De senaste veckornas händelser i Kazakstan har väckt frågor inom vänstern. En del tycker sig se en ”färgrevolution” medan andra ställer sig på de kämpande arbetarnas sida. För att förstå vad som händer är det viktigt att utgå från fakta. Därför kommer jag i tre artiklar att presentera en analys av Kazakstans ekonomi, av Kazakstans politik och av situationen för Kazakstans folk.
Den första delen kommer att behandla Kazakstans ekonomiska verklighet. Här tittar jag närmare på landets handel och på de investeringar som görs i landet. Jag ska titta på vilka konkreta monopol som befinner sig i landet och hur strukturen ser ut. I analysen lyfter jag upp de viktigaste aspekterna av frågorna och det rör sig inte om en exakt analys eftersom jag för det skulle behöva en bok. Jag är dock övertygad om att utan alla detaljer kunna presentera en bild av Kazakstans ekonomiska verklighet som ger en bra grund att dra vidare slutsatser utifrån.
Kazakstans ekonomiska verklighet – handeln
Utifrån en sammanställning gjord av Observatory for Economic Complexity kan vi relativt enkelt skapa oss en överblick över den kazakiska exporten och importen. Det är värt att påpeka att den huvudsakliga exportvaran är råolja. Varje givet år står den för runt hälften av den totala exporten. Importen består av maskiner, mediciner och andra färdiga industriprodukter. Kazakstan har alltså karaktären av en råvaruleverantör och en avsättningsmarknad.
När det handlar om Kazakstans export kan vi konstatera att här finns det en aktör som fullkomligt dominerar – den Europeiska unionen. Mellan 2014 och 2019 tog de största EU-länderna emot omkring 40 procent av den totala exporten. Av dessa EU-länder var Italien den största mottagaren och stod ofta för omkring 15 procent av Kazakstans export.
Om man betraktar de enskilda länderna så dominerar fortfarande Italien, tätt följt av Kina. Därefter följer Nederländerna och Ryssland.
När vi tittar på importen får vi en annan bild. Här spelar EU-länderna en mycket mindre roll och i stället hittar vi Kina och Ryssland som viktiga handelspartners. Av Kazakstans sammanlagda import stod under perioden Ryssland för runt en tredjedel och Kina något mer än en fjärdedel. EU-länderna halkar efter här och står för runt en tiondel av importen.
Än så länge har vi inte nämnt USA. Det har en enkel anledning. De spelar en sekundär roll i Kazakstans handel. De tar emot mellan en och två procent av exporten och står för runt tre procent av importen.
Utifrån detta kan vi dra några slutsatser. Det är inte USA eller EU som främst utnyttjar Kazakstan som avsättningsmarknad för industriprodukter, utan Kina och Ryssland. Det är dock inte främst dessa som drar nytta av de kazakiska naturresurserna, utan det är i första hand EU, även om Ryssland och Kina också har stora intressen av detta. I en text skriven av den ryska ambassaden i Kazakstan skriver man om hur det just främst är ”maskiner, utrustning och fordon” men även kemiska produkter och gummi som exporteras till Kazakstan. Från Kazakstan importeras främst ”mineralprodukter”.
Kazakstans ekonomiska verklighet – investeringarna
I en artikel i tidningen Riktpunkt berörde jag några av dessa investeringar och det är något jag nu vill utveckla. Det kompletterar bilden som jag tecknade i dels den andra artikeln, dels i avsnittet ovan. Sedan kontrarevolutionen i landet och kapitalismens återupprättande har man attraherat sammanlagt 370 miljarder dollar i utländska direktinvesteringar. Av dessa finns 166 miljarder dollar kvar i landet. Det är lite oklart hur dessa fördelar sig, framför allt på grund av hur de ryska oligarkerna gör affärer, men vi kan se att US-amerikanska företag står för omkring 36 miljarder dollar av de sammanlagda investeringarna. Ryska företag står officiellt för knappt 17 miljarder dollar men den ryska ambassaden hävdar att siffran egentligen är 42 miljarder, eftersom de ryska oligarkerna handlar genom europeiska dotterbolag. Detta för att undvika skatt. Det är av samma anledning som Cypern är den största investeraren i Ryssland medan det egentligen är de ryska oligarkerna som först för ut pengar ur landet och sen återinvesterar dem för att undvika skatt. Ett annat sådant skatteparadis är just Nederländerna, varför man också får ta siffrorna som följer med en viss nypa salt. Från Nederländerna har nämligen över 90 miljarder dollar investerats i landet fram till 2019. I sammanhanget är det också viktigt att nämna Schweiz, som investerat runt 25 miljarder dollar i landet fram till 2019. Kina verkar å sin sida fram till 2019 ha investerat nästan 28 miljarder dollar i landet.
För att göra bilden ännu mer komplett är det också värt att nämna att fram till 2019 hade Frankrike investerat 16 miljarder dollar i landet, Italien nästan nio, Belgien omkring sju och Tyskland fem miljarder dollar. Av de sammanlagt 330 miljarder som investerats i landet fram till 2019 hade de största EU-länderna alltså stått för mer än en tredjedel.
Även här finns det en del preliminära slutsatser vi kan dra, speciellt om vi också tar med handeln i beräkningarna. Tydligt är att alla har stora ekonomiska intressen i Kazakstan. Ryssland och Kina använder landet som avsättningsmarknad; EU-länderna tar emot råolja och står för stora investeringar och USA är den näst största investeraren i landet.
Kazakstans ekonomiska verklighet – monopolen
Siffror i all ära. De ger en övergripande bild av verkligheten. När vi dock tittar på vilka monopol som är verksamma i landet blir vår bild ännu mer konkret.
Eftersom oljesektorn är den som drar till sig flest investeringar är det också där vi börjar vår genomgång. De största utländska företagen i landet är Chevron (USA), ExxonMobil (USA), Royal Dutch Shell (Storbritannien och Nederländerna), Eni (Italien), Lukoil (Ryssland), TotalEnergies (Frankrike) och China National Petroleum Corporation (Kina).
Den största oljeproducenten i Kazakstan är Tengizchevroil som har sin verksamhet i Tengiz- och Korolevskaja-fälten. Som namnet antyder är den huvudsakliga ägaren Chevron, som äger 50 procent av företaget. Den näst största ägaren är ExxonMobil som äger 25 procent. Den kazakiska staten äger 20 procent och det ryska monopolet Lukoil äger 5 procent. Det som i sammanhanget är extra intressant är inte att de ryska och US-amerikanska monopolen samarbetar inom samma företag, utan att man 2016 beslutade sig för att investera 37 miljarder dollar i att expandera oljefältets kapacitet. Planen ska slutföras i år. I samma veva beslutade sig också Tengizchevroil att göra sig av med 40 000 arbetare, vilket påverkar uppemot en miljon människor direkt. För att få kontroll över detta fält ska Chevron ha gett den dåvarande presidenten Nazarbajev omfattande mutor, såsom ett eget privatplan.
Det näst största olje- och gasfältet är Turgai i centrala Kazakstan. Här är det PetroKazakhstan som sköter verksamheten. Företaget var ursprungligen kanadensiskt men köptes 2003 av China National Petroleum Corporation som senare överförde sitt ägande till dotterbolaget PetroChina. Även här finns KazMunayGas representerat som ägare. De äger nämligen en tredjedel av företaget medan det kinesiska monopolet äger resterande två tredjedelar. Precis som andra monopol har också de kinesiska försökt hindra arbetarna från att organisera sig fackligt. Kinesiska intressen finns också i en rad pipelines som löper från Kazakstan, men även genom landet, från exempelvis Turkmenistan.
De andra stora fälten i landet ger en ännu mer intressant bild av hur monopolen arbetar. På Kashagan-fältet, ute i Kaspiska havet, möts flertalet stora intressen. Här driver North Caspian Operating Company verksamheten. Företaget största ägare är det kazakiska statliga företaget KazMunayGas, som äger nästan 17 procent. Därefter delar en rad europeiska monopol på ägandet. Eni, det statliga italienska monopolet, nederländska Royal Dutch Shell och franska TotalEnergies äger 16.8 procent vardera. Det europeiska ägandet uppgår alltså till snäppet över 50 procent. Det är dock inte slut där. Även ExxonMobil äger 16.8 procent av företaget. Mindre ägare är China National Petroleum Corporation (8.4 procent) och det japanska monopolet Inpex (7.5 procent).
Gas- och oljefältet Khvalynskoje visar inte upp en fullt lika komplicerad ägarbild. Här finns det ryska monopolet Lukoil som huvudsaklig ägare med 50 procent, det statliga kazakiska KazMunayGas med ett ägarskap på 25 procent och två mindre franska ägare: TotalEnergies med 17 procent och det franska statliga bolaget Engie med åtta procent.
Tittar vi på Karachaganak-fältet ser det mer eller mindre likadant ut. Eni och Royal Dutch Shell äger 29 procent vardera, Chevron 18 procent, Lukoil 13.5 procent och KazMunayGas 10 procent. Fältet har också befriats från att betala tull vid export.
Och investeringarna i andra branscher?
FN-organet UNCTAD kommenterar i sin rapport World Investment Report 2021 att de största investeringarna återfanns inom landets kolväteindustri och av dessa bestod merparten av Chevrons megaprojekt i Tengiz, som vi redan kommenterat ovan. Utöver detta nämner man den stora busstillverkaren QazTechna och DoubleStar gummi- och däckfabrik, som båda startade 2020. Inom telekommunikation nämner de också att det rysslandsägda VEOL (VimpelCom) på började ett stort nytt projekt.
I samma rapport nämns också en omfattande investering av nederländska och ryska sponsorer i en flygplatsterminal, värd 244 miljoner dollar.
Ett annat viktigt företag är ArcelorMittal, världens näst största stålproducent, som med sitt smältverk i staden Temirtau spelar en stor roll. Företaget är registrerat i Luxemburg.
Inom bankväsendet är de två största bankerna kazakisk-ägda. Den första av Nazarbajevs svärson och dotter och den tredje största är den ryska storbanken Sberbank.
- - - - - - -
Andreas Sörensen är partiordförande i Sveriges Kommunistiska Parti.
På onsdag kommer del två av artikelserien.
