Joe Biden tilldelas Presidentens frihetsmedalj 12 januari 2017. Foto (c) Chuck Kennedy, Public domain, via Wikimedia Commons

Bidens ekonomiska vänstersväng överraskade många. De flesta hade väntat sig en fortsättning på den nyliberala politik som alla amerikanska presidenter sedan Reagan fört och som inte heller Obama vågade avvika från. Men under 2000-talet har det blivit alltmer tydligt att den politiken utgör en återvändsgränd som försvagar ekonomin och hotar att slita isär samhället. Under Trumps regim och särskilt efter pandemin blev detta uppenbart. Bidens vänstersväng har också en annan bakgrund, nämligen de ökande svårigheterna att mobilisera det amerikanska folket bakom en offensiv, imperialistisk utrikespolitik. För en antiimperialistisk vänster är uppgiften att se med båda ögonen. Det vill säga, att kämpa för progressiva ekonomiska reformer, samtidigt som man utvecklar en opinion mot försöken att utnyttja dem för att mobilisera kring en imperialistisk offensiv. Men det har jag behandlat i ett annat inlägg här på bloggen.

Reaganomics, den nyliberala frälsningslära som skulle råda bot på 1970-talets kombination av låg tillväxt och inflation, hade fyra grundpelare: Skattesänkningar, avregleringar, nedskuren social välfärd och högräntepolitik. Skattesänkningar och avregleringar skulle få investeringar och tillväxt att börja öka igen. Lägre bidrag skulle öka arbetsviljan. Och en sträng penningpolitik (höga räntor) skulle ta knäcken på inflationen. Efter en knackig början kom det sena 1990-talets högkonjunktur, när både reallöner och tillväxt sköt i höjden och ojämlikheten åter verkade minska. Orsakerna visade sig emellertid vara tillfälliga: En spekulativ aktie- och it-boom och kriserna i Asien och Ryssland (rubelkrisen), som gjorde att Fed[i] inte vågade följa det nyliberala receptet att möta högkonjunkturens förväntade överhettning med höjda räntor. Enligt den s k lafferkurvan[ii], leder full sysselsättning med nödvändighet till att inflationen tar fart.  Därför måste centralbankerna möta detta hot med att höja räntan tills ekonomin har kylts ner och återvänt till ett hållbart jämviktsläge. Det vill säga, där arbetslösheten åter har ökat till den antaget hälsosamma nivå där lönekraven kan hållas nere. Hade Fed följt lafferkurvans recept, hade 1990-talets högkonjunktur aldrig fått blomma ut och visa att full sysselsättning, låg inflation och låga räntor mycket väl går att förena. När it-bubblan brast, försvann emellertid motorn bakom högkonjunkturen. Dess enda bestående resultat var att en av Reaganomics fyra grundpelare – högräntepolitiken - hade förlorat sin trovärdighet.

Under 2000-talet blev det tydligt att skattesänkningar inte heller är det undermedel man hoppats på. Trots att George Bush den äldre fortsatte att sänka skatterna, uteblev investeringarna. Betraktar man perioden 1980-2020 i sin helhet är det tydligt att investeringar, produktivitet och tillväxt har fortsatt att stagnera. Medelklassen och arbetarklassen har fått uppleva sänkta reallöner och en alltmer urholkad levnadsstandard. Det enda bestående resultatet av Reagans ekonomiska revolution är den låga inflationen. Men den har, som vi sett, inte heller den förespråkade medicinen som grund. Och lågräntepolitiken som kom i högräntepolitikens ställe har visat sig vara ett tveeggat vapen. Utan oberoende drivkrafter för att öka investeringarna i realekonomin, har låga räntor en tendens att skapa spekulativa bubblor i aktie - och bostadsvärden, medan realinvesteringarna, produktiviteten och den långsiktiga tillväxten fortsätter att stagnera.  Långvarigt låga räntor ökar dessutom företagens och hushållens skuldsättning och ökar därmed riskerna för skuldkriser, samtidigt som konkurrensen försvagas (konkursmässiga företag kan hålla sig kvar genom att låna).

Biden rivstartade med ett Coronahjälpspaket på 1,9 miljarder dollar. Republikanska kritiker skriade om att paketet hotade att underminera amerikanernas arbetsvilja, det vill säga viljan att jobba för en spottstyver hellre än att leva på understöd. Men det skulle snart visa sig att paketet bara var början på en total omläggning av den ekonomiska politiken. Den nye presidentens långsiktiga program har tre pelare. Den första är kraftigt ökade statliga stödåtgärder till de amerikanska medborgarna: en check på 1400 dollar till varje hushåll, en viss arbetslöshetsersättning och bidrag till medicinska kostnader. Dessutom innehåller det ett barnbidrag på mellan 3 000 och 3 600 dollar per barn och år. Visserligen är det en tidsbegränsad åtgärd, men mycket talar för att det kan bli permanent. Det skulle i så fall innebära en arbetsfri basinkomst för varje barnfamilj. En annan utlovad åtgärd som kan få stora konsekvenser är avskrivningar av de skyhöga studentlån de flesta amerikanska studenter tvingas ta. Den andra pelaren i Bidenomics är att skapa nya arbeten inom vårdsektorn. Bland annat ska tio miljarder dollar per år avsättas för vård i hemmen av äldre och funktionshindrade. Enligt Bidens team, ska större delen av jobben i framtiden skapas inom den så kallade omsorgsekonomin (The Care Economy).

Den tredje pelaren slutligen handlar om att drastiskt öka de statliga investeringarna. Flera tiotals miljarder per år ska gå till stöd åt forskning och utbyggnad av infrastrukturen. Ett nytt miljövänligt nät för strömöverföring och laddstationer för bilar ska byggas (energiproduktionen ska vara koldioxidfritt år 2035). Den eftersatta befintliga infrastrukturen, till exempel vägar och broar, ska moderniseras. Syftet är dels att ersätta uteblivna privata investeringar, men också att få de senare att åter börja öka. Som det senaste stjärnskottet bland vänsterekonomerna, Mariana Mazzucato, har visat leder statlig spetsforskning till privata innovationer som i sin tur kan ligga till grund för högteknologiska industrier och företag. Den planerade ut - och ombyggnaden av infrastrukturen leder också till ökade privata investeringar och ett växande antal nya jobb. Det kommer till exempel att krävas en massiv utbyggnad av nya miljövänliga energikällor, atomkraft och vattenkraft för att göra energiförsörjningen koldioxidfri. Snabbare kommunikationer (bättre vägar, etc) kommer också att leda till ökad ekonomisk aktivitet inom ekonomins övriga sektorer. Skattelättnader och bättre avskrivningsmöjligheter för den privata industrin spelar ingen roll i Bidens planer. I stället är det staten och statlig industripolitik som ska ersätta, men också ge nytt liv åt, de privata marknadskrafter som har visat sig vara otillräckliga.

Programmet kan sammanfattas i en mening: Stärk den högteknologiska exportindustrin och inför en rättvisare fördelning som kan skapa nya arbeten och välfärd på den inhemska marknaden! Som en skarpsynt bedömare konstaterat, skulle resultatet likna Japans framgångsrika ekonomi under 1980-talet. Konkurrenskraftiga tekniskt avancerade exportföretag å ena sidan. Och en lågproduktiv hemmamarknadsinriktad sektor bestående av mindre företag och tjänster, där majoriteten av människorna arbetar å den andra[iii]. Tanken bakom är att låta Asien och andra länder i Syd även i fortsättningen vara världens verkstad. USA ska bli världens idé- och innovationsfabrik. Satsningen på forskning och högteknologisk industri har stora möjligheter att lyckas. USA har världens bästa forskningsuniversitet, som drar till sig toppbegåvningar från hela världen (migration!). Dess spetsforskning står redan idag i särklass. Inget annat land, särskilt inte Kina eller Ryssland, kan konkurrera. Utsikterna för resten av Bidens program är svårare att förutspå. Ett problem är hur kalaset ska betalas. Att bara trycka nya pengar riskerar att inflationen åter vaknar till liv, och/eller att investerarna drabbas av nervositet och börjar överge dollarn. (Häromdagen kom rapporter om hög amerikansk inflation). I båda fallen är det bara höjda räntor som kan hejda förloppet. Men stora räntehöjningar skulle hota de nödvändiga nyinvesteringarna och – i värsta fall – utlösa ännu en gigantisk skuldkris. Ökade skatter på rika och företag, något som Biden redan har annonserat, kan knappast införas i dagens amerikanska ekonomi i den utsträckning som skulle krävas, utan stora problem. Andra faror lurar bakom den fortsatta tron på att den privata företagsamheten och marknaden kan klara problemen, bara de ges mer stöd av staten. Två av de privata sektorer som förväntas spela avgörande roller –  vårdsektorn och byggnadsindustrin –  har utmärkt sig för höga priser och  skenande kostnader, men knappast för effektivitet. De riskerar att förvandlas till svarta hål som slukar stora delar av de tillförda resurserna utan att ge något tillbaka. Ett annat problem är att den svällande amerikanska finanssektorn lämnas lika oreglerad som den är idag. Statens återtagande av kontrollen över finanssektorn var en av de viktigaste delarna av Roosevelts New Deal.

Sammanfattningsvis utgör Bidens program ett stort och nödvändigt steg framåt, om man jämför med den havererade nyliberala ortodoxin. Frågan är om dess kritik av marknaden och den privata sektorn går tillräckligt långt för att programmet ska lyckas.

En annan fråga, som skulle kräva en egen artikel för att besvara nöjaktigt, är hur man ska se på hans miljöpolitik. Det anslås stora pengar till att elektrifiera biltrafiken. Men bara småpengar till att modernisera järnvägen och inget alls för att bygga höghastighetståg. Där ligger Kina och Japan långt före. Bidens program innehåller inget som kan göra det dyrare att tanka bensin och diesel, eller  att som kan få bort de fungerande fossildrivna fordonen från vägarna. Det sista Biden vill ha inför de kommande mellanårsvalen är antagligen gula västar på gatorna. Istället ska man införa premier för de som köper elbilar och bygga 500 000 laddstationer till år 2030. Det kan jämföras med Tyskland, som planerar att ha en miljon vid den tidpunkten, eller Kina som planerar att ha åtminstone tre miljoner. Det saknas också åtgärder som kan få de privata företagen att minska sina lönsamma investeringar i fossila energikällor. EU och Kina har satsat på att beskatta koldioxidutsläpp. Bidens program innehåller inget sådant. Den kanske största bristen är emellertid att miljöåtgärderna ligger inbäddade i infrastrukturprogrammet, som helt ska finansieras med skattehöjningar på företagen.  Det lär möta hårt motstånd både i och utanför kongressen, något som gör finansieringen av miljöåtgärderna högst osäkra. Bidens miljöprogram innebär förstås ett stort framsteg jämfört med Trumps förnekande. Frågan är om det är tillräckligt? Och vad som är politiskt genomförbart i ett land där nästan halva valmanskåren röstar på ett parti som gjort förnekandet av klimatkrisen till en grundtes?

(Artikelns analys av Bidenomics bygger till stora delat på Noah Smiths artikel ”Bidenomics: Ein neues Paradigma für eine neue Zeit” i Blätter für deutsche und internationale Politik 5/21. Originalet heter ”Bidenomics explained” och finns på https://noahpinion.substack.com/p/bidenomics-explained.)

Noter

[i] USA:s centralbank

[ii] Se https://sv.wikipedia.org/wiki/Lafferkurvan

[iii] ”Bidenomics: Ein neues Paradigma für eine neue Zeit” i Blätter für deutsche und internationale Politik 5/21 sid 67

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.