I en notis* i det senaste numret av Clarté refereras till Walden Bello som tonar ner CIA:s och USA:s roll i kuppen mot Allende. Det var medelklassen som var motorn i revolten, menar han.

Och visst hade medelklassen en roll. De protesterade högljutt mot bristen på bröd, ris, tvål och annat, som orsakades av det brutala ekonomiska krig mot landet som USA och den chilenska eliten förde. Det betydde bland annat långa köer som var en viktig del i propagandan inför militärkuppen. Allendes motståndare skyllde bristen på regeringens ekonomiska politik.

Som av ett trollslag försvann köerna över en natt efter kuppen. Plötsligt var butikerna överfyllda med produkter av alla slag. Det var ett tydligt bevis på att regeringens motståndare aktivt hade hållit undan stora lager av basprodukter som en del i ett propagandakrig.

Men det var inte medelklassen som störtade Allende. Det var Chiles militär med dess USA-utbildade officerskår och CIA-rådgivare.

USA:s inblandning i Chiles ekonomi pratades det om redan under Allendes tid. Men det är först 2011 som hela bilden blivit klar, efter att hemligstämplingen upphört av alla dokument som rör pengar från CIA. Det rörde sig om en bred, kontinuerlig och dold verksamhet som sträcker över hela perioden 1963-1973.

Under Allendes företrädare Frei fick Chile mer pengar per invånare från USA än något land i världen i form av direkt hjälp, lån och subventioner. Syftet var att försöka förhindra att Allende kom till makten.

Under Allendes regeringstid inriktade CIA det ekonomiska stödet på propagandakampanjer och stöd till högertidningen El Mercurio. Den fick också pengar från USA-koncernen ITT som ägde större delen av Chiles telefonbolag. En strejk av lastbilsägare stöddes och finansierade av CIA med 2 miljoner dollar inom ramen för den så kallade "September Plan”. CIA gav också ekonomiskt stöd till Allendes motståndare som organiserade oroligheter för att destabilisera regeringen. Detta till trots ökade stödet till Allende kraftigt i valet till parlamentet i mars 1973.

Ytterligare bevis för USA:s och CIA:s roll kommer direkt från lejonets kula.

1976 sa senatorn Frank Church som ledde den s.k. Churchkommittén (the United States Senate Select Committee to Study Governmental Operations with Respect to Intelligence Activities): “Likt en Caesar som betraktade kolonierna från fjärran Rom, sa Nixon att chilenarnas val av regering var oacceptabelt för USA:s president. Vita Husets attityd verkade vara: Om jag i Vietnamkrigets skugga inte längre kan skicka marinsoldater, så ska jag skicka CIA.”

 

I Hängt & ohängt-kommentaren "Bello visar vägen" av Tord Björk / Webbred:s anm

Kommentarer   

0 #11 Fred Torssander 2020-11-30 16:37
Om Medelklassen
Frågan om Medelklassens roll vid reaktionära kupper och kolonisering är onekligen central. Både för att förstå sådant som den internationella arbetarrörelsens svek vid 1:a världskriget, nazismens framgångsrika Blitzkrieg och den lätthet med vilken vissa länder som befriat sig från kolonialt herravälde blivit återkoloniserade.
Till att börja med gäller det att genomföra en kritik av själva begreppet medelklass. Visserligen användes uttrycket även av Marx och Engels, men då med en helt annan mening än vad ordet har idag. Om vi tar den första marxistiska genomgången av klasserna, i Kommunistiska manifestet, förekommer ordet medelklass inte över huvud taget. I stället beskrivs i manifestet småborgare.
”I de länder, där den moderna civilisationen utvecklat sig, har uppstått ett nytt småborgerskap, som svävar mellan proletariatet och bourgeoisin, och som ständigt bildas på nytt som en kompletterande del av det borgerliga samhället, men vars medlemmar oupphörligt genom konkurrensen slungas ned i proletariatet och som med storindustrins utveckling t.o.m. ser en tidpunkt närma sig, när de fullständigt försvinner som en självständig del av det moderna samhället och inom handel, industri och åkerbruk ersättes med arbetsuppsyningsmän och tjänstemän.”
Att påpeka att medelklassen bland annat omfattar vad som förr kallades småborgare är knappast någon som bråkar om. Bara man inte nämner ordet småborgare. I fall man dessutom kritiserar medelklass-begreppet för att detta används för att avleda och avväpna kritiken av arbetararistokratin och dess förrädiska roll i klasskampen och politiken blir det till dock verkligt kontroversiellt.
Även ganska välvilliga värderingar av Lenins och Engels kritik av arbetararistokratin och analysen av dess finansiering genom superprofiter som förekommer, är ursäktande snarare än bekräftande. Jag tror detta till stor del har berott på Sovjets och Kominterns strävan att inte stöta bort den vita imperialistiska världens reformistiska och reformistiska ledarskap i strävan efter att nå något slags enighet mot nazism/fascism och mot de imperialistiska ländernas krigföring mot de socialistiska länderna.
Samt att denna strävan till principlös enhet lever kvar även idag, efter att försvaret av det socialistiska blocket blivit inaktuellt.
Ett typiskt exempel är Hobsbawm:s text i ämnet .
Jag menar i stället att metoden att skapa och underhålla en arbetararistokrati måste analyseras i sammanhang med sådant som rasism. Vilket av allt att döma är en av borgarklassen skapad metod för att söndra och härska det också.
Välfärdskapitalism eller blandekonomi, det kalla krigets modell för att vinna ”Hearts and minds” hos hemmafronten, har ingenstans varit så påtagligt som här i Sverige.

När det gäller administration av arbetarklassens villkor är det uppenbart att denna skiljer sig påtagligt mellan det Samir Amin kallade Trojkan, dvs. Japan, EU och USA, och å andra sidan de tidigare kolonierna.
Jag har själv tagit fram ett exempel som beskriver den totala världsekonomin sedan 1950-talet uppdelad i Triaden och icke-Triaden med hjälp av data från Penn World Table .

www.fredtorssander.se/.../divided.jpg

Därmed kan man säga att finansieringen av välfärdskapitalism genom överföring av merarbete från kapitalismens periferi är ganska uppenbar.
Hur detta sipprar ned till olika skikt i befolkningen, liksom det som eventuellt behålls - eller troligen returneras - för att finansiera en medelklass i periferin är en fråga om detaljer. Helheten är tydlig.
______
Hobsbawms text Finns på Monthly Reviews hemsida: Lenin and the “Aristocracy of Labor” monthlyreview.org/.../...
Hela texten till mitt diagram, finns på fredtorssander.se/.../...
Citera
-1 #10 Sven Andersson 2020-11-30 15:49
När man pratar om medelklassens roll i relation till Allende och kuppen så måste man komma ihåg:
1. att knappt 37% röstade fram Allende. Betyder det att 63% tillhörde medel och överklass i Chile?
2. Medelklass definieras på olika sätt i Chile och kan delas upp i de som anser att:
1. ekonomiskt sett ingen tillhör medelklassen, Chile är OECDs mest ojämlika land med en finanselit på någon procent och majoriteten tillhör löntagare eller den 40% stora informella sektorn. (informell sektor är allt från tuggummiförsäljare till framgångsrika torghandlare)
2 psykologiskt sett så tillhör alla medelklassen. T.om Sebastian Piñeda påstår sig vara medelklass (med en förmögenhet på 2700 miljoner dollar enligt Forbes)
Ingen i Chile säger sig vara fattig med all den skamkänsla det innebär.
Idag förklarar den nuvarande regeringen i Chile att "medelklassen" motsvarar de hushåll vars totala inkomst är mellan 1,5 och 6 gånger fattigdomsgränsen. (En minimilön i Chile är c:a 4000 kronor per månad enligt lag för de som har fast arbete. För den informella sektorn är lönen alltifrån 0 kronor och uppåt beroende på hur många skor du lyckas putsa).
Mer än 70% av chilenerna anser att de tillhör medelklassen. Detta är möjligtvis resultatet av samma marknadsföring som gjorde att i stort sett ingen under en tid trodde sig tillhöra arbetarklassen i Sverige.
Vad innebar allt detta för ett progressivt politiskt projekt på 70-talet i ett Chile som var förvånansvärt sig likt? Skulle man förbereda för en omedelbar väpnad socialistisk revolution och inrättandet av proletariatets diktatur som MIR ville? Skulle man tredubbla lönerna och utmana imperialismen genom nationaliseringar som UP gjorde? Finns det en annan 3e väg? Är kanske Evo Morales och Luis Arces försiktigare väg mer realistisk? Med framförhandlade nationaliseringar (inkl. ekonomisk ersättning), skatter och en gradvis ekonomisk standardökning med en balanserad budget? Eller Maduros väg dvs lägg ner all produktion utom olja, hoppas på bra oljepriser och importera konsumtionsvarorna.
Jag tror att Morales och Arce hittade en mer uthållig modell som återigen fick folkets stöd. Kan bara Morales respektera sin egen konstitution så kan kanske fascistiska paranteser undvikas.
Citera
0 #9 Tord Björk 2020-11-29 00:29
I en liten notis i Clarté ställdes frågan varför har både vänstern och liberaler så svårt att hantera högeruppsvinget i världen med hänvisning till en artikel av Walden Bello.

Vi ser problemet gång på gång. Nu tydligt i Storbritannien när liberaler och vänstern hanterar Brexit. I svindlade fart går det utför med det som nyss var ett hopp för många inom vänstern och högern står som vinnare på walk over.

Nye Labourledaren söker nu göra allt för att krossa vänsterfalangen. Varje diskussion om att Corbyn ska återfår sin plats i partigruppen i parlamentet förbjuds med hot om disciplinära åtgärder. Oförmågan att hantera Brexitfrågan har lett in partiet på ett moralistiskt antirasistiskt spår utan synligt slut.

Vi ser det i klimatfrågan där vänsteraktivister som Andreas Malm samt Rickard Warlenius och andra från Arbetarens redaktion startade Klimataktion för att ställa de antinyliberala kraven mot handel med utsläppsrätter, som Jordens Vänner och Via Campesina motsätter sig, åt sidan till förmån för allians med liberaler. Ett av uttrycken för detta stod att läsa här på Clartébloggen. Huvudlinjen måste vara att peka ut Kochbröderna och andra klimatförnekande kapitalister och högerpopulister och söka allians med gröna kapitalet.

Kerstin Eldh skriver: Jag känner inte till “vänsterns interna motsättning mellan antiimperialister och de som vill bekämpa auktoritära regimer när de inte vill lösa miljöfrågan i allians med liberaler”. Att olika vänsterfalanger bekämpar varandra med sekteristiska kännetecken i t.ex. Syrienfrågan torde få undgå som intresserar sig för vänstern och utrikespolitik. Falangen som står nära den dominerande hållningen i massmedia och den statsfinansierade NGO sektorn ser oberörda på när Syrienssolidaritet kastas ut ur Socialistiskt forum tillsammans med dem som vill ta upp kritik av kriget i Jemen.

Klarar inte vänstern av att upptäcka hur de inte minst sedan EU-toppmötet i Göteborg 2001 begår politiskt självmord genom att bekämpa varandra gång på gång så märks det i alla fall för de folkrörelser som en gång hade stöd av vänstern för att bekämpa att naturen görs till handelsvara eller vikten av att stå upp mot de fiendebilder av Ryssland och Kina som göder militära upprustningen. Det är vänsterns partiföreträdare som på Folk och försvar enbart fördömer rysk imperialism medan den lilla skaran antiimperalister står hjälplösa gentemot huvudlinjen inom vänstern.

Kerstin Eldh vill inte diskutera den frågan, ser den inte ens. Istället är det Bellos påstående i en artikel som främst handlade om att kritik av populism inte är en väg framåt utan det som behövs är klassanalys och då inte minst av medelklassens roll. Att han valdes sina studier av medelklassen roll i Chile som ett exempel är det som hon återkommer till gång på gång och envetet vill motsätta sig. Dock utan att förhålla sig mer ingående till Bellos resonemang. Det för diskussionen inte framåt.

Ekonomen David Eagerton intervjuas nyligen av Aaron Bastani för Novara media. Han visar hur vänstern med sin syn på Brexit som resultat av kvarvarande imperialistiska drömmar och rasism hamnat i självförvållad spagat. Det är inte som många i vänstern tror USA imperialismen som drivit fram Labours satsning under Brown och Blair på militarism. Det är egna brittiska kapitalistiska intressen. Lyssna och läs gärna både Bello och Eagerton, kanske det finns något att lära sig: www.youtube.com/watch?v=f7sRMIxYVVk&t=1172s
Citera
0 #8 Kerstin Eldh 2020-11-17 17:24
Frågan om varför så många vällovliga vänsterprojekt misslyckas är något helt annat än påståendet att medelklassen var motorn i kuppen i Chile och att den kapitalistiska världsmaktens roll inte var så viktig, vilket var det jag reagerade på i kommentaren i tidskriften.
Varför vänsterprojekt misslyckas trots bästa avsikter är en stor och svår fråga att besvara. Jag kan ha tankar om det men känner mig inte kapabel att ge något uttömmande svar.
Det handlar om hela det kapitalistiska världssystemet. De kanske mest utmanande misslyckandena för vänsterprojekt är Vietnams kapitalistiska utveckling och hur Kina under Xi Jinping alltmer utvecklas till att ta över USA:s mantel som dominerande imperialistisk makt.
Det senaste steget som stärker Kina är det s.k. handelsavtalet RCEP (Regional Comprehensive Economic Partnership.) Det undertecknades nyligen i Vietnam och omfattar de tio medlemsländerna i den sydostasiatiska organisationen ASEAN plus Kina, Japan, Sydkorea, Australien och Nya Zeeland. Förutom tullar omfattar det upphovsrätt, patent, varumärken samt kunskap, erfarenhet och goodwill, alltså sådant som kapitalismen i sin nuvarande fas omvandlar till varor.
När det gäller kuppen i Chile, ville jag påpeka att det är viktigt att inte bara se orsakerna i åren under Allende. Och det gäller inte bara det faktum att USA pumpade upp den chilenska ekonomin under Frei för att sabotera när Allende tagit över.
Något som också har betydelse är Chiles roll i det kapitalistiska världssystemet och de ekonomiska strukturerna och beroendena i ett längre perspektiv. Andre Gunder Frank hade liksom Chicago Boys studerat för Milton Friedman men dragit helt andra slutsatser. Hans epokgörande bok om utvecklingen av underutvecklingen, Kapitalism och underutveckling i Latinamerika, baserade sig på studier av Chile och Brasilien från koloniseringen.
Citera
0 #7 Fred Torssander 2020-11-13 14:25
Såvitt jag minns förekom det organiserat motstånd mot Allende av samma typ som i Venezuela mot Chavez, från så kallad medelklass. Vad marxister brukar kalla småborgare. Dessutom var även Chile beroende av export - fast av Koppar - men även detta beroende av USA. Kopparn nationaliserades och "This "act of sovereignty" was the espoused basis for a later international economic boycott, which further isolated Chile from the world economy, worsening the state of political polarization that led to the 1973 Chilean coup d'état." Enligt Wikipedia. en.wikipedia.org/.../... Sedan hade vi sabotaget från åkarna. Et sabotage av en grupp småborgare som lät sig köpas av proletariatets och den formella liberala demokratins fiender - även fast detta innebar landsförräderi. Quisling var inget undantag.
Citera
-3 #6 Sven Andersson 2020-11-13 10:14
Kerstin Eldh, jag baserar mina intryck på både chilenare i Sverige, och berättelser från chilenare i Chile som upplevde kuppen och tiden före som jag träffat under c:a 10-20 resor från södra till centrala delen av Chile. Dessutom är en stor del av min släkt chilenare och var närvarande vid kuppen. Jag är mer intresserad av lärdomar än skuldbeläggning. Varför misslyckas så många vällovliga vänsterprojekt? Jag är inte ett dugg förvånad när imperialismen agerar som imperialister. För mig är det närmast självklart att USA skulle reagera på hot om nationalisering av deras viktigaste företag. Frågan är varför så många vänsterregeringar (och vänsteranhängare) verkar bli förvånade när så sker. Och frågan är varför många regeringar inte är bättre förberedda (t.ex ekonomiskt). Nu har vänstern gråtit i snart 50 år och enbart pekat ut USA och Pinochet. Men det räcker inte.
Varför är det t.ex så många vänsterregimer som sköter sin ekonomi så katastrofalt att bara den formella inbjudan till imperialismen fattas? Jag
Jag har läst de flesta av de arkiv om Chilekuppen som Clinton släppte fria för c:a 20 år sedan (tillsammans med dokument om kuppen i Guatemala) så jag tror att jag känner till USAs roll hyfsat väl. Men senare forskning visar på att flera aktörer var inblandade bl.a Brasiliens militär. Även MIR:s roll diskuteras men som provokatörer. Läs gärna den här boken "Allende’s Chile and the Inter-American Cold War (The New Cold War History)". Och som sagt den svenska marxistiska ekonomen Stefan de Vylder har mycket att tillföra debatten när det gäller Allendes katastrofala ekonomiska politik (ev. brist på en sådan). Han var närvarande i Chile under hela tiden före och under kuppen och har presenterat intressant ekonomisk statistik. Från 1971 t.ex sjönk BNP årligen med över 5 %. Det motsvarar ungefär den stora depressionen 1929. Matpriserna ökade vissa månader med 120%. Reallönerna ökade första året med 50% men nästan kollapsade sedan 1972 och 1973. Alldeles för sent avskedade Allende finansministern Pedro Vuskovic Bravo som stod för en politik som senare blivit känd som makroekonomisk populism.
Citera
+1 #5 Kerstin Eldh 2020-11-11 14:44
Sven Andersson, låt oss bortse från chilenare i Sverige och dina chilenska bekanta. Låt oss istället betrakta hur Henry Kissinger analyserade vad han påstod var Allendes hot mot USA och hur han diskuterade olika strategier för hur Allende kunde undermineras utan att världsopinionen vände sig mot USA. Det kan vi läsa om i det här dokumentet som tillhör de som inte längre är hemligstämplade.
www.ciperchile.cl/.../Allendeinaug1.pdf
Ytterligare dokument, vars hemligstämpel tagits bort finns på den här hemsidan som stöds av bl.a. Ford Foundation och Rockefeller Foundation:
nsarchive2.gwu.edu/NSAEBB/NSAEBB470/
Att inte blunda för vad USA gjort, kan inte beskrivas som att vi “ bara förmår skylla på USA”.
Citera
+1 #4 Kerstin Eldh 2020-11-09 20:39
Jag har lite svårt att förstå vad Tord Björk anklagar mig för. Jag känner inte till “vänsterns interna motsättning mellan antiimperialister och de som vill bekämpa auktoritära regimer när de inte vill lösa miljöfrågan i allians med liberaler”, som han refererar till.
När det gäller frågan om “på vilket sätt man bör förhålla sig till medelklassen ”så räknar jag mig som pensionerad lärare som tillhörande denna klass, även om jag växte upp i arbetarklassen, och undrar vem “man” är som ska förhålla sig till oss.
Innan jag pensionerades jobbade jag fackligt. Efter det har jag aktivt arbetat med frågor som rör medelklass och arbetarklass som utsätts för New Public Management. T.ex. var jag för ett år sedan med och ordnade ett möte mellan olika välfärdsarbetare där det i inbjudan stod:
“Vi ser kraftiga protester från olika yrkesgrupper men knappast något samarbete mellan dem. Även om det handlar om olika typer av arbetsuppgifter så kan vi se stora likheter i den tvångströja som pressar de anställda inom välfärdsyrkena. Vi tror att ett samarbete eller åtminstone ett samtal skulle gagna alla grupper.”
Frågor som diskuterades var:
Vilken roll spelar yrkesetiken?  
Vad betyder privatiseringarna?
Vad betyder ekonomi och finansiering?
Vilken roll har AFS 2015:4 ?  (Arbetsmiljöverket har pekat ut stress som den vanligaste orsaken till arbetsrelaterade dödsfall)
Deltagarna kom fram till att det finns många gemensamma problem. Förutom de ständiga nerskärningarna betonades det också att frågan om de anställdas erfarenhet och kunskap om vad som är ett väl utfört arbete är något som kan ligga till grund för enad kamp mellan olika klasser och skikt. Fackligt samarbete över yrkesgränserna och förutsättningar för samarbeten lyftes.
Mötet framhöll de här yrkena inte förstör klimatet. Välfärden har väldigt liten påverkan på klimatet.
Citera
-2 #3 Sven Andersson 2020-11-09 14:49
Rekommenderar den svenska ekonomen Stefan de Vykders bok:
Stefan de Vylder
Allende's Chile: The Political Economy of the Rise and Fall of the Unidad Popular (Cambridge Latin American Studies, Series Number 25)
Första året efter Allendes maktövertagande gjorde ekonomin ett glädjeskutt som de följande åren ledde till överhettning, flaskhalsar och hög inflation. Unidad Popular kom till makten med 36% (om jag minns rätt) och stödet minskade sedan pga kaoset. Givetvis spelade USA också en stor roll men senare forskning har visat att USA ofta agerade via Brasilien. Chile blev ett delat land och är fortfarande ett delat land vilket knappast framkommer om man utgår från exilchilenarnas bild av Chile. Jag har varit i Chile mellan 10 och 20 gånger och det är häpnadsväckande hur många man träffar som har en mindre svar/vit bild än man får i vänsterlitteratur. Vänstern i Chile var också ganska splittrad, t.ex mellan UP-partiernas lite försiktigare politik och MIR:s försök att provocera fram en omedelbar väpnad revolution. MIR som var Kuba-inspirerade fick t.om lugnas ner av Fidel Castro som själv hade lagt värsta vänsterismen bakom sig. Jag tror helt enkelt att framtida försök att skapa regimer med vänsterprägel måste lära sig av Allendes och Maduros misstag inom den ekonomiska politiken. Misslyckas den så lägger man själv grunden för sitt fall. En vänster som i någon slags moralisk upprördhet bara förmår skylla på USA gör inget för att framtida progressiva regimer skall lyckas.
Citera
0 #2 Fred Torssander 2020-11-09 10:48
Det finns flera orsaker att studera och kritisera den så kallade medelklassens - eller arbetararistokratins? - funktion i bland annat Latinamerika. I fallet med kuppen mot Chavez i Venezuela deltog som bekant Accion Democratica och facket vid oljebolaget PDVSA agerade för att krossa Chavez redan tidigare. Det kan tänkas att alltför mycket av ansvaret för sådant har placerats hos den USAmerikanska staten och dess myndigheter som till exempel CIA, när det egentligen härrör från en självständig analys av bland annat USAmerikansk arbetarrörelse, som AFL-CIO. counterpunch.org/.../...
Citera

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.