oavsett om det är 40 veckor av protester från de Gula Västarna i Frankrike, studenter i Chile eller ursprungsbefolkning i Colombia osv. Jag tar mig friheten att ifrågasätta den beskrivningen, som Sven och Benny utgår ifrån, på vad som är demokrati. Jag anser att vi måste ta ifrån de härskande det tolkningsföreträde som de har! Liberal demokrati är inte exakt detsamma som folkstyre! (Fråga gärna en svensk jobbare på verkstadsgolvet, eller någon ungdom i gig-ekonomin vad de har att säga till om)

Frågan om demokrati är alltså vad detta skulle handla om. Men mycket annat tas upp när det gäller Kuba.

Jag bestrider Anderssons beskrivning av ”eliten” i Kuba. Min erfarenhet är att de rikaste är de som har kontakter i utlandet och som lever på turister. De är rika i Kuba, men jämför man med rika i kapitalistiska länder är de fattiglappar. Däremot så har politiker inte några stora inkomster eller fördelar. Jag har åkt taxi i en skraltig Lada med en f.d. vice-minister, som nu som pensionerad drygar ut inkomsten; jag har varit hemma hos politiker som bor lika enkelt som sina grannar i flerfamiljshus. Att politikerna skulle vältra sig i rikedom är en myt som t.ex. Forbes Magazine försökt sprida.

Jag vet inte vilken socialism Andersson letar efter och som han inte hittar. För mig är det i Kubas fall allas tillgång till gratis utbildning, till gratis hälsovård, till bostad och social trygghet. Sådant som miljontals fattiga runt om i världen bara kan drömma om. Och något undantagstillstånd i Kuba känner jag inte till. Om det syftar på att personer, som avlönas av utländsk makt, då och då fängslas, så gäller liknande lagar i det ohotade Sverige.

Sven Andersson påstår att huvuddelen av ekonomin är privat. Det stämmer inte. Varken om man ser till antalet anställda, till vilka sektorer det gäller eller till penningflödena så är det korrekt. Staten spelar den helt dominerande rollen. Och ekonomin är en planekonomi, med vissa marknadsmässiga inslag. Det är denna balansgång som kubanerna ständigt diskuterar. Kuba väljer varken den sovjetiska, kinesiska eller vietnamesiska modellen. De väljer den kubanska. De prövar sig fram i en terräng full av fiender, bakhåll och minor.

Raul Castros ”avskedande” av en halv miljon var en långsam nedtrappning av antalet anställda i sektorer där de inte behövdes. Att minska antalet statligt anställda tog flera år och var nödvändigt för ekonomin. De fick full lön i flera månader, de erbjöds jobb inom bristyrken och de fick hjälp att starta eget eller kooperativ. De kastades inte ut på gatan som arbetsgivarna nu vill kunna göra i Sverige med avskaffande av LAS och som görs i så många liberala ”demokratier”.

Andersson: ”beskrivs fattigdomen och apatin som heroisk och revolutionär.” ?? Har jag gjort det? Inte vad jag vet. Lite ”hitta-på” i det sammanhanget.

Slutligen: Andersson upprepar sina tidigare erbjudanden om att öka medlemsantalet i Svensk-Kubanska om vi avsäger oss vår politiska profil. Om vi enbart ”gillar” Kuba och struntar i resten. För oss räcker det om man är mot USA:s blockad och undergrävande verksamhet för att bli medlem. Men Svensk-Kubanska Föreningen ser inte Kuba som något isolerat. Vi stöder alla progressiva rörelser och regeringar. Allt hänger ihop. Kubas situation skulle oerhört mycket svårare om dessa inte fanns. USA:s plan är just att eliminera Venezuelas och Nicaraguas regeringar (gärna också Mexikos, Argentinas och nu Bolivias) För att slutligen ta itu med ”roten till det onda”, Kuba.

Vi är ingen vänskapsförening i största allmänhet. Vi är en politisk rörelse, som växer sedan flera år. Trots, eller tack vare, vårt politiska engagemang för hela Latinamerika. Vi tänker inte göra oss av med våra politiska åsikter även om det, mot förmodan, skulle resultera i en eller annan ny medlem.
”Svensk-Kubanska Föreningen är en partipolitiskt oberoende förening med målsättningen att stödja den socialistiska revolutionen på Kuba och de latinamerikanska folkens kamp mot imperialismen; att vara en del i den anti-imperialistiska kampen i Sverige; att främja de vänskapliga förbindelserna mellan Sverige och Kuba; att i detta syfte sprida information om förhållandena på Kuba och skapa bästa möjliga kontakter mellan folken i respektive länder.” (Ur Tidskriften KUBA).
Citera
+3 #8 Zoltan Tiroler 2020-11-05 17:55
Bennys inlägg är ett starkt försvar av en (icke-existerande) liberal demokrati. Han skulle kunna få medhåll på i stort sett varje punkt av en äkta liberal (om det finns sådana kvar). Men diskussionen handlar om det socialistiska Kuba. Medan Benny anser att en (hypotetisk) liberal demokrati är överlägsen, så föredrar jag en deltagardemokrati, något som kubanerna försöker bygga.
Jag har inte hävdat att fria ”fria val mellan flera partier, organisationsfrihet, tryckfrihet, individuella fri- och rättigheter” är ”kulisser utan värde”. (Benny smyger in ett ”mellan flera partier”, och där anser jag inte att flerpartisystem är definition på demokrati. Republikaner/ demokrater i USA; konservativa/ liberala i Colombia osv. är bara två exempel bland många på motsatsen.) Om jag själv får säga vad jag tycker, så är det att under kapitalismen är de liberala friheterna det bästa vi kan få och det är viktigt att kämpa för dem. När kapitalismen hotas, sopas friheterna bort och fascismen är kapitalismens recept.
Kuba har kommit längre än den liberala demokratin. Kuba bygger socialismen. Det är en avgörande skillnad mot exempelvis Sverige, en skillnad som Benny inte verkar se. Jag rekommenderar honom, som jag gjorde redan i förra inlägget, att läsa Kubas Grundlag om hur demokratin i Kuba är uppbyggd.
Jag nekar inte till vikten av mobilisering. Tvärtom. Ett mer aktuellt exempel på betydelsen än Bennys hänvisningar till Lenin och Luxemburg, är det nyss hållna valet i Bolivia, där just den folkliga mobiliseringen gjorde ett rättvist val möjligt. Men jag teoretiserar inte så mycket utan betraktar den reella värld som Kuba har att verka i. Och konstaterar att såväl socialismen som oberoendet skulle ha avskaffats om kubanerna lyssnat på Benny.
Benny fortsätter att tolka mina uppfattningar, som han verkar känna bättre till än jag själv. Vad gäller sagoberättare returnerar jag gärna den passningen till Bennys teoretiserande där han ser framför sig en mobiliserad, kämpande svensk arbetarklass och en ”riktig” liberal demokrati med alla de demokratiska rättigheterna. ”Gick det då, går det också idag”. Kanske. Kanske inte. Utvecklingen de senaste årtiondena talar dock mot Bennys fromma förhoppningar. Kuba kan inte sitta och vänta på att detta kanske händer. Lika naiv är hans önskan om att USA-imperialismen ska ge upp sin imperialistiska politik. Visst, USA-imperialismen är på dekis, men det kommer att ta tid innan det rasar och under denna tid ökar snarare risken för misshagliga regeringar som Kubas. Och landet kan inte vänta på att USA-imperialismen ska bryta samman.
Det här är inte rätt tråd att diskutera ETC och entreprenören Johan Ehrenberg, som skickligt utnyttjat den kapitalistiska statens presstöd för att hålla liv i sina tidningar. ETC är inte på något sätt ett hot mot jättarnas åsiktsmonopol: EU-anhängare, med den reaktionäre Latinamerikaskribenten Lars Palmgren eller nu senast chefredaktören som attackerar Corbyn från höger. ETC hamnar ”fel” (ur vänstersynpunkt) i så gott som alla utrikespolitiska frågor.
Jag hyser stor respekt för SAC och Hamnarbetarförbundet. Men de organiserar kanske några promille och fråntas av LO och staten så gott som alla rättigheter att verka självständigt.
Jämförelsen mellan en stridbar arbetarrörelse i det socialistiska Kuba och det kapitalistiska Sverige haltar. Vem skulle arbetarna i Kuba strejka mot? De statliga företagen? De som gör det möjligt för alla kubaner att ha tillgång till basvaror, bostad, utbildning och hälsovård? Det som gör att det i Kuba inte finns gatubarn och inte den brutala nöd som de liberala demokratierna, inklusive de rikaste, uppvisar?
Faktiskt håller Kuba på att göra just det som Benny önskar: ”att stegvis reformera både sitt politiska och ekonomiska system. Inte för att överge landets socialistiska ambitioner, utan för att lägga en starkare grund för dem.” Sedan kanske han inte gillar recepten, men det är en annan sak.
Slutligen får jag rådet att inte framställa Kuba som en idealstat. Varken Svensk-Kubanska Föreningen eller Kubas regering (än mindre kubanerna) hävdar att Kuba är en idealstat. Men vår uppgift är inte att komma med goda råd och pekpinnar. Det får Kuba mer än nog av från idealister och förståsigpåare. Att det skulle stärka solidaritetsarbetet tror jag inte heller. Möjligtvis skulle vi locka till oss några diskussionsglada teoretiker, övervintrade från 68-rörelsen. Vår uppgift som solidaritetsrörelse är att visa på det brutala angrepp som oavbrutet pågår mot landets befolkning och att visa på de alternativ som Kuba trots det skapat. Något som varken ETC eller de etablerade medierna någonsin gör. Ska vi, som inte ens lyckat skapa en trovärdig socialistisk rörelse i vårt eget land, ska vi ge kubanerna råd? De som inte bara lyckats störta diktaturen, utan i 60 år stått emot supermakten i norr? Snacka om hybris! Uppfattningen att vi ska tala om för kubanerna vad de ska göra är tecken på samma koloniala syn som Jennische, med Arenadrabanten Lisa Pelling, ger uttryck för.
Citera
-8 #7 Sven Andersson 2020-11-05 09:16
Intressant läsning. Av läsningen ovan kan man lära att demokrati gör ett land svagare. Bristen på demokrati gör däremot ett land starkare. Därför kan man inte ha demokrati i ett land som hotas av t.ex USA-imperialismen sägs det. Istället är undantagstillstånd modellen även om det skall gälla i mer än 60 år. I Sovjet varade undantagstillståndet i 74 år. Rent ytligt sett ser det ut som styrka men i själva verket undergrävs systemet och sammanbrottet kommer förr eller senare.
Man får också lära sig att om Kuba har ett demokratiskt underskott så är det inte så farligt för USA, Sverige eller resten av Latinamerika är inte demokratiska heller. Ribban för socialismen har aldrig varit satt lägre. När jag för ungefär 50 år sedan organiserade mig som kommunist var det för att få till stånd ett samhälle som var mer demokratiskt, med mer frihet och ett större välstånd för det arbetande folket inte tvärtom. Jag känner ingen lojalitet med ledare för vare sig organisationer eller länder som är mer lojala med sin egen elits klassintresse än med de arbetande folk de företräder. Kuba är ett underbart land med vacker natur, intressant historia och arkitektur och framför allt kanske världens säkraste land att vistas i. Någon socialism har jag dock inte hittat och jag undrar egentligen vad deras s.k. planekonomi innebär. De viktigaste delarna av ekonomin är ju privata. Enda undantaget är exporten av sjukvårdspersonal som kanske behövs planeras lite. Annars är Kuba lamslaget och har nu funderat i 30 år på vilken modell man skall välja, den kinesiska, sovjetiska eller vietnamesiska. Utan att komma till skott. Det mest radikala var väl när Raul Castro avskedade en halv miljon offentliganställda och startade sin egen "starta eget"-rörelse. Samtidigt beskrivs fattigdomen och apatin som heroisk och revolutionär. Sist en kommentar om Svensk-Kubanska ett ämne som jag tidigare diskuterat med Zoltan. I mitt tycke är det tragiskt att Svensk-Kubanska drivs som en slags allmänsocialistisk organisation där man inte bara måste ta ställning till Kubas system utan även Daniel Ortegas och Nicolas Maduros politiska visioner. Jag reser relativt ofta till Kuba som reseledare och skulle lätt kunna intressera mina deltagare för ett medlemsskap i Svensk-Kubanska som bygger på kultur, historia, natur och respekt för Kubas suveränitet och ett upphörande av den kriminella blockaden. Jag tror ett sådant vänskapsförbund skulle kunna bli betydligt större än det nuvarande och därmed tjäna Kubas folk bättre.
Citera
0 #6 Fred Torssander 2020-11-04 23:51
Förutsättningen för varje slag av demokrati är självständighet. Det förstod vi som stödde FNL. Tråkigt att både den förståelsen och strävan efter att visa rättvisa i beskrivningen av resultatet av fattiga länders folkstyre och till exempel jämföra Kuba med grannlandet Haiti snarare än med länder i den översta delen av skalan för BNP/Capita har avtagit. Det skulle behövas fler illojala européer i stället för färre.
Citera
0 #5 Benny Andersson 2020-11-04 17:13
Zoltan Tiroler beskriver den liberala demokratin (fria val mellan flera partier, organisationsfrihet, tryckfrihet, individuella fri- och rättigheter) som de skulle vara kulisser utan värde. Men, som Lenin skrev redan 1903, i sin polemik mot ekonomisterna, hade uppbygget av en organiserad arbetarrörelse i Europa varit omöjligt utan den liberala demokratins fri- och rättigheter. Det var den organiserade arbetarrörelsen som tillkämpade sig dessa rättigheter , i strid mot en borgarklass som kämpade emot med näbbar och klor. ZT skriver om överklassens pressmonopol idag och om tystnaden på arbetsplatserna. Men han glömmer den avgörande historiska betydelsen av arbetarrörelsens egna tidningar för uppbygget av en stark arbetarrörelse i exempelvis Tyskland och de nordiska länderna. Gick det då, går det också idag. Det som saknas är rörelsen underifrån. Exemplet Etc visar att det fortfarande är möjligt att från noll bygga upp en radikal tidning som hotar jättarnas monopol. Eller Klassekampen i vårt liberalt demokratiska grannland Norge.Det är också möjligt att bygga oberoende fackliga organisationer, om man är missnöjd med de befintliga, vilket SAC och Hamnarbetarförbundet exemplifierar. Ingen av dessa rättigheter finns på Kuba. De låga lönerna hade aldrig varit möljiga om den kubanska arbetarklassen hade haft samma grundläggande demokratiska frihet att organisera sig och kämpa för sina krav som arbetarklassen har i en liberal demokrati som Sverige. De riktningar inom arbetarrörelsen, som i skiftet mellan 18- och 1900-talet förnekade värdet av de liberala fri- och rättigheterna, pekade in i en återvändsgränd, det vet vi idag. Zoltan Tirolers syn på den liberala demokratin pekar in i samma återvändsgränd.

ZT verkar anse att de liberala fri- och rättigheterna inte behövs på Kuba.Enligt honom är hela det kubanska folket enat genom den råds- och rådslagsdemokrati som råder där. Marxister brukar numera klokt nog anse att klasser, klassmotsättningar och klasskamp fortsätter att existera också också i socialistiska samhällen. Jag tror att det är farligt att bortse från den insikten och förlita sig på en folklig enhet som existerar bara i ideologernas och sagoberättarnas drömmar. Det är från extremhögern vi brukar få höra pratet om en allomfattande folklig enhet över klassgränserna. ZT undviker min kritik av den teoretiska grunden för tesen att den liberala demokratin bör ersättas av rådsdemokrati under socialismen. Nämligen teorin om klassernas, och därmed också politikens och statens, snara bortdöende under socialismen. Men om den teorin är felaktig, faller grunden för idén om rådsdemokratins överlägsenhet sönder.

Jag har betydligt större respekt för argumentet att hotet från USA-imperialismen nödvändiggör inskränkningar i demokratin. De otaliga erfarenheterna av USA-inititierade kupper som använt sig av inhemska femtekolonnare, påstått oklara valresultat, ”oberoende” militärapparater och domstolar talar sitt tydliga språk. Å andra sidan finns risken att ett långvarigt undertryckande av de liberala fri - och rättigheterna underminerar den folkliga politiska medvetenhet som utgör den viktigaste garanten för att ett litet folk ska kunna stå emot påtryckningar och våld från imperialismen. Det var vad Rosa Luxemburg förutspådde. Och hennes dystra spådom besannades när det politiska systemet i Sovjetunionen och länderna i Östeuropa föll ihop som korthus. Kuba står med andra ord inför en svår balansgång. Min förhoppning är att hotet från USA-imperialismen kan tryckas tillbaka tillräckligt mycket och att det kubanska folket ska få andrum nog för att våga sig på att stegvis reformera både sitt politiska och ekonomiska system. Inte för att överge landets socialistiska ambitioner, utan för att lägga en starkare grund för dem.

Jag skulle också vilja att Zoltan Tiroler i egenskap av ordförande för det svensk-kubanska vänskapsförbundet funderar på om inte förbundtes stjärnögda framställning av Kuba som ett idealland, där alla eller de flesta kvarvarande problem tillskrivs den amerikanska blockaden, minskar förbundets trovärdighet och hindrar det från att bli en kraft att räkna med? En mer sannfärdig och realistisk beskrivning av Kuba tror jag skulle kunna lägga grunden för att samla brett till stöd för ett litet fattigt land som allt sedan självständigheten från Spanien har fått lägga större delen av sina krafter på kampen för att undgå att bli en koloni till sin mäktige och rovlystne stormakt till granne. (Ja egentligen redan tidigare än så. Välbärgade kubanska självständighetsivrare lämnade ekonomiskt stöd till den amerikanska frigörelsen från England i slutet av 1700-talet. Som tack erkände Thomas Jefferson i sin roll som president för den unga amerikanska nationen några år senare Spaniens överhöghet över det vrenskande Kuba. Baktanken var att det skule vara lättare att ta Kuba från den fallfärdiga före detta stormakten Spanien, än vad det skulle vara att erövra ett Kuba som hade blivit självständigt.)

Jag ska återkomma till frågorna om jordbrukspolitiken i en separat artikel så småningom.
Citera
0 #4 Anders Romelsjo 2020-11-04 11:44
Apropå demokratin och liberalismen så har presidentval just genomförts i USA som ju är demokratiskt – ja det vet ju ”alla”. Inte riktigt. Bland dem som sagt att USA inte är demokratiskt är väl Jimmie Carter som gång efter annan sagt att USA inte längre är en demokrati. I en intervju hos Oprah Winfrey 2015 sa Carter ” Former President Jimmy Carter thinks the United States is no longer a democracy, calling the nation an "oligarchy".) (mic.com/.../...) Bra en förvirrad gamling som borde hålla tyst? Den kanske första vetenskapliga studien, 2014, (www.cambridge.org/.../core-reader).
De undersökte ”var och en av fyra teoretiska traditioner som undersökt amerikansk politik – Majoritetsbeslut i elektorsval, Ekonomiska elitens dominans, teorier om två slags pluralistiska intressegrupper som erbjuder olika förutsägelser av hur mycket politiskt inflytande olika aktörer har: Vanliga medborgare, den ekonomiska eliten och folkligt baserade eller affärsrelaterade intressegrupper. I analys av ett befolkningsrepresentativt data-set på knappt 2000 personer.
De rapporterar ” De mest inflytelserika, affärsinriktade gruppernas nätverksallianser är negativt relaterade till den genomsnittliga medborgarens önskemål.
* När en majoritet av medborgarna inte stödjer den ekonomiska eliten eller med de organiserade gruppernas intressen, förlorar de i allmänhet. Den starka status quo-snedvridningen som finns inbyggt i det amerikanska politiska systemet medför att även om en ganska stor majoritet av amerikanarna föredrar politisk förändring, får de i allmänhet inte igenom det.
* Trots det till synes starka empiriska stödet i tidigare studier för teorier om majoritetsvalsystem tyder våra analyser på att majoriteten av den amerikanska allmänheten faktiskt har litet inflytande över den politik som vår regering för.
Men vi tror att om beslutsfattandet domineras av mäktiga affärsorganisationer och ett litet antal välmående amerikaner, så har man all rätt att ifrågasätta påståendet att USA är ett demokratiskt samhälle.” (www.globalpolitics.se/.../)

Många andra brister finns. Några här.
1) Miljoner saknar rösträtt
Över 40 miljoner människor som arbetar och betalar skatt kan inte delta i valen. Utvandrade som återvänder hem och som har suttit i fängelse för grova för brott har också fråntagits rösträtten – nästan 6 miljoner. Påverkar svarta människor hårdast. Nästan 8% av afroamerikanerna får ej rösta, och i Florida är det så många som 23%.
2) SuperPAC och stora donatorer
Innebär att privata pengar kan obegränsat doneras för att påverka ett val.
Hundratals miljoner dollar flyter in i de demokratiska och republikanska politikernas kampanjer varje valomgång, främst från de rika och företag. Innebär väl en slags inbyggd korruption.
3) Företagskontrollerade debatter stänger ute andra politiska partier än de två huvudpartierna. Privata medieföretag organiserar presidentdebatterna, de har gjort affärsöverenskommelser med de två stora partierna för att stänga ute andra partikandidater och se till att befolkningen inte får höra antikapitalistiska eller radikala idéer.
4) Valdagen: I USA sker omröstningen på tisdagar, vilket är mycket opraktiskt för arbetare som pendlar mellan jobb, familj och ansvar för skolan.
5) Pincipen en person – en röst gäller inte. Hillary Clinton fick 3 miljoner fler röster än Trump 2016.
(www.globalpolitics.se/.../)
6). Ett mycket lågt valdeltagande borde påverka legitimiteten. (Trump fick 26 % av de valbaras röster år 2016, Obama strax över 30 %, Putin över 50 %).
Citera

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.