I dagarna är det 90 år sedan svensk militär i Ådalen med gevär och kulsprutor dödligt besköt ett demonstationståg med 3-4000 obeväpnade medborgare.

I Nationalencyklopedin, vårt sista (?) svenska lexikon kan dagens medborgare läsa om det som gäller för objektiv sanning om de så kallade:

Ӂdalskravallerna.

Sammanstötning 1931 i mellan militär och demonstrerande arbetare. Vid en arbetskonflikt vid Graningekoncernen i Ångermanland tillkallade arbetsgivaren ett sextiotal frivilliga stuveriarbetare för att utföra ekonomiskt viktiga lossnings- och lastningsarbeten. I samband med ett demonstrationståg till det närbelägna Sandviken 13 maj utsattes några av strejkbrytarna för misshandel från kommunistiskt håll och länsstyrelsen rekvirerade polisförstärkning och militär trupp.... .utsattes för stenkastning. Den befälhavande officeren kommenderade då eld mot de framryckande, varvid genom direktskott, vådaskott och rikoschetter fem personer dödades (däribland en ung icke demonstrerande kvinna) och fem sårades. ...

Händelserna väckte en våldsam upphetsning i riksdag och press....

En följd av det inträffade blev upprättandet av en statlig poliskår (Statspolisen).”

Ordet kravall kom till Sverige ungefär samtidigt som arbetarrörelsen. Det antas härstamma från latinets charavallium, vilket i äldre franskans charivalli, använts som en biform till charivari, för larm, oväsen, kattmusik, och anses vara en ljudhärmande ordbildning med nedsättande ton.

I vissa av Ådalens skogsdistrikt var arbetslösheten under 30-talet första år 80-85 procent. Av dem som hade arbete hade nästan alla drabbats av lönesänkningar, så stora att det var svårt att klara uppehället. Arbetarna protesterade förgäves. I början av oktober 1930 gick man ut i strejk med början vid Marmaverken. När arbetsgivarna på våren 1931 tillkallade strejkbrytare blev förbittringen bland flertalet av befolkningen stor. Vid det senaste riksdagsvalet hade c:a 84 % av Ådalens befolkning stött något av arbetarrörelsens partier.

Den lokala polisen hade därför varken kunnat, eller kanske ens velat, hindra de strejkande från att hissa upp tillresta ”arbetsvilliga” svartfötter ur ångaren Milos skrov (se bild ovan!) och visa upp dem på ett offentligt möte. Efter Ådalen insåg man att polismän från trakten framgent inte var lita på för att upphålla våldsmonopolet i landet, allra minst i det ”röda Ådalen”. Militär hade satts in vid liknande demonstrationer- bland annat vid drängarnas revolt i Klågerup 1811, i Stockholm 1848, Sundsvallsstrejken 1879 samt vid Seskarö-upproret och oroligheterna i Stockholm, båda 1917. Myndigheten hade inte nu litat till värnpliktig militär för att skjuta på de strejkande, utan sände stamställda knektar från Sollefteå för att kväsa vad man betraktade som ett uppror.

Den lokala Transportavdelningen (inte ”kommunisterna”) kallade 14 maj alla Ådalens fackligt organiserade till ett möte i Folkets Hus. Mötet beslöt att alla arbetare i trakten skulle gå ut i generalstrejk tills strejkbrytarna dragits tillbaka. Under tiden mötet pågick började folk att gå mot Lunde där strejkbrytarna fanns. Längst fram gick en musikkår och i täten bars en fana från Pappers­industri­arbetare­förbundet och en från den lokala socialdemokratiska ungdomsklubben.

Svenska Dagbladet 1931-05-15 refererade händelserna på ett sätt som liknar Nationalencyklopedins:

”Under de senaste dygnen har på vissa ställen i Ådalen härskat ett veritabelt pöbelvälde, underblåst av kommunisternas uppviglingsarbete. Myndigheterna ha praktiskt taget stått maktlösa, och polisen har med korslagda armar sett hur de uppretade folkmassorna på det grymmaste misshandlat en del arbetsvilliga, huru de stormat deras fartyg och under de mest uppseendeväckande former förgått sig mot de arbetsvilliga, som sönderslagna och blodiga, med bakbundna händer, tvingades att marschera framför kommunisternas demonstrationståg - allt medan polisen maktlös stod och tittade på.”

Den socialdemokratiske partiledaren Per Albin Hansson, som snart skulle bli statsminister och som 1933 skulle ingå allians med Bondeförbundet, intog inför händelserna i Andra Kammaren redan den landsfaderliga men kommunistfientliga hållning som intill hans död skulle bli hans signum:

”Jag vågar göra gällande, att hela den trafik, som från kommunistiskt håll bedrives, och hela detta sätt att utnyttja upprörda stämningar gör, att när man skall söka de ansvariga, man måste ställa kommunisterna vid arbetsgivarnas och strejkbrytartransportörernas sida”.

Från andra toppledare i rörelsen ställde man sig däremot, liksom stora delar av allänmänheten och förstås kommunisterna, otvetydigt på de stejkandes och offrens sida. Den 19 maj skedde i Stockholm sammanstötningar mellan demonstranter och militär i samband med en kommunistisk manifestation under paroller som ”Ned med mördarregeringen”. Det slutade med fjorton anhållanden, För ”olydigt skriveri” om ådalshändelserna i vänsterpress dömdes sex personer. Inalles utdömdes 3 451 dagars straffarbete eller husarrest. 21 av dem gällde militären, 3 430 av dem gällde arbetarsidan.

Borgare och en del ledande socialdemokrater valde, liksom SvD och Nationalencyklopedin att betrakta Ådalshändelserna som en ”kravall”, en sammanstötning mellan en ansvarfull ”polisiär” bevarare av ordningen gentemot en ansvarslös och ”våldsbejakande” anarki.

De som i oktober 1930 hade gått i strejk för att protestera mot Marmaverkens lönesänkning med 4 öre/tim skördade inte några omedelbara framgångar. Men de, och Ådalens arbetande befolkning, åstadkom i handling något långt mera långsiktigt: att åstadkomma att klasskampen mellan arbetarklass och kapitalister för avsevärd tid framöver lutade över en liten bit till arbetarnas fördel.

Det kapital, som då liksom nu var vid makten, som i ett halvsekel hade uppmuntrat och finansierat strejkbryteri, insåg genom erfarenheten från Ådalen att det vore mera fördelaktigt att förlita sig på ”kompromissvilliga” arbetarledare än på hatade, svartfötter som måste skyddas av deras militär. I Saltsjöbaden 1938 överenskoms att det skulle bli slut med strejkbryteri och ”unionbusting”. Socialdemokratins ledare åtog sig i gengäld att hålla militanta arbetare ( ex.vis. dåtidens kommunister) vid hornen, medan kapitalet i lugn och ro kunde mjölka arbetande. Den hyllade ”svenska modellen” knäsattes, och länge ansågs den vara framgångsrik, i synnerhet så länge våra och konkurrenter grannländer ännu var krigshärjade, och det ännu fanns socialistländer som hotade systemet.

Men allt fast förflyktigas. Nu håller kapitalet, som är sig likt, hur mycket det än förändras, sedan 30-40 år på att ta tillbaka huvuddelen av det som folket i Ådalen vann. Dagens arbetarklass må vara större och ser annorlunda ut. Den svälter inte på samma sätt som många de arbetande i Ådalen. Den har ofta såväl Villa, Volvo och Vovve, men är kanske lika missnöjd och snarast mera maktlös.

Staten får åter sedan 2006 sätta in militär - som numera inte är värnpliktig - mot demonstrationer, såframt man väljer att uppfatta deltagarna i ”kravaller” som ”terrorister”, i den mån dess polisiära, tungt bestyckade ”Nationella insatsstyrka” inte räcker till. Och högerpartierna får nu - liksom på 30-talet - hjälp av fascisterna med att profitera på missnöjet genom att rikta det mot muslimer i stället för mot judar.

Klasskampen fortgår - tack och lov.