Sven Wollter valtalar utanför Proletärens valstuga på Sergels torg i Stockholm 2014. Foto: Frankie Fouganthin, CC BY-SA 4.0  via Wikimedia Commons.

Sven Wollter föddes i Göteborg 1934 till föräldrarna Kjell och Elsa. Uppvuxen i arbetarstadsdelen Johanneberg gjorde Sven bekant med klassamhället tidig ålder. Inte minst genom den verklighet en arbetargrabb som Sven tvangs möta under tolv terminer vid Hvitfeldtska Högre Allmänna Läroverk där klasskamrater från det bättre bemedlade Örgryte och övervintrade skitbruna magistrar till lärare som höll på fel sida i Stalingrad mer hörde till regeln än undantaget. Enligt egen uppgift kom Sven in vid Göteborgs stadsteaters elevskola 1953 utan någon som helst förberedelse men att ”de såg någon form av särbegåvning” och på den vägen är det. På hemsidan Internet Movie Database är Sven Wollter krediterad för 102 roller på film och TV. Därtill kommer givetvis ännu fler roller på teaterscenen. Från att 1966 gjort nationell tv-debut i Strindbergs ”Hemsöborna” var det med genombrottet i dramatiseringen av Vilhelm Mobergs ”Rasken” som han blev välkänd för den breda publiken.

Men långt innan dess hade intresset för klassfrågorna och kampen för socialismen gripit taget om Sven. När Sven formellt fick medlemskapet i Kommunistiska Partiet Marxist-leninisterna Revolutionärerna – KPML(r) vet jag ej. Men jag vet att Sven redan under slutet av 60-talet var fastförankrad i den starka kommunistiska arbetartraditionen som funnits och alltjämt fortfarande klingar i Göteborg. Sven trodde på att teatern och konsten faktiskt skulle säga något och hjälpa till i kampen för människans frigörelse mot utsugning, hunger och förtryck. Därför är det inte konstigt att Sven Wollter var en huvudfigur i den politiska teatern under 1970-talet. Mest kända är givetvis hans insatser i arbetet med Tältprojektet – Vi äro tusenden, en föreställning som tog sig an att berätta den svenska arbetarklassens historia. En föreställning som på många sätt manifesterade det på kollektiva arbete teater faktiskt är och bör vara om det ska spela någon roll för oss som publik och samhälle. En annan oförglömlig roll i samma progressiva kulturrörelse som 1970-talet utgjorde är rollen som Lennart Kollberg i Bo Widerbergs film ”Mannen på taket”

Mina egna möten med Sven Wollter är åtminstone två stycken. Det första är mitt i tonåren i början av milleniet. Jag är i Stockholm för att besöka ABF:s ”Socialistiskt forum”. Lördagsunderhållningen detta Stockholmsbesök blev ett besök på Rinkebys folkets hus. Orsaken? Sven Wollter skulle uppträda till låg om ingen entréavgift. När jag anlände var Sven någonstans mitt i underhållningen och tog över rummet med hela sin gestalt när han sjöng ”Dårarna har tagit över politiken…” till melodin av Fun Boy Three’s ”The Lunatics (Have Taken Over the Asylum)”. Mer mins jag inte av kvällen än att det var häftigt att ha sett Raskens livslevande.

Det andra mötet sker i januari 2014, närmare bestämt på Trettondagen den 6 januari enligt den gregorianska kalendern. Sven Wollter ska fylla 80 år och detta samtidigt som Errarna håller kongress. Kongressfest och 80-årsfest i ett, vad annars passar en människa livslångt medlem i nyss nämnda parti. Eftersom kongressen hölls i Frölunda och festen på Musikens hus i Majorna så krävs det någon form av transport däremellan och det har inte lämnats åt slumpen. En arbetskamrat på spårvägen som till vardags är sysselsatt som reparatör och partikamrat med Sven tillfrågar mig om inte jag skulle vilja köra sällskapet i den spårvagn namngiven efter Wollter. Kunde jag tacka nej till ett sådant erbjudande? Givetvis inte! Med detta hedersuppdrag utfört fortlöpte sedan aftonen med otaliga hyllningar till födelsedagsbarnet. Sven visade prov på sin förmåga att trollbinda en publik berättandes den ena anekdoten efter den andra. Det som imponerar mest är med den vitalitet och lidelse Wollter underhöll oss denna kväll när han strax skulle fylla 80, en energi man kan avundas även som relativ ungdom.

Just det att Sven Wollter aldrig gjorde offentlig avbön eller övergav sina politiska principer erövrade i ungdomen har spelat en viktig roll för oss som kämpar för socialismen. I en tid där även vänstermänniskor till vänster om socialdemokratin ibland tävlar i antikommunistiskt avståndstagande stod Sven Wollter rakryggad. Han tvekade inte att använda den tribun han hade för att fortsätta sätta ljuset på de svenska klassförhållandena, den imperialistiska världsordningen och folkens rättmätiga uppror mot kapitalismen. Jag väljer att avsluta denna runa som på intet kan göra Svens livsgärning rättvis med hans egna ord om det så ibland bespottade 1970-talet som i och med Sven Wollters död känns lite mer avlägset och framtiden än mer oviss utan hans ledstjärna i natten.

”Ibland kan man få höra om 70-talet att det var en nedgångstid, att det ju var alldeles förfärligt att vänstern tog en sådan plats i samhällsdebatten, och vilka rödglödgade galningar vi var. Nog gjorde vi misstag och dumheter, nog stod vi ofta splittrade, man ironiserade över att vänsterrörelsen förökade sig genom delning, men låt mig då säga en gång för alla att det vi gjorde, gjorde vi i den rena övertygelsen om att vi kunde skapa en bättre värld.

Vi tog politiken på allvar och det gjorde oss ibland blinda, oförsonliga, dumma.

När jag var grabb brukade min pappa citera Runebergs Sven Dufva när han pratade om mig: ”Ett dåligt huvud hade han med hjärtat det var gott.” Kanske var det så, vi ville för mycket och trodde att alla skulle förstå och hänga med så småningom.

[…] Om några hundra år kommer man att se tillbaka på vår tid med medlidsam förundran och fråga sig ­– Hur kunde man tillåta ett så primitivt system fortgå så länge och skapa så mycket lidande.

På 70-talet trodde vi att vi hade fått grepp om den nödvändiga omvälvningen.

Vi hade fel det skulle ta längre tid.

Ytterligare en kort suck i mänsklighetens historia.”[1]

Sven Wollter är död, länge leve Sven Wollter!

 

[1] Sven Wollter – Pojke med pilbåge: eftertankar i ord och bild, Ordfront Förlag 2014

{jcomments lock}

Kommentarer

0
Ulf Wideström
2 years ago
Vill komma med lite tankar vid Svens död. Hoppar över efternamnet eftersom vi var vänner. Utöver att jag var r:are på sjuttiotalet umgicks vi familjevis, lustigt att vi råkade ha var sin hustru med samma förnamn, och till och med samma betoning på andra stavelsen. Jag gifte mig i slutet av sextiotalet in i teatervärlden, så jag vet vad jag talar om. När jag efter en tid ville göra försök att foga samman konst och politik i teaterform blev det till att jag tog initiativ till en fritidsverksamhet bland en grupp skådespelare på stadsteatern som jag gav det tidstypiska namnet AgitProp-teatern. Vi for runt med föreställningen KLASS MOT KLASS, vad skulle den annars kunna hetat. På den tiden var det flera på stadsteatern som talade om att de i likhet med Fria Pro vill lämna institutionen, och för mig var det en självklarhet, samt ett rent villkor för skapandet av den teater jag var anhängare av. Men så blev det inte. Mina vänner etablerade sig i Angered i statsteaterns regi, så jag fick vänta i tio år på möjligheten att starta en egen teater, något som inleddes hemma i vardagsrummet. I ytterligare ett avseende har jag inte följt samma väg som Sven. Han har som bekant hållit fast vid det som förenade oss på sjuttiotalet, det har inte jag - dock utan att göra någon form av avbön, har på det hela tagit anlagt ett gott samvete härvidlag. Har ju, till skillnad från exempelvis Göran Rosenberg, aldrig stått på ett clartemöte och läst högt ur den Lilla Röda. (Trots att jag var med på den beramade clarteresan till Kina 1966.) 1979 höll jag i allt vid r:arnas Valrevy som blev en stor framgång. Och där Sven givetvis utgjorde huvudnumret. Men i det arbetet uppstod motsättningar som fick mig att lämna det sammanhanget. Påfyllt av att det blev krig mellan Vietnam och Kina. Då gick jag i däck - politiskt. Har senare repat mig någorlunda, bland annat genom att tycka mig vara något av en expert på sektmentalitet. På grundval av det SdB kallar "den levda erfarenheten". Men utan minsta antydan till att ha funnit en ny politisk tillhörighet; är intensivt hemlös. Något jag upplever som en ren självmotsägelse. I likhet med Joe Hill sjunger jag gärna: Organisera dig! Min förhoppning står till framväxten av en politisk vänsterrörelse som inte ikläder sig ett "maxiprogram" utan som strävar efter uppslutning kring minsta gemensamma nämnare. Det är det enda jag nu tror på. Och som jag inte sett tendenser till här hos oss idag. Därutöver lockas jag inte av någon organisation som ensidigt går in för det parlamentariska och lämnar all verksamhet på basplanet åt sidan. (FNL-gruppen var mitt politiska universitet.) Om sådant söker jag nu samtalskontakt inom clarte (med bifall till en språkvårdande instans som förordat att all användning accenter ska överges, men vill ha den kvar i clartes logga). Vill göra det möjligt för politiska aktivister av ett lika traditionellt som nydanande slag att mötas. Och i from förtröstan ansluter jag mig till ordförande Maos utsaga: Motsättningar är utvecklingens drivkraft. Och vill undersöka om clarte kan vara rätt forum för sådant, det vill säga intellektuell aktivism, något som bör leda fram till praktisk. Så som det så självklart var i FNL-gruppen. Där vi stod med våra flygblad vid fabriksgrindarna och varje lördag stod vi och sålde Bullen utanför systemet. Internet i all ära, men det kan bara vara ett av flera hjälpmedel. Det är därför jag vill ta initiativ till ett IRL-forum i Göteborg: CAFE CLARTE. Raggar kontakt i det ärendet.
Like Like Citera

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.