Bild: Robert Nyberg

Först är allt mest ett töcken, fast inte helt obehagligt. Skuggor kommer och går som i blåst, när molnen vandrar fram och tillbaka framför solen.

Vissa av skuggorna återkommer, tar form. Ibland är allt eländigt och då skriker någon och sedan blir det varmt och behagligt och det löser sig på något sätt.

Och det blir ljust och det blir mörkt. Mest är det varmt, fast ibland är det blött och sedan blir det kallt, det märker jag. Så jag försöker låta bli, för det tas illa upp, det förnimmer jag.

En dag vrider sig rummet ett kvartsvarv. Jag ser folk som finns omkring, tycks det. Jag kan gå till dom. Dom vanligaste känner jag igen samtidigt som mig själv, och jag lär mig vad jag ska säga för att dom ska förstå. Eller är det tvärtom?

Det finns utomhus också. Det luktar jord och lite mögel, för det är nära till gräset. Och det finns snö, och surt ylle och det svider på låren. Jag stampar i hönsskit som fastnar mellan tårna. Den ser inte alls ut som min, men är skit ändå säger mor. Det vita också.

Ett vitt odjur står utanför dörren och kacklar och gal, hackar på mig när jag trillar. Tuppen är så dum, och jag är så rädd för honom. Han går inte att prata med. Han är så dum, och elak också. Sen nackar far tuppen. Hemskt, vad mycket blod det fanns i den! Huvet gapar och blinkar alldeles för sig självt. Undrar vad det tänker på?

Taxen är snäll men haltar sedan tåget körde på honom och luktar illa i halsen, det finns allt mera folk omkring och en del är i min höjd, och dem kan man vara med, ty de fattar vad som är viktigt och så taxen.

Varför skall man vara liten? Det är så orättvist. Inget finns det att göra.

Grisen skrek tills det small, dom sa att fläsket var svart??

Är det verkligen sant som Maj säger att alla måste dö? Inte jag förstås. Och inte mor och far, väl? Jag dör säkert inte, och stor blir jag. Om jag bara äter duktigt och inte får barnförlamning av omogna äpplen eller blir ormbiten eller brinner inne. Eller en flygande fästing ramlar ner på mig.

Flickor finns också. Jag vet inte vad man ska göra med dom. Dom tycker om så konstiga saker, dockor till exempel. Det är lite barnsligt.

Cykla är svårt och sen lätt. Med cykel kan jag komma bortanför, precis som de stora. Där finns det andra ställen som hemma, men så måste man hem igen och äta och när man gjort i byxorna.

Hos grannen har dom bil, en röd. Dom är rika, säger mor. Britta tog realen, det är fint. Dom är inte som vi. Tycker vi egentligen om dom?

Vi är arbetare här hemma. Det är inte fint att vara det, men bäst. Dom är röda om halsen, borta på dagen, läser Kronobergaren och håller möten och skriver protokoll. Per-Albin är arbetare. Far är grovarbetare, dom är starkast. Det ska jag också bli.

Andra är bönder. Dom är också röda om halsen. Dom luktar svett och kopiss, kör med häst, läser Växjöbladet och är hemma hela dagarna. Det finns visst andra sorter också, på bild, i tidningen.

Så finns det stockholmare, dom är på radio. Och så stationsbor förstås. Men dom är inte som vi. Dom är malliga, jag tror det är för att dom bor i stenhus.

Vid stationen finns karameller, mjöl och kaffe, jäst och storsill och chokladbitar. Handlaren luktar allt det, mest kaffe, knyter paket och är den ende som bockar för mor. Han är högerman, minst, säger far. Dom måste man se upp med. Det är konstigt, för han är alltid snäll när man handlar. Jag har fått en kola av honom. Så jag vet inte.

Egentligen borde vi gå till Kooperativa i stället, fast då måste jag över järnvägen där Erik i Riddarehem fick sin häst överkörd. Mor vill inte det.

I höst ska jag börja skolan. I Amerika håller jag på Dewey, men Truman vinner. I Palestina slåss dom. Mor håller på judarna. Jag håller på araberna.

Jag köper Allers till mor och ett hekto snus till far och åker spark fram och tillbaka till affären alldeles själv.

(1997)

 

Någon kanske vill invända-mot det abrupta slutet och valet av titel. Framställningen har kunnat hållas kort – och därmed anpassad till tv-ålderns läsare – just genom att ta fasta på individens utveckling till marknadsaktör. Det mått av insikter, emotionell mognad och förnuft som krävs av en dylik torde nämligen vara för handen redan i sexårsåldern.

I det idealsamhälle som vi ännu ej uppnått, men lär eftersträva, ter sig varje ytterligare grad av personlig utveckling onödig, för att inte säga hindersam. I synnerhet blir politisk attitydbildning överflödig. Ty pengar i handen (i föreliggande fall två kronor och sex öre) förutsätts här på sikt ersätta valsedeln. En viss kvardröjande infantilitet, som kan iakttas hos berättarjaget, kan däremot snarare utgöra en tillgång än ett hinder för en framtida anpassning.

Berättarjaget har som synes dessvärre redan vid sexårsåldern förvärvat en mängd ovidkommande, protopolitiska attityder. Sådana kan visa sig så svåra att frigöra sig ifrån att man i stället måste underbygga dem med argument av skiftande kvalitet. I den mån berättarjaget och författaren är identiska kan de till och med på sina ställen ha färgat framställningen och deformerat minnesbilderna – därav denna förklarande och varnande not.

Äntligen! Livets mening är den anspråkslösa titeln på denna bok. Är man född strax utanför Vislanda i ett torp invid Södra stambanan ska man inte förhäva sig.

Hans Isaksson är pensionerad läkare. Redan på 1960-talet gick han med i Clarté. Sedan åttiotalet har han regelbundet skrivit i tidskriften och deltagit i redaktionsarbetet. I många år publicerade han också film- och tv-krönikor i Folket i Bild/Kulturfront. Lars Westerberg sammanfattade i programmet OBS på P1:

”Något dylikt läser man ingen annanstans … fräcka och hämningslösa … bland det mest uppfriskande man har kunnat läsa.”

Antligen livets mening webBoken Äntligen! Livets mening är ett urval av Hans Isakssons bästa texter. 304 sidor plus ett index som omfattar allt från Ingmar Bergman och Annie Lööf till Arga snickaren, Dallas och Carola.

Varje dag i en vecka har Clarté publicerat sammanlagt sju artiklar ur boken. Vi började på midsommarafton 25 juni, samma dag som Hans Isaksson fyllde 80 år.

Boken har legat undangömd för den breda publiken sedan den kom ut 2013. Nu kan du beställa den genom att överföra 40 kronor till Clartés swishkonto 1236203517. Det går också att sätta in motsvarande belopp på Clartés plusgirokonto 251780-3. Glöm inte att ange namn, adress och postadress. Det underlättar betydligt.

Leveransen kan dröja lite. Men när sommaren nått sitt slut kan du räkna med att äntligen i någon mån också få svar på frågan om livets mening.

/ Mikael Nyberg

Övriga artiklar i serien:

När Stikkan vände vinden (26/6)

Vision vid demonstrationen den fjärde oktober (27/6)

Om heliga kor (28/6)

När jag var död (29/6)

Hektor och jämlikheten (30/6)

DDR i våra hjärtan (1/7)

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.