Den 23 augusti 1939 ingick Molotov och von Ribbentrop för sina staters räkning den non-aggressionspakt som sedan dess bär ministrarnas namn. Pakten har dåligt rykte, inte minst genom det tilläggsprotokoll som USA:s invasionsarmé 1945 påträffade i nazisternas riksarkiv. Först 1989 erkändes något skamset detta av Sovjet som äkta vara. Dokumentet har åberopats av dem som velat tillskriva Sovjetunionen huvudsakligen expansiva motiv för sitt agerande före, under och efter andra världskriget. Ty det angav parternas ”inflytelsesfärer” hos grannländerna (i Sovjets fall framför allt i Baltikum, Finland och Polen) - det vill säga något Europas stormakter hemligt hade sysslat med så länge de funnits, men ett skick som den nya rådsrepubliken 1918 principiellt och handgripligt hade bannlyst.

Den sovjetiska folkkongressen förklarade 1989 tilläggsprotokollet för ”ogiltigt från början” då det utgjorde en ”avvikelse från leninismens principer”. Fast det må påpekas att Jeltsinregimen knappast i övrigt var någon särskilt trovärdig uttolkare eller verkställare av dessa principer.

Den Ryska Federationen (Sovjets efterträdare) har senare, under Putins regim, gjort en kanske mindre rigid, men desto mera realistisk, bedömning av Sovjets internationella politik under 30-talet. Denna mynnade således ut i en pakt med den regim som Sovjet under större delen av 30-talet hade betraktat som sin huvudfiende. Det skedde trots att Tysklands ledare sedan 20-talet hade lovat att utrota ”judesbolsjevikerna i Moskva” och att driva deras slaviska horder ”bortom Ural”.

Om förspelet till kriget på Tysklands östfront 1941-45, enkannerligen om bakgrunden till ovannämnda pakt, handlar Stefan Lindgrens bok Vitare kan tvätten inte bli (Gerundium, 2021. 270 s.).

Lenin skrev en gång, på förekommen anledning, om politiska kompromisser, att sådana är av två slag: Om du approcheras av en beväpnad rånare som vill ta din plånbok i utbyte mot att han inte skjuter dig, kan du kompromissa på två sätt:

1) ge honom plånboken, i hopp om att senare gripa honom, eller

2) erbjuda dig att slå följe med honom och hjälpa till att råna fler passerande.

Ivan Maiskij, Sovjets mycket välinformerade ambassadör i England 1932-43 - lämnar i sin bok Who helped Hitler (1962) tillräckligt med högst plausibla argument - liksom självfallet själva utvecklingen av andra världskriget - för att Sovjets kompromiss med Nazityskland var av det första slaget ovan.

Västmakternas beteende under större delen av 30-talet och åtminstone en bra bit in i kriget var huvudsakligen av det andra slaget. Ty det mesta tyder på att inflytelsefulla kretsar i England och Frankrike långt in i kriget närde förhoppningen att Tyskland än en gång skulle byta sida och få med sig dem i ett gemensamt korståg mot Sovjet - den strategiska huvudfiende som man tillsammans med fjorton kapitalistländer genom en invasion hade försökt att kväva i dess linda mindre än tjugo år tidigare.

Tysklands motiv för att ingå non-aggressionspakten med Sovjet 1939 var, enligt bland annat Lindgren, analogt med Sovjets: att undvika tvåfrontskrig. Tyskland flankerades av Sovjet och Västalliansen, medan Sovjet 1939 stod inför Tyskland i väst och befann sig i krig mot det tyskallierade Japan i öst, ett land som dessutom delvis gynnades av en non-aggressionspakt med Storbritannien om brittiska objekt i Kina samt av, ännu så länge, välvillig inställning hos USA.

Skillnaden var att Nazitysklands motiv för kompromissen med sin fiende i öst var att ha ryggen fri för att kunna anfalla i väst, medan Sovjets motiv var högst defensiva. Man ville vinna välbehövlig tid före det, sedan åtminstone 1932, förutsedda anfallet från Tyskland. Dessa omständigheter var och är relativt väl kända av bedömare i såväl som väst som i öst, inklusive den synnerligen antibolsjevikiske Churchill, som 1941 dock valde taktiken att förena sig med Sovjets kamp mot Nazityskland.

Den diskurs som för närvarande officiellt dominerar Västmakterna, EU, Nato och Sverige bygger på en diametralt annan historieskrivning. Lindgren sammanfattar den: "Sovjet gjorde (1939) kompromisser med Hitler, inledde ett samarbete som mynnade ut i en allians. Som förbundet med Hitlertyskland blev Sovjetunionen medbrottsling i delningen av Polen och övriga Europa."

Eller som ingressen till SVT:s senaste så kallade dokumentärserie Hitler och Stalin väljer att uttrycka det:

”Adolf Hitler och Josef Stalin var två av 1900-talets mest hänsynslösa diktatorer. De var på var sin sida i samma krig, men med mer gemensamt än man kan tro. Trots att de aldrig möttes öga mot öga så var de medbrottslingar, och deras överenskommelser har varit en gåta i decennier. Nu kastas det äntligen ljus över vår tids mest ökända samarbetspartners.”

Eller som EU-parlamentets resolution 2O19/2819 från den 19/9 2019 uttrycker det:

"… den så kallade Molotov-Ribbentroppakten, med sina hemliga protokoll, genom vilka Europa och självständiga staters territorier delades upp i intressesfärer mellan de båda totalitära regimerna, vilket banade väg för andra världskrigets utbrott.”

Det som Stalin en gång kallade för ”det stora fosterländska kriget” till Sovjets försvar, blir nu i väst bara ”diktatorernas kamp” (se även till exempel Antony Beevors böcker) där Stalin var – minst - lika mycket skyldig till 27 miljoners sovjetmedborgares död på östfronten som någonsin Hitler.

Det vill säga enligt 535 parlamentsledamöters åsikt, medan endast 66 var emot. Men kunde inte Lindgren finna några av de senare att citera än två högerextrema delegater och en från Lettlands Ryska Union (Kommunism är numera förbjudet, bland annat i Lettland)? Det knappast troligt att sådant folk, lika lite som högerextremister i Sverige, kommer att bli vår tids Churchillar, och motsätta sig ett fortsatt kallt (eller varmt) krig mot öst, även om Putinregimen (och i värsta fall Lindgren själv) tills vidare ibland agerar som om man trodde det!

Trots att Västalliansen på allvar inte gick in i kriget förrän det mer mindre var klart att Tyskland skulle förlora i öst anser 55 procent av Sveriges befolkning att insatserna från England och framför allt USA var avgörande för segern mot Tyskland - medan endast 16 procent anser att Sovjet bar den tyngsta bördan för segern. Varifrån har svenska folket fått denna uppfattning?

Lindgrens bok borde inte innehålla några nyheter för den som, liksom Lindgren, redan har läst på. Likafullt behövs den nu, när Kalla kriget III pågår för fullt.

-------

Stefan Lindgren: Vitare kan tvätten inte bli (Gerundium, 2021. 270 s.).

Kommentarer

0
Henrik Skrak
1 year ago
Varifrån har svenska folket fått denna uppfattning? frågar sig Hans Isaksson. Isaksson svarar själv delvis på frågan genom att citera SVT. En annan viktig aktör är ju skolan. Jag och andra har i forskning visat på det som Jan Myrdal kallade ett ideologiskt skov efter murens fall. Historien har skrivits om.
(Min avhandling har inte fått en enda recension någonstans. Men jag kan rekommendera den. Finns fritt för nedladdning. Och orkar man inte läsa något annat i den kan man åtminstone läsa de allra sista sidorna. Det är en lista över läroboksförfattarna, bland annat alla de - många med professorers titel - som efter murens fall varit med om att revidera historien om det demokratiska genombrottet utan någon som helst vetenskaplig grund. Jag visar detta på annan plats i avhandlingen med empirisk exakthet).
Den som vill kan också studera den ideologiska högertendensen i det så kallade SO-rummet, en digital resurs på nätet som jag vet används frekvent av SO-lärare. Samtidigt hojtas det nu från statsmakternas sida om källkritik. Men då är ofta föremålet lätt motbevisad ryktesspridning, aldrig de stora viktiga frågorna. (Ett tåg döljer ett annat, som han sa den numera onämnbare). Denna typ av källkritik har aldrig varit politiskt neutral, och särskilt i USA fick den stort genomslag. Den pikade där mellan 1937 och 1942, och omfattade då ett särskilt Institute for Propaganda Analysis.
Men kritiken mot denna förmenta kritik - petandet i ett källmaterial som någon annan valt ska petas i - var är den nu? Vem vågar kritisera statsmakternas propaganda? För det har ju inte alltid varit tyst; 1968 kom Göran Palms "Indoktrineringen i Sverige", året efter kom Herbert Tingstens "Gud och fosterlandet", 1978 Sven Södring Jensens "Historieundervisningteori", 1988 Staffan Selanders "Lärobokskunskap" och 1991 Christer Karlegärds "Undervisa i svensk historia". De tre sistnämnda skrevs inom universitetets hägn. Det har skrivits i ämnet efter 1991 också men aldrig med samma genomslag.
Sedan skulle jag kunna rada upp omskrivningar av historien av så kallade vänstermänniskor men nöjer mig med att konstatera att Jonas Sjöstedt i sina politiska memoarer reducerar oktoberrevolutionen till en bolsjevikisk kupp. I ett sådant läge är ju det offentliga rummet stängt för avvikande röster och vill man som vänster behålla sin plats i detta rum måste man noggrant välja sina strider och helst "prata om annat". Så vad kan man göra? Själv för jag ett slags guerillakrig. Jag är ju historielärare och enligt Gramscis definition "en liten intellektuell" som har som uppgift att förmedla överklassens värderingar till mina elever. Men jag har alltid sett mig som en olydig liten intellektuell så jag lär bland annat ut att om man bara hade följt bolsjevikernas riktlinjer om en rättvis fred utan annektioner och skadestånd efter första världskriget hade med stor sannolikhet det andra världskriget kunnat undvikas. Visst innehöll oktoberrevolutionen ett element av kupp men det gjorde ju den amerikanska också och i än större utsträckning (i Philadelphia 1787). Så får vi väl se om jag hinner få yrkesförbud innan jag går i pension. Det hade faktiskt roat mig.
Till sist, Hans, kan jag med förvåning konstatera att din recension av Stefan Lindgren tydligen hamnade på bloggen.
Like Like like 2 Citera

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.