Ett bostadsområde i Njurunda, Brännaskolan i Härnösand och ett trapphus i Sollefteå. Foto Ilona Linder (ur boken Glimtar av en guldålder).

Att Arkitekturupproret drömmer om en borgerlig stilarkitektur är inte så konstigt. Arkitekturupproret består av småföretagare. De vill ha stadskärnorna så som de såg ut på den gamla goda tiden, det vill säga innan det stora rivningsraseriet på 1950- och 60-talen. Då var det framför allt den borgerliga stilarkitekturen som härskade i städernas centra. Men om ens ideal inte är stilarkitekturen, vad finns det då för alternativ? Finns det en folkets byggnadskultur i arkitekturhistorien som man kan inspireras av idag?

Första gången folkets byggnadskultur diskuterades var under slutet av 1800-talet då Arthur Hazelius var verksam. Folket kallades då för allmogen. Det Hazelius framför allt var ute efter var dock kulturen från ett mindre skikt av folket, nämligen de välbeställda bönderna. Det var deras byggnader som hamnade på Skansen och på hembygdsgårdar runt om i landet. Det har dröjt ända till idag innan den officiella kulturvården i vårt land har börjat intressera sig för de obesuttnas kulturarv. De obesuttna är en tveksam term som innefattar de flesta jordlösa på landsbygden, bland annat de som så småningom skulle organisera sig som lantarbetare.

Timrade enkelstugor och parstugor kan definitivt kallas för folkets arkitektur, men så mycket inspiration kan man idag inte hämta från dessa enkla byggnader. Att timra är dessutom en konst som få behärskar. Men om vi går vidare i arkitekturhistorien och stannar till ett tag vid folkhemsbygget, eller, som jag hellre kallar det, välfärdsbygget, på 1940 och 50-talen. Det är en epok som Arkitekturupprorets företrädare verkar ha ganska dimmiga uppfattningar om. De klumpar ihop epoken med funktionalismen och miljonprogrammet och kallar alltihop för modernism, som de inte tycker om. Men det tidiga välfärdsbygget var varken funkis eller miljonprogram, utan en alldeles egen, och mycket spännande, epok. På 1940- och 50-talen byggdes husen fortfarande hantverksmässigt. Då fanns fortfarande murare. De försvann under 1960-talet och blev istället, förmodar jag, betonggjutare.

Anledningen till att välfärdsbygget skulle kunna kallas för en folkets arkitektur är inte bara att den var småskalig och hantverksmässig och att det framför allt handlade om att bygga bostäder och nya offentliga byggnader av olika slag. Orsaken är också att det fanns en folklig förankring bakåt i tiden. En del av de personer som kämpande inom hyresgäströrelsen under 1930-talet blev under 1940-talet kommunalpolitiker och tog beslut om den tidens byggande.

Under välfärdsbygget förekom ett intimt samarbete mellan arkitekter och konstnärer. Inte som idag, då konstnärerna får komma in när husen redan är färdiga. Nej, under 1940- och 50-talen var konsten en del av arkitekturen. Det var en tid då arkitekterna behärskade den äldre tidens arkitektur, samtidigt som de var utbildade under funktionalismen. Resultatet var en sällsamt vacker byggnadskonst som utvecklade ett helt eget formspråk, som varken var stilarkitektur eller funktionalism, utan något för sig själv. Arkitekterna hade funktionalisternas ambition att vilja bygga för vanliga löntagare, men de saknade funktionalisternas dogmatik och ensidighet. Det fanns också en slags humanism i byggandet i det att man utgick från människans behov och upplevelser, inte från byggbolagens och fastighetshajarnas behov, som det var tidigare, och heller inte från trafikens och planteknikernas behov, som det blev senare. Min slutsats är att välfärdsbygget under 1940- och 50-talen är nog det närmaste man kommer en folkets arkitektur som fortfarande har relevans för oss idag.

En port i Sundsvall. Foto Ilona Linder (ur boken Glimtar av en guldålder). En port i Sundsvall. Foto Ilona Linder (ur boken Glimtar av en guldålder).

Kommentarer   

0 #2 Peter Sundborg 2021-03-27 12:09
Jo, det är som Olle Josephson skriver, framför allt i de offentliga byggnaderna som den vackra byggnadskonsten under 40- och 50-talen träder fram. Men omsorgen var stor även när det gäller bostadshusen. Man utnyttjade husens naturliga delar för att försköna och skapa balans och variation med mönstermurningar kring fönstren, vackert smidda balkongräcken, fina träportar, starka mättade kulörer på putsade hus, husnummer i mosaik, för att inte tala om de konstnärliga utsmyckningarna i till exempel portar och trappuppgångar. Dessutom gick man ifrån funkisens enkla lamellhus och skapade mer varierade hus.
Citera
0 #1 Olle Josephson 2021-03-25 14:23
Bra inlägg! Det är välgörande och stimulerande att få läsa en text med tydligt klassperspektiv på arkitektur(historie)debatten. Det ger också bra perspektiv på den diskussion om folkligt kulturarv som fördes i Clarte 2/20. Sedan kan man tillägga en del saker, som Peter Sundborg natutligtvis känner till men inte haft plats att nämna. Välfärdsbyggets arkitektur går hand i hand med en ganska kraftfull statlig och kommunal bostadspolitik med hyresregleringar, ett lånesystem som gynnade allmännyttan, markanvisningar som gav allmännnyttan företräde, byggnormer för t ex planlösningar (klädkammare och separat toalett obligatoriskt vid mer än två sovrum, högst ett rum fick ligga så att det bara kunde nås från ett annat rum etc etc), bostadsförmedlingar med explicita regler för förtur m.m. Politiken gödde den inhemska byggindustrin, men den är ändå i många stycken efterföljansvärd i jämförelse med dagens bostadspolitiska elände. För att bara ta ett exempel: en institution som Hemmets Forskningsinstitut som beräknade idealisk diskbänkshöjd, arbetstid för tvätt i en småbarnsfamilj etc. etc. demonstrerar den goda sidan av den sociala ingenjörskonsten. Men man kan ju också peka på sånt som inte gick så bra. Man lyckades aldrig bygga bort bostadsbristen och trångboddheten, byggandet var trotsallt för småskaligt. Först med rekordårens byggande ca 1965-75 försvinner den,men då till priset av trista bostadsområden - fast planlösningarna i husen från omkring 1970 är ofta bättre, dvs ger mer yta, än i de trånga lägenheterna från omkring 1950. Peter Sundborgs betoning av de konstnärliga kvaliteterna gäller väl i första hand institutionsbyggnader som skolor, medborgarhus etc? De vanliga trevåningshusen kunde vara omsorgsfulla i detaljerna men ändå ganska enkla. Det är ju riktigt att de äldre husen är byggda av tegel, men redan i början av 50-talet, tror jag, byts teglet mot lättbetong som både medför asbets och skapar den extrema lyhördhet så måmnga klagar över i 50-talshusen. Ser man till stadsplanerna blir de å andra sidan bättre från 50-talet - fast det är stor skillnad melan olika områden. I början av 40-talet, i Stockholm t ex Riksby i Västerort eller äldre delar av Årsta i Söderort, står trevåningshusen på rad, för all del utplacerade i naturen, men rätt trist och enahanda. Går man till början av 50-talet, som Råcksta i Västerort och Västertorp i Söderort, möter man meandrande huslängor kring, stora, ljusa halvöppna gårdar, och trevåningshusen blandas upp med mindre radhus- eller småhuskvarter och ett och annat höghus som orienteringspunkt. Det här försvinner i början av 60-talet när byggkranarnas räckvidd och framkomlighet får styra detaljplanen. Man måste också konstatera att många ändå aldrig riktigt trivdes i välfärdsområdena (även om glädjen över centralvärme, varmvatten etc kunde vara omåttlig vid inflyttningen)- de ville ha ett eget hus. I Edmund Dahlströms sociologiska undersökning från 1950, "Trivsel i Söderort", som handlar om Hägerstensåsen och Hökmossen i Stockholms sydvästra förorter (byggda under tidigt 40-tal) säger de flesta att de drömmer om eget hus och klagar på trångboddhet, stort avstånd till innerstaden, dåligt utbud av affärer. Så varning för glorifiering av välfärdsbyggets byggen! Men det hindrar inte att i dagens perspektiv framstår många områden som förebildliga, med kvaliteter som är ett viktigt kulturarv, och som ett resultat av en bostadspolitik som vi har mycket att lära av i dag. Mer konkret hur den politiken ska utformas vet jag inte. Finns det någon bra stadsplanerare eller arkitekt som kan tipsa oss?
Citera