Kapitalismens oförnuft gör sig om och om igen till känna i världen.
Bilder på tomma butikshyllor och enorma bilköer till bensinmackar i Storbritannien spreds över världen för några månader sedan. Orsaken sades vara höga bränslepriser och brist på chaufförer. Det senare var dock ingen akut kris, utvecklingen hade pågått länge, vilket Guardian Weekly tog upp i en artikel. De skrev att villkoren för chaufförerna försämrats avsevärt. Lönen hade stått stilla samtidigt som arbetstiden blivit längre. Förarna utsetts för ständig press uppifrån och tvingas bo i sina långtradare. Massor av förare hade helt enkelt slutat, de orkar inte mer. Det här är ett exempel på motsättningen mellan den privata profitjakten och samhällsintresset. Varje enskilt åkeri gör allt för att sänka sina kostnader, men de tar inte ansvar för konsekvenserna. Det får samhället ta hand om, vilket samhället dock inte gör.
En av nyliberalismens favoritföreställningar är att det finns något förnuftigt hos kapitalismen, att marknadslösningarna sist och slutligen alltid leder till någonting gott. Men vi marxister vet att kapitalismen inte är förnuftig. I USA håller infrastrukturen sakta men säkert på att rasa ihop. Bidens satsning, om den nu kommer till stånd, blir, skulle jag tro, inte mer än en droppe i havet. I detta genomprivatiserade land finns det ingen lönsamhet i att satsa på infrastruktur, så ingen gör det. Och samhället, i form av delstater, regioner och kommuner har inga pengar. Broar rasar, flygplatser förfaller och människor får betala ockerpriser för privatiserat vatten. Motsättningen mellan den privata profitjakten och samhällsintresset är i grunden olöslig under kapitalismen.
Energibristen i världen har en rad orsaker, bland annat ett väder som inte producerat energi, kolbrist och övergången till fossilfria energityper. Det här hade för många år sedan inte behövt påverka elpriserna i Sverige. Men idag är situationen annorlunda. Sveriges elmarknad har, vad jag förstått, alltmer integrerats med den europeiska, vilket innebär att elproducenterna i Sverige kan på energibörsen sälja till de länder som bjuder högst. De får bra betalt om de till exempel säljer till bristlandet Storbritannien, i stället för att sälja på hemmamarknaden. De som köper på hemmamarknaden tvingas därmed gå upp i pris och betala lika mycket som bristländerna. Priserna i Sverige går alltså upp. Allt det här har naturligtvis att göra med att elproducenterna vill tjäna så mycket pengar som möjligt. Att produktionen påverkas bryr de sig inte så mycket om. I Skåne har en tomatodlare fått sina energikostnader fördubblade, från 1 miljon kronor till 2 miljoner per år. På ett annan ställe i södra Sverige har ett pappersbruk fått stänga en maskin och permittera folk på grund av de höga elpriserna.
Kommer då dessa störningar i produktion och handel leda till kapitalismens kris? Inte nödvändigtvis. I alla fall inte just nu. Den allra mäktigaste delen av kapitalet, spekulationskapitalet, lever sitt eget liv och är oberoende av produktionen. Tror de åtminstone. Än så länge har inte börserna påverkats nämnbart och finanskapitalets vinstmaskiner går som vanligt. Så länge de rika staterna fortsätter pumpa in pengar i systemet är allting frid och fröjd. Den svenska Riksbanken pumpade bara i år in 700 miljarder kronor i spekulationsmarknaden. Det kan jämföras med den socialdemokratiska regeringens valbudget på cirka 70 miljarder, en budget som dessutom kanske inte ens kommer att gå igenom.
Men som Marx framhöll är det arbetet i produktionen som skapar värde, och bara det. Ett värde som inte motsvaras av ett utfört arbete är inget värde, utan en bubbla. Men det här vet sakkunskaperna på nationalbanker och affärsbanker ingenting om. Marx står inte högt i kurs i de kretsarna. Sakkunskapen på bankerna är ibland rena rama önskedrömmarna. Strax före finanskrisen sades det att det var problemfritt för amerikanska banker att ta stora risker i bolånemarknaden. Men så kom då finanskrisen och bankerna hamnade i knipa och fick hämta stöd från staten. Idag sägs det att det är riskfritt för nationalbankerna att producera pengar utan täckning. Den av alla fruktade inflationen kommer inte att öka, vilket tidigare varit den oundvikliga följden när man låtit sedelpressarna gå. Återigen befinner man sig nog i drömmarnas värld. Vi får se hur det blir.
