Bild: Robert Nyberg
Bild: Robert Nyberg

Jag kom rusande in på ICA i sista minuten för att lämna in tipset då en knodd med ett sadistiskt uttryck i ansiktet bara stängde dörren framför näsan på mig. Allting blev svart, eller rättare sagt, blev inte alls. Det var då jag måste ha dött.

Jag vaknade av att det försiggick ett förskräckligt oväsen omkring mig. Till en början reagerade jag inte så mycket på det. I jordelivet hade jag haft bullersamma grannar. Det hade också någon gång hänt att jag vaknat upp med minnesluckor för kvällen innan. Då jag till slut slog upp ögonen fann jag emellertid att jag befann mig i en stor lokal, som inte så litet påminde om lobbyn i Hotel Royal Viking. Mitt i rummet stod Malmö Brassensemble och blåste i basuner. Åtminstone tror jag att det var de, ty de talade skånska sinsemellan.

Så sade det pling-plong och från taket ljöd en Arlandaliknande stämma: ”God morgon mina damer och herrar och välkomna till Himmelrikets Intagningsavdelning. Idag är det Domens Dag och vi spelar lite harpomusik i avvaktan på ett viktigt meddelande från näradministrationen.”

Då jag såg mig omkring kunde jag snabbt konstatera att omkring 23 miljarder personer befann sig i lokalen. Denna hade dock blivit föremål för något slags välsignelse, ty jag upplevde ingen trängsel, och ventilationen måste ha varit utmärkt, ty det luktade inte svett.

Alla var nakna, men saknade könsdelar som hade de burit trikåer. Då jag förstulet sneglade nedåt fann jag att jag själv härvid inte var något undantag. Vidare hade alla födelsemärken, naveln och ett ärr efter en onödig blindtarmsoperation försvunnit. I övrigt var jag som vanligt, men upptog inget utrymme. Folk kom och gick rakt igenom mig – och vice versa. Jag insåg att jag höll på att bli fullkomlig. Till en början var jag orolig för vad skulle hända då jag blev kissnödig, men oron visade sig överflödig.

Vi högtalaren lät Näradministrationen meddela att Den Yttersta Domen nu med omedelbar verkan skulle verkställas. Med hänsyn till den stora anhopningen av svaranden hade man efter samråd med berörda personalgrupper – SÄCO, Ärkeänglaras Centralorganisation, och HTF, Helgonens Tjänstemannaförbund – beslutat tillämpa ett förenklat förfarande, s.k. föreläggande efter skriftlig prövning.

Små änglabarn delade ut formulär med följande lydelse:

Namn:………………………………

Personnummer:…………………….

Sista bostadsadress:………………..

Alt 1: Jag erkänner mig härmed såsom havande varit en skitstövel och ber så mycket om ursäkt.

Alt 2: Jag erkänner mig icke såsom havande varit en skitstövel och anhåller om särskild prövning.

(Endast ett alternativ må förkryssas!)

Signatur eller bomärke…………………………..

Inte för att jag personligen känt mig som någon skitstövel, men för säkerhets skull kryssade jag för alternativ 1, ty jag tyckte det lät lugnast så.

Det fanns en hel del förhärdade typer som trots att de haft all anledning att välja alternativ 1 ändå krävde särskild prövning. Bland andra såg jag i den grupp som samlats utanför St Pers expedition knodden som stängt dörren för mig och min tipskupong. Där stod också en hel klunga kändisar med Jan Guillou i spetsen jämte ett påfallande stort inslag av juridiskt skolade personer och sådana som fått sitt juridiska ombud med sig till Himlen.

Vi andra hade eftermiddagen fri för enskilda aktiviteter. Själv var jag nyfiken på att närmare få veta hur det skulle kännas att vara fullkomlig. Till min förvåning märkte jag inte så mycket utöver de kroppsliga förändringar jag tidigare antytt. Dock märkte jag en viss avsaknad av massa och friktion och att jag nog gick omkring och kände mig ovanligt nöjd med mig själv. Fast det senare var jag van vid redan förut.

Den fulla – och samtidigt begränsande – innebörd av Fullkomligheten slog mig först sedan jag mött Nils Åsling i trappan. Han såg i stort sett ut som vanligt, men ändå var där något som inte stämde och jag undrade vad, tills jag såg att han hade synttofs därbak. Jag insåg då att Fullkomligheten inte var något standardiserat tillstånd – alla skulle inte se ut som Robert Redford och ha ett intellekt som Nils Petter Sundgren. Tvärtom innebär Fullkomligheten ett slags postumt självförverkligande, så att var och en i detta tillstånd får utveckla vad som i jordelivet blott antydningsvis gett sig tillkänna.

På kvällen insåg jag och många andra att vi gått på en så kallad blåsning då vi kryssat för alternativ 1. Den grupp av förhärdade personer som gått in till St Per för enskild prövning dröjde timme efter timme och vi hade lite till mans börjat oroa oss för dem, då sång och skrål med allt högre volym började tränga ut från expeditionen.

Som ett led i en särskilda prövningen hade nämligen någon av respondenterna krävt, och hade det beviljats, att man handgripligt skulle få demonstrera vissa tveksamma inslag i sitt tidigare jordeliv inför St Per och hans bisittare. Detta företag krävde att de under prövningen temporärt befriades från vissa delar av sin kroppsliga fullkomlighet.

Rätten tillhandahöll i rikt mått alla de resurser som en rättvisande och objektiv prövning erfordrade. Ändå försäkrade en talesman för gruppen, då den trött och lycklig vacklade ut från expeditionen efter midnatt att prövningen på intet sätt vore avslutad härmed, utan att man enligt St Pers löfte skulle fortsätta med densamma varje kväll ett bra tag framöver.

Den natten sov jag dåligt.

Frälsaren tycktes stundom under sitt korta liv på jorden föredra syndares och publikaners sällskap. På samma sätt föreföll det som om St Per och hans ärkeänglar var mycket mera trakterade av umgänget med de förhärdade än med oss.

För vår del meddelades det (genom en lägre tjänsteängel) helt kort i högtalaren att vi överlag blivit antagna som änglar av första graden. Vi skulle få ett diplom som berättigade oss att till sommaren få ut ett par vingar för kortdistansflygning om vi önskade svärma då.

En dag såg jag en ovanligt stor humla surra förbi i taket. Jag tyckte mig känna igen Lena Nyman.

Nå. Där satt vi alla nybakade förstagradsänglar och degade utan någon som helst handledning. Samtidigt lät de förhärdade sig rannsakas av hjärtans lust inne på expeditionen, kväll efter kväll. Missnöjet pyrde och det var mer än en av oss som började önska att han aldrig hade dött.

Ett kollektivt agerande från vår sida var närmast uteslutet. Politiskt var vi splittrade. Vad värre var – själva urvalsprincipen hade medfört att vi sönderföll i tre grupper:

Fegisar, som gått med på att de var skitstövlar bara för att slippa bråk. Deppiga individer, vilka som fullkomliga följaktligen blivit fullkomligt under isen. En hoper kristna, som så att säga definitionsmässigt hade varit tvungna att gå på linje 1. Denna grupp var på traditionellt manér därtill uppsplittrad i ett otal sekter.

Inom de kristnas led började redan riktningar framträda som ifrågasatte om detta verkligen var livet efter detta eller om efter detta liv ett skulle komma om vilket man i sanning skulle säga att detta vore livet efter livet efter detta … och så vidare.

Maria Bergom Larsson, som var mycket aktiv i denna debatt, hade till och med ställt sig i spetsen för en kvinnodelegation som varit inne på expeditionen och krävt att den skriftliga prövningen skulle ogiltigförklaras. Man hävdade att formulärets term ”skitstövel” inte vore tillämplig på feminina varelser. Delegationen hade dock blivit omkullpratad av Hening Sjöström som utverkat att parallellt med sin särskilda prövning mot skäligt arvode få tjänstgöra som juridisk rådgivare åt Näradministrationen.

Föga bättre hade det gått för Gösta Bohman som av misstag skrivit på för linje 1 i tron på att det gällde en ny folkomröstning om kärnvapen. Då han starkt upprörd anhöll om personligt företräde hos St Per, konfronterades han åter med sagde Sjöström som avfärdade hans argument som uttryck för ”penisavund” och körde honom på dörren under hot om analys.

Nu har det gått tre himlaveckor, vilket bör motsvara sex miljarder år på jorden om den finns kvar. Läget är dystrare än någonsin. Stämningen bland oss fullkomliga är bitter.

Häromdagen var det en f.d. frälsningssoldat som började spela Jag har hört om en stad ovan molnen på harpa. Alla spydde på henne.

De förhärdade är odrägligare än någonsin. De flyter upp i allt fler ledande befattningar och svänger oblygt med sina tecken på ofullkomlighet.

Häromdagen hade vi en ny delegation uppe på expeditionen för att klaga på dem. Kotteriet däruppe vägrade godkänna oss som förhandlingspart men gick med på att ge oss ”information” i sinom tid.

Henning Sjöström lät nu meddela, genom sin talesman St Per, vilken visat sig vara identisk med f.d. poeten och arbetsmarknadsministern Ahlmark, vilket förklarade såväl veligheten som den totala frånvaron av araber i Näradministrationen, att vi visserligen, till skillnad från dem som befann sig under särskild prövning, vore fullkomliga. Men vi var detta bara enligt våra egna begränsade förutsättningar. Därtill kom det dokumenterade faktum att vi faktiskt erkänt oss vara skitstövlar. Därför var det ett rimligt krav att vi borde hålla käft och fortsätta att spela harpa och vifta med olivkvistar. Gruppen kring Sjöström var däremot fortfarande och under överskådlig framtid föremål för prövning. Därför var den i strikt mening och i princip utan skuld, tills motsatsen kunde bevisas, vilket enligt Sjöström, som själv ledde proceduren, kunde ta mycket lång tid, kanske en evighet.

En framställan att under dessa omständigheter få vända oss direkt till HONOM avvisades av Sjöströms talesman under hänvisning till förhållandet att HAN också i denna Högre Värld vore transcendent och således endast kontaktbar via Ledningsgruppen.

Här är ett fullkomligt himmelskt helvete. Och från expeditionen hörs kväll efter kväll ett förskräckligt liv och leverne …

(1987)

När jag var död, är ett självupplevt tillstånd, fångat i ord av den pensionerade läkaren och mångårige skribenten Hans Isaksson. Det hela utspelade sig på den tid då moderatledaren Gösta Bohman, industriminister Nils Åsling, Centerpartiet, och stjärnadvokat Henning Sjöström ännu stod i mediebrusets mitt, men det kunde lika gärna ha skett i vår samtid.

Övriga artiklar i serien:

En marknadsaktörs tillblivelse (25/6)

När Stikkan vände vinden (26/6)

Vision vid demonstrationen den fjärde oktober (27/6)

Om heliga kor (28/6)

Hektor och jämlikheten (30/6)

DDR i våra hjärtan (1/7)

{jcomments lock}

Comments for this post are closed

Mest läst av skribenten

Senast på bloggen

Category Image

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.