I oktober 2001 anfölls Afghanistan av bombflyg från USA och Storbritannien. Det var första ledet i det av president George W. Bush proklamerade ”kriget mot terrorismen”. Nästa steg togs i mars 2003, då Irak invaderades under förevändningen att Saddam Hussein hade massförintelsevapen. Men som alla vet lyste sådana vapen med sin frånvaro.
”Kriget mot terrorismen” pågår än i dag och har flera tillsynes paradoxala inkörsportar. En av dessa är att de fyra presidenterna Jimmy Carter, Ronald Reagan, George Bush och Barack Obama samtliga har beväpnat, finansierat, odlat fram, subventionerat och/eller utbildat islamistiska terrorister i ansenliga skaror:
Med säkerhetsrådgivare Brzezinski i paradrollen som idéspruta understödde Carter-administrationen Afghanistans heliga krigare – mujahedin – mot de sovjetiska ockupationsförbanden under 1980-talet. Man ville med sitt stöd försäkra sig om att ledarna i Kreml skulle få sitt eget förödande ’Vietnam-krig’ på halsen, vilket de också fick. Reagan fortsatte med förtjusning på den inslagna vägen och slöt bland andra Usama bin Ladin till sitt bröst. Genom Bushs och Blairs folkrättsstridiga angrepp på Irak föddes så Islamiska Staten, IS, en av de vidrigaste terrororganisationer som någonsin existerat.
Obama i sin tur följde – 2011 – Carters och Reagans exempel men då i Libyen i stället för Afghanistan. Med CIA som promotor tränades och utrustades de islamistiska våldsverkare som från sitt högkvarter i staden Benghazi bekämpade överste Gaddafis regim i Tripoli. Utrikesminister Hillary Clinton spelade här rollen som kompromisslös stridshök. Frankrike och Storbritannien och en rad andra länder, bland dem Sverige, bidrog verksamt till att den jämförelsevis väl fungerande staten Libyen slogs sönder och samman genom Natos bombraider och förvandlades till ännu ett terroristnäste.
Den som på djupet vill förstå ”kriget mot terrorismen” kan som sagt välja helt andra utkikspunkter än Vita huset i Washington och exempelvis rikta blicken mot de absoluta monarkierna vid Persiska viken – Bahrain, Förenade Arabemiraten, Qatar och Saudiarabien. Denna kvartett är motorerna bakom och finansiärer av den islamistiska terrorismen i världen med Qatar och Saudiarabien som de mest aktiva.
Det oljestinna Qatar spelade en betydelsefull roll i 2011 års Libyenkampanj, där man ställde upp med specialstyrkor på marken. Även saudierna låter sina oljepengar tala med välljudande stämma. Genom åren har man stött bin Ladins al-Qaida med väldiga belopp, och i krigets Syrien har Saudiarabien med vapen och likvida medel bistått grupperingar som Islamiska Staten, Islamiska Fronten, Jayssh al Fateh och Jabhat al-Nusra (senare omdöpt till Hayat Tahrir al-Sham).
Men saudierna har inte placerat alla ägg i samma korg, vilket de gjort klokt i. När en olje-intressent av mindre format – Texas-cowboyen George W. Bush – var på väg mot konkurs i mitten av 1980-talet, så köpte man upp konkursboet för en summa, långt större än dess egentliga värde. George Walker hade nämligen en mäktig far och dessutom politiska ambitioner för sin egen del. Fram till 2008 investerade Saudiarabien 1,5 miljarder dollar i företag direkt ägda av eller med nära anknytning till familjen Bush.
Till saken hör också att Afghanistans talibaner är en skapelse av den reaktionära oljemonarkin, om än med Pakistan som mellanhand.
Man kan säga att USA och Huset Saud har levt i symbios med varann alltsedan 1932, då Saudiarabien utropades som stat, men att förhållandet aldrig varit så intimt som när Bush den yngre regerade.
Om Saudiarabien hade bombats efter ’elfte september’, så hade det utan tvivel funnits en viss metod i galenskapen. Hela 15 av de 19 attentatsmän som år 2001 flög in i WTC och Pentagon var f ö saudier. Brinner man dessutom för demokrati, jämställdhet och kvinnors/flickors rättigheter, vilket USA (men även Sverige) sade sig göra i Afghanistan, så existerar knappast något lämpligare angreppsmål än just Saudiarabien. Men ett dylikt angrepp var uteslutet och lika otänkbart som om ”Gryningspyromanen” skulle elda upp sitt eget hus.
”Nu faller de amerikanska bomberna över ett försvarslöst land i Centralasien”, antecknade en svensk journalist och författare om Bushs Afghanistan-operation. ”Kriget är en hämnd för den terroristattack som USA utsattes för den 11 september men har i övrigt oklar målsättning och är troligen inte möjligt att ’vinna’ i någon rimlig politisk mening. Det enda som är säkert är att mångdubbelt fler kommer att dö under bomber och dess följdverkningar än de som dog på Manhattan. Kriget är alltså mycket svårt att försvara i rationella termer och med politiska argument.”
Orden är Jan Guillous och publicerades den 29 oktober 2001. Då hade det tjugo år långa kriget pågått i totalt 22 dygn.
