I den nystartade nättidskriften Bulletin, långt ut på högerkanten, är Lars Åberg en av de stående medarbetarna. Åberg har främst gjort sig känd som enveten motståndare mot svensk asyl- och invandringspolitik, som i boken All Inclusive, 2019. Sina flyktingfientliga argument uttrycker ha ofta från en föregivet socialdemokratiska och ”folkhems”-utgångspunkter. Hans Isaksson har dykt ned i Åbergs försåtliga resonemang.

Lars Åberg har under drygt 30 år författat ett tjugotal böcker och otaliga artiklar. Han arbetade länge för SR, lokalradion i Skåne samt för Sydsvenskan och GP m. fl. 2016 rekryterades han till Svenska Dagbladets ledarredaktion. I december i fjol medföljde han sin kollega Ivar Arpi till den nystartande, blåsvart konservativa och synbarligen välbemedlade nättidskriften Bulletin.

På bilden ovan syns han liggande bland medlemmarna av tidningens ”startteam”. Han beledsagas av sexton andra högerpopulister – varav en del medfött höger, andra just utkomna ur vänstergarderoben.

Lars Åberg brukar fortfarande kalla sig "hemlös vänster". Han anger som orsak till sin hemlöshet och sitt utträde ur vänstern sitt principiella motstånd mot multikulturalism och religion, i synnerhet vad beträffar Islam: "De som är fortsatt religionskritiska från vänster har blivit hemlösa och betraktas av sina forna åsiktsfränder som minst lika ondskefulla som någonsin Sverigedemokraterna...." (Bulletin 24/12 2020).

Åbergs kulturrådsstödda och nästan bästsäljande fjolårsbok på Karnevals förlag, All inclusive (dvs. helpension), är den senaste i en rad böcker där invandringen återigen är ett bärande hat-tema, och den har uppenbarligen gjort honom kvalificerad för Bulletins startlag. Hans långdragna söndring vis-à-vis vänstern började 1975: Ty då ”sjösattes en ny invandringspolitik, som förklarade att alla kulturer var lika mycket värda och som sedan fått långtgående konsekvenser på snart sagt alla nivåer av offentlig verksamhet." (GP 20.2. 2020.) Resultatet ser vi enligt Åberg nu:

”Sverige är som ett ovanligt generöst alternativ till Hotel California: man kan checka in när som helst, och man behöver aldrig ge sig av.” Detta är de säljande inledningsorden i boken.

Åberg är en erfaren journalist. Intervjuerna i boken – ofta även med kritiska men hedervärda företrädare för kommuner, Ericastiftelsen, Rädda Barnen, polischef Carin Götblad och rektorer – berör också ämnen som barnpsykiatri, hederskultur, fattigdom och skola. Intervjuerna ger en mängd bilder också av verkliga samhällsproblem i dagens Sverige. Åberg varnar för att söka ”enkla svar” på problemen. Men eftersom Åberg har starka drag av kameleonten, som växlar färg, beroende på färgen på det medium där han för tillfället skriver, måste man i en recension granska även en del vad han skriver på annat håll.

Med ”enkla svar” avser Åberg numera nästan alltid samhällsekonomiska och klassmässiga: "Endast samhällsforskare tycks kunna ge enkla svar på frågan varför människor begår brott." Enligt ”elitens” samhällsforskare "har det socioekonomiska orsaker [...] Andra samband verkar tydligare, som att kriminella ungdomar växer upp i kriminella släkter. Den organiserade brottsligheten är internationell och inflyttad, den har inte uppstått ur orättvisor i Sverige". (AB 3/8 2020).

En relativt enig vetenskaplig expertis ifrågasätter visserligen starkt hans orsakssamband mellan immigration och en stigande brottslighet - som dessutom med få undantag sedan decennier inte existerar. För Åberg tycks svenska samhällsforskare snarast tillhöra "den djupa staten" och är kolportörer av ”fake news”. Han refererar till dem endast om de stöder hans teser. Ty Åbergs grundtes kräver att Sveriges problem främst orsakas av multikulturalismen och dess åtföljande massinvandring.

Strukturell rasism kan alltså enligt Åberg inte existera här. Det kan därför tyckas som en paradox att de som allra mest ihärdigt hävdar att rasism inte existerar i det svenska samhället, samtidigt med alla medel från våra gränser vill mota bort befintliga och potentiella invandrare, i synnerhet icke-europeiska. SD:s programskrivare Mattias Karlsson hävdar att Sverige ”kanske är världens mest icke-rasistiska land” (SVT jan 2021 i ”Min sanning”), samtidigt som han understryker att motståndet mot all immigration är den ”enda punkt, där partiet aldrig kan kompromissa”.

Lars Åberg håller i princip med SD:s chefsideolog om att rasism överhuvudtaget inte existerar i hans Sverige: ”Nog finns det fortfarande individer som bär sig illa åt och behandlar folk dåligt för att de ser ut på ett visst sätt, men detta är med få undantag oorganiserat och de får inget gehör. Det ingår inte i någon struktur.... ” (Bulletin 24/12 2020)

Detta måste innebära att Åberg aldrig varit på en fotbollsarena eller på nätet eller tagit del av skriverierna från till exempel Julia Caesar, Ingrid Carlquist, Nya tider, Fria tider, Samnytt, Exakt24 och Nyheter idag.

Jo, förresten, rättar sig Åberg, det finns rasism, nämligen: ”i de strukturer, som upprätthålls av samma beslutsfattare som bekänner sig till antirasismen och fördelar omfattande resurser till olika former av antirasistisk verksamhet.” (A.a.) Åberg ser ändå en rasism i Sverige, men det är de som bekämpar rasismen som bedriver den, eftersom antirasismen är deras levebröd. Detta gäller enligt Åberg även till exempel mängden av ”rundningsmärken”, det vill säga tjänstemän vid Migrationsverket.

”Mångfaldsindustrin är med sitt offentligfinansierade missnöje sedan länge ett självspelande piano. Extrema identitetspolitiska (termen för ett annat hatobjekt, min anmärkn.) grupperingar med hudfärg eller religion som markörer fortsätter att beskriva samhället som präglat av flydda seklers försyndelser, men har svårt att finna en tydlig måltavla inuti det system som ju redan utgör en del av det alarmistiska budskapet.”(GP 3/7 2020)

Åberg säger i sin bok till synes överslätande: ”Det är självklart inte invandring i sig som är problemet.” Nej, att från 20:e våningen hoppa från ett brinnande hus är heller inget problem. Det är, enligt honom, vid färdens slut som problemen uppstår också för immigranterna. Motiven för de 60 miljoner asylsökande som för närvarande är på livsfarlig flykt, liksom deras behov att söka skydd eller levebröd, befattar han sig inte med, utan koncentrerar sig helt på färdens slut, mottagandet.

I ett enda stycke i den aktuella, kulturrådsstödda bokens inledning ger han vad han tydligen anser vara ett typiskt problem för Sverige som övergeneröst brandsegel för asylsökande:

”Gravida utländska medborgare hälsar på hos vänner i Sverige när det är dags att föda. Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, tar hand om de barn man fått genom giftermål med sin kusin. Stödet är i praktiken förutsättningslöst: det går att skaffa hur många barn som helst och hälla coca-cola i nappflaskorna utan att det får några negativa konsekvenser i mötet med socialsekreteraren”.

Här lyckas anti-antirasisten Åberg med konststycket att på fyra rader reproducera fyra, fem av de vanligaste och mest vulgära greppen i den xenofoba diskursen: Att framställa ett tänkbart, oacceptabelt beteende som typiskt för en grupp av människor. Att illistiga orientaliska invandrare utnyttjar svensk godtrogenhet. Att immigranter är frögurkor som hotar att göra oss vita kristna till en minoritet. Att det bland immigranter grasserar incest och inavel. Ett nytt grepp är dock att Åbergs framställer den universellt använda huskuren att vid diarré använda avslagen coca-cola som hälsovådlig och kriminell, om nu skicket inte bara orsakas av underbegåvning, till följd av nämnda inavel.

Hur försvarar sig Åberg mot dem som förebrår honom för aldrig ge några lösningar på den veritabla encyklopedi av ackumulerade missförhållanden i vårt samhälle, som tog sin början redan 1975? Journalisten Åbergs standardsvar är givetvis att det är hans uppgift att peka på problem - inte att föreslå lösningar.

Åbergs senaste bok, liksom merparten av hans agitation under senare år, innehåller genomgående en enda lösning, som ingen läskunnig människa kan missa: Kasta ut dem, och släpp inte in några fler! Vad han än skriver i övrigt är detta det mantra som gör att han känns igen och välkomnas även av exklusiva högerpopulistiska kretsar som Bulletin.

Kommentarer   

+1 #2 Hans 2021-01-30 20:25
Citerar Kerstin Stigsson:
Är det samma Lars Årberg som jag skrev om för ett antal år sedan här på Clarté?
clarte.se/bloggen/10251-proletaeren-och-lars-aberg
Jovisst! Och jag höll med dig. Men det hade jag glömt - fast inte den skandalösa intervjun i Proletären, eller Jenny T:s uppskattade recension av malmöboken av Åberg. Jag avstod från att strö- salt i såren på KP när jag skrev denna recenskion. Fanns med i ett tidigare utkast. Proletären har sansat sig en del och Åberg har kommit ut ur garderoben.
Mvh Hans
Citera
0 #1 Kerstin Stigsson 2021-01-29 14:50
Är det samma Lars Årberg som jag skrev om för ett antal år sedan här på Clarté?
clarte.se/bloggen/10251-proletaeren-och-lars-aberg
Citera

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.