Att Arkitekturupproret drömmer om en borgerlig stilarkitektur är inte så konstigt. Arkitekturupproret består av småföretagare. De vill ha stadskärnorna så som de såg ut på den gamla goda tiden, det vill säga innan det stora rivningsraseriet på 1950- och 60-talen. Då var det framför allt den borgerliga stilarkitekturen som härskade i städernas centra. Men om ens ideal inte är stilarkitekturen, vad finns det då för alternativ? Finns det en folkets byggnadskultur i arkitekturhistorien som man kan inspireras av idag?

Första gången folkets byggnadskultur diskuterades var under slutet av 1800-talet då Arthur Hazelius var verksam. Folket kallades då för allmogen. Det Hazelius framför allt var ute efter var dock kulturen från ett mindre skikt av folket, nämligen de välbeställda bönderna. Det var deras byggnader som hamnade på Skansen och på hembygdsgårdar runt om i landet. Det har dröjt ända till idag innan den officiella kulturvården i vårt land har börjat intressera sig för de obesuttnas kulturarv. De obesuttna är en tveksam term som innefattar de flesta jordlösa på landsbygden, bland annat de som så småningom skulle organisera sig som lantarbetare.

Timrade enkelstugor och parstugor kan definitivt kallas för folkets arkitektur, men så mycket inspiration kan man idag inte hämta från dessa enkla byggnader. Att timra är dessutom en konst som få behärskar. Men om vi går vidare i arkitekturhistorien och stannar till ett tag vid folkhemsbygget, eller, som jag hellre kallar det, välfärdsbygget, på 1940 och 50-talen. Det är en epok som Arkitekturupprorets företrädare verkar ha ganska dimmiga uppfattningar om. De klumpar ihop epoken med funktionalismen och miljonprogrammet och kallar alltihop för modernism, som de inte tycker om. Men det tidiga välfärdsbygget var varken funkis eller miljonprogram, utan en alldeles egen, och mycket spännande, epok. På 1940- och 50-talen byggdes husen fortfarande hantverksmässigt. Då fanns fortfarande murare. De försvann under 1960-talet och blev istället, förmodar jag, betonggjutare.

Anledningen till att välfärdsbygget skulle kunna kallas för en folkets arkitektur är inte bara att den var småskalig och hantverksmässig och att det framför allt handlade om att bygga bostäder och nya offentliga byggnader av olika slag. Orsaken är också att det fanns en folklig förankring bakåt i tiden. En del av de personer som kämpande inom hyresgäströrelsen under 1930-talet blev under 1940-talet kommunalpolitiker och tog beslut om den tidens byggande.

Under välfärdsbygget förekom ett intimt samarbete mellan arkitekter och konstnärer. Inte som idag, då konstnärerna får komma in när husen redan är färdiga. Nej, under 1940- och 50-talen var konsten en del av arkitekturen. Det var en tid då arkitekterna behärskade den äldre tidens arkitektur, samtidigt som de var utbildade under funktionalismen. Resultatet var en sällsamt vacker byggnadskonst som utvecklade ett helt eget formspråk, som varken var stilarkitektur eller funktionalism, utan något för sig själv. Arkitekterna hade funktionalisternas ambition att vilja bygga för vanliga löntagare, men de saknade funktionalisternas dogmatik och ensidighet. Det fanns också en slags humanism i byggandet i det att man utgick från människans behov och upplevelser, inte från byggbolagens och fastighetshajarnas behov, som det var tidigare, och heller inte från trafikens och planteknikernas behov, som det blev senare. Min slutsats är att välfärdsbygget under 1940- och 50-talen är nog det närmaste man kommer en folkets arkitektur som fortfarande har relevans för oss idag.

En port i Sundsvall. Foto Ilona Linder (ur boken Glimtar av en guldålder).