Statscheferna för de stater som ingår i Shanghai Cooperation Organization (SCO) möts 2017 i Kazakstans huvudstad Nur-Sultan. © kremlin.ru, CC BY 4.0 via Wikimedia Commons

Den första delen i artikelserien ägnade jag åt den kazakiska ekonomin och kunde måla upp de grundläggande dragen i den och hur Kazakstan passar in i den globala kapitalismen. I denna andra del kommer jag gå vidare och presentera en bild av Kazakstans utrikespolitik och hur den svängt i enlighet med de investeringar som gjorts i landet.

För marxister spelar ekonomin en avgörande roll i bestämmandet av politiken – även om vi som dialektiskt naturligtvis också förstår att politiken kan påverka ekonomin – och det gör den även här. Det komplexa nät av internationella organisationer och avtal som landet är med i visar tydligt vilken balansakt man gett sig in på och det visar även vilka som hade och inte hade ett intresse av en intervention i landet.

Frihandelsavtal med Ryssland och union med Turkiet – Kazakstans internationella relationer

Sedan grundandet av den Eurasiska Ekonomiska Unionen har Kazakstan varit medlem där. Unionen kan närmast beskrivas som ett eurasiskt EU, där medlemsländerna integreras ekonomiskt genom slopande av tullar, öppna gränser och liknande bestämmelser. Även innan unionen grundades 2014 var landet med i dess föregångare. Andra medlemsländer är Vitryssland, Ryssland och Armenien. Även Kuba är observatör i unionen. Detta är en reflektion på den sammanflätning av ekonomin som existerade när kontrarevolutionen i Sovjetunionen ägde rum och som sedan dess också fortsatt och det är även en förutsättning för de ryska monopolens verksamhet i landet.

Delvis parallellt med detta finns Oberoende staters samvälde, som syftar till politisk, ekonomisk och militär integrering. Organisationen omfattar de flesta av de forna sovjetstaterna och bildades som ett resultat av kontrarevolutionen. Kopplat till detta finns också ett frihandelsområde som omfattar medlemsstaterna i den Eurasiska Ekonomiska Unionen men även ytterligare några stater, såsom Uzbekistan. Kazakstan är en av de ursprungliga medlemmarna i samväldet.

De flesta länder som hör till dessa två organisationer har också slutit sig samman militärt i Fördragsorganisationen för Kollektiv Säkerhet, på engelska Collective Security Treaty Organization. Det var denna organisation som skickade soldater till Kazakstan den 5 januari för att slå ner protesterna. Även här har Kazakstan varit medlem sedan grundandet, det vill säga sedan december 1991.

Än så länge har vi rört oss i det centralasiatiska rummet och det är tydligt att de nära ekonomiska relationerna med Ryssland också återspeglas i de nära politiska relationerna.

Kazakstan är emellertid också ett av medlemsländerna i Shanghai Cooperation Organization som även om fattar länder som Kina och Indien. Syftet är att fördjupa samarbetet mellan de stora asiatiska nationerna och att sträva efter en ”demokratisk, rättvis och rationell ny internationell politisk och ekonomisk ordning.” Detta motsvarar också en kinesisk strävan att knyta till sig det centralasiatiska rummet, inte minst för att en expansion av sin sidenväg. Denna strävan har också kazakiska myndigheter mött upp genom att sammanlänka sin egen investeringsplan Nurly Zhol, som betyder Den ljusa vägen, med Kinas eget Sidenvägsprojekt. Infrastrukturinvesteringarna kommer bland annat att innebära att landets västra och östra delar, samt de stora industristäderna får bättre kommunikationer.

BANDEN ÄR TÄTA ÖSTERUT, MEN HUR SER DET UT ÅT ANDRA HÅLLET?

Även hitåt kan vi se att Kazakstan har knutit åtskilliga kontakter och det är nu som det börjar bli intressant. Här kan vi tydligt se den balansgång Kazakstan försökt att gå.

Landets relationer med EU fick sin början i och med Partnerskaps- och samarbetsavtalet som de båda parterna skrev under 1999. Sju år senare fördjupade man samarbetet genom ett avtal om energisektorn och 2015 förstärktes det ursprungliga samarbetsavtalet och parterna skrev under ett Utökat partnerskaps- och samarbetsavtal som bland annat satte som mål att förenkla handeln och främja den regionala stabiliteten. I EU:s gemensamma strategi för Centralasien kommer samma aspekter till uttryck; man vill åstadkomma ”gemensamma regler” och gå mot ”en mer integrerad regional marknad” och man vill ”modernisera och diversifiera marknaden”.

I Europarådets Neighbourhood Co-operation Principles for Kazakhstan som man tillsammans med kazakiska myndigheter slår man fast att ett av målen är att ”underlätta upprättandet av ett gemensamt juridiskt område mellan Europa och Kazakstan” och att ”uppmuntra myndigheterna att föra kazakisk lagstiftning mer i linje med europeiska och internationella standarder”. Så sent som 2019 finansierar EU tre program till en kostnad av 28 miljoner dollar med syftet att stärka ”rättsstatsprincipen, handel, investeringar och tillväxt i enlighet med den nya EU-strategin för Centralasien” och förra året fördjupade man investeringarna i landets omställning till grön ekonomi.

På det militära planet har Kazakstan varje år skickat 25 soldater ur sin fredsbevarande styrka till Storbritannien för träning och på så sätt har man fördjupat även det militära samarbetet. Samma KAZBAT-styrkor skickade man till Irak för att delta i den NATO-ledda interventionen.

Med NATO samarbetar Kazakstan på en rad nivåer. Sedan mitten av 90-talet är landet med i programmet Partnerskap för fred och under ett antal år har Kazakstan varit värd för den USA-ledda militära övningen Steppe Eagle, vars syfte har varit att ”bygga bättre förståelse, vänskap och beredskap som förstärker vårt engagemang för regional stabilitet.” För att bidra till den US-amerikanska ockupationen av Afghanistan öppnade också landet sina gränser för trupp- och materialtransporter.

Med USA har Kazakstan också utökat sina relationer. 2015 inleddes det första av flera C5+1-möten där 1 står för USA och 5 för fem centralasiatiska länder, där Kazakstan är det största. Detta har bland annat lett till överenskommelser så sent som 2021, om omfattande investeringar och beskrivs som ett steg i att stärka ”US-amerikanska ansträngningar att understödja ekonomisk tillväxt och välstånd i Centralasien” och genom plattformen vill man ”utnyttja tillfällen att öka handeln, utvecklingen och sammanlänkningen för att göra varje land i Centralasien starkare och mer välmående.”

Värt att nämna är också den organisation som tidigare hette Turkiska rådet och som var ett samarbetsråd beståendes av en rad turkiska stater i Asien, den största av dem Turkiet. På rådets åttonde toppmöte bytte namn man till Turkiska staters organisation och i sitt tal till mötet betonade Turkiets president Erdogan att medlemsländerna ”snabbt borde öka sin handel och sina ömsesidiga investeringar” och menade att länderna ”måste lyfta alla icke-tariffära hinder för handel mellan våra länder”. Det var i sin tur avhängigt en ökad sammanlänkning mellan dessa länder via ”land-, luft- och havsrutter”.

De fördjupade relationerna med EU/NATO/USA, men också med framför allt Turkiet, tar sig också uttryck i en ovilja att fördjupa det politiska samarbetet med Ryssland och den femte juni 2021 tog Kazakstans utrikesministerium ställning mot ”konsoliderande åtgärder” riktade mot sanktionerna som väst riktat mot framför allt Ryssland. Man betonade att man motsatte sig en politisering av unionen och i stället vill man hålla fast vid dess ursprungliga, ekonomiska, karaktär. Redan 2019 slog landet ifrån sig och var skeptisk till vissa förslag att utvidga den Eurasiska Ekonomiska Unionen.

Den kazakiska utrikespolitiken vilar alltså på flera ben. Å ena sidan de traditionella kopplingarna till Ryssland och Kina, som delvis kommer sig ur den gemensamma historien men också genom de nära geografiska banden, å andra sidan de nya och allt starkare relationerna till Västeuropa, USA. Mellan dessa intressen har Kazakstan svävat och det är tydligt att EU och USA å den ena sidan och Kina å den andra kommit att spela en allt större roll; Rysslands inflytande över Kazakstan har blivit mindre och Kazakstan har i högre utsträckning riktat blicken väster- och österut i stället för norrut.

Den samlade bilden som vi har måste leda till slutsatsen att den US-amerikanska politik har genomförts i enlighet med den plan som den US-amerikanska tankesmedjan RAND Corporation stakade ut, alltså att ”investera bort” Kazakstan från Ryssland och på så sätt minska banden mellan dessa länder. Den kazakiska utrikespolitikens utveckling visar också på ett väldigt tydligt sätt att man också lyckats i sina föresatser; Kazakstan har det senaste decenniet vänt sig bort från Ryssland i allt högre utsträckning, vilket också ledaren för Kazakstans Socialistiska Rörelse, Ainur Kurmanov, menar:

”På grund av att Nur-Sultan [huvudstaden i Kazakstan] riktat om sin utrikespolitik mot väst och genomskapandet av Turkiska staters organisation – ett nytt imperialistiskt block under turkisk kontroll – har relationerna med Peking och Moskva försämrats kraftigt. Naturligtvis fortsätter man officiellt att visa vänskap, utfärda lojalitetsförklaringar och prata om god grannsämja, men Pentagon och den US-amerikanska militärens biologiska laboratorier på Kazakstans territorium väcker inga varma känslor i relationerna med Folkrepubliken Kina.”

Utvecklingen visar att det inte finns någon materiell grund för en så kallad ”färgrevolution” i Kazakstan. Att underblåsa en sådan hade äventyrat den US-amerikanska – och framför allt den europeiska – långsiktiga strategin som uppenbarligen var framgångsrik; det hade äventyrat de hundratals miljarder dollar som man investerat i landet och ett misslyckande hade stängt dörren för framtida investeringar.

Det hela verkar egentligen vara omvänt – det var inte från US-amerikanskt eller europeiskt håll en förändring av utvecklingen behövdes, utan från ryskt och kinesiskt. Det förklarar också delvis den beslutsamma ryska interventionen i landet och det ivriga påhejandet från Kina. För att dölja sina verkliga intressen har både Kina och Ryssland också plockat upp idén om en ”färgrevolution”, vilket verkar ha slagit an en ton hos en viss del av vänstern.

- - - - - - -

Andreas Sörensen är partiordförande i Sveriges Kommunistiska Parti.

På fredag kommer del tre av artikelserien.

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.