I myten om människans urtillstånd finns inget att hämta.

För några år sedan halkade jag på skidor med resultatet att en spricka i svanskotan uppstod. Det ledde i sin tur till att jag inte kunde sitta ordentligt på ett halvår (avgörande för att kunna hänga med i snacket kring lägerelden på Urtiden). I skrivande stund äter jag penicillin mot en infektion i hålet där en visdomstand (oumbärlig för att tugga mammut med på Urtiden) satt så sent som en vecka sedan. Det är mina smärtsamma minnen från människans urtillstånd.

Svanskotan fyller, liksom småborgerliga friluftsaktiviteter, ingen naturlig eller praktisk funktion. Den är en rest från när vi kommunicerade genom att, bokstavligen, kasta avföring på varandra. Och precis som visdomständer efter cirka 35 år (en Jan Myrdalålder på Urtiden) tränger undan fullt friska betar, med stor smärta i kropp och plånbok som följd, tränger myten om det välsignade Urtillståndet sig in i samhällsdebatten.

Podcasten Komintern skärskådar i sitt senaste avsnitt den inom högern populära vanföreställningen om människan (och särskilt mannen) som en i grunden instinktsdriven urtidsvarelse som det moderna samhället fjättrat genom onaturliga påfund som kokplattor, Bamse-moral, genusdagis och andra till-civilisation-förklädda sosserier.  I kölvattnet av det här reaktionära, och framför allt vetenskapsfientliga och historieförnekande, synsättet plaskar även en drös managementpsykologer och dietister runt och kränger varor med hjälp av förklaringsmodellen att såväl fysiskt som psykiskt dåligt mående beror på hur urtidsmänniskan hamnar i konflikt med den bekväma samtiden. Trikiner är bra för magen och stress i det moderna samhället irrationellt att känna eftersom vi inte längre har några lejon in på knuten att stressa upp oss över.

Inom den spirande nyfascismen bejakas idéerna om urtillståndet lika styvnackat men mer aggressivt och lyteskomiskt. Bruna YouTube-gurus predikar vikten av att den domesticerade (västerländska) människan förnekar sig det moderna samhället, börjar äta sina köttbullar råa och slutar döva tomheten genom meningslösa kulturellt påtvingade ritualer (som att runka eller bete sig anständig) och i stället släppa loss den urtidsmänniska som fortfarande lever inombords. Men då krävs det att vi sliter sönder kulturens slöja som skymmer sikten.

En sådan människosyn ger inget utrymme för samspel mellan natur och kultur eller någon utveckling överhuvudtaget. Människan är en statisk varelse där hundratusentals år av skiftande samhällsformer, insikter, arbetsdelning, uppror och konsolidering avfärdas som betydelselösa undanflykter. Hierarkier och maktordningar är däremot naturligt uppkomna. Det enda som kan ändras är den egna inställningen till dem. Här fyller myten sin funktion som samhällsbevarande.

Belinda Olsson söker i sin utskällda SVT-serie Från Tinder till savannen i samma spår efter ”något arv från savannen som påverkar hur vi raggar, vem vi väljer och hur vi står ut”. Olsson, som en gång i tiden bekände sig till vänstern, verkar rentav ha dammat av lite marxism på vägen när hon gräver sig ner i den kulturella överbyggnaden för att komma till den bestämmande orsaken bakom att killar gillar att snickra och ducka sms medan tjejer föredrar vimsiga inredningsprojekt och stabila relationer.

Men i stället för att förstå natur och kultur som något dialektiskt – där naturgivna förutsättningar, rester, arv och spår givetvis objektivt existerar – väljer såväl mjuk- som tokhögern att överbetona det förstnämnda, givetvis helt blinda inför vilka i kulturen grundade föreställningar om människans ”sanna natur” (i borgerlighetens tidevarv framför allt den egennyttige och vinstmaximerade Robinson Crusoe-solitären) som agerar lins när människans historia ska tolkas.

Försöken att få kontakt med urtillståndet för att därigenom hitta sina förklaringar till varför man själv och samhället ser ut som det gör med sina svåröverskylbara skavanker slutar därmed i rena seanser, lika verklighetsgrundade och fruktbara.

Kommentarer   

0 #1 Anders Romelsjö 2021-12-05 10:39
Frågan om männisans "väsen" eller "sanna natur" är evig.
I sin utmärkta bok "Skymningssång i Kalahari - hur människan bytte tillvaro" försöker Lasse Berg sammanfatta forskningen om människans ursprung och ”väsen”. Forskarna menar, bl.a. på basis av utgrävningsfynd och studier av fossil att relationer mellan de tidiga människorna inte främst karakteriserades av aggression utan av samarbete. Man bar mat till varandra, män och kvinnor hjälptes åt med ungars försörjning och överlevnad. Våra förfäder levde i parförhållanden i motsats till aporna. Det är sannolikt att samarbetsförmågan var en viktig faktor i det tidiga människosläktets kamp för tillvaron för att nu uttrycka sig a la Darwin, att det var ett selektionstryck (genetisk och kanske socialt via epigenetiska effekter) som gynnade överlevnandet för de som kunde samarbeta.


I sin likaledes utmärkta bok "Den solidariska genen : anteckningar om klass, utopi och människans natur" gör Göran Greider en smått imponerande genomgång av den vetenskapliga litteraturen kring frågan om "människans väsen" med fokus på altruism visavi egoism, och påtalat det allt starkare stödet för att altruism och solidaritet var framträdande drag hops den tidiga människan.

Forskning har visat att handlingen att ge något åt någon ofta medför större lycka, större självtillfredsställelse än då man får något från någon. Man har funnit ungefär samma förändringar i hjärnans belöningssystem av osjälviska handlingar som av annat som ger tillfredsställelse, alltifrån sex till fysisk träning, god mat och fina naturupplevelser. Detta har bekräftats vetenskapligt, bl.a. i ett experiment av professor Martin Ingvar och medarbetare på Karolinska Institutet. Detta är ett tema i Stefan Einhorns böcker och i en debattartikel i DN. DN Debatt 24/12 2013 Stefan Einhorns inställning om ökad givmildhet, tolerans och förståelse är tilltalande, men han saknar enligt min mening anknytning till dagens ekonomiska system, klasser och socioekonomiska förhållanden. (Utdrag ur bloggartikeln "God Jul – låt oss arbeta för en bättre värld" www.globalpolitics.se/.../ som även behandlar religionens roll.
Citera