Den snabba ekonomiska och politiska utvecklingen under 1700-talet födde en ny historiesyn. Historien uppfattades inte längre som en räcka slumpvisa händelser, utan som en lagbunden process med en bestämd riktning mot en bättre framtid. Liberala ekonomer, historiker och filosofer formulerade teorier där historiens utveckling beskrevs som en nödvändig följd av olika sätt att organisera samhällets ekonomi. James Steuart (1712 – 1780) och Richard Jones (1790 – 1855) sökte förklara Englands snabba utveckling genom en teori om nödvändiga ekonomiska stadier, där England sades ha hunnit längre än kontinentens övriga länder. Fransmannen Henri de Saint-Simon (1760 – 1825) formulerade en stadieteori där de producerande klasserna strider mot parasitära icke-producenter. Marx och Engels var i sin ungdom starkt påverkade av dessa idéer. I ungdomsverket ”Den tyska ideologin” beskrivs historien som en lagbunden följd av stadier, eller produktionssätt. Alla länder är tvungna att genomgå samma stadier, även om det kan ske på olika sätt och med olika hastighet.

De liberala framstegstänkarna hämtade sitt vetenskapsideal, det vill säga sina idéer om förklaringar, lagar och nödvändighet, från den framgångsrika samtida fysiken. Enligt Saint-Simon är vetenskapen om människan en del av fysiken och uppgiften är att komma fram till allmängiltiga lagar som kan användas för att förutsäga framtiden. Ett annat sätt att betrakta och förklara utveckling vetenskapligt uppstod först i slutet av 1800-talet inom evolutionsbiologin, när Darwin publicerade sitt banbrytande verk om arternas uppkomst. Utvecklingen ses fortfarande som möjlig att förklara genom en liten mängd teoretiska samband, men den har ingen nödvändig riktning och kan inte förutsägas. När Marx på ålderns dagar återigen uttalade sig programmatiskt om sin syn på historien hade han anslutit sig till en förklaringsmodell som liknande Darwins, även om de teoretiska sambanden ser helt annorlunda ut i en mänsklig historia som skapas av medvetna handlingar. Idén att kollektiva handlingar och handlingsmönster bara kan förklaras socialt, på basis av ekonomiska produktionssätt, är fortfarande grunden. Men Marx hade övergivit ungdomsidéerna om en nödvändig följd av stadier som alla länder måste genomgå. Tyvärr var det idéerna från ”Den tyska ideologin” som kom att forma historiesynen både hos Den andra internationalens socialdemokrater och Den tredje internationalens kommunister. Det skulle få ödesdigra följder.

Ett problem gällde synen på bönderna. I stadieteorin som den formulerades i ”Den tyska ideologin” och andra ungdomsverk innebär varje nytt stadium till att börja med ett framsteg. Borgarklassen är progressiv så länge den utvecklar produktivkrafterna och eliminerar de feodala klasser och institutioner som hindrar denna utveckling. Detta avsåg inte bara adeln. Bönderna, det vill säga den majoritet som hade små eller medelstora gårdar, ansågs också vara ett feodalt hinder för framsteget. Genom att rensa bort dem och ersätta dem med kapitalistisk stordrift skulle borgarklassen lägga en nödvändig grund för nästa steg i samhällsutvecklingen - socialismen. Då kunde arbetarklassen sätta sig med rena händer vid ett dukat bord. Det smutsiga jobbet att tvinga fattiga och improduktiva småbönder från sina jordar hade kapitalistklassen redan klarat av. Men den verkliga historien tog andra vägar. Trots att 1800-talet av stadieteorins förespråkare påstods vara borgarklassens århundrade i Europa, ställdes arbetarklassen vid ingången till ett nytt sekel inte bara mot kapitalistklassen, utan också mot en en fortfarande mäktig adel. Enligt Arno Mayers välbelagda bok ”The Persistence of the Old Order”, satt adeln vid makten i de flesta av Europas länder och jordegendom var fortfarande den viktigaste källan till rikedom ända fram till det första världskriget. Dessutom var betydande delar av befolkningen fortfarande bönder. England var det enda undantaget.

Arbetarklassens organisationer ställdes därför inför den oförutsedda uppgiften att utveckla ett sätt att förhålla sig till de massor av små- och medelstora bönder som fortfarande utgjorde stora delar av befolkningen. Skulle man följa stadieteorin och själva smutsa sina händer? Det vill säga stödja, eller passivt åse, det förmodat nödvändiga bortrensandet av småbondeklassen. Eller skulle man följa hjärtats och småfolkssolidaritetens väg och utveckla alternativ till den teori som verkade ha så destruktiva politiska följder. I Tyskland valde SPD att följa teorin, vilket så småningom blev en av de viktigaste orsakerna till att nazismen kom till makten där. I Sverige valde som vi vet socialdemokraterna motsatt väg i början av 1930-talet. Skälen var troligen pragmatiska, rädslan för de politiska följderna av att stöta sig med bönderna. I Ryssland var både mensjeviker och bolsjeviker ursprungligen lika övertygade som sina läromästare i SPD om stadieteorins ofelbarhet. Men efter krigskommunismens kaos och svältkatastroferna i början av 1920-talet, kom både Lenin och Bucharin till slut fram till att teorin måste överges. På grund av Lenins död och teoretiska brister hos Bucharin som hindrade denne från att utveckla en fungerande socialistisk politik gentemot landets bondemajoritet, kapsejsade emellertid Den nya ekonomiska politiken (NEP) och ersattes av Stalins tvångskollektivisering. Tron på socialismen har fortfarande inte hämtat sig från det nederlaget. I den här artikeln ska jag begränsa mig till att redogöra för hur bondefrågan behandlades i det tyska SPD och till följderna av den politik som valdes. Analysen av politiken mot bönderna i Sovjetunionen får vänta.

I slutet av 1800-talet blev bondefrågan akut i de flesta av Europas länder. Skälet var den ökande exporten av billigt amerikanskt och ryskt vete som de förbättrade kommunikationerna hade gjort möjlig. Men frågan hade också en klassaspekt. De små - och medelstora bönderna saknade det nödvändiga kapitalet för att modernisera sina produktionsmetoder och kunde därför inte göra sig gällande i den kapitalistiska konkurrensen. Skulle socialdemokratin lyssna till deras rop på hjälp? Eller skulle man betrakta ropen som uttryck för desperationen hos efterblivna sociala grupper som höll på att ruineras av den kapitalistiska koncentrationens progressiva lagar? I Tyskland ledde frågan till en inflammerad konflikt som kulminerade på partikongresserna i Frankfurt 1894 och i Breslau året därpå. På den ena sidan stod de bayerska socialdemokraternas ledare, George von Vollmar. På den andra partiets ledande teoretiker Karl Kautsky. Bayern hade vid den här tiden en ekonomi som dominerades av katolska småbönder. Men även i de industrialiserade och storgodspräglade delarna av Tyskland fanns det fortfarande stora grupper små- och mellanstora självägande bönder. Enligt Vollmar kan man inte jämföra jordbruk och industri. Det fanns inget stöd för åsikten att små- och medelstora jordbruk är mindre produkiva än stora, de saknade bara de monetära och tekniska resurserna för att modernisera sig. Därför borde SPD kräva statliga reformer (subventionerade lån, teknisk assistans, osv) som kunde hjälpa dessa bondegrupper ur deras svåra situation. Bara så kunde det borgerliga Katolska centrumpartiets grepp om de sydtyska bönderna brytas.

Kongressen i Frankfurt beslöt att tillsätta en kommission som skulle studera bondefrågan under ledning av partiets mest respekterade ledare, August Bebel och Wilhelm Liebknecht. På den följande kongressen i Breslau föreslog den att partiet skulle modifiera Erfurtprogrammets andra del och kräva reformer som stödde bönderna. Gentemot detta invände bland andra Karl Kautsky och Klara Zetkin. Kautsky sa: ”Vi måste gå till de utspridda bönderna och visa dem att deras situation inte är övergående, utan en nödvändig följd av det kapitalistiska produktionssättet, och att bara övergången till ett socialistiskt samhälle kan hjälpa dem. Det är möjligt att det inte är ‘praktiskt’ men det stämmer med sanningen och är nödvändigt.”(Massimo Salvadori: Karl Kautsky and the socialist Revolution 1880 – 1938, s 51). Kautskys resolutionsförslag, som motsatte sig ändringen av Erfurtprogrammet, vann med 158 röster mot 63.

 I en serie artiklar och småskrifter utvecklade Kautsky sina argument. På kort sikt borde partiet söka neutralisera bönderna, genom att övertyga dem om att arbetarklassen inte hade något intresse av att exploatera dem (det var innan man hade bevittnat de sovjetiska teorierna om ursprunglig ackumulation och Stalins tvångskollektivisering!). Men det viktigaste var att inte sprida reformistiska illusioner. Eftersom småbruk var en efterbliven produktionsform som historien hade utdömt, fick man inte inbilla bönderna att den kunde återupplivas. Som en taktisk åtgärd, för att vinna de mindre böndernas stöd och rikta deras missnöje mot de härskande klasserna, kunde man föreslå att de bildade olika fomer av kooperativ för att åtminstone tillfälligt underlätta sin situation. Men på grund av deras individualism, som var en effekt av deras ekonomiska relationer, kunde små- och mellanbönderna aldrig bli pålitliga stödtrupper för socialdemokratin. Kautsky formulerade slutsatsen i klartext i en artikel i partiets teoretiska tidskrift Die Neue Zeit: ”Ett socialdemokratiskt agrarprogram för det kapitalistiska produktionssättet är en absurditet.”

I slutet av 1890-talet hade Kautsky modifierat sin ståndpunkt. Det viktiga var inte längre att mobilisera småbönderna mot kapitalismen (genom att visa att de inte hade en framtid där), eller att åtminstone neutralisera dem. Enligt Kautsky var de mindre bönderna redan på väg att försvinna som en följd av den kapitalistiska koncentrationen. I stället borde partiet koncentrera sig på att vinna jordbruksarbetarna på storgodsen. Därvid stödde han sig på en artikel av Engels – ”Bondefrågan i Frankrike och Tyskland” – som publicerades i Die Neue Zeit 1895. Där hävdade Engels att det på sikt var viktigare att vinna jordbruksproletariatet på de stora godsen i öst, än att försöka vinna de små- och mellanstora bönderna i västra och södra Tyskland. ”Det är här, i Preussen, som det avgörande slagfältet ligger”, skrev Engels. Kautsky försökte underbygga argumentet genom att hävda att det finns en principiell skillnad mellan att försvara arbetarna under kapitalismen och att försvara de små- och mellanstora bönderna. Försvaret av arbetarna hade en revolutionär sida, eftersom det bidrog till att utveckla deras politiska medvetande och stärka deras organisationer. Försvaret av bönderna däremot skulle bara bidra till att stärka den reaktionära individualism och sociala isolering som var en nödvändig följd av deras sätt att producera. Olika former av kooperativ var ett alternativ till ruin, men under kapitalismen skulle de bara fortsätta att stärka dessa sidor av böndernas personlighet. I den mån kooperativ kunde betecknas som ett framsteg, var det därför ett kapitalistiskt framsteg. I boken ”Jordbruksfrågan” (”The Agrarian Question”) som publicerades 1899,sammanfattade Kautsky sin linje. Bebel lät sig inte övertygas av Engels och Kautskys argument. I brev till Kautsky och den österrikiske socialisten Viktor Adler invände Bebel att Kautskys linje innebar en ”doktrinär abstraktion”, som lämnade de konkreta frågorna utan svar. Man kunde inte besvara dessa frågor bara genom att peka på en allmän historisk trend. Lenin däremot höjde Kautskys bok till skyarna och beskrev den som ”det viktigaste bidraget till den nutida ekonomiska litteraturen” sedan det tredje bandet av Kapitalet kom ut (i förordet till Kapitalismens utveckling i Ryssland).

Mycket av trovärdigheten i Kautskys argument står och faller med hans påstående att de små- och mellanstora bönderna var på väg att försvinna, som en följd av kapitalismens utveckling. Hade han undersökt saken empiriskt istället för att förlita sig på stadieteorins tes om hur utvecklingen borde vara, hade han fått svårt att behålla sin övertygelse. 1907 fanns det 5,5 miljoner mindre jorbruk med en areal mellan 2,5 och 50 acres i Tyskland (Mayer: The Persitence of the Old Regime, s 27; en acre är 4046,9 kvadratmeter, dvs 0, 40469 hektar). Om man översätter det till befolkningssiffror, borde det bli en avsevärd andel av Tysklands dåvarande befolkning.

Vi gör ett hopp fram till 1928. I riksdagsvalet det året fick nazisterna 2,5 procent, vilket gav dem 12 av riksdagens 491 platser. Det andra extrema högerpartiet, Det tysknationella folkpartiet (DNVP) såg sina mandat minska från 103 till 73. På den andra sidan noterade socialdemokraterna en stor seger. De ökade sina mandat från 131 till 153 och kunde fortsätta regera i koalition med några borgerliga mittenpartier. Fyra år senare, efter utbrottet av den ekonomiska världskrisen och ett antal borgerliga koalitionsregeringar som sökte rida ut krisen genom allt hårdare åtstramningspaket, hade läget förändrats drastiskt. I extravalet i juli 1932, som följde efter Brüningregeringens fall, kunde nazisterna notera sin största seger med 37,2 procent av rösterna. I valet till riksdagen i november samma år hade stödet sjunkit till 33 procent och det fanns många tecken på att partiets inflytande höll på att minska. Samtidigt hade de första tecknen på ekonomisk återhämtning börjat visa sig. I USA hade efterfrågan på tyska lånepapper åter börjat öka under sommaren 1932 och i december samma år deklarerade Berlins notoriskt pessimistiska institut för studier av konjunkturcykeln att processen av ekonomisk tillbakagång var över. General Schleicher ställde sig i spetsen för en tillfällig regering som inledde ett nationellt program för att skapa arbeten. Vid ett frukostmöte skämtade Schleicher och hans medarbetare om hur många röster nazisterna skulle förlora i det riksdagsval man planerade att hålla senare under våren. Men det valet blev aldrig av. I januari 1933 intervenerade ledare för den mäktiga jordbrukslobbyn hos presidenten Paul von Hindenburg och krävde att han skulle acceptera en regeringskoalition mellan nazisterna och Det tysknationella folkpartiet. Hindenburg, som själv var en stor jordägare, gav efter.

I sin prisbelönta bok om Hitlertysklands uppgång och fall skriver Adam Tooze: ”I den mån ekonomiska intressen var ansvariga för Weimarrepublikens kollaps och installerandet av Hitlers regering i januari 1933, var de huvudansvariga varken ‘big business’ eller den tunga industrin, utan Tysklands stridbara bönder. Ända sedan 1870-talet hade jordbruket varit en förlorad sak för liberalismen. Bismarck vann över jordbrukarna 1879 med införandet av den första substantiella tullen på import av säd.” (The Wages of Destruction: The Making and Breaking of the Nazi Economy, s 29). Vid den tiden hade hälften av alla arbetande sin försörjning i jordbruket. 1925 hade den siffran fallit till 25 procent, vilket innebar att 13 miljoner människor fortfarande hade sin försörjning i jordbruket. Tooze fortsätter: ”Jordbrukslobbyn var således en kraft att räkna med för alla partier förutom Socialdemokraterna och Kommunisterna, som båda hade misslyckats med att utforma ett trovärdigt jordbruksprogram. I slutet av 1920-talet ... kämpade partierna i mitten och till höger för att behålla sitt inflytande ... när Tysklands jorbrukare blev alltmer radikaliserade på grund av den världsomfattande kollapsen av priserna. Som en följd av detta började jordbrukslobbyn inte bara kräva ökade tullar och skuldlättnader, utan en grundläggande förändring i Tysklands handelspolitik.” (Aa, s 29). Agrarlobbyn krävde ”en politik som skulle genomföra deras uppfattning om Tysklands nationella intressen unilateralt och tvinga Tysklands grannar och handelspartner att acceptera dess villkor.”(Aa, s 30). Den som verkade kunna genomföra denna radikala och aggressiva politik var nazistpartiets ledare, Adolf Hitler.

Frågan som inställer sig är: Hur kunde storgodsägarna behålla sitt dominerande inflytande och samla de små- och mellanstora bönderna bakom sin politik? Tooze ger en del av svaret, när han pekar på de båda vänsterpartiernas misslyckande med att utforma en trovärdig jordbrukspolitik. En annan, kompletterande bild ges av Stuttgarthistorikern Wolfram Pyta i avhandlingen ”Dorfgemeinschaft und Parteipolitik 1918 – 1933” (”Bygemenskap och partipolitik 1918 – 1933”). I den nyliberala sagoberättelsen sipprar entreprenörernas rikedomar nedåt och gynnar till slut även de som står nederst på samhällsstegen. I Pytas, betydligt bättre belagda undersökning, sipprar överhetens bruna anfäktelser, likt skit som läcker från tunnor med latrin, ner och täcker så småningom underklassen med ett stinkande täcke. Det var adelsmannen, prästen och byskolläraren som först tog till sig nazismens läror. Genom bygemenskapen och den traditionella vördnaden för de lokala överheterna sipprade nazismen nedåt och omfattade snart stora delar av Tysklands protestantiska bondebefolkning, för att därifrån sprida sig vidare till städerna. Det båda vänsterpartiernas misslyckande hade lämnat fältet fritt.

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.