Stina Oscarson, Göran Greider och Kristian Lundberg. Foto © Frankie Fouganthin – Eget arbete, CC BY-SA 4.0 (Stina O och Göran G) samt Bengt Oberger - Eget arbete, CC BY-SA 3.0 (Kristian L) via Wikimedia.org

När intellektuella hoppade av från vänstern på 1970- och 80-talen skedde det ofta med buller och bång. En del gick till socialdemokraterna. En del gick till borgerligheten. Det skrevs böcker, till exempel Stig Hansens och Lars Åke Augustssons Maoisterna. Idag är vänsteravhopparna mer blygsamma. Deras motiv för att hoppa av är ibland ganska dunkla. Det framkommer i Svenska Dagbladets pågående artikelserie om vänsteravhoppare. Ta till exempel regissören Stina Oscarson. Hon skriver i sin artikel i SvD att hon hoppar av vänstern för att hon tvivlar på den offentliga finansieringen av kulturen och för att hon en gång inte ville gå i en demonstration mot Sverigedemokraterna. Det är lite tunt. Hon tycker också att det är viktigare att sträva efter sanning och intellektuell hederlighet än att tillhöra en speciell grupp. Även det lite tunt. Det hela förefaller väldigt oklart. Om hon nu är avhoppare, vilket hon ju anser sig vara, vad är det då hon hoppat av ifrån? Att hon numera gärna gästar Bulletins intervjupodd antyder var hon står politiskt idag. Men hennes politiska metamorfos verkar en smula suddig, åtminstone om man ska döma efter hennes artikel i Svenska Dagbladet.

Författare Kristian Lundberg är numera konservativt borgerlig, men hävdar i sin artikel att han egentligen inte bytt åsikt. Han skriver: ”Jag har inte sålt ut någonting av det som jag tror på, tvärtom. Ingenting har heller förhandlats bort”. Lundberg skriver att han i själva verket var höger även när han var vänster. ”Det har för mig alltid funnits en rad principer som har varit konstanta, icke förhandlingsbara. Det centrala i den världsbilden är tanken på att varje människa besitter ett okränkbart värde”. Kristian Lundberg är ändå avhoppare. Han går heller inte närmare in på vad det egentligen är han hoppar av ifrån. Den kritik han väl framför av vänstern är ganska egendomlig. Bland annat påstår han att det vänsterns fel att vi har en rovdjurskapitalism och ett samhälle som inte kan skapa drägliga villkor för de svagaste och mest utsatta. Har kapitalet och borgerligheten inget ansvar för detta?

Göran Greider inskränker sig till att i sin artikel kritisera ”kulturvänstern”. Det är tydligen den han hoppar av ifrån. För mig som inte bor i Stockholm är begreppet ”kulturvänstern” minst sagt diffust. Ärligt talat vet jag inte vad det är. Men enligt Greider är kulturvänstern anhängare av postmodernismen och poststrukturalismen. De är också emot åtstramningar i migrationen. Kulturvänstern undviker de riktigt svåra frågorna, som hederskultur och parallellsamhällen. Kulturvänstern är antirasistisk. ”Antirasism är nödvändigt, men räcker inte för att i grunden förändra saker och ting”, skriver Greider.

Till skillnad från Lundberg och Oscarson har Greider dock inte gått till högern. Han är fortfarande vänster och kommer så vara till sin död. Det jag tycker Greider, som vänsterman, borde ha funderat lite på i samband med att han ställde upp i Svenska Dagbladets artikelserie om vänsteravhoppare, är varför en sådan dras igång just nu. Det är knappast någon slump att artikelserien kommer bara några månader efter att vänster vunnit en av sina viktigaste segrar på decennier, stoppandet av marknadshyrorna. När vänstern enas och när vänstern börjar få saker och ting gjorda, då kommer attackerna från högern. Vänstern stoppade marknadshyrorna. Det tyckte högern inte om. Det tyckte socialdemokraterna heller inte om. Högern trappar upp sin offensiv när vänstern börjar bli en samhällskraft att räkna med. Greider tycks inte ha reflekterat över detta.

På 1960- och 70-talen var vänstern i Sverige marxistisk. Den var påverkad av efterkrigstidens revolutionära våg i framför allt tredje världen med bland annat revolutioner i Kina och Kuba och uppror i forna kolonier. Den revolutionära vågen skapade en marxistisk renässans. Det skedde ett omfattande intellektuellt utbyte mellan vänstern i tredje världen och vänstern i Europa och USA. Marxismen förnyades av författare som Samir Amin, Paul Sweezy och Paul Baran. Ett avhopp från marxism till socialdemokrati eller borgerlighet krävde en uttömmande förklaring.

Idag är vänstern i Sverige dominerad av reformismen. Ett avhopp till högern kräver uppenbarligen en ganska trivial motivering. Skillnaden mellan avhoppen på 1970-talet och idag är att synen på kapitalismen, socialismen och samhälleliga omvälvningar förändrats. 2000-talet har präglats av strejker och uppror i världen av sällan skådad omfattning. Men detta har inte lett till någon marxistisk renässans. Det finns ingen debatt om hur vägen mot socialism ska se ut, som det fanns på 1960-talet. Vänstern sitter fast i en diskussion om fördelningspolitik. Det är en diskussion som förs även inom högern. Så länge samhällsdebatten rör sig om budgetfrågor kan högern behålla det så kallade problemformuleringsprivilegiet. Skillnaden mellan höger och vänster blir en fråga om stadsbudgetens storlek. Då blir heller inte hoppet från vänster till höger så stort.

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.