Sockerbetsodling på Säbyholms gård i Halland i slutet av 1800-talet. Foto: Public Domain.

I boken ”Världens jämlikaste land?” smular Erik Bengtsson sönder myten om det unika svenska bondesamhället med dess påstådda jämlikhet, demokrati och djupt rotade tradition av förhandlingar och kompromisser. Trots att myten skapades i början av 1800-talet av konservativa ideologer som sökte en enande nationell överideologi till skydd mot inflytandet från den franska revolutionen, har den upprepats långt in i vår tid över hela det politiska spektrumet från höger till vänster. Eftersom det följande inlägget koncentrerar sig på att fortsätta den kritiska diskussion jag inledde med granskningen av temanumret av Arbetarhistoria, vill jag inledningsvis understryka hur läsvärd Bengtssons uppgörelse med det som kanske borde kallas för en svensk nationalmyt är. Att läsa boken är som att öppna fönstret och låta den friska luften blåsa in i ett rum som inte vädrats på århundraden. Men enligt min mening stänger Bengtsson fönstret för tidigt. Två myter förblir stående. Den ena säger att den svenska övergången från feodalism till kapitalism försiggick i små kontinuerliga steg, utan större inslag av klasskamp. Den andra påstår att det var en bred allians mellan liberaler och arbetarrörelse som skapade det som en gång var världens jämlikaste land.

I den ortodoxa historiematerialismen brukar 1800-talet beskrivas som ”borgarklassens århundrarde” (Hobsbawm). Det vill säga som den epok då borgarklassen efter en serie av mer eller mindre blodiga maktövertaganden kunde införa kapitalistiska produktonsförhållanden i hela ekonomin. Men som Princetonhistorikern Arno Mayer har påpekat, hade den europeiska adeln fortfarande betydande ekonomisk makt och ett dominerande politiskt inflytande ända fram till det första världskriget. För att understryka kontinuiteten i utvecklingen myntade Mayer begreppet ”den gamla regimen” för tiden fram till det första världskriget.

Till skillnad från det marxistiska begreppet produktionssätt är Mayers begrepp både luddigt och deskriptivt. Det pekar på ett problem i den ortodoxa historiematerialismen, samtidigt som det suddar ut övergången från feodalism till kapitalism utan att komma med alternativa förklaringar. Det besvärar emellertid inte Bengtsson, som övertar Mayers begrepp. Han anser nämligen att det inte finns något att förklara, eftersom han håller fast vid temainledningens i Arbetarhistoria tes att: ”i någon mån förkasta idén att feodalismen i en avgörande brytpunkt förbyttes till kapitalism med helt andra spelregler och förhållanden” (47). I stället serveras läsaren den gängse uppfattningen om en gradvis kommersialisering som likt en tvingande naturkraft succesivt omvandlar den feodala ekonomin. Det nya är insikten att jordbruket kom först. Han citerar källor som oroligt pekar på en utbredd proletarisering på landsbygden redan i början av 1800-talet. Enligt Bengtsson lyckades adeln, tillsammans med en minoritet av skattebönderna, anpassa sig till den succesiva kommersialiseringen av jordbruket, därför kunde den behålla sin ställning.

Jag är tveksam till tesen om en gradvis och huvudsakligen fredlig process. Befolkningen i Mälardalen och Östergötland – det vill säga de högavkastande områden dit den svenska adeln enligt Göteborgshistorikern Christer Winberg hade koncentrerat sitt jordinnehav i takt med huvudstadens växande politiska och ekonomiska betydelse – minskade från mitten av 1700-talet. Detta stod i skarp kontrast till resten av riket där befolkningen ökade. En möjlig orsak till detta är att adeln i mellansverige vräkte sina landbönder för att ersätta dem med lantarbetare. Det finns enskilda vittnesmål om sådna vräkningar och enskilda berättelser om hur adelsmän reste till England under 1700-talet för att lära av det kapitalistiska jordbruket där. Vi vet också att motättningarna mellan högadeln, som satt på stora jordinnehav samlade i skattebefriade säterier, och den såkallade lågadeln skärptes under 1700-talet. Många som adlats under det svenska stormaktsväldet stod utan jordinnehav, eller satt på förhållandevis små gods. Stora grupper inom adeln hade därför starka motiv att söka nya vägar för att öka jordbrukets lönsamhet. Men eftersom de svenska frälseböndernas historia, som Bengtsson själv skriver, är nästan helt outforskad är det för tidigt att fälla definitiva omdömen. Bengtsson verkar emellertid inte se detta som ett problem. Eftersom han förkastar det marxistiska begreppet produktionssätt, försvinner själva problemet med att förklara hur övergången mellan olika produktionssätt gick till. Till skillnad från i Mellansverige där frälsebönderna hade sin jord på tidsbegränsade kontrakt, satt frälsebönderna i det danskinfluerade Skåne på livstidsstädja och var följaktligen svårare att vräka. När även den skånska adeln under den andra hälften av 1800-talet till slut började vräka sina landbönder, blev det uppror (den sk Tullbergska rörelsen). Bengtsson nämner det upproret, men verkar se det som ett enstaka undantag.

Men bokens egentliga ärende är inte att analysera den gamla regimen, utan att visa hur den förändrades. Och här gör klasskampen plötsligt entré. Enligt boken, var Sveriges moderna utveckling mot demokrati och jämlikhet inte ett resultat av förhandlingar och samförstånd, utan av en bred folklig klasskamp som till slut tvingade den reaktionära överheten att ge vika. Vid 1800-talets slut var Sverige ett mycket mer odemokratiskt och ojämlikt land än andra jämförbara länder i Europa. Regimens odemokratiska och exkluderande karaktär och överhetens avvisande av alla försök till reformer lade grunden för en unikt bred folklig mobilisering. Folkrörelser som frikyrkor, nykterhetsrörelse och arbetarrörelse växte fram bortom överhetens kontroll, stärkte varandra ömsesidigt och tvingade till slut fram både demokrati och jämlikhet. Särskilt betydelsefullt var samarbetet mellan arbetarrörelsen och liberalismen.

Den gamla svenska regimens odemokratiska och reaktionära karaktär görs således till huvudorsak både till den svenska arbetarrörelsens styrka och den folkrörelsedrivna utvecklingen mot demokrati och jämlikhet. Det är en rimlig förklaring. Men den är inte utan problem. Vad ska vi då säga om utvecklingen i Danmark och Norge? Där var de gamla regimerna inte lika odemokratiska. Ändå följde utvecklingen en liknande bana som i Sverige och kulminerade i jämlika välfärdssamhällen som liknade det svenska. En annan invändning gäller bokens jämförelse med England, där två tredjedelar av alla vuxna män hade rösträtt redan 1884 och där torypartiet därför tidigt tvingades konkurrera om arbetarväljarnas röster. En följd av det sägs vara att partiet med viss trovärdighet kunde lansera sig som ”allmänhetens parti” under 1920-talet. Labour uppnådde aldrig samma dominerande ställning i arbetarklassen som socialdemokraterna i Sverige och betraktades av många som företrädare för snäva fackföreningsintressen. Argumentet blir inte lika övertygande om vi också tar in Tyskland i jämförelsen. Där försökte både liberaler och den katolska centern organisera arbetarklassen redan på 1860-talet. Ansträngningarna intensifierades under 1880-talet, när masspolitiken slog igenom. Men till skillnad från vad som hände i England, lyckades de borgerliga partierna inte vinna fotfäste i arbetarklassen. I likhet med Sverige fick Tyskland ett starkt socialdemokratiskt parti som organiserade arbetarklassens majoritet. Istället för att se den gamla svenska regimens unikt exkluderande karaktär som huvudorsak till den svenska arbetarrörelsens styrka, kanske man bör rikta blicken mot politiken. Både i Sverige och i Tyskland avvisade socialdemokraterna den ekonomism som dominerade engelska Labour och lade stor vikt på att föra ut en socialistisk världsbild. Med hjälp av arbetarrörelsepressen (Bengtsson nämner att det i Skandinavien gick 3,5 – 5 läsare per såld arbetartidning, medan siffran i Storbritannien var 214), studieverksamhet och liknande skapades en mothegemoni som utmanade den borgerliga världsbilden.

Jag håller däremot med om bokens huvudtes: Det var den folkliga mobiliseringen och klasskampen som avgjorde, inte förhandlingar med en ”förnuftig” överhet. En bred koalition av liberaler och folkrörelser, med arbetarrörelsen i spetsen, stod bakom kampen för demokratin i Sverige. Men Bengtsson uppmärksammar inte att koalitionen sprack efter att demokratins hade införts. Grunden för jämlikheten lades under 1920-talets intensiva klasskamp, när Sverige var Europas strejktätaste land och i den kampen hade de forna liberala bundsförvanterna förvandlats till motståndare. Bonderörelsen å sin sida behärskades fortfarande av fackföreningsfientliga storbönder och kämpade in i det sista mot legostadgans avskaffande. (Tord Björk lyckas i senaste Clarté med konststycket att göra lantarbetarna till en del av det han kallar ”bonderörelsen”, trots att den reellt existerande bonderörelsen bekämpade lantarbetarnas strejker med näbbar och klor under 1920-talet). Det var under 1920-talets intensiva klasstrider som överhetens motstånd mot fackföreningarna bröts – inte redan 1906, som Bengtsson antyder. Därmed var grunden lagd för 1930-talets klasskompromisser och efterkrigstidens välfärdsreformer.

-------

Artikeln ingår i en serie där dessutom följande artiklar publicerats: Feodalismen som försvann (26 januari 2021) samt Politisk marxism (4 februari 2021).

Kommentarer

0 #2 Tord Björk 2021-04-13 20:23
Vänsterns hyllningskör för Erik Bengtsson bok är delvis välförtjänt. Samtidigt avslöjar den förakt för bönder och förklarar oförmågan hos vänstern att ta itu med de klassallianser som behövs för att lösa vår tids socio-ekonomiska kris. Benny Andersson tar upp förhållanden som ingen invänder emot, att lantarbetare strejkade mot storbönder på 1920-talet, som om det har med bondemajoriteten att göra. Fyndiga misstolkningar om min text i Clarté förs oseriöst fram inom ramen för den mytbildning kring liberaler som arbetarrörelsens viktigaste samarbetspartner för att skapa jämlikhet.

Anders och Bengtsson lyckas bägge med konststycket att sudda bort det faktum att det var bönder som var den sociala basen tillsammans med arbetarna för bygget av välfärdsstaten och skapande av jämlikhet i strid med liberalerna. Det faktum att samma storbönder som med näbbar och klor stod emot lantarbetarna på 1920-talet i början av 1930-talet till slut gav efter och erkände fackliga organisationsrätten tillhör den typ av historia som vänstern systematiskt bortser från i sin urbana självupptagenhet. Likaså att den fackliga bonderörelsen RLF var nära allierad med de som drev Sveriges längst arbetarkamp till seger. Med tiden blev denna storbönderna inte lika stor bromskloss och bondemajoriteten kunde få sin vilja igenom. Vänstern är systematisk okunnig om landsbygdens klasskamp och sådant som det faktum att bönderna i södra Sverige fyllde strejkkassorna hos de skogsbönder i norra Sverige som krävde mer ersättning från storbolagen. Föraktet eller ska vi kalla det systematisk ignorans för landsbygden får sitt starka uttryck i ointresset för nykerhetsrörelsen som något annat än uttryck för arbetarrörelsen och liberalernas grogrund. När det var i Jämtland IOGT var överlägset starkast i hela Sverige i det land som hade störst anslutningsgrad i IOGT i hela världen. Jämtland som ännu inte nåtts av industrialisering när landskapet började bygga nykterhetsloger 1882 och var vård för IOGT:s världskongress 1888. Bengtsson väljer bort Carl Berglunds massorganisering mot storkapital, urbana, liberaler och socialisering genom uppbygge av sockenavdelningar till förmån för den av högern initierade Bondetåget. Att Berglunds Bondeförbundet vann och högerintressen bakom Bondetåget förlorade är inget som intresserar Bengtsson.

Jag avslutar en artikel i Landets Fria om saken på följande sätt:
landetsfria.nu/.../en-snuttefilt-at-vanstern

Göder ointresset för landsbygden

Bokens snedvridna vänstersyn på Sveriges historia göder ointresse för att ta naturbruket och därmed landsbygdens och böndernas roll på allvar. ”Frågor om utjämning och rösträtt drevs av liberaler och av den då framväxande arbetarrörelsen – inte av de bönder som så sent som 1914 trädde till kungamaktens försvar mot riksdagen vid borggårdskrisen”, skriver Petter Larsson på Aftonbladet som sammanfattning av vad han får ut av boken. En felaktig bild av historien som är ett hinder för de klassallianser miljörörelsen och andra folkrörelser bygger kring frågor som mat, skogsbruk, handel, fred och gemensam välfärd där landsbygdsbefolkningen och bönder är centrala.
0 #1 Karl Lötberg 2021-03-05 16:34
Det är viktigt att skilja på produktionssätt och politik (statens karaktär). I Västeuropa växte det kapitalistiska produktionssättet fram mycket tidigt, till att börja med i städerna, medan statsmakten låg i feodalherrarnas händer. Efter hand som kapitalismen växte och blev mer dominerande växte också borgarklassens krav på politisk makt.

I flera fall blev resultatet av denna klasskamp att det uppstod statliga mellanformer, där makten balanserade mellan borgerskap och feodalaristokrati. Efterhand omvandlades de feodala jordägarna till räntebärande kapitalister, exempelvis i England, Tyskland och Sverige.

Industrialiseringen, storföretagens uppkomst och dominerande inflytande i början och mitten av 1800-talet, markerar en snabb förändring av produktionssättet i kapitalistisk riktning – med åtföljande krav på politisk makt.

Skräcken för den växande arbetarrörelsen (som var en viktig del i franska revolutionen 1789) ledde i vissa fall till att borgerskapet föredrog att kompromissa med den gamla regimen, så som Marx beskriver det i Louis Bonapartes adertonde Brumaire (på svenska hos marxists.org).

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.