Bild: Robert Nyberg

Alles, was entsteht, ist wert, dass es zu Grunde geht. (Gråt inte över spilld mjölk.) J.W. Goethe, östtyskt Geheimeråd

Ich bin ein Berliner. (Ordagrant: Jag är en syltmunk.) John F. Kennedy övar sin tyska på Västberlinarna 1961

Tyskland hade gjort gott och väl sin del för att kasta ut Europa i två världskrig på 25 år när Jaltakonferensen på Krim mellan USA, Sovjet och Storbritanniens ledare hölls en februarivecka 1945. Hitler skulle snart självmördas, sovjettrupperna stod redan vid Oder, medan västmaktsarméerna ännu inte nått Rhen. Arbetarrörelsen i Europa var visserligen fysiskt och numerärt försvagad av kriget, men andligen stark. Alla med politiskt omdöme betraktade, om än med skilda känslor, socialismens seger på kontinenten som nära förestående.

Efter segern skulle Tyskland delas i fyra ockupationszoner under en gemensam kontrollkommission och avkrävas krigsskadestånd. Tyskland skulle avnazifieras, avindustrialiseras och avmilitariseras – krav som av uppenbara historiska skäl inte minst låg Sovjetunionen varmt om hjärtat.

Efter kriget gick det som det gick. Det hade ju blivit fart på andra fronten i Europa först då det var uppenbart att Sovjet annars skulle ha slagit tyskarna på egen hand. När Tyskland och Japan väl var nedlagda blev socialismen åter huvudfienden även officiellt. Redan mitt under kriget hade USA och Storbritannien planerat för efterkrigstidens klasstrider genom att pumpa in pengar och agenter i den antikommunistiska delen av arbetarrörelsen. Nu såg de till att alla broar till den kommunistiska revs. I Tjeckoslovakien och Polen vidtog Sovjet åtgärder för att folk inte skulle rösta sig över i motståndarlägret. USA avbröt jakten på nazister i sin del av Tyskland och började via Marshallhjälpen investera i den tyska industrin – precis som före kriget. (Om detta vet familjen Bush mycket). 1949 delar man de facto Tyskland genom att bilda Förbundsrepubliken Tyskland av västmakternas ockupationszon mot tyskarnas önskan. Och mot Sovjetunionens, som förväntat sig en tysk återförening med fria val i hela landet. Det hade underförståtts i Jalta men nu alltså avböjdes av Västmakterna.

I slutet av år 1949 bildades som ett till en början provisoriskt motdrag den folkdemokratiska Tyska Demokratiska Republiken, DDR. Här fullföljdes Jaltas program till punkt och pricka vad gällde avnazifiering och avindustrialisering; som krigsskadestånd monterades industrier ner och användes för Sovjets återuppbyggnad. Produktionen socialiserades – man slog, till skillnad från i Väst, sönder de karteller och storföretag som utgjort basen för Hitlertyskland och överförde dem i samhällsägo som Volkseigene Betriebe. Och när Västtyskland 1955 togs in i Nato och började upprustas, anslöt sig DDR strax därpå till Warszawapakten och gjorde sammalunda.

DDR hade, trots demonteringarna och den stora åderlåtningen av arbetsföra generationer i två världskrig, jämfört med övriga Mellaneuropa en förhållandevis god industriell infrastruktur, ett gott kunskapskapital och en utvecklad industriell tradition. Därtill resterna av en arbetarklass med preussiskt sinne för organisation.

Landet utvecklades med tiden till en i många avseenden avancerad social välfärdsstat med gratis, avancerad sjukvård, billiga levnadskostnader, frånvaro arbetslöshet, och hög utbildningsnivå och kulturell standard. Surkålen, fläsket och ölet var lika gott och rikligt som i Väst. Att vara antikommunist var i praktiken förbjudet – liksom kommunistpartiet var förbjudet i Västtyskland. Särskilt roligt hade man inte alltid i DDR (var har man det?). Instängd och utestängd var man, men den nya staten var präktig och mycket preussisk. Det låter otroligt i dag, men stundom sken solen även i DDR.

Priset för att vidmakthålla denna utveckling blev dock med tiden allt högre. Så länge det konkurrerande socialistlägret förblev till synes intakt var välfärdspolitik parollen även i de kapitalistiska avancerade industriländerna. Chrustjovs vision om att socialistlägret genom sina sociala framsteg och ”genom kraften av sitt exempel” skulle överflygla kapitalistlägret slog slint. Att det ljögs om förhållandena på östsidan av järnridån blev vi i väst, som ville veta, så småningom rätt vana vid. Till slut trodde många av oss inte på borgarpressen ens om den råkade tala sanning. Men vi hade ju viss tillgång till andra informationskällor. Mera påfrestande blev lögnen när den som i DDR till slut blev statlig politik utan möjlighet till någon stark opposition, annat än i trivselfrågor. För att använda samma överslätande terminologi som i EU, så led man i DDR helt enkelt av ett påtagligt demokratiskt underskott.

I DDR tröttnade folk så småningom på överdrifterna, ensidigheten och lögnerna, och instängdheten i den statligt förmedlade informationen. Folk glömde historien: att det inte var DDR, eller socialistlägret som uppfunnit tyskarnas uppsplittring i två nationer och att järnridån hade två sidor. Man började tro mera på västpropagandan än vad vi i väst själva gjorde. Till slut började man tro på Musse Pigg, huvudsakligen därför att stats- och partiledning var emot honom. Och i förlängningen därav på Helmuth Kohl.

Så kom det sig till slut, att DDR som ett av de sista länderna 1989 efter en relativt bred folklig revolt bröt sig ur de ynka resterna av socialistlägret och i 1990 års val röstade på att införlivas med den reaktionäre mutkolven Helmuth Kohls Förbundsrepublik. Wolfgang Becker, som tidigare gjort sig känd för utmärkta filmer som Kinderspiele och Das Leben ist eine Baustelle har tagit DDR:s sammanbrott till utgångspunkt för ännu en intressant film, Good-bye Lenin!

Filmens hjälte, Alex, är en vanlig berlinsk yngling, född vid slutet av sextiotalet och i avsaknad av det historiska perspektiv som skulle ha gett honom möjlighet att se sitt socialistiska Vaterland som något annat än ett hinder för hans fria utveckling som individ. Hans ensamstående präktiga mor Christine, är parti-kader och arbetar med stor energi för landets uppbyggnad. Hon vill tro att Partiet, SED, alltid har rätt, och tycks till slut ha lyckats göra så. Fadern har lämnat familjen.

En oktoberkväll 1989 deltar Alex i den demonstration som föregår murens fall och statsöverhuvudets Erich Honeckers avgång (i filmen agerar folkpolisen därvid på ett sätt som av Håkan Jaldung, polischef i Göteborg 2001, sannolikt skulle ha betraktats som alltför mjäkigt). Han grips, och modern som av en händelse blivit vittne segnar ned med hjärtinfarkt och faller i flera månaders koma. Medan hon är borta från världen faller hennes DDR. Då hon för att undgå en ny infarkt måste skyddas från alla sinnesrörelser, skapar Alex vid hennes uppvaknande och hemkomst skyddande kokong av DDR-parafernalia runt henne. Det skall lura henne att tro att allt är som förr. Som alla förstår erbjuder detta svåra tekniska problem. Då folk från väst börjar dyka upp på gatorna i mängder får hon veta att de nu insett att DDR erbjuder vanligt folk en fristad undan arbetslöshet, nöd och kriminalitet och en masse flyktar över dit.

Modern inser så småningom, utan Alex förskyllan, ungefär vad som hänt, men är så rörd av hans omsorg om henne att hon aldrig berättar det. Däremot berättar hon att pappan alls inte flytt från henne, utan från DDR, och att hon från början varit inställd på att komma efter med barnen, men inte vågat.

På moderns dödsbädd ger Alex en sista simulerad tv-show, där en kopia av den gamle förre taktäckaren, sedermera kosmonauten Sigmund Jähn, av honom fantasirikt utsedd till Honeckers efterträdare, meddelar att Partiet nu kommit till insikt om att socialismen är en alltför fin sak för att stängas in bakom murar, och att man därför rivit dessa och öppnat gränsen. Försoning på denna grundval sker innan mamman dör och hennes aska sprids över det forna Östberlin, Hauptstadt der DDR.

Redan under månaderna efter DDRs fall hann Alex bli varse begränsningarna i den västkapitalism han beundrade på avstånd. Sedan händelserna i filmen utspelades har f.ö. många av hans landsmän haft anledning till eftertanke. Självfallet vill och bör tyskar som alla andra folk höra samman, kunna umgås med varandra fritt och utbyta tankar och idéer gränslöst. Men var det så här man hade velat att det skulle gå till? Den resulterande ostalgin är en stark strömning i dagens östra Tyskland. Få vill kanske ha det reellt existerande DDR tillbaka. Men man har helt enkelt en mer nyanserad syn på närhistorien och DDR än i yran 1990. Allt var inte skit.

Att välfärdspolitiken i Europa nu, efter socialistlägrets kollaps och arbetarrörelsens andliga exil, fyllt en stor del av sin historiska funktion och monteras ned har sannolikt bidragit till denna nyvunna insikt. Arbetslösheten i det östra, återförenade Tyskland börjar närma sig polska nivåer, och levnadskostnaderna har mångdubblats. Man kan numera visserligen öppet säga vad man tycker inom vida gränser, men ingen bryr sig om det. Pengarna talar i stället för Partiet. Och i gamla Västtyskland behandlas man nästan som invandrare.

Man behöver inte vara östtysk, eller ens tysk, för att förstå hur Alex och hans mor kände det. Beckers film speglar stämningarna hos miljoner och åter miljoner européer som i dag vandrar omkring i ruinerna av vad som för inte så länge sedan var ett slags välfärdsstater, där socialismen visserligen på intet sätt förverkligats, men där man i alla fall tvingats att i någon mån efterlikna den. Och som inte slutat att åtminstone i hjärtat vara socialister bara för att denna vision inte för tillfället tycks möta någon effektiv efterfrågan på marknaden.

Det är nog så att en mycket stabil majoritet av befolkningen i Europa och världen fortsatt hyser de varmaste sympatier för socialismens grundtankar och mål. Till och med i ett land som USA, där ett konservativt parti aldrig någonsin lyckats samla mer än 25 procent av de röstberättigade bakom sig i ett val, tycks detta vara fallet, om man ställer de rätta frågorna. Att socialismen inte visat sig vara tillräcklig innebär inte att den inte är nödvändig. Den är ju ändå det minsta vi människor kan begära och hoppas på.

Om inte annat kan man döma vår styrka efter den energi och de kostnader som fortfarande läggs ner på att i ord och handling, eller med tystnad, bekämpa oss – en lika rimlig princip som balansvågens. Med detta mått mätt väger vi fortfarande mycket tungt. Auf Wiedersehen, Lenin!

(2007)

Var allt skit i Östtyskland? Hans Isaksson har sett filmen Goodbye Lenin! om upplösningen 1989 av landet som kallade sig DDR.

Antligen livets mening webBoken Äntligen! Livets mening är ett urval av Hans Isakssons bästa texter. 304 sidor plus ett index som omfattar allt från Ingmar Bergman och Annie Lööf till Arga snickaren, Dallas och Carola.

Varje dag i en vecka har Clarté publicerat sammanlagt sju artiklar ur boken. Vi började på midsommarafton 25 juni, samma dag som Hans Isaksson fyllde 80 år.

Boken har legat undangömd för den breda publiken sedan den kom ut 2013. Nu kan du beställa den genom att överföra 40 kronor till Clartés swishkonto 1236203517. Det går också att sätta in motsvarande belopp på Clartés plusgirokonto 251780-3. Glöm inte att ange namn, adress och postadress. Det underlättar betydligt.

Leveransen kan dröja lite. Men när sommaren nått sitt slut kan du räkna med att äntligen i någon mån också få svar på frågan om livets mening.

/ Mikael Nyberg

Övriga artiklar i serien:

En marknadsaktörs tillblivelse (25/6)

När Stikkan vände vinden (26/6)

Vision vid demonstrationen den fjärde oktober (27/6)

Om heliga kor (28/6)

När jag var död (29/6)

Hektor och jämlikheten (30/6)

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.