Katalys och Verbalförlaget har nyligen utgivit en serie med små, men snuskigt dyra, böcker (eller pamfletter) i uttalat syfte att ge "den intellektuella vänstern att utveckla sina tvivel, sina långa tankar och nya idéer ... Ge tröst, ge hopp, mana till motstånd". Det första numret i serien är "Vad kommer efter socialdemokratin?" (2021; 64 sid.) av den akademiskt välmeriterade idéhistorikern Jenny Anderson.
i inledningen av sin avhandling skrev 2003 Andersson några rader, om den svenska (och europeiska) socialdemokratins syndafall och utdragna kris, som hon självfallet förlägger till ett betydligt senare datum än vad en person, med kommunistisk bakgrund som min, skulle ha angett. Hennes historieskrivning var och är typisk för de frustrerade medlemmar vilka som vanligt utgör SAP:s alibi bland de intellektuella:
"Socialpolitiken, i nära samverkan med den ekonomiska politiken, var motorn i den svenska modellen. Detta samband började starkt ifrågasättas från slutet av 1960-talet och gick förlorat under 1980-talet.... Den tillväxtorienterade socialpolitiken eroderade och blev ett passivt instrument för att så gott det gick, det vill säga i den mån statsfinanserna tillät, rätta till de skador och (bi)verkningar som uppstod i de ekonomiska krafternas spår...inspirerat inte minst av brittiska Labour under Tony Blair och dess försök att hitta orientering för en post-thatcheristisk politik, var motorn bakom tillväxten att finna i ekonomin själv genom marknadskrafternas fria spel under det statliga politiska ansvarets reträtt."
Att arbetarklassen vid makten skulle avskaffa kapitalismen och samhällsklasserna, var nog en vision som redan SAP-teoretiker som Nils Karleby och Ernst Wigforss övergav vid tjugotalets början. Den socialdemokratiska visionen om välstånd och ökad jämlikhet blev på 30-talet till en fördelningsfråga i stället för målet att genom reformer "omdana hela det borgerliga samhällets ekonomiska organisation" vilket 1897 års program hade föreslagit. Visionen gällde snart inte längre ens fördelning av produktionsresultatet, en rättvis andel av kakan, utan att i samarbete mellan arbete och kapital baka en större kaka. Den går igen hos Löfvéns famösa, mot kapitalet utsträckta, hand.
Eftersom kapitalet liknar en hajfisk, även i så måtto, att det dör, om det inte ständigt simmar framåt, blev tillväxt (såväl i volym som utbredning) av det produktiva kapitalet det som i de flesta samhällen under senare decennier förenar de stora politiska partierna och intresseorganisationerna på ömse sidor av huvudmotsättningen.
Andersson beskriver, med ett stänk av nostalgi, socialdemokratins illusion om ett idealsamhälle, som SAP tyckte sig nästan ha realiserat under ett par tre decennier efter Andra Världskriget. Detta skulle ha vilat på en "bred social och politisk kompromiss", genom att olika klasser och intressen "legitimt" och parlamentariskt kunde samexistera i ett demokratiskt samhälle.
De flesta av oss, vilka som vänster eller kommunister genomlevat en stor del av denna tid, och hela den mindre uppmuntrande restaurationstid som, efter 70-talet, följde därpå, ser även skuggorna i SAP:s idealbild. Men denna kompromiss tycktes ha fungerat redan 1920 och 1932 och hjälpligt fram till 1957. Ty, till och med enligt min moderat upplyste historielärare, förhindrade den att "folk skulle begära mer" - d v s socialism. Denna tolkning av kompromissen vill däremot i efterhand sällan rättrogna socialdemokrater kännas vid. Den skulle nämligen innebära att medge att en betydande del av borgarklassens incitament för att ingå kompromissen var SAP:s villighet att bekämpa socialism och kommunism inom de arbetandes led. Jenny Andersson tycks i detta avseende vara en "rättrogen socialdemokrat" och tillskriver följaktligen inte "socialistlägrets fall" och bortfallet av det nationella "hotet från kommunismen" någon som helst roll för socialdemokratins tillbakagång efter 80-talet.
Hon hyser däremot, liksom Katalys i övrigt, föga uppskattning för den inom vänstern kontroversiella Januariöverenskommelsen (JÖ) med L och C efter 2018 års val. Man är därmed formellt ense med det blåbruna högerblock som SAP till betydande kostnad temporärt lyckades hålla borta från taburetterna: "Det är inte alls oviktigt att försöka mildra högerns politik ... men ...". Här hamnar Andersson enligt min uppfattning till höger om såväl Löfvén, Mp och nyliberalen Lööf, som båda säger sig betrakta kampen mot de s k Sverigedemokraterna som en "existentiell" fråga, rörande demokratins vara, liksom SAP:s s k kohandel 1932 med bönderna delvis var det. Problemet med JÖ är kanske att borgerskapen i Europa, genom arbetarrörelsernas och socialistländernas nedgång eller förfall nu tycks sakna incitament för kompromisser.
Vad föreslår en intellektuell reformist som Andersson då för framgångsväg för en socialdemokrati som trots allt överlever blåbruna anstormningen?
Nej, något konkret program, i stil med Manifestets eller ens 1897 års SAP, ger hon oss inte. Hon har av allt döma, under fjolåret, tittat alltför djupt i Hägglunds ultrareformistiska "Vårt enda liv" som gör ett högst förmätet anspråk på att förnya Marx-Engels analys av Kapitalet. Andersson har tydligen blivit djupt gripen av Eduard Bernsteins (tomma) utsago, att "också den långsamma samhällsomvandlingen kan vara revolutionär". Hon föreslår i stället en 100-årsplan, där "politikens målformuleringar - tillväxt, välfärd, miljö måste tänkas om fullständigt". Fast - att angripa tillväxten har t ex Miljöpartiet redan i 30 år försökt med känt icke-resultat.
Om Jenny Anderssons reformism kokar ner till krav på att vi skall ändra värderingar kommer den att ha en dålig prognos. Ty ändrade värderingar är främst ett resultat av en samhällsomdaning - inte en orsak därtill. Att utgå från en uttänkt önskedröm om framtiden, i stället för att utgå från klassens och folkets rådande värderingar är kännetecknande för utopister.
Kommentarer
1) "Brytpunkten" 1957: Jag menar huvudsakligen att den klassbaserade alliansen mellan arbetare och små/medelbönder från 1932 slutade då, även om den fick smärre återfall mot slutet av århundradet. I övrigt håller jag med dig om att den politiska brytpunkten mycket väl kan dateras till slutet av 70-talet eller lite senare, liksom Sovjetblocket sammanbrott började få konsekvenser.
2. Jag uppfattar också den politiska huvudmotsättningen som du föreslår och ev instämmer i. Tyvärr står inte en proletär revolution f n på dagordningen - tvärtom. Därför anser jag att Löfvéns långtgående kompromiss med borgarnas "vänster", som även Mp tillhör var berättigad. Anderssons gör tummen ner, men har i grunden inget annat att föreslå än att angripa ekonomisk tillväxt - som antingen är detsamma som att kapitalet skall upphöra att vara kapital, eller inte betyder något allt.
3.Om, du anar att jag är ganska skeptisk mot Reformisterna,(eller V)men vill vänta med att alltför mycket angripa dem så anar du rätt. Självfallet har jag inte eller något recept för vänstern. Vänstern finns, och måste alltid finnas. Men jag tror att det är nu klokt att satsa mera på att isolera de fascistbenägna partierna och grupperna, även om det innebär stöd åt de (arbetande)små entreprenörerna. I måtto kan situationen påminna om kohandeln 1932.