Glazer-ägda Manchester United har lämnat ”The Busby Babes” långt bakom sig. Foto: Kurt Nielsen © Scanpix, Public domain, via Wikimedia Commons

Efter visst tissel och tasslande gick tolv av Europas största, och framför allt rikaste, fotbollsklubbar ut med en avsiktsförklaring om att bilda en ”superliga”, som komplement till - men i verkligheten, konkurrent till – de internationella cupspel och nationella fotbollsserier de till deltar i till vardags i England, Spanien och Italien. Den nya ligan skulle vara nästintill stängd för mindre klubbar, och i stället garantera stående medlemskap åt de resursstarkaste för att säkerställa att eventuella sportsliga dalar inte äventyrar ekonomiska, vilket såklart sätter hela idrottens grundprincip om tävlan på lika villkor ur spel även officiellt.

Denna gång är det förlorade publikintäkter till följd av corona som anges som orsak, men faktum är att drömmen om en ”superliga” hållits vid liv och luftats kontinuerligt sedan mitten av 90-talet. Engelska Premier League, vars existens flera kritiker nu menar är hotad, bildades genom en liknande utbrytning ur det förbundskontrollerade engelska fotbollssystemet 1992 när landets storklubbar, och framför allt deras ägare, ville åt en större del av de expanderade TV- och reklamintäkterna som möjliggjorts i samband med att avreglering och nyliberalism svepte över världen. Några år senare ersattes de flesta halvstora brittiska pampar till klubbägare med ytterligare en nivå av internationella investerare, som den egyptiske varuhusmagnaten Mohamed Al-Fayed (Fulham FC) och Thailands ex-president Thaksin Shinawatra (Manchester City), innan även dessa lättviktare fått se sig brädade av kungadynastierna i Qatar (Paris St. Germain), Abu Dhabi (Manchester City) eller läskeblaskjätten Red Bull (RB Leipzig).

Det ekonomiska skiftet syns numera även inom damfotbollen där kampen om Champions League-bucklan i år står mellan Barcelona, Chelsea, Paris St. Germain och Bayern München (de två förstnämnda initiativtagare till superligan), vilket är ett tecken på att - även om det inte har hunnit gå så lång tid sedan världens bästa fotbollsspelare återfanns i Umeå och Tyresö FF spelade final i sagda turnering - mycket olje- och blodspengar forsat under broarna sedan dess.

Även klubbarna i den svenska herrallsvenskan, där fotbollsspelare i regel var amatörer långt in på 90-talet, försökte inledningsvis hänga med i racet men förekomsten av ett regelverk som säkerställer medlemsägda klubbar (och därmed i praktiken hindrar storföretag och enstaka kapitalister från att ta över kontrollen) samt en stark och enad supporterrörelse som tydligt positionerat sig under parollen ”mot den moderna fotbollen” har inneburit att svenska klubbar tappat sportsliga och ekonomiska marknadsandelar och därför, i stället för dyra rekryteringar och breda spelartrupper, tvingats till fler satsningar på småskalighet och lokala förmågor. Vilket beklämmande nog för de svenska kapitalintressen som gjort sitt för att luckra upp regelverket och försöka bryta sammanhållningen inom den svenska supporterrörelsen inte har inneburit ett minskat intresse för Allsvenskan – tvärtom.

De flesta reaktioner på initiativet med den så kallade ”superligan”, från allt från supportrar till före detta spelare till en och annan nostalgisk förbundshöjdare eller klubbpresident, har varit starkt negativa, med krav på att de klubbar inklusive spelare de har på lönelistan som gör verklighet av detta ska stängas av från alla andra mästerskap, inklusive Champions League och VM. Andra har avfärdat det hela som ett spel i syfte att vinna fördelar och inflytande inom de tävlingar och serier som redan finns. Att det vid en enkel faktakoll snarare är mindre, medlemsägda föreningar – som sedan länge i stort sett håller sig flytande tack vare ideella krafter – som är i behov av extra intäkter snarare än fotbollskonglomerat med finansiell uppbackning av gulfstaterna och som till exempel i fallen Chelsea och Manchester City i sin påstått ekonomiska nödtorftighet mitt under brinnande pandemiåtstramning ändå haft råd att spendera 70 miljoner euro styck på enskilda spelare, är såklart ovidkommande i sammanhanget.

Det är dock svårt att inte irritera sig på hyckleriet och aningslösheten hos de supportar, sportjournalister och fotbollstittare i allmänhet som haft överseende med, eller rentav hejat på, utvecklingen som pågått de senaste decennierna med skenande spelarövergångar, löner, reklamintäkter, uppluckring av spelmarknaden etcetera, som nu eventuellt renderar i sin logiska kulmen i form av en stängd, förbunds- och medlemsmaktlös ”superliga” helt i händerna på världens alla Silvio Berlusconis, Mansour bin Zayed Al-Nahyans eller den synnerligen obehagliga amerikanska finansfamiljen Glazer. Klubbarna i de stora och halvstora ligorna är sedan länge inbundna i avancerade ekonomiska-politiska ägarstrukturer som lyder under kravet på ackumulation till varje pris och den förankring en klubb som Glazer-ägda Manchester United en gång haft hos den arbetarklass som byggt upp den är blott en attiralj för Unibet och shejkmiljardärer att utforma nästa reklamkampanj utifrån.

I fotbollshistoriens början var det inte ovanligt med parallella tävlingsserier, inte sällan utifrån politiska linjer med en borgerlig och en ”röd” nationell liga, och den här allt tydligare skiktningen mellan rika och fattiga klubbar, mellan hyperkommersialism och föreningsdemokrati, innebär också en möjlighet till återupprättandet av en idrottsrörelse befriad från storkapitalets järngrepp, medan de senare är upptagna med att dansa djävulsdans med varandra inför (förhoppningsvis för dem fortsatt) tomma läktare och på sikt kanske rent av tynande ekonomiskt underlag. Kanske uppstår till och med en möjlighet att skruva tillbaka klockan till tiden innan ”professionaliseringen” av idrotten, som egentligen bara är en förskönande beskrivning av den livsutsugande, standardiserande och bubbelgumstinkande process kapitalet ägnar sig åt överallt där det tränger in? Där spelare som faller för frestelsen att idrotta för pengar, skattskriva sig i Monaco eller larva sig i reklamfilmer återigen utesluts av gemenskapen av och får leva med skammen? Superligans verklighet kan därmed bli startskottet för en väl efterlängtad avprofessionalisering, och återkomsten av en folkrörelseorganisering av idrotten hela vägen upp i toppen.

Kommentarer

0 #1 Mats Parner 2021-04-24 19:01
Erik Hakings artikel är initierad och politiskt klarsynt. Renommerade journalister som Erik Niva, Johanna Frändén och Simon Bank skulle alla med varm hand i likhet med mig dela ut honnörsbetyg.

När jag skriver dessa rader på kvällen den 21 april har Super League-projektet redan havererat efter att majoriteten av de tolv grundarföreningarna kastat in handdukarna efter att ha fått kalla fötter. Kritiken har varit massiv både från UEFA, FIFA, nationella förbund, aktiva spelare och hundratusentals andra. Till och med premiärminister Boris Johnson har protesterat. Det betyder nu inte att faran är över. Hela Super League-idén är och var en logisk konsekvens av det oinskränkta marknadstänkande som i decennier präglat den europeiska toppfotbollen, och ingen vågar utesluta att nya utbrytningsförsök kommer att göras redan innan hanen gal.

Florentino Pérez, president i Real Madrid och Super Leagues "Founding Father", hävdade i spansk TV natten till den 20 april att hela SL-projektet i själva verket handlat om att rädda fotbollen - rädda den från ett falnande intresse. 2020-talets växande släkte intresserar sig nämligen inte i önskvärd utsträckning för våra dagars fotboll. Räddningen skulle då bestå i väsentligt mycket mer högkvalitativa matcher än tidigare.

Så tänker en affärsman och den som är business-minded ända ut i fingerspetsarna - men så tänker knappast fotbollssupportrar i gemen. Champions League-kvarten mellan Paris Saint-Germain och Bayern München den 13 april (0-1) var något av det mest vidunderliga jag sett i kvalitativt hänseende, men jag föredrar ändå att kolla in Degerfors mot Varbergs Bois på Stora Valla i vår egen hemvävda allsvenska. Back to basics, tillbaka till rötterna, autenticitet på bekostnad av det artificiella.

Publikintresset fluktuerar och är svåranalyserat. Jag minns att allsvenskan hade cirka 13 000 åskådare per match i genomsnitt 1959, året efter vårt eget VM-arrangemang. I skiftet mellan 1980- och 90-talen sågs matcherna av bara 4000-5000 betalande för att på senare år, innan pandemin slog till, ha pendlat mellan 9000 och 10 000 - trots enorm konkurrens och trots att det mesta numera sänds i TV.

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.