Så länge jag kan minnas har jag alltid omgivit mig med sällskapsdjur. Till en början med vita möss, som jag själv födde upp, och en och annan sköldpadda. De senare lyckades jag aldrig väcka efter vinterdvalan, trots att affären hade lovat att de skulle leva 50–100 år. Och mössen blev senila efter ett par år och dog de också och jag blev så ledsen var gång det hände. Så fick jag några yngre kattor till skänks. Det gick någorlunda bra under många år. Jag märkte dock att de egentligen var ganska kyliga och nedlåtande mot mig. Mer och mer längtade jag efter en hund, som skulle vara mig trogen och se upp till mig, på hundars vis.
Döm om min lycka när min hetaste dröm för några år sedan blev förverkligad då en vacker vit bulldog dök upp i min trädgård. Han hade uppenbarligen först besökt mina grannar, men blivit bortjagad med bryska metoder, då man uppenbarligen blivit irriterad och utan hårda bevis beskyllt honom för att böka, "grymta", förorena och vända upp och ned på grönsakrabatterna och gräsmattorna, på nätterna. Jag kopplade upp honom i trädgårdsskjulet, satte upp ett välliknande foto i närmaste COOP-affär. Jag satte också med angivande av mitt namn och telefonnummer in en likaledes illustrerad gratisannons i det lokala annonsbladet: "Tillvaratagen vit bulldogg. Återfås mot beskrivning”. Veckan därpå försvann – delvis till min lättnad – två av mina nedlåtande kattor.
Något svar på mitt anslag eller på min annons hörde jag aldrig av. Däremot ringde några vänliga personer som föreslog mig livstids medlemskap i ”Svenska Bulldoggsällskapet”, alternativt aktier i en privat bulldoggskennel, alltid mot att jag yppade koden till min bankID och mitt plusgironummer. Jag insåg relativt snart med tillfredsställelse att jag kanske äntligen skulle bli hundägare. För säkerhets skull gick jag med Snöboll (som jag döpt bulldoggen till) i koppel till den lokala veterinären för hälsoundersökning, chippning och vaccination.
Konsultationen blev dock en besvikelse. Den kvinnliga och sannolikt minderåriga veterinären undersökte visserligen noggrant min hund och förklarade honom för frisk. Hon invände dock mot hundens färgbeteckning och därmed indirekt mot Snöbolls namn. Hon menade att hans päls snarare skiftade i ockra eller rentav brunt. När jag därpå äskade vaccination mot valpsjuka började hon dessutom plötsligt bli obstinat och vägrade. Hon bekräftade mina befintliga dubier mot yngre, feminina s.k. yrkesmän genom att till och med ifrågasätta att Snöboll vore betjänt av min föreslagna vaccination och till och med att han överhuvudtaget var en bulldogg. Vad värre var - han tillhörde, enligt henne, inte ens hundsläktet. Han var, enligt denna charlatanveterinär, snarare ett hängbukssvin av afrikanskt ursprung. Hon gick inte ens med på mitt medlarbud, att Snöboll kanske i så fall tillhörde den stora engelska vita rasen.
I detta läge insåg jag att all diskussion om min hund med en uppenbart ignorant klåperska, som jag visserligen hade betalt rundligt, vore futil. För att få lite valuta för pengarna bad jag på vägen ut, som nybliven hundägare, om förslag på lämplig diet. ”Veterinären” föreslog utan tvekan mig att inhandla 25 kilo Pigfor på Granngården, vilket trots allt visade sig smaka gott och fungera utmärkt även för min hund.
Annonsen om Snöboll hade sannolikt fått effekten att de närmaste grannarna, till höger och vänster om mig, slutat hälsa på mig – vilket de i och för sig varit dåliga på att göra även förut. När jag och min hund stolt ville besöka dem fällde de nu raskt ner persiennerna och öppnade inte längre när jag knackade på. När jag och min hund mötte dem på gatan gick de oftast över till andra trottoaren.
Att bli än mera utfrusen från lokalsamhället var en ringa nackdel, som med råge uppvägdes av mitt alltmera intima umgänge med min fina hund. Han blev och förblir min bäste vän. Självfallet flyttade han in i huset. Han blev snabbt rumsren, sedan jag anvisat honom en lämplig latrin i min vänstra, mest avskydde, grannes trädgård. Han lärde sig snabbt, inte bara sitt namn, utan många ord i människospråket. Genom vårt intensiva umgänge lärde jag mig i gengäld att rätt tolka Snöbolls grymtningar, så att en konversation med visst intellektuellt utbyte blev möjlig. Inlärningsprocessen underlättades av att Snöboll i stort sett alltid visade sig tala om samma sak, vilket snabbt ledde till en hög grad av samsyn i de flesta värderingar och samhällsfrågor.
Till och med min kvarvarande, högdragna katta har lärt sig uppskatta Snöbolls umgänge. Ett lyckligt ménage á trois har upprättats, i synnerhet sedan hon numera delar min säng med honom, eftersom han blivit alltför storväxt för att jag själv skall kunna göra det. Men en knippa halm i ett hörn av köket duger gott åt mig. Frukost äter vi ur samma skål med reklam för Pigfor textat på sidan.
PS: En kvarvarande s.k. kritisk läsare har säkert på det förstockade sätt som kännetecknar den gamla intellektuella eliten kunnat undra om jag verkligen är så blåst som det verkar? Att jag till exempel inte ser skillnad på en Vovve och en Nasse? Därmed visar vederbörande att hen inte har förstått min poäng. Vad jag innerst inne uppfattar eller inte uppfattar är nämligen min privatsak. Poängen är att jag med min sedelärande berättelse – oavsett dess verklighetsbakgrund – vill sprida ett budskap om tolerans, inte bara för Nassar, utan framför allt för en enfaldig, men stolt, faktaresistens. Under senare år finns det tecken på att detta budskap har funnit god jordmån i vårt samhälle.
