Sedan jag skrivit det mesta av mina två föregående bloggtexter, blev jag uppmärksammad på att Erik Bengtsson nyligen har sagt lite mer om sina teoretiska utgångspunkter. Det gör han på sin blogg, i form av ett angrepp på den riktning som brukar kallas politisk marxism. Riktningen har sitt ursprung hos den amerikanske historikern Robert Brenner, som på 1970-talet lanserade en ny syn på övergången från feodalism till kapitalism. Enligt Brenner, fick digerdöden, som drabbade Europa i mitten av 1300-talet, olika följder i olika delar av Europa när adeln sökte bevara sina inkomster. I Östeuropa, där böndernas byorganisationer var svaga, återinfördes livegenskapen. I Frankrike lyckades bönderna stärka sin rätt till jorden och feodalismen cementerades för århundraden framåt. Bara i England, där adeln var stark och satt på unikt stora egna gårdar som en följd av den normandiska invasionen på 1000-talet, sökte adeln nya vägar. De arrenderade ut sina gårdar till höga arrenden (högstbjudande). Det tvingade arrendatorerna att söka nya sätt att maximera gårdarnas lönsamhet genom att ersätta behovsproduktionen med produktion för försäljning. Frälsebönderna vräktes med våld och allmänningarna inhägnades, vilket ruinerade de fria bönderna. Den oavsiktliga följden blev införandet av ett helt nytt produktionssätt i jordbruket, agrarkapitalism. I Brenners teori spelar klasskampen och de sociala egendomsförhållandena avgörande roller, därav beteckningen politisk marxism. (Brenner använder begreppet sociala egendomsförhållanden istället för produktionsförhållanden för att undvika snäva tolkningar som reducerar det senare begreppet till produktionsteknik. I de sociala egendomsförhållandena ingår även de horisontella förhållandena inom klasserna, till exempel graden av samanhållning respektive rivalitet). Ellen Meiksins Wood, Georges Comninel och Benno Teschke är några andra som också brukar betecknas som politiska marxister. Men också Vivek Chibber, som står nära den amerikanska tidskriften Jacobin och är en av redaktörerna för dess teoretiska tidskrift Catalyst, är influerad av Brenner.

När jag läste Robert Brenner och andra ledande politiska marxister fastnade jag främst för betoningen av klasskampens och tillfälligheternas roll i historien. Jag tyckte att jag stod inför en nödvändig uppgörelse med den ekonomiska determinism som länge hotat att förvandla historiematerialismen till apriorisk dogm. Insikten att kapitalismen bara kan införas, spridas och upprätthållas med våld såg jag som en korrigering av den liberala framstegsmyt den unge Marx och Engels okritiskt hade övertagit från engelska och franska historiker och – i omvandlad form – från Hegel. Erik Bengtsson ger en motsatt bild. Den politiska marxismen anklagas både för determinism och för att inte ge utrymme för våldets avgörande roll.

Enligt Ellen Meiksins Wood och flera andra politiska marxister är en avgörande skillnad mellan feodalism och kapitalism att exploateringen av arbetarna sker med rent ekonomiska medel i det sistnämna produktionssättet. Kapitalismen sägs vila på ”fritt” arbete, där bara det ekonomiska tvånget tvingar människorna att söka arbete. Under feodalismen däremot vilar exploateringen på politiska privilegier som ytterst garanteras med våld. Enligt kritikerna trillar den politiska marxismen därmed tillbaka i den skönmålning av kapitalismen som man ursprungligen kritiserade. Den starkaste kritiken kommer från forskare som studerat kapitalismens framfart i periferin. När kapitalismen spreds till Indien och Kina avskaffades inte de traditionella auktoritets- och våldsberoende metoderna för att exploatera arbetarna. Istället skärptes de och kombinerades med nya former av kontraktsarbete, där arbetarna var bundna till sina arbeten under ett eller flera år. Skuldslaveri var också vanligt. Detta har fått postkoloniala tänkare att påstå att kapitalismen aldrig spreds utanför Europa och att marxismen därför inte kan tillämpas på länderna i periferin (Jfr Dipesh Chakrabarty: Provincializing Europe). Men det har också fått enstaka politiska marxister som Charles Post att förneka att slaveriet i Amerika någonsin var kapitalistiskt, eftersom det inte vilade på ”fritt” arbete. Kärnan i de postkoloniala historikernas kritik är således att man håller med om att kapitalismen vilar på ”fritt” arbete, men av det skälet inskränker man dess utbredning till Europa.

Andra kritiker har vänt sig mot denna slutsats och påpekat att tvånget och våldet inte alls försvann när kapitalismen utvecklades i Europa. En del av tvånget flyttade in på arbetsplatserna. Arbetarna säljer visserligen sin arbetskraft, men av det följer inte hur hårt arbetarna ska arbeta. För att maximera utsugningen utvecklade kapitalisterna olika slags tvångsmässiga regleringar av arbetet. Våld eller hot om våld var en del av dessa regleringar. Men tvånget behövdes i många fall också för att tvinga människorna att sälja sin arbetskraft. Lösdriverilagar, kontraktsarbete och legostadgor har varit vanligt förekommande också under kapitalismen. Erik Bengtsson ansluter sig de sistnämnda kritikerna och drar en annan slutsats av kritiken mot den politiska marxismen. Felet sägs vara försöket att definiera och avgränsa ett kapitalistiskt produktionssätt. Bengtsson verkar till och med vilja släppa idén om bestämda produktionssätt, eller - alternativt – idén att ett produktionssätt i allmänhet dominerar och bestämmer villkoren för all ekonomisk verksamhet.

Den här kritiken drabbar de formuleringar av den politiska marxismen som sätter likhetstecken mellan produktionsförhållanden (det vill säga, det som enligt Marx skiljer produktionssätten från varandra) och exploateringsförhållanden, eller sättet som merarbete utvinns på. Och det drabbar vissa enskilda politiska marxister som Charles Post särskilt hårt. Men man får en fingervisning om att frågorna är mer komplexa när man stöter på politiska marxister som John Clegg, som hävdar att slaveriet i de amerikanska sydstaterna var kapitalistiskt (”Capitalism and Slavery” - tyvärr bakom betalvägg). Eller Vivek Chibber, som drar helt andra slutsatser av förekomsten av tvångsarbete i kapitalismens periferi (Postcolonial Theory and the Specter of Capital: Ch 5, Capitals Universalizing Tendency). Enligt Chibber är det inte rimligt att ifrågasätta existensen av ett bestämt kapitalistiskt produktionssätt som spred sig från Europa ut över jorden och radikalt förändrade ekonomier och livsvillkor. Den empiriska evidensen för en sådan process är överväldigande. Men det skedde på olika vis, utifrån de olika lokala förhållandenas säregenheter. Vad var det som spred sig, frågar Chibber? Det vill säga: vad är kapitalism? Och svarar, att produktion som sker för att säljas på en konkurrensutsatt marknad är kärnan i det kapitalistiska produktionssättet. När större delen av produktionen sker för att säljas på en sådan marknad råder kapitalism. Ur det förhållandet följer nästan alla de lagar och tendenser Marx analyserade i Kapitalet. I ett sådant system gäller grundregeln ”investera eller dö”! Produktionen måste hela tiden effektiviseras, och profiten och exploaterigen av arbetarna måste maximeras. Jakten på råvaror och billig arbetskraft tvingar kapitalismen att expandera över hela jorden. Hur exploateringen av arbetarna sker, det vill säga sättet som mervärdet utvinns på, bestäms inte av produktionssättet och dess inneboende logik utan av klasskampen. I Europa och i Amerikas nordstater avgjorde styrkeförhållandena mellan klasserna att ”fria” arbetares lönearbete skulle dominera. Styrkan som arbetarklassen utvecklade tvingade så småningom kapitalisterna att övergå från produktion av absolut mervärde (lägre löner, längre arbetsdagar, högre arbetstempo) till produktion av relativt mervärde (när man höjer arbetets produktivitet med maskiner och teknik). I Indien och Kina var styrkeförhållandena annorlunda. Där kunde man använda tvångsmedel och produktion av absolut mervärde i mycket högre utsträckning. Och i Amerikas sydstater kunde man maximera profiten genom att förlita sig på slaveri. Den här åtskillnaden mellan produktionssätt och klasskamp antyder också svaret på anklagelsen att urskiljandet av avgränsade produktinssätt leder till reifiering och determinism.

Trots den politiska marxismens betoning av klasskampen har riktningen kritiserats för att hamna i samma slags stadieteori och determinism som de själva kritiserar hos den ortodoxa historiematerialismen. Enligt Bengtsson leder försöken att urskilja ett dominerande produktionssätt och ge det en förklarande roll i historien till en steril strukturalism som gör dynamik och förändring omöjliga att förklara. Det verkar lite märkligt, eftersom Brenner förklarar kapitalismens uppkomst i England på 1500-talet som en följd av tillfälligheter och klasskamp. Det stämmer att resultatet, enligt Brenner, blir uppkomsten av ett nytt produktionssätt med lagar som verkar oberoende av de enskilda individernas vilja. Produktionssättet sägs bestämma en specifik klasstruktur som i sin tur bestämmer de olika klassernas reproduktionsstrategier (det vill säga deras handlingsmönster för att överleva på bästa sätt). Men det är inte samma sak som att produktionssättet bestämmer klasskampen (eller att strukturer fullständigt determinerar enskilda människors handlingar).

Till skillnad från fysik är samhällsvetenskaper inte totala. Fysiken är en total vetenskap, därför att allt som existerar har en fysikalisk aspekt. Ekonomi och andra samhällsvetenskaper är däremot inte totala i den meningen. De omfattar bara begränsade områden av verkligheten. Och de ställs därför oundvikligen inför händelser som inifrån det sociala systemets – i det här fallet produktionssättets – egen logik måste ses som tillfälligheter. Digerdöden som drabbade den europeiska feodalismen i mitten av 1300-talet och som enligt Brenner ledde till kapitalism i England medan feodalismen stärktes i Frankrike, är ett sådant exempel. Dess inträffande kan inte förklaras eller förutses på basis av det feodala produktionssättets logik. Detsamma gäller för den skärpta klasskamp sådana tillfälligheter kan leda till. Vaken dess utbrott eller dess resultat går att förutsäga inifrån produktionssättets egen logik. Ketts uppror kunde ha förhindrat kapitalismens uppkomst i England. Bondeuproren i Tyskland kunde ha skapat ett helt annat samhälle. Inget av detta bestäms av det förhärskande produktionssättets logik.

För att göra detta lite tydligare kan vi jämföra Hegels och Marx syn på historisk utveckling. Hegel brukar vanligtvis ses som Marx lärofader när det gäller att betrakta allt ur ett historiserande utvecklingsperspektiv. Det är fel. Deras syn på historisk utveckling är olika som eld och vatten. Hos Hegel handlar det om en förutbestämd stegvis utveckling av begreppets, eller väsendets, inre egenskaper. All utveckling regleras av begreppet och den äger därför rum inom logiken, inte inom historien som en verklig, empirisk process. Den är dessutom inre – påverkan från yttre faktorer och tillfälligheter är utesluten. Hegel avvisar därför idén om evolution i naturen, det vill säga en icke-deterministisk, yttre utveckling av högre arter ur lägre.

”Ett omdömesgillt tänkande (a thinking consideration) måste avvisa sådana oklara [...] ideer särskilt den så kallade […] utvecklingen av högre utvecklade levande organismer från lägre […]” (Hegel: Hegel´s Philosopy of Nature, 20, § 249).

De som kritiserar den politiska marxismen (och Marx) och påstår att användningen av begreppet produktionssätt leder til determinism, förutsätter att de delar Hegels syn på utveckling som determinerad av en teoretisk konstruktion (begreppet hos Hegel, produktionssättet hos Marx). Men Marx uppfattar utveckling och historia som processer i den yttre verkligheten, som därför bara kan studeras empiriskt. Han var också en av de första som insåg betydelsen av Darwins arbete. När Marx upptäckte en hegeliansk syn på utveckling hos Proudhon var han inte nådig. Proudhon, skriver han, har accepterat det ”hegelska skräpet” och är ”oförmögen att följa historiens verkliga kurs ...... Utvecklingen som herr Proudhon talar om antas vara en utveckling som äger rum i den absoluta idéns mystiska innanmäte”. (The Poverty of Philosophy 168,169). Den politiska marxismen delar Marx syn på historien som en verklig process, där tillfälligheter och andra yttre faktorer spelar viktiga roller. Dess insats består i att de i ännu högre grad har betonat de yttre faktorernas och tillfälligheternas betydelse. I det liknar deras bidrag till marxismen Stephen Jay Goulds och hans kollegors modifiering av evolutionsteorin. Istället för den ursprungliga darwinismens följd av små, kontinuerliga förändringar (”Naturen gör inga språng!”), får vi en bild där katastrofer och tillfälliga förändringat tvingar organismerna att förändra sig. Och där detta förändringstryck, hos små väl avgränsade populationer, kan leda till snabb evolutionär utveckling.

När Marx kritiserar de klassiska ekonomerna för deras teoriers statiska karaktär, det vill säga för de inte kan förklara utveckling, härleder han detta ur deras oförmåga att förstå arbetets dubbelkaraktär: Å ena sidan framställning av bytesvärden, å andra sidan framställning av bruksvärden. Framställningen av bytesvärden är underkastad produktionssättets ekonomiska logik. Framställningen av bruksvärden däremot bestäms av tekniska faktorer, biologiska behov och liknande som ligger utanför de ekonomiska teoriernas område. Detsamma gäller för försäljning, distribution med mera (kapitalets realisationsprocess) – den har också två sidor, en ekonomisk och en som har att göra med vilka reella processer och tekniker som används. Det är från oförutsedda händelser och trögheter på den reella nivån, det vill säga från den kapitalistiska produktions- och realisationsprocessens dubbelkaraktär som Marx härleder kapitalismens dynamik i Kapitalet. Lägg därtill klasskampen, som inte heller är underkastad ekonomiska lagar, men som påverkar ekonomin. Till exempel genom att påverka varornas värde (den samhälleligt genomsnittliga tid det tar att framställa en viss produkt bestäms av arbetsintensiteten, som i sin tur påverkas av klasskampen).

Erik Bengtsson skriver inledningsvis om hur den politiska marxismen fick sitt namn som en nedlåtande beteckning av historiker som kritiserade Robert Brenners ”godtyckliga” sätt att infoga politiken i ekonomin. Jag tror tvärtom att sättet som det sker på är den politiska marxismens styrka. Men för att inse det måste man sluta betrakta ekonomi som samhällsvetenskapernas motsvarighet till fysiken och inse de ekonomiska teoriernas ontologiska begränsning. All samhällsvetenskap tvingas försöka hitta en balans mellan struktur och handling. Jag förnekar inte att representanter för den politiska marxismen då och då har tappat denna balans och tenderat mot den strukturalism riktningen uppkom som en reaktion mot. Men sådana bakslag är svåra att undvika för teorier som förändrar vårt tänkande. En politisk marxism som bygger på Marx banbrytande insikt om de ekonomiska teoriernas ontologiska begränsning klarar däremot denna balansgång.

En sådan politisk marxism kan också förena det provinisiella (utvecklingen i Europa) med det globala. Representanter för kommersialiseringstesen ser herraväldet över världshandeln som grunden för både den ursprungliga kapitalackumulationen och industrikapitalismen genombrott. Det stämmer inte. Det var genom en tidig utveckling av agrarkapitalismen (1500-talet) som England först vann sin ekonomiska och militära styrka. Den styrkan använde man under århundradet därpå för att skjuta sig till herraväldet över världshaven och den globla handeln, en epok som Harvardhistorikern Sven Beckert har kallat för ”krigskapitalismen”. Robert Brenners provinisiella utgångspunkt i Europa och Sven Beckerts globala perspektiv strider inte mot, utan kompletterar varandra. (Sven Beckert: Empire of Cotton: A New History of Global Capitalism). Det som förenar dem är insikten att kapitalismen – både I sin europeiska och i sin globala skepnad – bara kan införas och upprätthållas genom klasskamp och våld.

Istället för att se samhällen som grundade i ett dominerande produktionssätt, hävdar Erik Bengtsson att ”varje samhälle består av en blandning av olika typer av försörjnings – och produktionsprinciper”. Jag skulle gärna vilja se hur Bengtsson definierar och avgränsar olika ”försörjnings- och produktionsprinciper” och vad som i så fall – om något alls – skiljer dem från produktionssätt. Oavsett det, skulle jag vilja jag veta vem som väljer mellan dem och vad slags rationalitet och motiv som styr valen. Min gissning är att Erik Bengtsson, som så många andra före honom, tvingas falla tillbaka på det metafysiska antagandet om den ekonomiserande människan - ”economic man”.

-------

Artikeln ingår i en serie där dessutom följande artiklar publicerats: Feodalismen som försvann (26 januari 2021) samt En nationalmyt punkteras (30 januari 2021).

Kommentarer   

0 #1 Henrik Skrak 2021-02-04 22:59
Intressant. Jag vill i sammanhanget erinra om min artikel Bitter skörd i Irak (nr 3, 2005) som bland annat bygger på Samira Haj, The Making of Iraq 1900-1963. Man kan säga att hon ”gör en Brenner” på Irak där hon lyfter fram den framgångsrika bondekampen i norra Irak under 1900-talet (motsvarar då hos Brenner den framgångsrika kampen i västra Europa under senmedeltid) i kontrast till nederlagen i södra Irak (motsvarar då hos Brenner införandet av livegenskap i östra Europa). Minns att jag fick kritik (inte i skrift men muntligt) av min gamle lärare i arabisk historia, Khaled Bayomi. Han menade att jag alltför okritiskt övertagit Hajs förklaring, att demografiska och klimatiska faktorer spelade större roll för den olikartade utvecklingen mellan norra och södra Irak. Kan hända men det som är av största vikt är ju ändå imperialismen. Engelsmännen fann sitt stöd i den jordägande klassen och kunde med hjälp av RAF slå ner bondeuppror på bondeuppror och hindrade därmed produktivkrafternas utveckling i Irak. Och det är väl detta perspektiv som jag saknar i din framställning. Kanske är det så att västvärlden är det enda område där kapitalismens relativa frihet slagit igenom men att kalla västvärlden ”en provins” är väl ändå att underdriva med tanke på inflytande, vapen och makt.
Citera