Den här recensionen av Arbetarhistoria (nr 173/174: 2020: 1 - 2) är det första av tre inlägg på Clartés blogg. I det andra granskar jag Erik Bengtssons bok ”Världens jämlikaste land?”. Och i det tredje diskuterar jag hans kritik av den riktning som brukar kallas för politisk marxism. Läsaren kommer att upptäcka att det finns en röd tråd som binder samman dessa inlägg.

Ekonomhistorikern Erik Bengtssons sågning av myten om det unikt jämlika och demokratiska svenska bondesamhället har fått välförtjänt uppmärksamhet. Därför var det med stora förväntningar jag började läsa tidskriften Arbetarhistorias tema där ett antal yngre svenska historiker, under Erik Bengtssons och Carolina Uppenbergs ledning, skärskådar det svenska förindustriella klassamhället. Och visst är det ett tankeväckande och läsvärt tidskriftsnummer. När historiker diskuterar de materiella och strukturella betingelserna för mänskligt handlande börjar historien bli begriplig. Det är dessutom ett framsteg att blickarna riktas mot jordbruket, som stod för större delen av sysselsättningen ända fram till början av 1900-talet. Författarnas empiriska undersökningar blottlägger motsättningar mellan välbeställda skattebönder å den ena sidan och stora grupper av torpare och egendomslösa å den andra och visar därmed på det grundfalska i bilden av det homogena och jämlika bondesamhället.

Men de teoretiska tolkningarna är problematiska. Det första som slog mig var att adeln är frånvarande i temats artiklar. Vilket är märkligt, eftersom det ju trots allt var adeln, inte de välbeställda skattebönderna, som utgjorde den verkliga överklassen i det förindustriella Sverige. Frånvaron av en diskussion av adeln och dess roll är symptom på en djupare liggande brist – artiklarna diskuterar inte samhällets övergripande klasskamp och de strukturer och den strukturella logik som låg till grund för den. Adeln har däremot en framträdande roll i Bengtssons bok, men förbiseendet av klasskampen och dess relation till produktionssättens strukturella logik präglar också den del av boken som handlar om det Bengtsson kallar för ”den gamla regimen” (mer om det i ett kommande inlägg.).

Eftersom författarna inte förklarar hur de grupper och motsättningar de riktar ljuset mot förhåller sig till de övergripande klassmotsättningar som bestämmer samhällets dynamik, blir deras klassanalyser hängande i tomma luften. Med ett lovvärt undantag, lyckas artikelförfattarna inte utvinna några förklaringar av klasskampen ur sina försök att urskilja hittills förbisedda grupper och klasser. Theresa Johnsson utgår visserligen från exempel på lokal klasskamp i sitt mikrohistoriska försök att synliggöra de egendomslösa grupper som ofta har förbigåtts av historieskrivningen. Men lokala exempel kan inte ersätta den övergripande beskrivning av klasskampen som skulle krävas för att uppväga temats slagsida mot statiska klassanalyser.

För att härleda handlingsmönster ur strukturella klassanalyser, måste man ha en uppfattning om i vilken mån och på vilka sätt de ekonomiska strukturerna bestämmer de olika klassernas beteenden. Och där är den marxistiska traditionen delad. En riktning ansluter sig till Adam Smith och den liberala traditionen och antar att motiven för klassernas handlande är desamma i alla produktionssätt - att ständigt sträva efter att förbättra produktivkrafterna och att försöka tjäna så mycket pengar som möjligt genom handel på marknaden. I den så kallade kommersialiseringsmodellen som har Paul Sweezy och Immanuel Wallerstein som två av sina främsta förespråkare antar man att kapitalismen utvecklades naturligt ur feodalismen genom städernas tillväxt och handelns spridning. Feodalismen upplöstes inifrån - till att börja med utan nämnvärd klasskamp - av den växande handeln. Och så småningom av ett nytt produktionssätt som verkade utlova en bättre framtid för alla. Antagandet om en frivillig och kontinuerlig övergång från de gamla feodala förhållandena till den framväxande marknadsekonomin är centralt, liksom antagandet att de motiv och den rationalitet som utmärker människornas handlingar under kapitalismen är universella och överhistoriska. ”Economic man” – den ekonomiserande människan – ses som en del av människans natur.

Andra - till exempel Maurice Dobb och Robert Brenner - menar att pratet om överhistoriska motiv för klassernas handlande felaktigt projicerar de motiv och handlingsmönster som är specifika för kapitalismen på förkapitalistiska samhällen. I det feodala samhället saknade bönderna incitament att införa arbetsbesparande metoder eftersom adelsmännen kunde förväntas lägga beslag på resultatet och eftersom de flesta bondefamiljer hade ett överskott av manuell arbetskraft i form av undersysselsatta familjemedlemmar att sätta in vid behov. Produktiviteten per åkerareal ökade visserligen långsamt. Men den långt viktigare produktiviteten per person stod stilla eller minskade. Marknaden fanns bara som en gärna utnyttjad möjlighet att tjäna pengar vid sidan av det subsistensjordbruk som fortsatte att utgöra huvudnäringen för de flesta. Även då marknadens efterfrågan på livsmedel växte, fortsatte bönderna att tillämpa det som kallats för säkerhetens strategi. De satt någorlunda säkert på sitt jordinnehav och subsistensjordbruket garanterade dem föda och kläder . Varför skulle de sätta allt på spel genom att uteslutande producera för en oförutsebar marknad? Marknadsekonomin fortsatte därför att vara underordnad den feodala logik som bestämde jordbruksproduktionen och den politiskt bestämda exploateringen av bönderna. Det som är karakteristiskt för kapitalismen med dess generella varuproduktion – marknadens lagar som ett tvång alla måste underkasta sig – existerade inte under feodalismen. Det skulle krävas en förbittrad klasskamp och stora doser tvång som vräkte bönderna från deras jordinnehav, innan jordbruket kunde kommersialiseras. (En liknande diskussion har också förts bland antropologer som studerat förkapitalistiska samhällen. De sk formalisterna har argumenterat för de marknadsekonomiska kategoriernas universella tillämplighet, medan de sk substantivisterna har argumenterat för motsatsen).

Författarna till artiklarna i Arbetarhistoria går helt förbi denna diskussion, vilket är synd eftersom Erik Bengtsson och Carolina Uppenberg i temainledningen skriver att de är frustrerade och ”upplever en avsaknad av teoretiserande kring vad som är grunden för de sociala relationer som studeras” i den hittillsvarande forskningen (45). Bengtsson och Uppenberg tycks dessutom, utan att argumentera för det, ansluta sig till den riktning som vill sudda ut skiljelinjerna mellan olika produktionssätt. En av idéerna bakom det gemensamma projektet sägs vara att ” i någon mån lämna stadieteorin, idén att feodalismen i en avgörande brytpunkt förbyttes till kapitalism med helt andra spelregler och förhållanden” (47). Sedd mot den bakgrunden blir artikelförfattarnas kritik av marxismen för att göra samma förenklade indelning av det feodala samhället i bönder och adel som den borgerliga samförståndsmytens förespråkare begriplig. Men de flesta av de marxister som betonat klassmotsättningen mellan adel och bönder har knappast drivits av viljan att bortse från andra grupper och klasser, utan av idén att den för varje produktionssätt unika motsättningen mellan samhällets huvudklasser bestämmer produktionssättets dynamik och därmed också existensvillkoren för andra klasser och grupper. Med det sagt, får jag ändå instämma i kritiken mot den hitillsvarande marxistiska forskningen för att ha förenklat klasstrukturen i det feodala samhället allt för mycket. Det är som Jonas Lindström, en av artikelförfattarna skriver: i den mån historiematerialismen är en empirisk teori, måste den ständigt vidareutvecklas.

Vidare sägs den enda skillnaden mellan Max Webers klassteori, som grundarklasserna i individernas livschanser på marknaden, och den marxistiska traditionen vara att den förstnämnda resulterar i mer finfördelade klasser. Så kan man beskriva saken bara om man intar kommersialiseringsmodellens ståndpunkt . Utgår man från existensen av kvalitativa skillnaderna mellan olika produktionssätt, blir Marx och Webers klassbegrepp omöjliga att förena. Bengtsson och Uppenberg hänvisar till Perry Anderssons tes att ”varje konkret samhällsekonomi alltid kan vara en blandning av olika ekonomiska logiker och praktiker” (47). Jag vill hävda att den tesen är sann endast om man tillägger att en ekonomisk logik är överordnad och bestämmer villkoren för alla de andra. Ett tydligt exempel är hur slaveriets karaktär förändrades av kapitalismen, när socker- och bomullsproduktionen i den nya världen infogades i en global kapitalism som hade profitmaximering som överordnat mål. Hushållsslavarna i antikens Athén och i 1400-talets Spanien, slavarna i silvergruvorna i Athén och på den romerska landsbygdens latifundier var visserligen exploaterade och förtryckta. Men de var inte underkastade det tvång att ständigt öka sin produktivitet som bestämmer arbetets villkor under kapitalismen. (En närmare beskrivning av hur det nordamerikanske slaveriet förändrades finns i min artikel ”Slaveriets republik” i Clarté 3/2016).

Detsamma gäller för de gruvarbetare och det tjänstefolk Martin Anderson och Carolina Uppenberg beskriver i sina artiklar. Villkoren för båda grupperna bestämdes av tjänsthjonsstadgan, som i sin tur – vilket författarna understryker – verkade inom en moralisk ekonomi där löner och arbetsvillkor bestämdes av vad som ansågs vara rätt enligt tradition och sedvänja, inte som under kapitalismen av styrkebalansen mellan arbetarna och en kapitalistklass som är underkastad tvånget att till varje pris maximera profiten. För att urskilja handlingsmönster, eller reproduktionsstrategier, hos klasserna i en sådan moralisk ekonomi måste man analysera deras roller i den övergripande ekonomiska logik som bestämmer dynamiken i det feodala samhället. Bara sedan man gjort detta, kan man förklara olika gruppers handlingar i klasskampen. Istället för en sådan analys får vi nöja oss med en glidande formulering som ger sken av en övergripande intressegemenskap mellan alla husbönder - skattebonde som adelsman: ”Den tidigmoderna staten var i mycket husböndernas stat.” (Martin Andersson, s 57).

Adelsmännen hade säkert intresse av den närapå oinskränkta makt över arbetskraften som tjänstehjonsstadgan gav dem. Men hade skattebönderna samma intresse? Stadgan föreskrev hur många söner en bonde fick behålla på sin gård och krävde att hushållets ”överflödiga” arbetskraft skulle söka tjänst för att inte straffas som lösdrivare. Enligt Michael Roberts försökte bondeståndet under frihetstiden få till stånd lättnader i stadgan. Bönderna ogillade att få sina yngre söner brännmärkta med skymfliga beteckningar. Och de ville behålla fler personer på sina gårdar än lagen tillät, för att slippa anställa lönearbetare med vad bönderna ansåg vara ”orimliga lönekrav”. (Sverige under frihetstiden 1719 – 1772, s 288 – 9).

Jag är således tveksam till Carolina Uppenbergs tes att den del av tjänstefolket som var sysselsatt inom jordbruket utgjorde en klass under det tidiga 1700-talet, då Sverige fortfarande var feodalt. Jag tror att hon misstar sig när hon försöker analysera exploatering och klassmotsättningar i samhällen utan allmän varuproduktion i termer av värde och mervärde. Däremot skulle jag gärna se en fördjupad analys som belägger hennes hypoteser kring tjänstefolkets förändrade ställning när allt större delar av jordbruket i Sverige blir kapitalistiskt. Det mest intressanta i hennes artikel är emellertid det hon skriver om relationen mellan olika klassamhällen å ena sidan och reproduktivt arbete, familj och könsbaserad arbetsdelning å den andra. Det är en till stora delar outforskad kontinent och Uppenbergs artikel säger inte mycket mer än så. Det skulle vara väldigt intressant att se vad som döljer sig på den kontinenten.

Jonas Lindström beskriver begravningsmönster i en kyrka i Västmanland och försöker härleda klasser ur den tidens människors syn på sig själva. Det kan förstås tjäna som utgångspunkt. Men bara om man kommer ihåg att klass är ett objektivt begrepp som har sin grund i prouktionssättets övergripande logik. Lindström anklagar också historiematerialismen för teleologi, antagandet att historien har en lagbunden riktning, och för att på den grunden skriva historien baklänges (det förflutna förklaras utifrån det närvarande). Den anklagelsen har ett visst fog för sig. Via Hegel och franska och engelska historiker tog den unge Marx över delar av de liberala ideologernas syn på historien som en lagbunden kedja av ”framsteg”. Men Lindström missar den uppgörelse med detta idéarv som ägt rum, både hos den sene Marx och inom den riktning som kallas politisk marxism.

Numrets i mitt tycke intressantaste artikel är Mats Hallenbergs. Den visar hur den svenska statens krigspolitik mellan 1550 och 1650 polariserade bondesamhället ekonomiskt och skapade en strukturell konflikt mellan skattebönderna och den fattigare majoriteten av landsbygdsbefolkningen. Skattebönderna var politiskt organiserade i bondeståndet medan de övriga grupperna saknade politisk representation. Krigspolitiken krävde utskrivningar och ökade skatter. Genom att låta de fattiga stå för soldaterna och en del av de ökade skatterna, kunde staten splittra landsbygdsbefolkningen. De rikare skattebönderna föredrog fredliga förhandlingar med en ofta kompromissvillig stat. Medan statens väpnade järnnäve riktades mot de fattigas upplopp och protester. Genom den analysen lyckas Hallenberg inte bara bidra till att förklara de stora skillnader i inkomster och egendom som Erik Bengtsson beskriver i sin artikel om förhållandena i 1700-talets Stockholm, han lyckas också förklara vissa aspekter av klasskampen i den tidens Sverige. Enligt Hallenberg räcker det marxistiska klassbegreppet inte till för att förklara den polarisering av landsbygdsbefolkningen han beskriver, eftersom skatteböndernas ställning byggde på deras besittningsrätt till jorden, inte på ägande i kapitalistisk mening. Det är ett misstag. Det är kontrollen av produktionsmedlen som bestämmer ett samhälles klasser. Därför är klassbegreppet användbart också på samhällen där denna kontroll vilar på politisk makt och ytterst på normer, tradition och status.

Hallenbergs analys möjliggör en fördjupad förståelse av klasskampen under stormaktstiden. Men den lämnar en avgörande fråga obesvarad. Han skriver att det var de ständiga krigen som ökade bördorna på landsbygdsbefolkningen. Han frågar sig emellertid aldrig vilka klasser det var som hade intresse av och drev fram dessa ständiga krig. Hade han ställt och besvarat den frågan hade den allians mellan den tidigmoderna staten och skattebönder som han beskriver relativiserats. För det saknades ju inte motsättningar mellan staten och skattebönderna, tvärtom. Bönderna var intresserade av fred och låga skatter, inte av krig. Varifrån kom då den tidens ständiga krig? Fanns det någon, eller några klasser som hade intressen av dem? För att besvara den frågan måste vi ta fasta på det som skiljer det feodala produktionssättet från kapitalismen, det vill säga på de sociala relationer och motsättningar som bestämmer klassernas unika reproduktionssttategier under feodalismen.

Under feodalismen stod produktiviteten stilla, eller ökade mycket långsamt. Därför kunde adeln öka sina rikedomar och sin makt bara genom att lägga under sig mer land och fler bönder att exploatera. Därav de ständiga krigen, som så småningom blev drivkraften bakom skapadet av de tidigmoderna staterna. Det krävdes en centralisering av skatteuppbörden till stat och kungamakt för att ställa upp stående arméer och betala de alltmer kostsamma krigen. Men i båda fallen var det adelns klassintressen som var den grundläggande orsaken. För adeln hägrade inte bara erövringar och ära, krigen innebar också ett tillfälle att göra karriär och lägga beslag på de lukrativa poster inom statsapparaten som var förbehållna frälset. Ska man ge en fullständig förklaring av klasskampen i stormaktstidens Sverige kan man inte bortse från adelns klassintressen och därmed från intressemotsättningarna mellan den och alla andra klasser i det dåtida samhället, inklusive skattebönderna. Men ska man förklara adelns intressen och handlingsmönster, måste man, som jag skrev ovan först bestämma det som är unikt för det feodala produktionssättet.

I ett kommande inlägg ska jag fortsätta den här diskussionen genom att granska Erik Bengsstons omtalade bok ”Världens jämlikaste land`?”. Där beskriver Bengtsson hur de välbeställda hemmansägarna i bondeståndet under slutet av 1800-talet underordnade sig en mäktig och reaktionär adel. Artiklarna i Arbetarhistoria gör den beskrivningen begriplig bara till hälften. Frågorna de inte besvarar gäller förstås adeln. Varifrån kom denna mäktiga adel? Och varför var den så reaktionär? I boken däremot, har adeln och det fortsatta adelsväldet som varade långt in på 1900-talet framträdande roller. Men frågan hur denna adel lyckades bevara sin ekonomiska och politiska makt under det 1800-tal som har kallats för borgarklassens århundrade förblir obesvarad.

-------

Artikeln ingår i en serie där dessutom följande artiklar publicerats: En nationalmyt punkteras (30 januari 2021) samt Politisk marxism (4 februari 2021).