Den sjuttonde oktober framträdde högerledaren Ulf Kristersson  i SVT:s Agenda.  SVT uppgav sig  vilja ha besked av  honom  beträffande hur långt hans parti var berett att gå i samarbetet med SD, KD och L. Fast man misstänker att han kom dit på eget initiativ.

Kristerssons  syfte var uppenbarligen för att få hjälp med att anlägga moteld mot det oskick som till exempel Per Bolund försökte introducera i SVT:s partiledardebatt nyligen, där han öppet uttalade, vad många av oss redan tänker  och säger sedan ett bra tag: Kristersson  leder inte ett "konservativt block", utan ett blåbrunt block.

Kristersson förnekar inledningsvis  att ett block till höger  överhuvud taget existerar. Det enda som, enligt Kristersson, förenar de fyra partierna är att 1) de önskar alla att avsätta den (alltför, men allt mindre) socialliberala regeringen;  2) de är politiskt eniga på ett visst antal punkter: Olydiga medborgare ska hållas på mattan med hjälp av övervakning, angiveri och repressalier. Samt, förstås helst utvandring i stället för invandring. Allt för att komma till rätta med en visserligen  icke-existerande ökad brottslighet . Kristersson hävdar att  hans karakteristik av samarbetet klart utesluter förekomsten av  ett block, åtminstone ett blåbrunt block. Enligt Kristersson är det alls inte frågan om  att hans parti i övrigt står nära det fascistoida  partiet SD, som med rasism och främlingsfientlighet som främsta affärsidé vill bekämpa liberaler och socialdemokrater. Kristersson blandar däremot sig inte i frågan om SD är brunt, skärt, grönt eller prickigt. Eftersom det rör sig om en allierad,  vill han behandla detta parti som en svart låda . Han  betraktar dess förflutna och de varje vecka uppträdande  fascistiska klavertrampen bland dess anhängare som SD:s  inre angelägenhet.

De som inte redan  har gjort  det,  och/eller anser att SD borde behandlas som andra svenska partier, måste fråga sig varför just SD sedan över tre decennier ändå har varit en plats för anrikning av fascistiska element. Att SD skulle fråga sig detsamma , det vill säga verkligen tillämpa den  "nolltolerans" mot fascism man påstår  sig ha, vore att såga av den gren man själv sitter på. Det kommer inte att ske. Hellre spela upprörd och hota i tv, då någon påtalar vad SD står för.

Ty efter decennier  i partiets ledning vet Åkesson med flera att alltför många  har sökt sig till SD, inte trots  dess reaktionära rasistiska ideologi, utan på grund av  densamma. Med all sannolikhet är detta en insikt som delas av ledningen i flertalet politiska  partier i Sveriges riksdag. Annars skulle vi inte ha behövt bevittna hur andra partier - i synnerhet M - på punkt efter punkt närmat sin linje till vad SD förespråkar. Om det är så, är det tämligen dödfött att tro sig kunna resonera  tillbaka personer, som en gång gått över till SD,  eller försöka ursäkta  dess medlemmar/sympatisörer med att de vore "bra folk", om än lite naiva. I  praktiken är det också svårt : SD är likt lejonets kula - alla spår leder dit, inga därifrån.

Kristersson anser i Agenda sig  stå över all politisk pajkastning, till exempel opassande färgbeteckningar på motståndare, med undantag för de godkända: rött och grönt. Kristersson  erinrar dock  försynt om att V, som troligen måste bli  en del av en S-regerings underlag, anses ha ett lika smutsigt förflutet som SD. Kristensson kan dock vid behov "tala"  med dem, framför allt om att avsätta en S-regering, vilket  han anser vittna om sin föredömliga  vidsynthet. Att ta med dem i en blåbrun regim, som fallet är med SD, torde dock inte vara aktuellt för M. Eller V.

Att högerpartiet nu hoppas att få dela makten (de facto eller de jure) över Sverige med ett parti, vars förhållande till nysvenskar, demokrati och arbetarrörelse  är mer eller mindre fientligt, är ett faktum som public service inte längre tycks våga uttala. Ty då blir Åkesson arg.

Alla vi andra, som  under det senaste kvartalet har följt den ambitiöse  M-ledaren, visste nog på förhand svaret på frågan hur långt  han skulle vilja gå för att erövra regeringsmakten  - nämligen så långt som behövs . Men söndagen den sjuttonde fick han tio minuter ytterligare i SVT för att propagera för acceptans för rasismen.

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.