Om heliga kor

När jag var mycket liten var Indien ett land vars fattigdom och elände orsakades av att flockar av vita, puckelryggiga och framför allt heliga kor strök omkring i horder på gatorna och åt upp allt ätbart.

Jag vet inte exakt hur jag på den tiden nådde denna uppfattning om fattigdomens djupare orsaker. Kanske genom att titta på bilderna i ett gammalt nummer från Life, som en överklassdam från Stockholm lämnat kvar på vinden då hon varit evakuerad till småländska landsbygden under kriget. Det var vid denna tid som Indien höll på att frigöra sig från England, och i Västvärlden var man, säkert med rätta, bekymrad över att ett folk som lät sig hunsas av nötkreatur nu skulle styra en hel subkontinent.

Numera verkar de heliga korna på något sätt ha blivit ett mindre problem för Indiens del. I stället har de flyttat till Sverige.

Allt sedan åttiotalet har vi av olika samhällsanalytiker – från Kjell Olof Feldt, till Mona Sahlin och Marit Paulsen och Lars Engquist ­– uppmärksammats på den inhemska kofaran. ”Tiden kräver”, säger de, ”att vi är beredda att slakta de heliga korna.” De gör sig därmed till språkrör för Tiden, en huvudman som själv aldrig brukar ställa några uttalade krav utan överlåta detta på sina betalda eller obetalda ombud.

Begreppet helig ko åskådliggör det politiska språkets dialektik.

Det består av två element: huvudordet ko (med dess association av något prosaiskt, enfaldigt och djuriskt) och den kontrasterande bestämningen helig med dess i vår sekulariserade tid tvetydiga innebörd:

- den ursprungliga, naivt religiösa, av något upphöjt, gudomligt, avskilt

- den modernt ironiska (’något som de som inte vet bättre dyrkar’).

Om man till exempel säger att ”neutralitetspolitiken är helig” eller ”våra gamlas trygghet är helig” kan detta innebära att man menar att de är ”heliga kor”, eftersom det sekulariserade språket medger just denna tolkning. Det innebär att den som i fjol sagt just detta, i år kan säga att de är ”heliga kor” utan att bli beslagen med inkonsekvens.

Det riktigt fina med den heliga kon som politisk metafor är dock att den ställer den talande på ett högre plan än den naive kodyrkaren. Vederbörande är ense med denne om att kon är en ko, antyder att den kanske borde slaktas, men påstår inte att det måste ske här och nu. Man hugger på något utan att fälla det till marken, ungefär som man stämplar ett träd för senare avverkning.

Men vem vill bygga sitt hus i skuggan av ett träd som är stämplat för avverkning?

Nu saknar ju de presumtiva koslaktarna inte argument. ”En ny tid kräver en ny politik”, säger de, och antyder att detta är bakgrunden till att man måste slakta de heliga korna. Denna tankefigur tycks i stort sett uttömma deras redovisningsfähiga argument, något som i vissa fall var ganska uppenbart i samband med alliansfriheten och frågan om arbetsrätten.

Vad som är nytt i penningvälde, frånvaro av social trygghet och deltagande i stormaktsberoende militärallianser återstår dock att mera detaljerat påvisa.

(1994)

Övriga artiklar i serien:

En marknadsaktörs tillblivelse (25/6)

När Stikkan vände vinden (26/6)

Vision vid demonstrationen den fjärde oktober (27/6)

När jag var död (29/6)

Hektor och jämlikheten (30/6)

DDR i våra hjärtan (1/7)