Uppslaget till pjäsen Fotboll i Jemen kommer från några kortare artiklar publicerade i den svenska dagspressen 2015. Artiklarna berättade om hur den svenska säkerhetspolisen, på uppmaning av amerikanska CIA, varit involverad i rekryteringen av en jemenitisk medborgare i Sverige. Jemeniten hade fått i uppdrag att infiltrera al-Qaida i Jemen i syfte att öka träffsäkerheten hos det amerikanska drönarprogrammet. Dessvärre blev han avslöjad och slutade sina dagar skjuten och upphängd i ett fotbollsmål.

Fotboll i Jemen är alltså, som det brukar heta i amerikanska filmer, baserad på en sann historia. Pjäsens huvudperson Saleh hette i verkligheten Amen. Det enda vi vet om Amen är det lilla som framgick av tidningsartiklarna. Det var för övrigt den enda uppmärksamhet som hans våldsamma död fick i Sverige. Hans öde är tragiskt. Han utnyttjades som agent, och när han fullföljt sin uppgift lämnades han att dö. Han var ett bondeoffer i detta vårt terrorkrigens tidevarv.

Fotboll i Jemen är en pjäs om det krig mot terrorismen som förklarades av den amerikanske presidenten George W. Bush efter attackerna mot USA den 11 september 2001. Det är en pjäs om vårt eget lands deltagande i det kriget.

För Sverige har inte bara deltagit, och deltar, i officiella krigsinsatser som de i Afghanistan, Libyen och Mali. Sverige tar också aktiv del i den inofficiella och hemliga krigföringen mot terrorn. Det är samma hantering som USA ägnade sig åt då de beväpnade och finansierade mujahedinkrigare för att strida mot Sovjetunionen under dess krig i Afghanistan. Samma hantering som EU-länderna ägnade sig åt då de underblåste och beväpnade diverse terrorgrupper för att bekämpa Assads styre i Syrien. De pågår ständigt, dessa oheliga krig, denna statssanktionerade terror mot de länder som av olika anledningar klassificerats som västvärldens fiender.

Fotboll i Jemen är också en pjäs om drönarkrigföring. Drönarattackerna är ett illustrativt exempel på hur kriget mot terrorn bedrivs. New York Times avslöjade i maj 2012 att den dåvarande amerikanske presidenten (Barak Obama) på veckobasis hade möten med sina rådgivare där de gick igenom listor med personer som kunde misstänkas syssla med terroristverksamhet. Utifrån dessa listor nominerade presidenten och hans medarbetare de personer som skulle placeras på veckans dödslista och göras till måltavlor för drönarattacker. Bortsett från det något problematiska med att döda människor enbart på grund av en misstanke tycktes inte heller risken för felaktigheter i det underrättelsematerial som låg till grund för att placera personer på dödslistan vara ett problem. Presidentadministrationens definierade nämligen varje person av mankön i vapenför ålder som levde i ett område där USA använde sig av drönarattacker som kombattant, och således som en legitim måltavla för drönarattacker, försåvitt det inte förelåg explicita bevis som postumt kunde visa deras oskuld. Principen om att en person ska anses oskyldig till dess motsatsen är bevisad hade alltså förvandlats till principen att en person är skyldig, och död, till dess motsatsen är bevisad. Det ska sägas att administrationen sällan gjorde några efterforskningar kring vilka som dödats eller sårats i drönarattackerna. Internt inom administrationen lär dessa möten med presidenten ha kallats terrortisdagar.

Eftersom drönarattackerna fortsatt får man förmoda att även terrortisdagarna fortsatt under efterföljande presidenters administrationer. Man får även förmoda att den svenska säkerhetspolisen fortsatt att dra sitt strå till stacken för att bistå i detta arbete, och att Amen/Saleh blott var en i mängden av de agenter man använt sig av.

Frågan vi till syvende och sist måste ställa oss är: vem är det, egentligen, som är den verklige terroristen? Eller annorlunda: vems terror är det som föder terrorn? Är det deras, islamisterna, eller är det den terror vi utsätter deras länder för?

 Läs mer och boka dina biljetter här: Teater Tribunalen

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.