Apartheid light. Så kallar man ibland den svenska – och europeiska – migrationspolitiken: den blir ett redskap för att bygga ett proletariatets nedersta, marginaliserade skikt med begränsade rättigheter (se Mikael Nybergs artikel i Clarté 4/15). Den 13 januari presenterade Morgan Johansson en statlig utredning med förslag som innebär några steg mot apartheid light: ”Krav på kunskaper i svenska och samhällskunskap för svenskt medborgarskap” (SOU 2021:2).   

Utredningen föreslår att den utomnordiska invandrare som är varaktigt bosatt i Sverige  och vill ha svenskt medborgarskap måste styrka kunskaper i svenska och samhällskunskap: antingen godkänd på kurs D i sfi, eller godkänd i samhällskunskap och svenska eller svenska som andraspråk från grundskolan åk 9, eller godkänd på ett särskilt test i svenska och samhällskunskap.

Fyra frågor inställer sig:

1 Är det viktigt att kunna svenska för att klara sig i det svenska samhället? Ja. Det finns gott om forskningsstöd för att sambandet mellan språkkunskaper och integration är starkt – vad som sedan är orsak och verkan är kanske mer komplicerat. Man kan dock tillägga att det är en klassfråga. På forskningsinstitutioner, finansinstitut och it-byråer finns i dag gott om folk som bott ganska länge i Sverige, lever ett gott liv och kan ytterst lite svenska. Men för arbetarklassen – dit flertalet migranter hör - och annat vanligt folk är svenskkunskaperna viktiga. Visst kan vi ställa krav på bättre tolkning, mer översättning (t.ex. i Covid-19-informationen), men det kommer alltid att bli otillräckligt.

2 Är medborgarskap viktigt för integration, det vill säga för att kunna hävda sig i Sverige? Ja. Också här finns entydigt forskningsstöd. Risken för en socialt utsatt situation – och i förlängningen svartarbeten, kriminella nätverk och klankulturer som viktigaste sociala resurser - ökar avsevärt för den som inte har medborgarskap och kanske inte heller kan hoppas på det.

3 Leder språkkrav för medborgarskap till bättre språkkunskaper bland migranter? Svaret är att vi inte vet, eller möjligen nej. Det finns inga studier som visar förbättrade språkkunskaper bland migranterna i länder som infört språkkrav, men inte heller studier som visar motsatsen. (Det finns en hel del metodproblem för att få svar på frågan.) Den huvudsakliga effekten av språkkrav är att färre blir medborgare (se nedan!). Man ska nog därför tänka sig att språkkrav har effekt åt två håll. En del satsar hårdare på sina svenskstudier för att snabbare få sitt medborgarskap. Andra ger upp tanken på att bli svenska medborgare och resignerar också i språkstudierna. Framgång i språkstudier är inte bara en fråga om vilja - nästan alla migranter vill bli bra på svenska. Den beror av en mängd faktorer som individen inte kan styra över: studievana, tidigare språkkunskaper (exempelvis den som redan kan engelska och franska har mycket lättare att lära sig svenska än den som enbart kan t.ex. arabiska), ålder m.m. Uppenbarligen finns också här en klassdimension. Den viktigaste faktorn för goda språkkunskaper på samhällelig nivå är väl utbyggd undervisning. Sfi-undervisningen i Sverige i dag ser rätt bra ut på pappret, men har stora problem. Endast ca 40 procent av lärarna är behöriga, och de har ofta usla löne- och arbetsvillkor som en följd av upphandlingssystemet.

4 Leder språkkrav till att färre migranter blir medborgare? Ja. Studier av nederländska och danska erfarenheter ger entydiga svar. Båda länderna skärpte språkkraven avsevärt kring 2000. Man har jämfört den så kallade naturaliseringsgraden (i jämförbara kohorter) före och efter. Den har sjunkit påtagligt. I båda staterna är alltså i dag en större andel av migranterna icke medborgare än tidigare. De är också sämre integrerade (mätt med sådana mått som fast arbete, bostad, utbildningsnivå etc).

Av utrymmesskäl har jag inte givit några referenser ovan. Dem kan man hitta i utredningen, särskilt forskningsgenomgången s. 187-191! Det är inget fel på den översikten. Tvärtom tydliggör den att utredningen lägger sina förslag mot bättre vetande. Därtill är den tvingad av utredningsdirektiven som ger order om att ett språkkrav för medborgarskap ska införas.

Men det är ändå bedrövligt att utredningen inte valt att åtminstone följa den norska modellen. Där framtvingade också en högerpopulistisk opinion norskkunskaper för medborgarskap för ett par år sedan. Någorlunda insiktsfulla politiker fick det att stanna vid två saker: deltagande i språk- och samhällskunskapsundervisning i 300 timmar, och prov endast i hörförståelse på relativt enkel nivå. 

Europarådet har utarbetat en skala för språkfärdigheter (GERS; ursprungligen för helt andra syften än medborgartest). För var och en av de fyra färdigheterna lyssna, tala, läsa, skriva finns de sex nivåerna A1-A2-B1-B2-C1-C2. Skalan är vettig och lägger klokt nog mycket större vikt vid kommunikativ förmåga än språklig korrekthet. A1 är mycket enkla nybörjarkunskaper (ungefär kunna fråga vad klockan är) medan C2 snarast är akademisk nivå. Ibland brukar man säga att B2 motsvarar färdigheterna hos den infödda talare som med godkända betyg går ut åk 9 i grundskolan, men det är av många skäl en knepig jämförelse. Norrmännen kräver hörförståelse – och alltså endast hörförståelse – på nivå A2. Den svenska utredningen föreslår hör-och läsförståelse på nivå B1 och läs- och skrivfärdighet på nivå A2.

Men bäst hade alltså varit om detta främlingsfientliga förslag aldrig sett dagens ljus över huvud taget. Om det går som utredningen föreslår inför Sverige 2025 - i likhet med nästan alla andra europeiska stater - ett instrument för att hålla en del av arbetarklassen i ett rättsosäkert tillstånd, utan medborgarskap. Segregationen stärks. Apartheid light.

Kommentarer

+1 #1 Kerstin Eldh 2021-01-23 11:48
Under mer än 10 år undervisade jag invandrare i svenska på Arbetsmarknadsutbildningen (AMU). I slutet av kurserna förberedde jag dem för det obligatoriska besöket hos Arbetsförmedlingen. De gick vidare till jobb eller till yrkesutbildning.  Kurserna lades ner 1986 när New Public Management infördes på AMU. De var inte lönsamma, sades det. Kvalitet var inte viktigt. “Nu gäller det att tjäna stålar”, sa generaldirektören för AMU, Berit Rollén (S) i en braskande rubrik i tidningen Arbetet.  
SFI-undervisningen lades ut på företag, vars klasser var stora och blandade analfabeter och akademiker. Arbetsvillkoren för lärare var usla. Mina arbetskamrater och jag gick vidare till andra skolformer.    
TV4:s Kalla fakta visade 2018  hur Thoréngruppens bolag Astar lurade Stockholms kommun genom att strunta i kraven på lärarbehörighet och lärartäthet i undervisningen för invandrare. ”En upphandling värd närmare 100 miljoner kronor per år”, hette det när de vann den.
Astar lurade också Malmö. Redan 2015 upptäckte kommunen att Astar inte levde upp till kraven på 65 % behöriga lärare. Det avslöjades att Astar systematiskt ljugit om både lärarbehörighet och lärartäthet och troligen bara levererat c:a 50 % av vad de tagit betalt för. Hermods som tillhör Academedia saltade också räkningar till Malmö. Malmö återtog SFI i egen regi.
Men helt har Malmö inte sluppit Astar. På uppdrag av DUA (Delegationen för unga och nyanlända till arbete) bedriver Astar yrkesutbildning i Malmö.  
 De sista åren innan jag pensionerades som folkhögskolelärare 2008, undervisade jag också arbetslösa invandrare. Denna gång i de s.k. SAGA-kurserna. Från arbetsförmedlingens sida gjorde man klart att kurserna bara fick handla om att söka jobb och skriva CV. Dessutom skulle vi se till att de arbetslösa var i anställningsbart skick. Att förbättra invandrares svenskkunskaper räknades inte dit. Det framhöll strängt de båda arbetsförmedlare som informerade mina kollegor och mig. Det enda de behövde kunna var att veta vad en hammare var, även om man inte visade den.
Den första fråga jag fick när jag dagen efter sammanträffandet med arbetsförmedlarna klev in i en klass med invandrare var: ”Varför blev arbetsförmedlaren arg på mig? Hon frågade: Kommer du inte i morgon och jag svarade ja. Ändå blev hon arg för att jag inte kom.”
 Eftersom jag var utbildad SFI-lärare kunde jag reda ut det där med ja, jo och nej. Att många språk har samma konstruktion som den här mannens, är okänt för de flesta svenskar, även de som sjungit ”Yes, we have no bananas.”
Efter det agerade jag som den folkhögskollärare som jag var och tog upp de svenskproblem som jag märkte att de hade. Vi läste också några dikter, vilket fick kulturjournalisten från ett arabiskt land att berätta om en litteraturfestival på arabiska med dikter av Tranströmer som han varit med om att ordna.  Nu satt han med skadad rygg efter skogsarbete. Kanske berodde det på att hans svenskkunskaper inte räckt till för att förstå säkerhetsföreskrifterna.
   I den politiska debatten ställs det inga krav på företagen att ha undervisning av hög kvalitet, Kraven riktas bara mot invandrare. Det framgår inte hur de ska kunna få godtagbara svenskkunskaper när de hänvisas till lönsamhetsfixerade företag. Det handlar om studerande, inte om kunder som köper med ångervecka.
   Svenskundervisningen är för viktig för att lämnas till företag med vinst som drivkraft. Den bör reserveras för verksamheter som anser att kvalitet är viktigast, som Komvux och folkhögskolor. En förutsättning för goda resultat är att ha lärare, som inte ses som mjölkkor för hög vinst, utan som är utbildade och som ges utrymme för genomtänkt undervisning.
Att invandrare erbjuds god svenskundervisning är ett viktigare krav än ett språktest. 

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.