En konvoj med amerikanska soldater i Syrien, december 2018. Foto: © Sgt. Arjenis Nunez, Public domain, via Wikimedia Commons

”Tack Bernie för allt du gjorde för Joe!” Så jublar Göran Greider i Etc den 16 maj. Där skriver han om hur glad och överraskad han är över att ”USA har fått en president som i sin reformiver leder tankarna till 60-talets progressiva reformagenda...”. Greider tror att förtjänsten ytterst är Bernie Sanders och den vänsterrörelse som bar fram honom. Jag är lika glad som Greider över reformerna. Bidens vänstersväng i den ekonomiska politiken utgör ett kraftigt brott med den hittills rådande nyliberala ortodoxin. Och vänsterns frammarsch har antagligen en del av förtjänsten. Men man gör ett misstag om man blundar för den andra sidan av den nye presidentens politik. Allt som Biden hittills har gjort tyder på att han förbereder en återupptagen imperialistisk offensiv, efter Obamas vinglande och de fyra förlorade åren under Trump. De radikala ekonomiska reformerna är inte bara en eftergift för den inhemska vänstern, de har också som syfte att än en gång mobilisera det krigströtta amerikanska folket bakom en imperialistisk och hegemonisk utrikespolitik.

Theodore Roosevelt (rep) och Woodrow Wilson (dem) var de första amerikanska presidenterna som insåg att en offensiv, imperialistisk utrikespolitik förutsätter radikala inhemska reformer. Ska man få masstöd för en politik som påstår sig syfta till att sprida och försvara det amerikanska samhällssystemet över hela jorden, måste detta system också framstå som värdefullt för de människor som förväntas stödja politiken. Det gäller särskilt för arbetarklassen i bred bemärkelse, eftersom den utgör en majoritet både bland väljarna och i de väpnade styrkor som imperialismen ytterst vilar på. Woodrow Wilson såg det första världskriget som ett tillfälle att gå till offensiv för att etablera en ny liberal världsordning med USA som den nya hegemonen. Den ryska revolutionen 1917 gjorde behovet av en sådan offensiv akut. Men, som Wilson sa inför en publik i New York redan 1912: ”Om du vill kasta ut socialismen, måste du ha något bättre att föreslå.” USA präglades då av hårda klasstrider, både arbetarrörelsen och populismen var på offensiven. Efter bakslagen på Fillippinerna och Kuba, var krigströttheten utbredd. Dessutom hade britternas brutala krossande av det irländska upproret 1916 skapat en våg av anti-brittiska stämningar. Wilsonregimens motdrag blev en serie av långtgående inhemska reformer: kreditregleringar, arbetarskydd, stöd för åttatimmarsdagen. En samtida bedömare skrev att Wilson valåret 1916 kom ut som en helt ny politisk varelse och genomförde de mest betydelsefulla progressiva reformerna dittills i landets historia. Det skapade ett inhemskt stöd för USA:s krigsdeltagande och påföljande utrikespolitiska offensiv, som hade som uttalade mål att sprida demokrati, nationellt självbestämmande och frihandel över hela jordklotet. En av politikens ivrigaste påhejare var den amerikanska fackföreningsrörelsens (AFL) ordförande Samuel Gompers.

Men efter kriget återföll den inhemska opinionen snart i krigströtthet och isolationism. De interna problemen och klasstriderna ställdes åter i centrum. Grunden för en ny imperialistisk offensiv lades inte förrän på 1930-talet av Roosevelts New Deal.  Dess ursprungliga syfte var inrikespolitiskt – att reglera klasskampen och återskapa en fungerande och stark ekonomi. Men när de internationella frågorna på nytt trädde förgrunden hade de inhenska reformerna också lagt grunden för en ny utrikespolitisk offensiv. Den nya givens radikala reformer möjliggjorde ett masstöd både för deltagandet i det andra världskriget och för efterkrigstidens förnyade imperialistiska offensiv i syfte att skapa en USA-kontrollerad världsordning. Båda de stora amerikanska fackföreningarna, men särskilt AFL, spelade viktiga roller i den offensiven. Äktenskapet mellan progressiva inhemska reformer och imperialistisk aggression fortsatte med mindre förändringar under Truman, Eisenhower och Kennedy. Visserligen ägde en viss defensiv vändning på båda fronterna rum under Eisenhowers båda perioder (finansiella avregleringar, intressesfärspolitik). Men under Kennedy återupptogs offensiverna i än större skala. ”Liberalism hemma, förkroppsligad i sådana program som ´Kriget mot fattigdomen´ ... var i själva verket en nödvändig förutsättning för den offensiva vändningen i utrikespolitiken”, skriver Kees van der Pijl i sin historik (The Making of An Atlantic Ruling Class, 201). Kennedys framstegsallians, med dess motsägelsefulla blandning av demokratibistånd och hjälp att rusta upp militär och paramilitär, lade grunden för den strategi USA alltsedan dessa har följt för att kontrollera och styra länderna i Syd. Efter mordet på Kennedy förklarade historikern och den senare rådgivaren Eric Goldman för Lyndon Johnson att stigande sociala spänningar (fattigdomen och rasmotsättningar i södern och i ghettona i norr) hotade att underminera både den inhemska politiken och utrikespolitiken. I ett sådant läge måste presidenten följa exemplet från Theodore Roosevelt och ställa sig i spetsen för hela befolkningens strävanden. ”Det var viktigt att göra det ... eftersom en alltför splittrad nation var en orörlig nation, oförmögen att föra en sammanhängande utrikespolitik, eller att möta kraven på den inhemska scenen.” (Cit efter van der Pijl, 234). Resutlatet blev “The Great Society”. Och Vietnamkriget. Det är en sådan alltför splittrad och orörlig nation som ett halvt sekels nyliberalt raserande av den amerikanska välfärden har skapat – en process som kulminerade under Trumps mandatperiod. Enligt min mening, är en av orsakerna till att Biden har visat sig vara så överraskande villig att lyssna till vänsterns reformförslag.att han vill återskapa en ekonomisk och social grund för en förnyad imperialistisk offensiv.

Biden hade knappt hunnit tillträda innan han lät bomba ställningar för den proiranska milisen i Syrien (26 februari). På sin första presskonferens sa den nye presidenten att det tjugoförsta århundradet kommer att präglas av en utslagskamp mellan demokratier och auktoritära regimer. Det vill säga främst Kina och Ryssland (25 mars). Samtidigt öppnade USA:s nye utrikesminister Anthony Blinken de bilaterala samtalen mellan USA och Kina i Alaska med att skälla ut den kinesiska regeringen (21 mars). Kinas behandling av uigurer, politiken gentemot Hong Kong och det aggressiva uppträdandet mot Taiwan påstods utgöra hot mot ”den regelbaserade ordningen som utgör grunden för den globala stabiliteten”. De provokativa amerikanska militärmanövrerna i omstridda vatten nära Kinas kuster, som började under president Trumps sista månader, har fått grönt ljus att fortsätta, liksom de illegala blockaderna av Kuba, Iran och Venezuela. Nyligen, utlovade Biden fortsatt helhjärtat stöd för Israel under terrorbombningarna av den palestinska civilbefolkningen i Gaza.

Vill vi få en sammanhängande bild av den nya administrationens planer, kan vi gå till en programmatisk artikel av den konservative historikern, tidigare presidentrådgivaren till George Bush och nuvarande kolumnisten i Washington Post, Robert Kagan: ”Superpower, like it or not” i Foreign Affairs mars/april 2021. Kagan, som är gift med den förre biträdande statssekreteraren Victoria Nuland (känd från uttalandet”Fuck the EU” under en av många kriser i Ukraina), var den kanske skarpaste konservativa kritikern av Donald Trumps utrikespolitik. I januari 2019 skrev han tillsammans med den nuvarande utrikesministern Anthony Blinken en artikel i Washington Post, som förkastade Trumps ”Amerika först”- politik och förespråkade att USA skulle återta en global ledarroll. Många människor tror fortfarande att eftersom Biden var Obamas vicepresident, kommer han att återgå till en försiktig utrikespolitik av det slag som fördes under Obama. Bidens handlande hittills och Kagans nya artikel pekar mot något helt annat.

I sin nya artikel hävdar Kagan att USA är den enda makt som kan säkra en stabil och demokratisk världsordning och att landet därför är ”dömt” att spela rollen av hegemonisk supermakt. Alternativet är kaos.  Problemet är att USA:s befolkning gång på gång har vägrat att inse detta och fallit tillbaka i defaitism och isolationism. De enligt Kagan skenbara nederlagen i Irak och Afghanistan har lett till ett sådant återfall. Genom att motvera kriget mot Irak med falska påståenden om att Saddam hade vapen som hotade USA, lade den amerikanska regeringen grunden för detta. Istället skulle man ha sagt det amerikanska folket sanningen: att den oberäknelige Saddam - ”som trodde sig vara en ny Saladdin” - utgjorde ett hot mot den USA-kontrollerade ordningen i Mellanöstern. Då hade folk förstått att det viktigaste målet med Iraskkriget faktiskt uppnåddes. Kagan hävdar att det bland annat var denna utbredda defaitism som förde Obama till makten och som kom att prägla dennes defensiva utrikespoplitik. Trumps aggressiva aktioner var visserligen ogenomtänkta och grundade i idiotiska idéer om ”America First”. Men jämfört med Obamas försiktighet utgjorde Trumps framstötar ett framsteg, eftersom de visade att USA sitter på mycket större maktresurser och ostraffat kan bedriva en mycket aggressivare politik än vad utrikespolitiska realister och en defaitistisk hemmaopinion hade trott vara möjligt. Enligt Kagan har USA hittills bara använt en bråkdel av sin potentiella styrka. Politikernas uppgift är att säga det amerikanska folket sanningen: att USA är den enda makt som kan säkra en liberal och demokratisk världsordning och att en sådan ordning är det enda som kan garantera USA:s intressen och egna säkerhet. Den maktutövning detta kräver kan visserligen medföra ”oförutsedda kostnader och moraliskt tvetydiga följder”. Men ”däri består nu en gång maktutövningens väsen” (75). Bidenregeringen måste gå till offensiv för att säkra massuppslutning bakom en sådan hegemonisk utrikespolitik. Kagans artikel är en del av den offensiven. Bidens ekonomiska reformer är en annan.

Vi kan få ett exempel på vad världens folk har att vänta sig, om vi riktar uppmärksamheten mot Bidens meritlista i Latinamerika och mot hans regims planer för den kontinenten. I början av 2000-talet var Biden en av förespråkarna för Colombiaplanen (Plan Colombia), vars uttalade syfte var att stärka demokratin, bekämpa narkotrafikanterna och åstadkomma en varaktig ekonomisk utveckling. Men av de tio miljarder biståndet hittills har kostat gick 71 procent till att stärka militär, underrättelseverksamhet och paramilitär. Resultatet blev ett extremt ojämlikt, genommilitäriserat land där en tiondel av befolkningen har fördrivits från sina hem och där högerns paramilitärer ostraffat mördar fackföreningsfolk, vänsteraktivister och fattiga bönder. Afroamerikaner är särskilt hårt drabbade. Kokainproduktionen och smugglingen har inte minskat nämnvärt. Men Biden och andra ledande hökar framställer planen som en stor framgång och pekar på fredsavtalet mellan den colombiansla regeringen och FARC-gerillan som ett av de viktigaste resultaten. I själva verket förlängde militariseringen kriget genom att underminera fredssamtalen som pågick 1999 - 2002 mellan den dåvarande presidenten Andrés Pastrana och FARC. Det militära biståndet från USA fick regeringen att överge förhandlingarna för att i stället satsa på en militär seger. Idag är Colombiaplanen modellen för Bidenadministrationens strategi i Latinamerika. Men på gatorna i Bogota och Cali samlas det colombianska folkets till demonstrationer mot regeringens politik. För att mötas av ett alltmer upptrappat övervåld från militär, polis och paramilitärer.

Uppsvinget för en reformistisk vänster i tankesmedjor som Katalys och Arena och organisationen Reformisterna är en av ljuspunkterna i Sveriges politiska utveckling. Jag gillar nästan alla deras inrikespolitiska förslag. Men det är ett allvarligt problem att den vänstern hittills har visat sig vara komplett ointresserad och naiv när det gäller utrikespolitik och internationella frågor. Göran Greider, vars rosiga syn på den nye amerikanska presidenten jag berörde inledningsvis, är bara ett av många exempel. Som jag skrev i ett annat sammanhang, är det knappast möjligt att förbli vänster i längden, om man blundar för utvecklingen bortom det egna landets gränser. Lyckligtvis, är den växande amerikanska vänstern inte lika ointresserad och naiv. Den allt starkare uppslutningen bakom krav på att USA ska sluta stödja Israel militärt och upphöra med blockaden mot Kuba och andra länder kan utvecklas till en anti-imperialistisk rörelse som på sikt undergräver planerna på att skapa ett masstöd för en ny amerikansk imperialistisk offensiv.  Sverige skulle behöva en anti-imperialistisk rörelse som bidrar till den kampen. Och som tar strid mot den knähundsmentalitet som för närvarande präglar svensk utrikespolitik.

(Citatet från och sidhänvisningen till Kagans artikel är från dess tyska översättning i Blätter für deutsche und internationale Politik 4/21).

Kommentarer   

0 #3 William Andersson 2021-06-08 16:35
Kompletterande information till Bennys inlägg. I oktober 1998 och genom en resolution inrättade regeringen under ledning av dåvarande president Andrés Pastrana skapandet av en demilitariserad zon i kommunerna Mesetas, La Uribe, La Macarena, Villahermosa och San Vicente del Caguán, med tanken på att främja en fredsprocess med FARC. Slutligen, och efter många förlängningar av Pastrana-regeringen och flera steg med att frysa och bryta dialogerna misslyckades processen till slut. Den 20 februari 2002, efter kapningen av ett plan utfört av Farc och kidnappningen av senator Jorge Gechem, meddelade Pastrana att processen var slut. Från den tidpunkten kommer colombianerna fortfarande ihåg en bild som vissa senare skulle tolka som en förebud för samtalens framtid. Under öppningsceremonin av förhandlingarna i januari 1999 visar en bikd den dåvarande presidenten Andrés Pastrana bredvid den tomma stolen avsedd för toppchefen för FARC, Manuel Marulanda Vélez, som inte deltog. Detta förvandlades till ett begrepp "la silla vacia" (den tomma stolen) och slutsatsen de flesta colombianerna drog var att gerillan hånade fredsprocessen genom att visa den öppet förakt och att bara en militär lösning var möjlig. Det var också det som den kommande presidenten Uribe gick till val på. Uribes "hårda tag" i vad han kallade "seguridad democratica" blev så populära att han ända tills nyligen hade populäritetssiffror på 70% och förvandlades till en slags landsfader likt Putin i Ryssland.
Under tiden hade FARC använt den demilitariserade zonen för att stärka sin position och hade klara förhoppningar om en total seger i Colombia.
Jag tror inte man kan sätta ett automatiskt likhetstecken mellan Plan Colombia och paramilitarismen. Formellt sett var paramilitärerna deklarerade som terrorister av USA och flera av dess ledare hamnade också i fängelse i USA. Jag betvivlar inte att USA såg på dem på samma sätt som Roosevelt såg på Latinamerikas diktaturer: "I know he's a SOB(son of a bitch) but at least he's our SOB". Men relationen är komplicerad. T.ex så skulle aldrig Colombia fått frihandelsavtal med USA om man inte åtminstone minskat mördandet av fackföreningsledare. Det var speciellt det amerikanska facket med sina speciella relationer med demokratiska partiet i USA som bromsade. Så vilket parti som sitter i Vita Huset är inte oviktigt. Den sittande presidenten i Colombia Ivan Duque insåg också detta och stödde därför oblygt Trump i valet.

Bennys uppgifter om mördandet av civila som påstods vara gerillamedlemmar tillhör de mörkaste delarna av Colombias historia. Det kallas skandalen om "falsos positivos". Enligt lag fick soldater bonus + semester för varje dödad gerillamedlem.
Man åkte då till Bogotas förorter med lastbil och samlade ihop unga arbetslösa pojkar med löfte om arbete. Lastbilarna kördes sen ut på landet och pojkarna avrättades. Därefter kläddes de i gerillauniform med de karaktäristiska gummistövlarna. Troligtvis mördades minst 4000 unga pojkar på detta sätt. Mödrarna protesterade och hävdade att deras pojkar aldrig haft något med gerillan att göra. Bl. a så var en av pojkarna utvecklingsstörd. Dåvarande president Uribe skämtade bort skandalen med att "i varje fall så skördade de inte kaffe". Det var inte förrän vänsterpartiet Polo Democratico tog upp skandalen i kongressen som mödrarna blev hörda. Kom sen inte och säg att ekonomiska incitament inte fungerar.
Citera
0 #2 Benny Andersson 2021-06-08 12:15
”Det är inte så enkelt som att Roosevelt drog igång New Deal för att kunna dra ut på nya imperialistiska rövarstråt ”, skriver Wiliam Andersson. Men om WA läser mitt inlägg lite noggrannare, kommer han att finna att vi är överens på den punkten. (Jfr: ”Dess ursprungliga syfte var inrikespolitiskt – att reglera klasskampen och återskapa en fungerande och stark ekonomi.” Osv.) Jag ifrågasätter inte heller att USAs medverkan i andra världskriget var viktigt för att krossa Hitler. Däremot har WA en viktig poäng när han kritiserar mig för att ha förenklat beskrivningen av händelserna i Colombia. Så vitt jag vet degenererade FARC så småningom till ett gäng stråtrövare som inte drog sig för att också terrorisera civilbefolkningen. Det senaste valresultatet, som WA hänvisar till, visar att gerillans folkliga stöd idag är mycket litet. Jag känner inte till om FARC också bidrog till att fredsförhandlingarna med Pastranregeringen misslyckades, men det är möjligt. WAs fakta och argument kompletterar min beskrivning och gör den mindre svartvit. Men jag tycker inte att det ändrar huvudpoängen i avsnittet. Nämligen att Colombiaplanen var ett misslyckande, som bidrog till att förlänga kriget och som lämnade efter sig ett genommilitariserat och förött land, där militär, polis och paramilitär ostraffat kan terrorisera befolkningen. För att tillfredställa höga överordnades krav på segrar och döda kroppar i kampen mot gerillan, brukade militären bland annat döda helt oskyldiga civila. För att sedan påstå att de döda var medlemmar i gerillan som dödats i strid. Huvudproblemet med planen är att de vackra orden om att stärka demokratin och utveckla ekonomin mest var fasader för att sälja in planen hos hemmaopinionen. Som både siffror och resultat visar, var det verkliga innehållet stöd åt militär, polis och paramilitärer i syfte att bekämpa all opposition som kunde misstänkas vara ”vänster”.
2014 besvärades Obamaregeringen av allt större mängder asylsökande ensamkommande barn från den sk norra triangeln – Honduras, Guatemala och El Salvador. Efter konsultationer med ledarna för de berörda länderna fick den dåvarande vicepresident Biden i uppdrag att utforma en amerikansk biståndsplan som skulle sätta stopp för strömmen av oönskade migranter. Planen, som kallades ”The US Strategy for Engagement in Central America”, jämfördes av Biden med Plan Colombia. Det var ingen missvisande jämförelse. Precis som sin föregångare var den nya planen full av vackra fraser om att tackla regionens ekonomiska och administrativa problem. Men under det första året gick nära hälften av de 750 miljoner som avsatts till planen till något som kallades ”Central America Regional Security Initiative”. Denna hemlighetsfulla delplan styrde bland annat resurserna till statliga säkerhetsstyrkor som utmärkte sig för våldsam repression mot protester och för att döda aktivister. Den mest kända är miljökämpen Berta Cárceres, som dödades av honduranska militärer förkladda till paramilitärer.
Sex år och tre stödmiljarder senare syns få tecken på förbättringar i dessa länders levnadsvillkor. Fattigdomen, kriminaliteten och korruptionen är lika utbredda som innan planen sjösattes. I det här fallet finns inga gerillor som FARC och ELN att lägga delar av skulden på. Men ändå ledde Colombiaplanen och Strategin för Centralamerika till liknande resultat.
Citera
0 #1 William Andersson 2021-06-07 17:33
Är man alltför ivrig att enögt fördöma USA så hamnar man ibland i konstigt sällskap. Det är inte så enkelt som att Rossevelt drog igång New Deal för att kunna dra ut på nya imperialistiska rövarstråt, man får inte glömma att USAs medverkan i 2a världskriget var viktigt för att kunna krossa Hitler-fascismen. Det är inte heller så enkelt som att Plan Colombia förlängde kriget. FARC-gerillan hade ingen verklig önskan om fred under förhandlingarna med Pastrana utan utnyttjade tillfället att stärka sin militära position. FARC under den perioden var militärt starka men politiskt svaga. Colombianerna hatade dem för deras attentat, mord, kidnappningar och narkotikahandel men de drunknade i pengar och vapen. Fidel Castro spelade en avgörande roll däremot när han tog avstånd från kidnappningar som business. Fidels uttalande blev avgörande för att sätta igång fredsförhandlingarna.
För den colombianska högern var FARC den fiende man behövde och högern stärktes under täckmantel av kampen mot "knarkterrorismen" på ett sätt som liknar stärkandet av USAs höger under täckmantel av kampen mot Al Qaida, IS etc. FARC tjänade högerns syfte till den grad att när Marquez och Santrich lämnade fredsavtalet så jublade man hos högerpartiet Centro Democratico. Det var därför nödvändigt att militärt försvaga FARC för att tvinga dem till det förhandlingsbord som ledde till fredsavtalet 2016. FARCs roll i mördandet kanske representerar c:a 25%, men deras roll som alibi för statens, militären och paramilitärens (som stod för huvuddelen av mördandet) mördande var oändligt mycket större. Senaste valet visade också vilket minimalt stöd FARC hade, 50 tusen röster av 50 miljoner invånare efter 50 års krig. När högern på nytt vann valet 2018 var det uttalade målet att "riva fredsavtalet i bitar" och provocera gerillan att åter ta till vapen. Samtidigt saboterades förhandlingarna med den andra gerillan ELN. Själv trodde jag inte att Colombia under minst ett sekel skulle få en vänster efter att FARC och ELN gett all vänster dåligt rykte. Dagens protester visar att jag hade fel. Men samtidigt rätt, dagens protester rör missnöje med en mängd sakfrågor alltifrån sabotaget av fredsavtalet till en skattereform. Protesterna har däremot inga kopplingar till de gamla gerillagrupperna även om regeringen gärna vill få det att låta så. Håller annars med Benny om mycket men det blev lite för mycket svart och vitt enligt min smak.
Citera

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.