I en notis* i det senaste numret av Clarté refereras till Walden Bello som tonar ner CIA:s och USA:s roll i kuppen mot Allende. Det var medelklassen som var motorn i revolten, menar han.

Och visst hade medelklassen en roll. De protesterade högljutt mot bristen på bröd, ris, tvål och annat, som orsakades av det brutala ekonomiska krig mot landet som USA och den chilenska eliten förde. Det betydde bland annat långa köer som var en viktig del i propagandan inför militärkuppen. Allendes motståndare skyllde bristen på regeringens ekonomiska politik.

Som av ett trollslag försvann köerna över en natt efter kuppen. Plötsligt var butikerna överfyllda med produkter av alla slag. Det var ett tydligt bevis på att regeringens motståndare aktivt hade hållit undan stora lager av basprodukter som en del i ett propagandakrig.

Men det var inte medelklassen som störtade Allende. Det var Chiles militär med dess USA-utbildade officerskår och CIA-rådgivare.

USA:s inblandning i Chiles ekonomi pratades det om redan under Allendes tid. Men det är först 2011 som hela bilden blivit klar, efter att hemligstämplingen upphört av alla dokument som rör pengar från CIA. Det rörde sig om en bred, kontinuerlig och dold verksamhet som sträcker över hela perioden 1963-1973.

Under Allendes företrädare Frei fick Chile mer pengar per invånare från USA än något land i världen i form av direkt hjälp, lån och subventioner. Syftet var att försöka förhindra att Allende kom till makten.

Under Allendes regeringstid inriktade CIA det ekonomiska stödet på propagandakampanjer och stöd till högertidningen El Mercurio. Den fick också pengar från USA-koncernen ITT som ägde större delen av Chiles telefonbolag. En strejk av lastbilsägare stöddes och finansierade av CIA med 2 miljoner dollar inom ramen för den så kallade "September Plan”. CIA gav också ekonomiskt stöd till Allendes motståndare som organiserade oroligheter för att destabilisera regeringen. Detta till trots ökade stödet till Allende kraftigt i valet till parlamentet i mars 1973.

Ytterligare bevis för USA:s och CIA:s roll kommer direkt från lejonets kula.

1976 sa senatorn Frank Church som ledde den s.k. Churchkommittén (the United States Senate Select Committee to Study Governmental Operations with Respect to Intelligence Activities): “Likt en Caesar som betraktade kolonierna från fjärran Rom, sa Nixon att chilenarnas val av regering var oacceptabelt för USA:s president. Vita Husets attityd verkade vara: Om jag i Vietnamkrigets skugga inte längre kan skicka marinsoldater, så ska jag skicka CIA.”

 

I Hängt & ohängt-kommentaren "Bello visar vägen" av Tord Björk / Webbred:s anm

-------

8 december 2020 kl 13:15 / Webbredaktionen låter artikelförfattaren få sista ordet i kommentarsfältet och sätter därmed streck i diskussionen om denna artikel. Vi tackar för intresset!

Kommentarer

0 #20 Kerstin Eldh 2020-12-08 13:11
Som gammal historielärare är jag intresserad av vad som hände i Chile för 50 år sedan, men ännu mer intresserad är jag av vad som händer i Chile nu. I oktober röstade en stor majoritet för att en grupp nyvalda folkrepresentanter skall utforma en ny konstitution. Dessa ska väljas i april.

Det pågår en debatt om innehållet i den nya konstitutionen. Den gamla Pinochetkonstitutionen från 1980 hade James M. Buchanan stort inflytande över. Buchanan har också haft stort inflytande på svensk politik genom det stora inflytande han utövade på Assar Lindbeck. Buchanan betonade “reglerna för politiskt beslutsfattande som påverkar politikens utfall och, därmed, hur ekonomin fungerar … Det handlar om att skydda privatiseringar, budget i balans m.m. (Om Lindbeck och Buchanan skrev jag i Clarté nr 3/2020.)

Kan de chilenska argumenten för den nya konstitutionen också säga något om vad vi borde ändra i Sverige?

Därför lämnar jag denna diskussion nu.
0 #19 Fred Torssander 2020-12-08 12:20
För att återknyta till den ursprungliga frågan. Vad kan man säga om påståendet att ”… det var inte medelklassen som störtade Allende. Det var Chiles militär med dess USA-utbildade officerskår och CIA-rådgivare.”?
Det finns såvitt jag vet ingen som påstår att det förekom någon militär intervention eller ens omfattande insats av rådgivare från USA:s sida. Det handlade i stället om att ”Under Allendes företrädare Frei fick Chile mer pengar per invånare från USA än något land i världen i form av direkt hjälp, lån och subventioner.”
Det handlade om mutor. Om att etablera en medelklass som var lojal med den Chilenska kapitalistklassen och USA. Om att skapa och göda - och sedan svälta - en medelklass. Att hantera småborgarna så att som de som det står i Manifestet ”ser en tidpunkt närma sig, när de fullständigt försvinner som en självständig del av det moderna samhället och inom handel, industri och åkerbruk ersättes med arbetsuppsyningsmän och tjänstemän.”.
Samt att skapa en arbetararistokrati vilkas privilegierade ställning var beroende av fortsatt kapitalism och fortsatt imperialistisk kontroll.
Ett speciellt förhållande var militärens finansiering utanför statsbudgeten, direkt från exporten av koppar. Militären var även bortsett från officerarna och deras indoktrinering vid School of the Americas, just en slags medelklass, bestående av småborgerliga befäl och vad man nu skall kalla meniga i sådana sammanhang; arbetararistokrati och/eller lumpenproletariat, sysselsatta med improduktivt militär-arbete åt kompradorerna inom kopparexporten och den inhemska kapitalistklassen. Tillsammans utgjorde dessa officerare, lägre befäl och meniga en stat i staten. Exportfinansierad. Dessa var den chilenska statens enda betydande väpnade trupper och det är samtidigt ingen tvekan om att de tillhörde den chilenska nationen.
Det blir därmed lite egendomligt att säga att det inte var medelklassen som störtade Allende. Även om man skulle anse att det enbart var militären som skötte om kuppen. Möjligen skulle man kunna hävda att den icke-militära delen av medelklassen var något mindre engagerad, kanske till och med kluven inför etableringen av en fascistisk diktatur. Även om de allra flesta nog ansåg att detta helt klart var att föredra framför socialism då småborgerskapet”… fullständigt försvinner som en självständig del av det moderna samhället och inom handel, industri och åkerbruk ersättes med arbetsuppsyningsmän och tjänstemän.” Och ännu värre; blir arbetsuppsyningsmän och tjänstemän i tjänst åt proletariatet.
0 #18 Sven Andersson 2020-12-07 17:51
Perioden under Eduardo Frei strax före Allende var positiv i den bemärkelsen att man lyckades få ner ojämlikheten från 0,70 (världsrekord?) och 0.60 i Gini-index ner till mer hanterbara 0,50. USA brukar ligga på runt 0,45 och Sverige på 0,27 (tidigare 0,23). Högerpresidenten Sebastian Piñedo har fått ner den till 0,44. Chile är på många sätt ett väldigt typiskt latinamerikanskt land. Jag brukar dela upp Latinamerika i två grupper. Den första gruppen karakteriseras av en kolonialperiod med rika tillgångar på råvaror, en stor semi-slavklass (svarta och ursprungsbefolkning). Denna grupp av länder och regioner tillhörde de rika under kolonialtiden men har haft svårt att anpassa sig till kapitalismens krav på social rörlighet. Den andra gruppen tillhörde de fattigaste under kolonialtiden men blev snabbt rikare under kapitalismen och saknar i stor utsträckning en klassindelning byggd på hudfärg och etnicitet. Chile tillhör den andra gruppen med en mestisbefolkning som är väldigt uppblandad men där de flesta har samma blandning. Chiles råvarurikedomar var ointressanta under kolonialtiden. Chiles hade därför bl.a latinamerikas stabilaste demokrati fram till Pinochets kupp. I Brasilien så handlar skillnaderna inte om länder utan regioner, t.ex Salvador och Sao Paulo. Allt i väldigt grova drag.
0 #17 Fred Torssander 2020-12-07 14:01
Skäms på mej! Jag skrev av någon anledning att "Chilenska staten som slutförde koloniseringen av urbefolkningens områden, inte den tidigare kolonialmakten Portugal." Det skall givetvis vara den tidigare kolonialmakten Spanien. Ursäkta!
0 #16 Fred Torssander 2020-12-06 23:27
Chile är inte lika som de andra Latinamerikanska länderna annat än då och då och i detaljer. Till exempel hade Chile framgång i sina krig mot grannländerna - det var så Chile fick kopparn och kontrollen över salpeterhandeln, och det var den Chilenska staten som slutförde koloniseringen av urbefolkningens områden, inte den tidigare kolonialmakten Portugal. Chiles senare utveckling har också följt en egen väg.
När det gäller framväxten av en medelklass kan profitens andel av den totala nationalinkomsten fungera som en slags mätare.
Diagram 3 i den artikel som Sven Andersson hänvisar till, visar hur andelen av nationalinkomsten som var inkomster från kapital minskar från slutet av 1930-talet och fram till Pinochets kupp. Bara med ett avbrott i slutet av 1950-talet som jag skulle tro har att göra med att inkomsterna från vissa koppargruvor överfördes direkt till finansiering av militären 1958 .
Det fanns alltså en etablerad erfarenhet av att livet blev bättre för den arbetande delen av medelklassen även under Partido Demócrata Cristiano, PDC. ”… the “mesocratic republic,” between 1938 and 1973, was a time of expansion and growing importance of the middle sectors, both in political and economic terms. It was also a period of an increasing role of state regulation on economic activity.” (RW 2017)
Bara för skoj skull har jag testat ett diagram för Chile av samma typ som det jag har gjort upp över hela världsekonomin, det som jag länkade till i mitt förra inlägg. Det visar sig att samtidigt som inkomsterna från kapital minskade som andel av nationalinkomsten ända fram till 1975 enligt diagrammet ovan, så ökades levnadsomkostnaderna räknat som antalet arbetade timmar per innevånare med början 1970. Detta troligen till en stor del som effekt av USA:s ekonomiska sabotage. Man kan tänka sig att sådana som till någon del levde på inkomster från kapital drabbades hårdare, då deras andel av nationalinkomsten fortsatte att minska. Dessutom ökade antalet arbetstillfällen, vilket troligen innebar att arbetarklassen totalt sett kunde kompensera sig genom löneinkomster.
Hursomheltst. Småborgerskapet hade upplevt att deras inkomster från kapital minskade ända sedan 1940-talet och kunde troligen ganska lätt fås att se det som att deras privilegier höll på att avvecklas. Samt att staten under Allende dessutom gynnade arbetarklassen.
Arbetarklassen som troligen hade väntat sig fortsatta och större förbättringar under Allende fick lägre standard. Även om flera fick arbete. En artikel från New York Times 1971 ger en bild av läget ”Strikes Adding to Allende Woes” nytimes.com/.../...
0 #15 Sven Andersson 2020-12-06 00:55
Chile tillhör världens mest ojämlika länder och har i genomsnitt haft ett Gini-index på drygt 0.50, förutom perioden 1900 fram till 1940-talet då ojämlikheten var ännu mer extrem. Jag ifrågasätter därför att Chile skulle haft en betydande medelklass. Allendes socialistparti hade marxism-leninismen på sitt program och stod i många frpgor till vänster om kommunistpartiet. Bägge partier var dock påverkade av drömmen om en fredlig väg till socialismen.

link.springer.com/.../978-3-319-44621-9_3
tradingeconomics.com/chile/gini-index-wb-data.html
0 #14 Fred Torssander 2020-12-05 20:33
Om vi går tillbaka till 1970-talet Chile, så hade landet faktiskt haft en rätt civiliserad politik även före Salvador Allende. Han hade bara oturen att komma till makten i en brytningstid när de stora framstegen för till exempel den alliansfria rörelsen - vilka var beroende av att det socialistiska blocket omfattade både Sovjet och Kina och västimperialismen därmed inte hade monopol - var på väg att brytas. Brytningen i slutet av 1960-talet syns rätt tydligt i världsekonomin.
www.fredtorssander.se/.../AllTtogether.jpg
Och vare sig Allende eller hans parti var revolutionärer. Förutom att även Chile redan tidigare hade fått en rätt stor medelklass som inte svalt eller ens hungrade. Och en arbetarklass som var väldigt kraftigt skiktad inkomstmässigt.
Möjligen kan man säga att statens utgifter för diverse transfereringar hade fått en omfattning som skulle ha krävt radikalt ökade skatter och att pengarna bara fanns att ta hos - medelklassen. Eller genom nationalisering av koppargruvorna, vilket dock givetvis skulle leda till hårda konflikter med de multinationella ägarna och deras kompradorborgerskap i Chile.
När det handlar om konflikter mellan Latinamerikanska nationer och USA-intressen finns det ganska många exempel på att de trilskande länderna har blivit angripna ockuperade och koloniserade av USA. Grisbukten är faktiskt såvitt jag vet det enda undantaget?
Om vi ska tala om ett nationellt borgerskap i Chile, vilket man kanske faktiskt kunde göra medan det socialistiska blocket fanns och skapade ett visst utrymme för nationell utveckling inom före detta kolonier, så föredrog de helt klart en inhemsk fascism framför USAmerikanskt direktstyre. Ett sådant direktstyre skulle ha lett till att det nationella borgerskapet blev tvungna att avstå ännu mer av sina privilegier till borgarklassen i USA. Och att alla tillgångar i Chile hade exploaterats i sådan utsträckning och med sådan hastighet som USA-företag gör i andra länder.
Vad mer Allende hade kunnat göra med vad han hade till sitt förfogande är inte lätt att säga. Det finns rätt klara gränser för vad reformism kan åstadkomma. Vilka reformer som kan åstadkommas och bibehållas beror på om det finns revolutioner och befriade områden. Åtminstone någonstans globalt. Medan att bygga upp revolutionära partier inom välfärdskapitalism - eller ens dess blekare avspegling i 1970-talets befriade kolonier - har visat sig vara mycket besvärligt.
Att det trots detta är nödvändigt, att valet även i under välfärdskapitalism står socialism eller barbari, är inte något som garanterar lättvindiga framgångar för dem som försöker.
0 #13 Sven Andersson 2020-12-04 16:31
Klasstillhörigheten bestäms av vilken roll den enskilde har i det ekonomiska systemet, det vill säga om man äger och kontrollerar produktionsmedlen eller inte. Arbetarklassen tvingas sälja sin arbetskraft till den härskande borgarklassen som ensidigt kan diktera anställnings- och arbetsvillkoren och produktionens inriktning. Frågan är då vilken roll "byråkratbourgeoisin" har i ett statligt verk i förhållande till produktionen. I många fall inom både kapitalistiska och "realsocialistiska" länder spelar denna ledande byråkrati rollen som kapitalister i förhållande till arbetarklassen möjligtvis med undantag för arvsrätten. I vissa länder är t.om rollen som byråkratklass ärftlig som t.ex i Nord-Korea. I andra länder som t.ex Kuba, Kina och Sovjetunionen lyckas nästan alltid elitens barn "ärva" positioner med ett välstånd skyhögt över arbetarklassen. Det enda som fattas är ett papper på det juridiska ägandet av kapitalet. Å andra sidan så dominerar den vanliga kapitalistklassen i vanliga kapitalistländer produktionsmedlen med ett relativt litet formellt ägande i enskilda företag. I svenska börsens familjedominerade bolag upprätthålls makten ofta med hjälp av röstskillnader på aktierna. Detta system gör att t ex Wallenberg-sfären och Handelsbanken kan kontrollera 82 procent av rösterna i elektronikjätten Ericsson trots att de bara tillsammans satt in 10 procent av kapitalet. Formellt sätt är därför varken Wallenberg eller byråkraten ägare av produktionsmedlen men har ett avgörande inflytande och kontroll medan arbetarens roll är att producera och hålla käften. De som kontrollerar/äger produktionsmedlen får också en ersättning i form av vinst, lön mm som ligger skyhögt över arbetarklassens. Det är numera t. ex snarare regel än undantag i Sverige att f.d. "arbetarledare" t ex f.d. ministrar kröner sin karriär med gods och andra rikedomar. Dessa rikedomar har de inte sparat ihop från sin ministerlön på en 60-70 tusen. Småborgarklassen eller arbetararistokratins roll har också diskuterats här tidigare. Ingen av dessa skikt har ett avgörande inflytande över större delen av produktionsmedlen men kan ofta få ut en större del av kakan. Risken är dock att för mycket räknande leder till ett mekaniskt synsätt. Det går inte att räkna ut var och när revolutionen skall ske med hjälp av denna statistik. Che Guevara försökte i Bolivia. I Chile där 63 % (senare 57 %) röstade mot Allende så ger inte en diskussion om arbetararistokrati speciellt mycket om man inte tror att 63% går att köpas. Venezuela är ett annat exempel där den typen av analyser fungerar dåligt. Det måste helt enkelt till en hållbar ekonomisk politik som gynnar den stora majoriteten något som är svårt att uppnå om den stora majoriteten inte har inflytande över politiken. Demokrati, helt enkelt och en reell demokrati, ingen regim som påstår sig styra i folkets namn i kraft av någon ideologi (nyliberal, ml etc) en kamp som fortsätter oavsett ekonomiskt och politiskt system.
0 #12 Kerstin Eldh 2020-12-03 11:20
Ungefär när Allende bildade regering blev min uppsats om Nigeria i statskunskap klar. I uppsatsen skrev jag nedanstående om bourgeoisin. Idag skulle jag inte använda termen byråkratibourgeoisi. Jag tycker att statsvetaren Patrik Halls term managementbyråkrati bättre säger vad det är: en byråkrati som leker kapitalistisk management. Och frågan är om den inte i dagens Sverige kan kallas klass.
Kanske skulle en liknande indelning som den nedan kunna vara tillämplig i Chile?
Till bourgeoisien räknas de som äger produktionsmedel.
Småbourgeoisien använder själva de produktionsmedel som de äger. De kan ha ett fåtal anställda också men deltar också själva i arbetet.
 Kompradorbourgeoisien är beroende av den internationella bourgeoisien för sin verksamhet. De ägnar sig åt mark- och husspekulationer, investeringar inom transportsektorn, import- och exporthandel samt övrig verksamhet som kompletterar utländska investeringar. Dessa områden har det gemensamt att de kräver relativt lite kapital samtidigt som de ger hög utdelning. (privilegierad ställning, fri från konkurrens)
Nationell bourgeoisie kännetecknas av att
1.den motsätter sig de internationella storföretagens penetration av landet.
2. dess främsta motsättning till den internationella kapitalismen består i att den själv vill tillgodogöra sig landets tillgångar och utveckla dess industri, främst basindustrin.
3. den är primärt intresserad av industriell utveckling i motsats till kompradorbourgeoisien, som inte ägnar sig åt produktion utan i huvudsak ägnar sig år spekulationer och kommers i samband med de utländska investeringarna.
Byråkratibourgeoisie
Beteckningen bourgeoisie är i detta fall oegentligt eftersom det kriterium som kännetecknar en bourgeoisie, nämligen att de äger produktionsmedel, inte kännetecknar denna grupp. Egentligen utgör byråkratin ingen speciell klass utan är ett komplement till den styrande klassen. Visar samhörighet med kompradorbourgeoisien. Det är vanligt att de investerar sina besparingar i samma slags företag.
Till byråkratin (i Nigeria) bör också politikerna räknas. De är oerhört korrumperade. Till byråkratin bör också statsmaktens våldsapparat, militären och polisen räknas.
0 #11 Fred Torssander 2020-11-30 16:37
Om Medelklassen
Frågan om Medelklassens roll vid reaktionära kupper och kolonisering är onekligen central. Både för att förstå sådant som den internationella arbetarrörelsens svek vid 1:a världskriget, nazismens framgångsrika Blitzkrieg och den lätthet med vilken vissa länder som befriat sig från kolonialt herravälde blivit återkoloniserade.
Till att börja med gäller det att genomföra en kritik av själva begreppet medelklass. Visserligen användes uttrycket även av Marx och Engels, men då med en helt annan mening än vad ordet har idag. Om vi tar den första marxistiska genomgången av klasserna, i Kommunistiska manifestet, förekommer ordet medelklass inte över huvud taget. I stället beskrivs i manifestet småborgare.
”I de länder, där den moderna civilisationen utvecklat sig, har uppstått ett nytt småborgerskap, som svävar mellan proletariatet och bourgeoisin, och som ständigt bildas på nytt som en kompletterande del av det borgerliga samhället, men vars medlemmar oupphörligt genom konkurrensen slungas ned i proletariatet och som med storindustrins utveckling t.o.m. ser en tidpunkt närma sig, när de fullständigt försvinner som en självständig del av det moderna samhället och inom handel, industri och åkerbruk ersättes med arbetsuppsyningsmän och tjänstemän.”
Att påpeka att medelklassen bland annat omfattar vad som förr kallades småborgare är knappast någon som bråkar om. Bara man inte nämner ordet småborgare. I fall man dessutom kritiserar medelklass-begreppet för att detta används för att avleda och avväpna kritiken av arbetararistokratin och dess förrädiska roll i klasskampen och politiken blir det till dock verkligt kontroversiellt.
Även ganska välvilliga värderingar av Lenins och Engels kritik av arbetararistokratin och analysen av dess finansiering genom superprofiter som förekommer, är ursäktande snarare än bekräftande. Jag tror detta till stor del har berott på Sovjets och Kominterns strävan att inte stöta bort den vita imperialistiska världens reformistiska och reformistiska ledarskap i strävan efter att nå något slags enighet mot nazism/fascism och mot de imperialistiska ländernas krigföring mot de socialistiska länderna.
Samt att denna strävan till principlös enhet lever kvar även idag, efter att försvaret av det socialistiska blocket blivit inaktuellt.
Ett typiskt exempel är Hobsbawm:s text i ämnet .
Jag menar i stället att metoden att skapa och underhålla en arbetararistokrati måste analyseras i sammanhang med sådant som rasism. Vilket av allt att döma är en av borgarklassen skapad metod för att söndra och härska det också.
Välfärdskapitalism eller blandekonomi, det kalla krigets modell för att vinna ”Hearts and minds” hos hemmafronten, har ingenstans varit så påtagligt som här i Sverige.

När det gäller administration av arbetarklassens villkor är det uppenbart att denna skiljer sig påtagligt mellan det Samir Amin kallade Trojkan, dvs. Japan, EU och USA, och å andra sidan de tidigare kolonierna.
Jag har själv tagit fram ett exempel som beskriver den totala världsekonomin sedan 1950-talet uppdelad i Triaden och icke-Triaden med hjälp av data från Penn World Table .

www.fredtorssander.se/.../divided.jpg

Därmed kan man säga att finansieringen av välfärdskapitalism genom överföring av merarbete från kapitalismens periferi är ganska uppenbar.
Hur detta sipprar ned till olika skikt i befolkningen, liksom det som eventuellt behålls - eller troligen returneras - för att finansiera en medelklass i periferin är en fråga om detaljer. Helheten är tydlig.
______
Hobsbawms text Finns på Monthly Reviews hemsida: Lenin and the “Aristocracy of Labor” monthlyreview.org/.../...
Hela texten till mitt diagram, finns på fredtorssander.se/.../...

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.