Protester I Aqtobe, Kazakstan, 4 januari 2022. © Esetok, CC BY-SA 4.0 via Wikimedia Commons.

I de två föregående artiklarna om Kazakstan har jag presenterat den ekonomiska utvecklingen i landet och hur den också speglas av den politiska utvecklingen. Utifrån det har jag kunnat dra vissa slutsatser. När vi nu kommer till den tredje delen av artikeln ska jag rikta blicken mot den sociala verkligheten i landet och den materiella grunden för upproret, varefter jag avslutar med en diskussion.

För många dök Kazakstan upp på radarn först i och med dessa protester och kännedomen om vad som hänt innan är i bästa fall vag. Det är emellertid så att upproret inte kom från intet och den utlösande faktorn hade inte kunnat utlösa något om det inte redan fanns något som var redo att explodera.

I december 2011 gick oljearbetarna i Zhanaozen ut i strejk. Det var inte deras första och inte deras sista strejk, men det skulle bli den blodigaste. Dussintals arbetare och demonstranter blev mördade när polisen öppnade eld för att slå ned protesterna. Myndigheter skyllde på ”banditer” som infiltrerat demonstrationerna och presidenten vidtog några mindre åtgärder för att gjuta olja på vågorna.

Sedan dess har det sociala lugnet inte återställts, utan bara det senaste året har soparbetare, mopedbud, saltarbetare, kranförare, cementarbetare, oljearbetare och busschaufförer. Arga mödrar stormade i somras industriministeriet och lamslog det i flera timmar. De krävde arbete, bostäder och bättre underhåll för barnen. Under protestvågen i början på året kunde vi läsa om hur arbetare stormade myndighetsbyggnader. Det är inte första gången. Under våren 2020 stormade bussarbetare som inte fått sin lön kommunkontoret i staden Semej i östra Kazakstan.

Protesterna och strejkerna som lamslog Kazakstan i början av 2022 kom inte som en blixt från klar himmel utan missnöjet har länge pyrt och tagit sig många olika uttryck. Vad har då folket att vara missnöjda över?

Karaktären på protesterna ger en rätt tydlig fingervisning. Strejker för högre lön och reglerade arbetsförhållanden, protester mot utebliven lön och för bättre barnunderhåll och ockupationer av kommunhusen för outbetalda löner visar oss rätt in i problemets kärna: de sociala förhållandena.

Rötterna till dessa hittar vi i de enorma politiska och ekonomiska omvälvningar som drabbade landet efter kontrarevolutionen i Sovjetunionen. Vid inordnandet av Kazakstan i den globala kapitalismen följde också rad efter rad av angrepp på folket och arbetarna i landet. De senaste 30 åren har mer eller mindre inneburit ett raserande av det sovjetiska arvet.

Sedan 1991, då landet förklarade sig självständigt med sin nya president Nursultan Nazarbajev, har klyftorna mellan rika och fattiga ökat enormt och en procent av landets befolkning äger 80 procent av dess tillgångar, medan 90 procent får nöja sig med 10 procent.

2017 gick regeringen hårt åt pensionsåldern, framför allt för kvinnor. Under den sovjetiska tiden hade pensionsåldern för kvinnor varit 55 år. I det kapitalistiska Kazakstan var pensionsåldern fram till dess 58 år och efter 2017 höjdes den med fem år och har sedan dess varit 63 år. För att rättfärdiga höjningen av kvinnornas pensionsålder hänvisade man till ”jämlikhet mellan könen”. Flera år innan dess hade man i grunden förändrat det sovjetiska pensionssystemet och ersatt det med ett privat system med stora nackdelar för arbetarna.

Inte heller utbildningssystemet har man lämnat i fred. 2012 införde man ett nytt system där de statliga bidragen reducerades till ett minimum och marknadsmekanismer infördes i alla nivåer. Resultatet var ökade sociala skillnader och större svårigheter för arbetarnas barn att ta sig fram inom utbildningssystemet.

2015 kom stora förändringar till arbetsrätten och den innebar, föga förvånande, inga förbättringar. Det blev enklare att göra sig av med anställda, fackföreningarna fick ännu mindre utrymme att agera och övertidsersättningen försämrades.

Samma år som man gjorde stora förändringar i arbetsrätten förbjöd man också det sista verkliga oppositionspartiet – Kazakstans Kommunistiska Parti. Anledningen var byråkratisk. Partiet kunde inte redovisa det nödvändiga antalet medlemmar för att vara ett registrerat parti: 40 000. Domstolen menade att partiet ”bara” kunde redovisa 38 000 röster medan partiet självt menade sig ha lämnat in listor med långt över 50 000 namn.

För fackföreningarna har läget varit lika svårt. Sedan massakern i Zhanaozen 2011 har Kazakstans regering slagit ner hårt på de självständiga fackföreningarna. 2014 antogs en lag som kraftigt begränsade de självständiga fackföreningarnas verksamhet och så sent som förra året upplöstes den sista självständiga fackföreningen. Av de över 60 stora strejkerna förra året utdömdes alla som illegala av regeringen och domstolarna i landet. Flera fackföreningsledare har blivit dömda och fängslade. Bara för en vecka sedan försvann en ytterligare fackföreningsledare i landet.

Officiellt är fattigdomsnivån väldigt låg i landet och bara lite mer än fyra procent av landets befolkning befinner sig under den. De officiella siffrorna har dock fått kritik, eftersom gränsen för att anses fattig är väldigt låg, vilket ger statistiken en skjuts framåt.

I en intervju med tidningen lefteast.org ger oss Kazakstans Socialistiska Rörelses ordförande Ainur Kurmanov en talande sammanfattning:

Förra hösten drabbades Kazakstan av en inflationsvåg. Vi måste också ha i åtanke att produkterna som importeras till regionen Mangistau [där oljestaden Zhanaozen ligger] är två till tre gånger dyrare och med vågen av prisökningar i slutet av 2021, ökade matkostnaden ytterligare. Vi måste också ha i åtanke att västra Kazakstan [där vi återfinner Mangistau] är en region med en solid arbetslöshet. Allteftersom nyliberala reformer och privatiseringar genomförts har de flesta affärsrörelser stängt ned. Den enda sektor som fortfarande är aktiv är oljeproducenterna. Till sin majoritet är de ägda av utländskt kapital. Uppemot 70 procent av Kazakstans olja exporteras till västerländska marknader och de största profiterna går alltså till de utländska ägarna.

Det finns praktiskt taget ingen investering i regionens utveckling: det är ett område av total fattigdom. Samtidigt började de stora företagen att förra året genomgå storskaliga rationaliseringar. Arbeten försvann, arbetare förlorade sina löner och bonusar och många företag förvandlades till bara serviceföretag. När Tengizoil i regionen Atyrau [nordväst om regionen Mangistau] sparkade 40 000 arbetare samtidigt blev det en chock för hela västra Kazakstan. Staten gjorde ingenting för att förhindra sådana massuppsägningar. Man måste också förstå att en oljearbetare försörjer mellan 5–10 familjemedlemmar. En uppsägning av en oljearbetare dömer automatiskt hela familjen till svält. Det finns inga jobb här förutom i oljesektorn eller i de sektorer som stödjer den.

Vi kan alltså utan större svårigheter se de sociala faktorer som ligger bakom den enorma sociala explosion som inträffade i början av året. Vi kan också se den tradition av kamp som Kazakstans arbetare och folk har – rörelsen i början av året var kulmen på en lång utveckling och inte något som pusslats ihop av utländska makter. Rörelsen har djupa rötter hos det kazakiska folket.

Det vi alltså kan säga är att medan det inte fanns någon materiell grund för en så kallad ”färgrevolution” fanns det i allra högsta grad en materiell grund för det uppror som ägde rum i januari. Vår bedömning måste vara att det var ett uttryck för de enorma sociala problem som drabbat Kazakstan de senaste 30 åren.

Samlande slutsatser – vad kan vi säga om Kazakstan?

Jag har i varje enskild artikel försökt dra några enkla slutsatser men innan jag avslutar artikelserien tror jag att det är viktigt att sammanfatta dem.

Den kazakiska ekonomin har av hävd starka band till Ryssland och delvis också till Kina, som inte bara har intresse av landet som en avsättningsmarknad för industriprodukter, utan också som ett transitland och som en råvaruleverantör.

Successivt har dock de europeiska och US-amerikanska investeringarna lett till ett skifte i politiken och lyckats dra bort Kazakstan från sin traditionella sfär. Inte minst blir detta tydligt genom det fördjupade ekonomiska och militära samarbetet mellan landet och EU/NATO/USA.

Parallellt med detta ökar Turkiet sitt inflytande i området och genom upprättandet av Turkiska staters organisation knyter man starkare band med Kazakstan, vilket ytterligare förminskar den roll som Ryssland och Kina kan spela i landet. Tätare band till Turkiet betyder också indirekt tätare band till USA och NATO, varför det också är ett direkt hot mot det ryska och kinesiska inflytandet i landet.

Utifrån denna utveckling kan vi dra slutsatsen att upproret inte är någon ”färgrevolution”. Det vill säga, det är inte ett US-amerikanskt försök att rycka bort landet från Ryssland. I stället var det Ryssland som tog tillfället i akt och markerade mot de senaste årens utveckling. Huruvida det lyckades återstår att se, men vi kan konstatera att i den mån det var en ”färgrevolution” så var det en rysk sådan.

Det är värt att påpeka att jag inte berört den utveckling som ägt rum inom Kazakstans egen borgerlighet. Även här finns det motstridiga intressen och att bedöma dessa skulle bli för långrandigt, för oss har ändå den internationella aspekten varit den viktigaste. Jag vill ändå lyfta den kommentar som mitt partis systerparti inuti Kazakstan gör, eftersom den ger en fingervisning om det hela:

Den som framför allt tjänat på händelserna är Tokajev-klanen, som radikalt har förstärkt sina positioner gentemot Nazarbajev-klanen genom att låta regeringen gå och kasta ut den senares understödjare inom de statliga myndigheterna, inklusive Nazarbajev själv från posten som livstids ledare för Säkerhetsrådet och hans svåger från posten som första vice ordförande för säkerhetspolisen KNB.

För Kazakstans folk har den ekonomiska och politiska situationen varit svår sedan kontrarevolutionen och höjningen av bränslepriserna i början av året var bara toppen på ett isberg. Genom att titta på den situation som landets arbetande folk befinner sig i, samt genom att titta på den tradition av kamp som folket har, så kan vi enkelt dra slutsatsen att det var ett genuint uppror mot en allt svårare situation.

Med detta i åtanke – den svåra situationen för folket och Kazakstans läge i skärningspunkten mellan de stora imperialisterna – så måste vi också konstatera att varje genuint missnöje, vilket uttryck det än tar sig, också kommer att utnyttjas av de med intressen i landet. Att inte göra det, vore att lämna fältet fritt för andra krafter.

Det här kan dock inte betyda att vi ska ställa oss bredvid en sådan missnöjesyttring, för då skulle också vi lämna fältet fritt för andra krafter. Att folket inte kommer med ett färdigt klassmedvetande, vajande röda fanor och ett revolutionärt program betyder inte att vi ska två våra händer och lämna rörelsen åt dess öde. Det vore sekterism av det värsta slaget.

Folket skapar sin egen historia, dock inte under omständigheter som det själv valt. Inte heller vi väljer de omständigheter, under vilka vi kan och måste ingripa. Är folket i rörelse, så måste också vi vara där. Är inte vi där, kommer någon annan att vara det. Kan inte vi göra våra perspektiv gällande, kommer någon annans perspektiv göras gällande.

Det leder oss vidare till den kanske viktigaste och mest självklara slutsatsen. I en kamp mellan kapitalister finns det ingen sida som representerar arbetarnas och folkets. Ingen kapitalistisk intervention, ingen kapitalistisk politik och inga kapitalistiska reformer är till för folket.

Bara ett perspektiv kan återstå för oss: bara folket kan rädda folket!

- - - - - - -

Andreas Sörensen är partiordförande i Sveriges Kommunistiska Parti.

Här kan du läsa de två tidigare artiklarna:

  1. Vad händer i Kazakstan? Del 1 – Kazakstans ekonomiska verklighet
  2. Vad händer i Kazakstan? Del 2 – Kazakstans politik

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.