Söndagen den 7 december 1941 attackerades den amerikanska örlogs- och flygbasen Pearl Harbor på Hawaii mycket oväntat av japanska styrkor. Fem slagskepp sänktes vid anfallet och ytterligare tre fick svåra skador. Endast fyra dagar senare, torsdagen den 11:e, förklarade Nazityskland krig mot Förenta Staterna, vilket nästan ingen hade anat. Två gånger i obruten följd hade det nu blixtrat från en klarblå himmel.

”Vi trodde knappt våra örons vittnesbörd, då Hitlers krigsförklaring nådde oss”, utbrast John Kenneth Galbraith (1908–2006), när han intervjuades av journalisten/författaren Gitta Sereny 1988. ”Aktionen tycktes fullständigt irrationell, och jag anser att den räddade Europa”, fortfor Galbraith och tillade att Amerikas folk var fast beslutet att anta utmaningen från Tredje riket.

Själv tror jag att sovjetiska Röda armén är den kraft som mer än någon annan ”räddade Europa”, men jag inbillar mig också att Hitlers mått och steg var precis så irrationella som Galbraith gjorde gällande. Dittills hade inflytelserika judiska minoritetsgrupper i USA kunnat pressa Franklin D Roosevelt att inte gå med i kriget, eftersom – föreställde man sig på goda grunder – ett mera krigsaktivistiskt USA skulle göra situationen än svårare för judarna både inom och utom de tyska gränserna. Genom Adolf Hitlers utspel bortföll den omständigheten. Varningssignalerna ljöd plötsligt än intensivare för Europas judar med Nazityskland och Förenta Staterna på kollisionskurs.

Precis 40 dagar efter krigsförklaringen från das Reich sammanstrålade femton nazistiska toppolitiker i en luxuös byggnad i Wannsee i den västligaste utkanten av Berlin. Reinhard Heydrich, högste chef för Säkerhetsministeriet och i dag allmänt känd under epitetet ”Tjeckoslovakiens bödel”, fungerade som värd för sammankomsten. En inbjudan till rådplägningen hade skickats ut redan i slutet av november. Denna inbjudan hade i sin tur föregåtts av ett hemligt brev, som Hermann Göring postat till Heydrich den 31 juli 1941, bara en dryg månad efter att de tyska stridskrafterna hade angripit Sovjetunionen. I denna skrivelse uppmanades Heydrich att utarbeta en detaljerad plan för den slutgiltiga lösningen av judefrågan.

Att planera Förintelsen var alltså, utan idealiserande omskrivningar, målet för Wannsee-konferensen tisdagen den 20 januari 1942. Somliga historiker har tyckt sig se ett samband mellan krigsförklaringen mot USA i december och överläggningarna i Wannsee i januari, men det stämmer inte riktigt. Som jag nyss har visat fördes konferensen på tal av Göring mer än fyra månader före krigsutspelet. Klart står i alla händelser att judeproblematiken och den slutgiltiga lösningen blev en allt viktigare angelägenhet för nazisterna, synnerligast för Hitler och hans närmaste, efterhand som världskriget fortskred.

Konferensens deltagare var som sagt femton till antalet. De representerade (a) Tredje rikets inrikes-, justitie-, propaganda- och utrikesministerier, vidare (b) ockupationsmyndigheterna i Tjeckoslovakien, Sovjetunionen och Polen samt (c) SS (Schutzstafel – den säkerhets- och terrororganisation över vilken Heinrich Himmler basade). Tio av de femton edsvurna hade universitets- eller högskoleutbildning och åtta kunde stoltsera med doktorsgrad, de flesta i juridik. Konferens-protokollet fördes av österrikaren Adolf Eichmann (1906–62). Denne man argumenterade i både månader och år för att den europeiska kontinentens alla judar skulle deporteras till Madagaskar i Östafrika, men dessa tankar förverkligades aldrig. Efter krigets slut flydde Eichmann till Argentina, där han 1960 greps av israeliska agenter och, i ett senare skede, dömdes till döden och avrättades.

Inte ens i Wannsee fattades i klara verba några beslut om att judar skulle likvideras i massomfattning. Den utgångspunkten var i realiteten outtalad. De femton hade olika uppfattningar i detaljfrågor, men ingen av dem ifrågasatte den överordnade målsättningen – att på det lämpligaste och mest effektiva sättet förinta Europas samtliga judar inklusive de judar som vistades i Turkiet, Algeriet, Marocko och i Tunisien. Juristen Friedrich Kritzinger var den ende som i efterhand ångrade sin medverkan i seansen. I ett tjänsteutlåtande från 1940 skrev han dock att judarna i en inte alltför avlägsen framtid ”kommer att ha försvunnit från Tysklands yta”.

Det närmare 20 sidor långa mötesprotokollet godkändes av Heydrich och kopierades i 30 ex. Kopia nr 16 – men bara den – har man lyckligtvis återfunnit. Den upptäcktes i mars 1947 bland handlingar som tillhörde biträdande statssekreteraren vid utrikesministeriet, och som också var en av de femton. Det erbjuder inga oöverkomliga svårigheter att memorera hans namn: Martin Luther! I dag förvaras detta 16:e protokoll i Politiska arkivet på utrikesministeriet i Berlin.

Ingenstans i Wannsee-protokollet står det uttryckligen att judar ska bringas om livet i industriell skala i en nära framtid. Det syftet var underförstått. På sidan 7 heter det t ex att stora judiska kontingenter ska ”föras vägbyggande” österut till arbetslägren i Sovjetunionen, ”varvid en stor del utan tvivel faller bort genom naturlig decimering”. Sidan dessförinnan innehåller en förteckning över antalet judar i 34 europeiska länder, vilket landar i en slutsumma på ”mer än elva miljoner” – eller precis 11 292 300 st. enligt mina kalkyler. Bara spillror av den numerären uppges ha levat i Sverige, Danmark, Finland och i Norge – 8000, 5600, 2300 respektive 1300 – medan Sovjetunionen registreras för 5,0 miljoner, Polen för 2,2 och Ungern för 0,74 miljoner.

Till bilden hör att det s k eutanasiprogrammet trädde i kraft i oktober 1939 och därefter tillämpades i 22 månader till augusti 1941. Det innebar att sammanlagt 100 000 ”mindervärdiga” avlägsnades från mentalsjukhusen och en rad andra institutioner för att därefter systematiskt gasas ihjäl. I genomsnitt 150 människor/dygn gick döden till mötes på det sättet.

Reinhard Heydrich umgicks en tid med idéer om att ett ishavsläger i trakten av Murmansk kunde vara en lämplig avstjälpningsplats för Europas elva miljoner judar. I ett tal den 4 februari, dryga två veckor efter Wannsee, gjorde han sig till tolk för den uppfattningen. Men vid det tillfället hade ’mannen med järnhjärtat’, som Hitler kallade honom, blott fyra månader kvar av sitt liv. En av de sista dagarna i maj sårades han svårt av tjeckiska patrioter i sin egenskap av tillförordnad riksprotektor och skräckväldes-regissör i Böhmen-Mähren och avled den 4 juni, 38 år gammal. Som hämnd utplånade nazisterna byn Lidice och avrättade hela den manliga befolkningen där.

Den 30 januari, tio dagar efter Wannsee och på årsdagen av nationalsocialisternas Machtübernahme, talade Hitler på Sportpalatset i Berlin och slog fast att kriget bara kunde sluta på ett av två olika sätt – ”antingen elimineras de ariska folken eller också försvinner judenheten från Europa”. I ytterligare ett tal den 24 februari, denna gång på 22-årsdagen av NSDAP:s grundande, var rikskanslerns tveksamhet som bortblåst: ”Min profetia ska gå i uppfyllelse; det ariska människosläktet kommer inte att förintas i kriget, men juden kommer att undanröjas.”

Från början till slut förde Nazityskland ett tvåfrontskrig under den stora världsbranden åren 1939–45. Krigsansträngningarna riktade sig dels emot andra länder och dels mot icke-arier, främst judarna men även mot zigenare, homo- och bisexuella, Jehovas vittnen, mentalt funktionsnedsatta etc. Det senare ”frontavsnittet” blev efterhand allt viktigare. Inte ens när det militära nederlaget var ett oåterkalleligt faktum trappades judeförföljelserna ner; tvärtom kom de att intensifieras.

Nog är det en skrämmande tanke att Tredje riket sannolikt gått segrande ur kriget, om vapnen riktats mot ett håll i stället för mot två. Nu blev den omåttligt resursslukande striden mot judarna i praktiken nazisternas fall.

Kommentarer

0 #4 Olle Josephson 2021-04-14 20:38
Tja, man kanske kan skilja på nazism och fascism, men spelar det så stor roll? Det är ju ändå närbesläktade rörelser. Om fascismteorier kan jag så gott som ingenting, men jag tycker nog det finns goda skäl att se nazismen som fascism med speciella särdrag (antisemitismen, den biologiska rasläran). NE:s artikel om fascismen - som utgår från den italienska fascismen men tar upp också andra länder - säger bland annat "I centrum för fascismens föreställningsvärld stod nationen som en historisk, inte som en biologisk enhet. [...] Inre styrka och sammanhållning krävdes för [nationens] framgång i existenskampen. Individernas och klassernas intressen måste därför alltid underordnas statens. Marxismens klasskampslära och den borgerliga demokratins partiväsen söndrade och försvagade nationen [...] Nationens vilja ansågs förkroppsligas av de karismatiska ledaren, vars vilja betraktades som lagens källa." Lägger man den biologiska rasismen (och antisemitismen) till detta så blir det ju en ganska bra beskrivning av nazismen. I marxistisk tradition har ju fascismen ofta förståtts ungefär som kapitalism utan borgerlig demokrati (starkt förenklat), och den uppfattningen av begreppet kan ju rymma ganska olika samhällstyper, men det är kanske inte så dumt ändå att ha ett samlingsbegrepp. Men detta är ju ett stickspår i diskussionen! Det viktiga är väl inte att tvista om definitioner utan att lära av historien för att bättre förstå hoten mot demokratin i dag och att fördjupa de empiriska analyserna av båda samtid och historia - på den senare punkten var Mats inlägg ett bra bidrag.
0 #3 Mats Parner 2021-04-14 13:14
Det fanns en tid, Olle J och Pierre G, då jag kunde det mesta som Jan Myrdal skrivit mer eller mindre utantill. Den tiden är nu rätt avlägsen. Men efter att ha (psyko)analyserat mig själv skulle jag tro att ett avsnitt från sidan 264 i "Skriftställning 12" (Norstedts, 1982) spökade i mina hjärnvindlingar, när jag skrev ovanstående artikel om Wannsee-konferensen och världskriget. Hos JM heter det:

"Hitlerfascismen var antisemitisk. Men antisemitismen är i och för sig inte nödvändigt förknippad med fascism. För den tyska fascismen blev den en avvikelse och belastning som bidrog till nederlaget i kriget."

I skrivande stund anar jag att Olles invändningar är befogade. Därutöver undrar jag, vad JM-citatet beträffar, om man inte gör klokt i att utmönstra begreppet "Hitler-fascismen". Är det inte mer klargörande att rätt och slätt tala om nazism i stället - och göra viss boskillnad mellan nazism och fascism?
0 #2 Pierre Gilly 2021-04-13 15:16
De tyska förintelselägren kostade betydligt mindre än det militärt sett helt värdelösa raketprogrammet. Om de satsat på stridsflygplan i stället för att bygga över 6000 v2 raketer hade de behållit luftherraväldet lite längre. De slavar som byggde raketerna hade lika gärna kunnat bygga flygplan.
0 #1 Olle Josephson 2021-04-11 20:19
Jag är ingen andra världskrigs-expert, men jag ställer mig ändå tveksam till slutsatsen i detta kunniga och läsvärd inlägg. Kunde Tyskland verkligen ha segrat i andra världskriget om det avstått från Förintelseprojektet? Det tror jag inte.
Visst fanns det en "irrationalitet" i Förintelsen, men man ska inte glömma att den också kunde utyttjas i krigföringens intressen. Väldigt många Förintelseoffer arbetade som slavar i krigsindustrin (i vid bemärkelse) några månader innan de blev för svaga och slutgilitigt mördades. Mycket billig arbetskraft. Och beslagtagen judisk egendom gav goda inkomster och kunde många gånger komma den icke judiska, romska etc. civilbefolkningen till godo - åtminstone i Tyskland - så att den blev vänligare stämd gentemot krigsansträngningarna. Än viktigare är att det på sikt nog var omöjligt för Tyskland att segra. Den tyska strategin byggde ju på skickligt genomförda blixtkrig som snabbt slog ut sämre rustade länders försvar. Men att gå vidare från den segern och vidmakthålla en ockupation som sedan skulle övergå till "normalt" styre hade man inte ork till. Inte ens i närbelägna stater som Nederländerna, Belgien, Frankrike, Danmark hade det hållit i det långa loppet - för att inte tala om Balkan, eller ännu mindre Sovjet. Ockupationen upprätthölls med terror och den föder motterror från motståndsrörelser som i längden gör situationen ohållbar. Medlöparna och kollaboratörerna var för få och med för svagt folkligt stöd för att i längden bära upp en statsmakt (kanske med vissa undantag som Kroatien och Ukraina). Om man ägnar sig åt kontrafaktisk historieskrivning och tänker värstascenariet - Hitler hade fått igång anfallet på Sovjet två månader tidigare, före vintern hunnit ta Moskva och Leningrad - så hadet det ändå inte hållit. Men visst, Mats kanske ändå har en poäng: hade Tyskland inte lagt ned så stor möda på att genomföra Förintelsen hade krafterna möjligen räckt till att göra motstånd mot de allierade några månader till, med ytterligare lidanden för miljoner. Nu fick de mördade judarna, romerna, honosexuella och andra ta detta lidande.

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.