ABBA live I Kanada 1979. Foto: Anders Hanser, CC BY 3.0 via Wikimedia Commons
ABBA live I Kanada 1979. Foto: Anders Hanser, CC BY 3.0 via Wikimedia Commons

Stig Erik Leopold ”Stikkan” Anderson föddes utom varje äktenskap den 25 januari 1931. Genom att dagligen konsumera en flaska Long John och trettio cigaretter dog han onödigt tidigt 1997. Stikkan var bondkomiker, folkskollärare i Aspudden, textförfattare, kompositör, musikförläggare, manager, storkapitalist, politisk reaktionär, grundare av Polar Music och instiftare av Polarpriset. Stikkan hade växt upp i Hova, Västergötland, där han påbörjade sin entreprenöriella karriär genom att i 13-årsåldern köpa in godis från Ica-handlaren och sälja det något dyrare på idrottsplatsen.

Engelsmännen anses bland mycket annat vara experter på humor. Det är de som för några decennier sedan myntat den odödliga definitionen av ett helvete som Jonas Hallberg, en inhemsk expert på ämnet, exemplifierade detta genom att epigrammatiskt beskriva tillståndet i Sverige vid samma tid: ”Allt man hör är klockspelet i Stadshustornet och Stikkan Andersons musiktexter.” Alltifrån Tivedshambo 1947 blev det ca 3 200 stycken, producerade med en takt av uppåt tre per dag, till exempel som här under pseudonymen Stig Rossner:

Min pullover é väl inte ny
men jag bär den ändå så gärna, ty
när jag bär den tänker jag på dej
ty du gjorde den en gång just åt mej…

Man behöver bara citera ett kort utdrag från en dåtida engelsk text för att få ett mer realistiskt mått på den kulturella eftersläpning som Sverige enligt de arroganta och chauvinistiska engelsmännen hade att hämta in vid denna tid:

She loves you, yeah, yeah, yeah
She loves you, yeah, yeah, yeah
She loves you, yeah, yeah, yeah, yeah

EtcPå sjuttiotalet hade Anderson lärt sig att i stället skriva texter på engelska:

Waterloo – I was defeated, you won the war
Waterloo – promise to love you for ever more…etc.

Dessa rader, som med hjälp av Benny Anderssons musik lade grunden till Andersons och Abbas affärsimperium, bör i efterhand tillmätas ett betydligt större metaforiskt djup än vad författaren insåg, men som en del av hans motståndare åtminstone instinktivt anade. På ytan kan texten tolkas som en motsträvig kärlekspartners kapitulation. Det är dock inte nog att därutöver tolka denna uppgivenhet som rent lingvistisk – som ett erkännande av den anglosachsiska musikstilens och språkets definitiva seger. Men sjuttiotalets början, då texten skrevs, har av historieskrivare i efterhand karakteriserats som den tid då ”vinden vände” för den kollektivistiska ideologi som länge hade det politiska tolkningsföreträdet i Sverige. Det var då sextiotalets vänstervåg började splittras upp i feministiska och ekologiska strömningar. Det var då grunden lades för fyra socialdemokratiska valnederlag i rad under decenniet. Det var då som SAF:s medvetna ideologiska och kulturella upprullningskampanj började. Vi var många progressiva som inte alltid var direkt begeistrade av alla den musikaliskt förhärskande proggens alster. Men vi förstod att vi i Stikkan och hans Abba med deras kitschiga kläder och deras världsfrånvända hedonism, med texter som endast språkligt avvek från Min pullover och She loves you, yeah, hade fått se en glimt av en framtid som vi absolut inte ville ha. Men som vi fick.

Waterloo – I was defeated, you won the war
Waterloo – promise to love you for ever more…

Raderna skulle lika gärna idag kunna ha diktats av Mona Sahlins (eller George Browns) parti och tillägnats kapitalismen och marknaden.

Petter Karlssons och Marie Ledins (Stikkans dotter och arvtagare) korta biografi över ”Stikkan” (Anderson Pocket AB 2008) ger i och för sig naturligtvis inte i alla avseenden denna bild. Boken ger ändå rikligt med material för den som vill stödja ovanstående tolkning av hur Stikkan Anderson var med och hjälpte till att vända den vind som ett tag nu blåst socialismen och välfärdssamhällets proponenter rakt i ansiktet. Han var förvisso inte ensam om att stå för denna bravad. Många av oss har bidragit, stundom mot vår uttalade vilja.

Stikkan är berömd för sin aforism ”folk är inte så dumma som man tror – de är mycket dummare”. Den får stå för honom, eller eventuellt hans föregångare, cirkuskungen P T Barnum – men han och Abba har i varje fall genom sin gärning inte gjort svenska folket mycket klokare. Det var nog inte meningen heller, ty som Mao Zedong sade: ”En armé utan kultur är en tjockskallig armé, och en tjockskallig armé kan inte besegra fienden.” (Enhetsfronten i kulturarbetet, Valda verk, volym III)

Stikkan var själv långt ifrån tjockskallig, lika litet som SAF-direktörerna. Han avskydde så småningom mer och mer den schlagerkultur han blivit förmögen på och lyssnade mest på så kallad klassisk musik och på jazz.

(2008)

”Folk är inte så dumma som man tror – de är mycket dummare”, förklarade Stikkan Anderson. Med denna maxim hjälpte han och ABBA till att vända den politiska vinden i Sverige. Hans Isaksson skriver om bedriften i detta utdrag.

Övriga artiklar i serien:

En marknadsaktörs tillblivelse (25/6)

Vision vid demonstrationen den fjärde oktober (27/6)

Om heliga kor (28/6)

När jag var död (29/6)

Hektor och jämlikheten (30/6)

DDR i våra hjärtan (1/7)

{jcomments lock}

Kommentarer

0
Sven Andersson
2 years ago
Och ändå så gjorde Stickans svärson det här:
"År 1985 var han tillsammans med Mikael Wiehe och Tommy Rander ledare för ANC-galan på Scandinavium i Göteborg. Tillsammans med Wiehe sitter Ledin i styrelsen för Artister mot nazister." Och senare, ABBA-Benny Andersson finansierar Feministiskt initiativ. Kanske har det något att göra med det forskningsprojekt som studerade åldersgruppen födda -53 och kom fram till att hela generationen tog ett steg åt vänster. Tjeckoslovakien -68 och Vietnamkriget var de avgörande händelserna.
Like Like Citera

Comments for this post are closed

Mest läst av skribenten

Senast på bloggen

Category Image

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.