Sverigedemokraternas förlag att endast svenska medborgare skulle vara berättigade till vissa bidrag som bostadsbidrag eller barnbidrag har med all rätt fördömts. Kombinerar man det med samma partis förslag att det ska bli svårare att bli svensk medborgare ser man följderna: ett utfattigt, halvt rättslöst, etniskt definierat underproletariat som lever i en skuggtillvaro i misär. Mycket lätta offer för människohandel, rekrytering till kriminella gäng och terroristnätverk (de blir ju de enda att erbjuda någon materiell trygghet). Raka spåret till Apartheidsverige.

Så långt går inte andra partier. Men några steg på den vägen tar de – eller låter sig ledas in på den av starka krafter de inte kan så emot. Jag lägger ihop tre nyheter från de senaste veckorna.

1Migrationsutredningens förslag, naturligtvis. Morgan Johansson har välsignat och sagt att nu inför Sverige en starkt restriktiv invandringspolitik, också med europeiska mått. Huvudingredienserna är välkända: tillfälliga uppehållstillstånd ska vara huvudregel, när de omprövas ska man uppfylla vissa krav på språkkunskaper och helst ha arbete. Hårdare regler för anhöriginvandring med i princip samma krav. Som gjort för att tvinga in folk i konstiga, svarta anställningar för att kunna visa upp ett anställningsintyg. (En makaber bieffekt dessutom: stackars sfi-lärare som om de har någon känsla för människovärde – och det har de oftast – ska godkänna elever för att de inte ska kastas ut. Inte underlättar det språkinlärning och studiero.)

2EU-kommissionens krav på att alla medlemsländer måste införa lagstadgad minimilön. Se Axel Olofssons artikel i Clarté 2020/3 om erfarenheterna av sådan lagstiftning: den tenderar att pressa ned lönerna till just miniminivån och fackets position försvagas. Det hade antytts sagt att stater med en facklig organiseringsgrad kring 70 procent – det vill just där Sverige ligger efter en svag uppgång för första gången på 25 år – skulle undantas från lagstiftningen. Men nu vill EU-kommissionen sätta gränsen vid 90 procent.

3EU-kommissionen och Europeiska centralbanken (ECB) tycker också på för att den svenska Riksbanken ska knyta sig närmare ECB och inordna sig i EMU. (Se Carolina Sundells artikel på webbplatsen magasinetparagraf.se den 20 april.)  Sverige ska alltså göra av sig med det handlingsutrymme penningpolitiken medger. I praktiken innebär det ännu sämre verktyg för att åtminstone marginellt begränsa finanskapitalets makt över den svenska ekonomin och hejda tillväxten av ett improduktivt spekulationskapital.

Lägger man ihop de här tre förslagen blir det tydligt vartåt det barkar: ett rått klassamhälle med växande ojämlikhet.

Opinionsläget för dem är dock olika. Migrationsutredningens förslag möter kritik från flera håll, Vänsterpartiet, delar av SAP och Miljöpartiet, ja till och med en del liberaler och kristdemokrater. Men det är en minoritet; stödet i riksdagen är säkrat. Lagstadgad minimilön möter motstånd från nästan alla politiska läger i Sverige, också Svenskt Näringsliv, men EU tycks inte ge med sig. Hotet mot Riksbanken är det tyst om.

I det läget har SD:s direkt rasistiska förslag sin givna roll. Det är så reaktionärt att alla andra politiska riktningar och opinionsbildare kan uppröras och ta avstånd – och framstå som demokrater. Medan de släpper förbi andra förändringar, vars sammantagna effekt är ungefär det samma som SD-förslagets.