Varning för farbror Joe! Det är inte för att vara snäll han bjuder på karameller

”Tack Bernie för allt du gjorde för Joe!” Så jublar Göran Greider i Etc den 16 maj. Där skriver han om hur glad och överraskad han är över att ”USA har fått en president som i sin reformiver leder tankarna till 60-talets progressiva reformagenda...”. Greider tror att förtjänsten ytterst är Bernie Sanders och den vänsterrörelse som bar fram honom. Jag är lika glad som Greider över reformerna. Bidens vänstersväng i den ekonomiska politiken utgör ett kraftigt brott med den hittills rådande nyliberala ortodoxin. Och vänsterns frammarsch har antagligen en del av förtjänsten. Men man gör ett misstag om man blundar för den andra sidan av den nye presidentens politik. Allt som Biden hittills har gjort tyder på att han förbereder en återupptagen imperialistisk offensiv, efter Obamas vinglande och de fyra förlorade åren under Trump. De radikala ekonomiska reformerna är inte bara en eftergift för den inhemska vänstern, de har också som syfte att än en gång mobilisera det krigströtta amerikanska folket bakom en imperialistisk och hegemonisk utrikespolitik.

Theodore Roosevelt (rep) och Woodrow Wilson (dem) var de första amerikanska presidenterna som insåg att en offensiv, imperialistisk utrikespolitik förutsätter radikala inhemska reformer. Ska man få masstöd för en politik som påstår sig syfta till att sprida och försvara det amerikanska samhällssystemet över hela jorden, måste detta system också framstå som värdefullt för de människor som förväntas stödja politiken. Det gäller särskilt för arbetarklassen i bred bemärkelse, eftersom den utgör en majoritet både bland väljarna och i de väpnade styrkor som imperialismen ytterst vilar på. Woodrow Wilson såg det första världskriget som ett tillfälle att gå till offensiv för att etablera en ny liberal världsordning med USA som den nya hegemonen. Den ryska revolutionen 1917 gjorde behovet av en sådan offensiv akut. Men, som Wilson sa inför en publik i New York redan 1912: ”Om du vill kasta ut socialismen, måste du ha något bättre att föreslå.” USA präglades då av hårda klasstrider, både arbetarrörelsen och populismen var på offensiven. Efter bakslagen på Fillippinerna och Kuba, var krigströttheten utbredd. Dessutom hade britternas brutala krossande av det irländska upproret 1916 skapat en våg av anti-brittiska stämningar. Wilsonregimens motdrag blev en serie av långtgående inhemska reformer: kreditregleringar, arbetarskydd, stöd för åttatimmarsdagen. En samtida bedömare skrev att Wilson valåret 1916 kom ut som en helt ny politisk varelse och genomförde de mest betydelsefulla progressiva reformerna dittills i landets historia. Det skapade ett inhemskt stöd för USA:s krigsdeltagande och påföljande utrikespolitiska offensiv, som hade som uttalade mål att sprida demokrati, nationellt självbestämmande och frihandel över hela jordklotet. En av politikens ivrigaste påhejare var den amerikanska fackföreningsrörelsens (AFL) ordförande Samuel Gompers.

Men efter kriget återföll den inhemska opinionen snart i krigströtthet och isolationism. De interna problemen och klasstriderna ställdes åter i centrum. Grunden för en ny imperialistisk offensiv lades inte förrän på 1930-talet av Roosevelts New Deal.  Dess ursprungliga syfte var inrikespolitiskt – att reglera klasskampen och återskapa en fungerande och stark ekonomi. Men när de internationella frågorna på nytt trädde förgrunden hade de inhenska reformerna också lagt grunden för en ny utrikespolitisk offensiv. Den nya givens radikala reformer möjliggjorde ett masstöd både för deltagandet i det andra världskriget och för efterkrigstidens förnyade imperialistiska offensiv i syfte att skapa en USA-kontrollerad världsordning. Båda de stora amerikanska fackföreningarna, men särskilt AFL, spelade viktiga roller i den offensiven. Äktenskapet mellan progressiva inhemska reformer och imperialistisk aggression fortsatte med mindre förändringar under Truman, Eisenhower och Kennedy. Visserligen ägde en viss defensiv vändning på båda fronterna rum under Eisenhowers båda perioder (finansiella avregleringar, intressesfärspolitik). Men under Kennedy återupptogs offensiverna i än större skala. ”Liberalism hemma, förkroppsligad i sådana program som ´Kriget mot fattigdomen´ ... var i själva verket en nödvändig förutsättning för den offensiva vändningen i utrikespolitiken”, skriver Kees van der Pijl i sin historik (The Making of An Atlantic Ruling Class, 201). Kennedys framstegsallians, med dess motsägelsefulla blandning av demokratibistånd och hjälp att rusta upp militär och paramilitär, lade grunden för den strategi USA alltsedan dessa har följt för att kontrollera och styra länderna i Syd. Efter mordet på Kennedy förklarade historikern och den senare rådgivaren Eric Goldman för Lyndon Johnson att stigande sociala spänningar (fattigdomen och rasmotsättningar i södern och i ghettona i norr) hotade att underminera både den inhemska politiken och utrikespolitiken. I ett sådant läge måste presidenten följa exemplet från Theodore Roosevelt och ställa sig i spetsen för hela befolkningens strävanden. ”Det var viktigt att göra det ... eftersom en alltför splittrad nation var en orörlig nation, oförmögen att föra en sammanhängande utrikespolitik, eller att möta kraven på den inhemska scenen.” (Cit efter van der Pijl, 234). Resutlatet blev “The Great Society”. Och Vietnamkriget. Det är en sådan alltför splittrad och orörlig nation som ett halvt sekels nyliberalt raserande av den amerikanska välfärden har skapat – en process som kulminerade under Trumps mandatperiod. Enligt min mening, är en av orsakerna till att Biden har visat sig vara så överraskande villig att lyssna till vänsterns reformförslag.att han vill återskapa en ekonomisk och social grund för en förnyad imperialistisk offensiv.

Biden hade knappt hunnit tillträda innan han lät bomba ställningar för den proiranska milisen i Syrien (26 februari). På sin första presskonferens sa den nye presidenten att det tjugoförsta århundradet kommer att präglas av en utslagskamp mellan demokratier och auktoritära regimer. Det vill säga främst Kina och Ryssland (25 mars). Samtidigt öppnade USA:s nye utrikesminister Anthony Blinken de bilaterala samtalen mellan USA och Kina i Alaska med att skälla ut den kinesiska regeringen (21 mars). Kinas behandling av uigurer, politiken gentemot Hong Kong och det aggressiva uppträdandet mot Taiwan påstods utgöra hot mot ”den regelbaserade ordningen som utgör grunden för den globala stabiliteten”. De provokativa amerikanska militärmanövrerna i omstridda vatten nära Kinas kuster, som började under president Trumps sista månader, har fått grönt ljus att fortsätta, liksom de illegala blockaderna av Kuba, Iran och Venezuela. Nyligen, utlovade Biden fortsatt helhjärtat stöd för Israel under terrorbombningarna av den palestinska civilbefolkningen i Gaza.

Vill vi få en sammanhängande bild av den nya administrationens planer, kan vi gå till en programmatisk artikel av den konservative historikern, tidigare presidentrådgivaren till George Bush och nuvarande kolumnisten i Washington Post, Robert Kagan: ”Superpower, like it or not” i Foreign Affairs mars/april 2021. Kagan, som är gift med den förre biträdande statssekreteraren Victoria Nuland (känd från uttalandet”Fuck the EU” under en av många kriser i Ukraina), var den kanske skarpaste konservativa kritikern av Donald Trumps utrikespolitik. I januari 2019 skrev han tillsammans med den nuvarande utrikesministern Anthony Blinken en artikel i Washington Post, som förkastade Trumps ”Amerika först”- politik och förespråkade att USA skulle återta en global ledarroll. Många människor tror fortfarande att eftersom Biden var Obamas vicepresident, kommer han att återgå till en försiktig utrikespolitik av det slag som fördes under Obama. Bidens handlande hittills och Kagans nya artikel pekar mot något helt annat.

I sin nya artikel hävdar Kagan att USA är den enda makt som kan säkra en stabil och demokratisk världsordning och att landet därför är ”dömt” att spela rollen av hegemonisk supermakt. Alternativet är kaos.  Problemet är att USA:s befolkning gång på gång har vägrat att inse detta och fallit tillbaka i defaitism och isolationism. De enligt Kagan skenbara nederlagen i Irak och Afghanistan har lett till ett sådant återfall. Genom att motvera kriget mot Irak med falska påståenden om att Saddam hade vapen som hotade USA, lade den amerikanska regeringen grunden för detta. Istället skulle man ha sagt det amerikanska folket sanningen: att den oberäknelige Saddam - ”som trodde sig vara en ny Saladdin” - utgjorde ett hot mot den USA-kontrollerade ordningen i Mellanöstern. Då hade folk förstått att det viktigaste målet med Iraskkriget faktiskt uppnåddes. Kagan hävdar att det bland annat var denna utbredda defaitism som förde Obama till makten och som kom att prägla dennes defensiva utrikespoplitik. Trumps aggressiva aktioner var visserligen ogenomtänkta och grundade i idiotiska idéer om ”America First”. Men jämfört med Obamas försiktighet utgjorde Trumps framstötar ett framsteg, eftersom de visade att USA sitter på mycket större maktresurser och ostraffat kan bedriva en mycket aggressivare politik än vad utrikespolitiska realister och en defaitistisk hemmaopinion hade trott vara möjligt. Enligt Kagan har USA hittills bara använt en bråkdel av sin potentiella styrka. Politikernas uppgift är att säga det amerikanska folket sanningen: att USA är den enda makt som kan säkra en liberal och demokratisk världsordning och att en sådan ordning är det enda som kan garantera USA:s intressen och egna säkerhet. Den maktutövning detta kräver kan visserligen medföra ”oförutsedda kostnader och moraliskt tvetydiga följder”. Men ”däri består nu en gång maktutövningens väsen” (75). Bidenregeringen måste gå till offensiv för att säkra massuppslutning bakom en sådan hegemonisk utrikespolitik. Kagans artikel är en del av den offensiven. Bidens ekonomiska reformer är en annan.

Vi kan få ett exempel på vad världens folk har att vänta sig, om vi riktar uppmärksamheten mot Bidens meritlista i Latinamerika och mot hans regims planer för den kontinenten. I början av 2000-talet var Biden en av förespråkarna för Colombiaplanen (Plan Colombia), vars uttalade syfte var att stärka demokratin, bekämpa narkotrafikanterna och åstadkomma en varaktig ekonomisk utveckling. Men av de tio miljarder biståndet hittills har kostat gick 71 procent till att stärka militär, underrättelseverksamhet och paramilitär. Resultatet blev ett extremt ojämlikt, genommilitäriserat land där en tiondel av befolkningen har fördrivits från sina hem och där högerns paramilitärer ostraffat mördar fackföreningsfolk, vänsteraktivister och fattiga bönder. Afroamerikaner är särskilt hårt drabbade. Kokainproduktionen och smugglingen har inte minskat nämnvärt. Men Biden och andra ledande hökar framställer planen som en stor framgång och pekar på fredsavtalet mellan den colombiansla regeringen och FARC-gerillan som ett av de viktigaste resultaten. I själva verket förlängde militariseringen kriget genom att underminera fredssamtalen som pågick 1999 - 2002 mellan den dåvarande presidenten Andrés Pastrana och FARC. Det militära biståndet från USA fick regeringen att överge förhandlingarna för att i stället satsa på en militär seger. Idag är Colombiaplanen modellen för Bidenadministrationens strategi i Latinamerika. Men på gatorna i Bogota och Cali samlas det colombianska folkets till demonstrationer mot regeringens politik. För att mötas av ett alltmer upptrappat övervåld från militär, polis och paramilitärer.

Uppsvinget för en reformistisk vänster i tankesmedjor som Katalys och Arena och organisationen Reformisterna är en av ljuspunkterna i Sveriges politiska utveckling. Jag gillar nästan alla deras inrikespolitiska förslag. Men det är ett allvarligt problem att den vänstern hittills har visat sig vara komplett ointresserad och naiv när det gäller utrikespolitik och internationella frågor. Göran Greider, vars rosiga syn på den nye amerikanska presidenten jag berörde inledningsvis, är bara ett av många exempel. Som jag skrev i ett annat sammanhang, är det knappast möjligt att förbli vänster i längden, om man blundar för utvecklingen bortom det egna landets gränser. Lyckligtvis, är den växande amerikanska vänstern inte lika ointresserad och naiv. Den allt starkare uppslutningen bakom krav på att USA ska sluta stödja Israel militärt och upphöra med blockaden mot Kuba och andra länder kan utvecklas till en anti-imperialistisk rörelse som på sikt undergräver planerna på att skapa ett masstöd för en ny amerikansk imperialistisk offensiv.  Sverige skulle behöva en anti-imperialistisk rörelse som bidrar till den kampen. Och som tar strid mot den knähundsmentalitet som för närvarande präglar svensk utrikespolitik.

(Citatet från och sidhänvisningen till Kagans artikel är från dess tyska översättning i Blätter für deutsche und internationale Politik 4/21).