När det Londonbaserade laget Chelsea mötte Birmingham på Stamford Bridge i Premier League 2010, så hade gästerna ett enda skott på mål mot Chelseas 25. Ändå vann Birmingham med 1–0. Just sådan är fotbollen anmärkningsvärt ofta. Många skulle troligtvis säga att också livet är sådant. Det är i så fall ett påstående som jag inte utan vidare kan gendriva.
Jag kan tänka mig att Chelseaspelarna i vredesmod knöt nävarna i sina icke-existerande byxfickor och förbannade det ogunstiga ödet, men de accepterade självfallet slutresultatet (0–1). Så gör man alltid, eftersom fotboll i en rad olika avseenden är tillämpad demokrati. Omedelbart efter VM-kvartsfinalen mellan Brasilien och Ungern (2–4) i Bern onsdagen den 30 juni 1954 startade visserligen ”de choklad-färgade bollvirtuoserna från kaffelandet” (som Putte Kock antagligen skulle ha sagt) ett jätteslagsmål i omklädningsrummet efter full tid och skadade ett par av sönerna från Pustan efter en blek insats av domaren. Men det är drygt 67 år sedan, samtliga inblandade är nu döda, och resultatet ändrades inte heller den gången – lyckligtvis.
På motsvarande sätt godtar de medverkande parterna i ett demokratiskt val alltid det utslag som valförrättarna slutligen offentliggör. Att man underkastar sig valutgången är i realiteten en väsentlig del av demokratins själva livsluft. Förloraren gratulerar vinnaren och tackar för god match, kanske smått motvilligt, och i förekommande fall blir det skifte på tronen eller taburetterna.
Men vänta nu! Det var ju precis så som det INTE gick till efter presidentvalet i Förenta Staterna den 3 november i fjol. Den sittande presidenten, fastighetsmagnaten Donald J. Trump, deklarerade redan i oktober att han inte med självklar automatik skulle lämna Vita Huset vid ett nederlag, eftersom valet i så fall vore ”riggat”. Ja, en seger för Joe Biden skulle bara utmana löjet.
Vi minns alla att Donald T sedan i veckor och månader gjorde allt för att både sabotera och obstruera valresultatet. Därigenom stod det klart att han är en demokratins skoningslöse dödgrävare, vilket alla seriösa medier borde ha understrukit med större eftertryck än vad fallet nu blev.
Den 6 januari i år stormades så Kapitolium av rasande Trump-supporters med fem dödsoffer och stor materiell ödeläggelse som följd. Det var en händelse som osökt fick mig att tänka på den av nazieliten så välkomna riksdagshusbranden i Berlin natten mellan den 27 och 28 februari 88 år tidigare, framför allt beroende på att stormningen tycktes ha potential att få lika vämjeliga konsekvenser som branden 1933. Då monterades demokratin ner fullständigt och ganska omgående, trots att en vinddriven figur vid namn Marinus van der Lubbe, alltså inte nazisterna själva, sägs ha varit den som tände på. Nu gick det inte lika illa den här gången. Trump fick slutligen lämna scenen.
Den som uppskattar kuriositeter med siffermagiska in- och anslag registrerar icke desto mindre på sin inre hårddisk att talet 88 råkar vara kodbeteckningen för ”Heil Hitler”…
Semifinalen i Bela Horizonte mellan Brasilien och Tyskland i 2014 års VM-slutspel måste rimligen vara en av de mest egendomliga fotbollsmatcher som ägt rum i modern tid. De två lagen ansågs jämngoda om än med ett plus för arrangörsnationen, som inte förlorat hemma på tolv långa år. Men efter bara 29 minuter ledde tyskarna med 5–0 och vann till sist med 7–1, trots att de slog av en aning på takten efter halvtidspausen. Förnedringen var total, och tiotusentals åskådare grät hjärtslitande på läktarna. I En liten bok om fotboll, demokrati och hur man bygger ett samhälle (Mondial, 2021) frågar sig, med viss rätt, Niklas Rådström – bokens författare – om den växande fattigdomen, de oupphörligt vidgade klassklyftorna, den allt grövre kriminaliteten och slutligen valet av ärkereaktionären Jair Bolsonaro till Brasiliens president på något sätt går att knyta till den försmädliga 1–7-förlusten.
Sambandet är kanske långsökt, vilket Rådström är den förste att erkänna, men det är bra att frågorna ställs. Fotbollens makt är långt större än de flesta vill tro. Om det kan man vittna i detalj i både Italien och Danmark efter det EM-slutspel för vilket punkt sattes den 11 juli.
Det finns rätt många som inbillar sig att filmningar och tröjdragningar är de allt annat överskuggande problemen inom fotbollen. Så är det inte alls; avarter av det slaget är i dag fullt hanterbara. ”Noteras kan för övrigt att damfotbollen är så gott som befriad från filmningar” påpekar Johanna Frändén helt riktigt i den brevbok, Att segra är banalt (Kaunitz-Olsson), som hon ganska nyligen utgav tillsammans med Carl Johan de Geer. De spekulativt lagda gör klokt i att grubbla över varför det förhåller sig så.
Nej, fotbollens stora dilemma är att den på kort tid förvandlats till en mastodontisk hyperkapitalistisk underhållningsindustri, där europeiska toppklubbar ägs av holdingbolag, amerikanska riskkapitalister, ryska oligarker, stenrika affärsidkare i länderna vid Persiska Viken – Förenade Arabemiraten, Bahrain, Saudiarabien, Qatar o s v. Den idylliska tid då jag som student i Lund på 1960-talet kunde se allsvensk fotboll i Malmö för entréavgiften 1 krona (!) är längesedan förbi. Ett avgörande steg togs år 2003, när oligarken Roman Abramovitj köpte upp det tidigare omnämnda Londonlaget Chelsea och omedelbart investerade 1,5 miljarder kr i inköp av nya spelare. Det var lika mycket som Europas övriga elitklubbar handlade för sammanlagt det året. I dag, 18 år senare, är ju 1,5 miljarder kr närmast att betrakta som kaffepengar. Och 2022 års världsmästerskap ska arrangeras i skurkstaten Qatar!
Världens alla supporterkollektiv måste erövra fotbollen åter – från lycksökare och usurpatorer. Det är tyvärr lättare sagt än gjort.
