Foto © Affisch: Sebastian Djupsjöbacka, Åbo, Finland, CC BY 2.0 via Wikimedia Commons

På hösten 1935 bevistade Torsten Nilsson, sedermera svensk utrikesminister, ett nationalsocialistiskt opinionsmöte i skånska Sjöbo i sin egenskap av nyvald ordförande i SSU. Veterinären Birger Furugård var huvudattraktion. Som så ofta förr brännmärkte han från podiet judar, kommunister, regering och storfinans i lidelsefulla ordkaskader och lämnade därefter ordet fritt. Nilsson kände sig kallad och höll ett anförande på tio minuter, vars slutkläm har citerats många gånger genom åren:

”Det sägs ibland om den geniale Rafael: hugg av honom bägge händerna och han är ändå en lika stor målare. Jag säger om Furugård: hugg av honom huvudet och han är fortfarande en lika stor tänkare.”

Huvudlös eller ej. Faktum är att Birger Furugård (1887–1961) med föräldrahem i Årjäng, bostad i Deje och praktik i Molkom under några år på 1930-talet och även dessförinnan var den svenska nazismens riksledare och portalfigur. Men hans äldre bröder Sigurd och Gunnar, affärsman resp. läkare, träffade både Hitler och general Ludendorff i Tyskland redan 1923 och blev mäkta imponerade. Den tvetydiga rollen som idémässiga pionjärer är i realiteten deras. Vid det herostratiskt ryktbara kuppförsöket i en av Münchens ölhallar samma år befann sig Sigurd på plats, och 1924 var han en av initiativtagarna till Svenska Antisemitiska Föreningen (SASF) i Göteborg.

Man läser ibland att den svenska 1930-talsnazismen var en randföreteelse utan något större politiskt genomslag. Det är en sanning med viss modifikation. Fram till slutet av andra världskriget fanns i vårt land ungefär 90 nazistiska och/eller fascistiska organisationer, som tillsammans gav ut ca 80 tidningar och skramlade ihop drygt 100 mandat i kommunal- och landstingsvalen. I Värmland, Skåne, Göteborg och Stockholm skördades de största framgångarna. Till möten och demonstrationståg kunde från och till mångtusenhövdade skaror trummas ihop.

Men lilla Tärendö intill Kalixälven i Norrbotten gjorde anspråk på att vara brunast i hela konungariket. Där fick Nationalsocialistiska Arbetarpartiet (NSAP) 30 procent (!) av rösterna i 1934 års kommunalval med provinsialläkaren, kyrkoherden, kronojägaren och ett antal storbönder som de ledande tänkarna i ett annars av svastikor och uniformer tämligen oanfrätt Norrland. Å andra sidan fick kommunisterna 50 procent av rösterna i Tärendö och var alltså ännu större. Både nazist- och kommunistsympatisörer kunde rymmas inom en och samma familj.

I riksdagsvalen 1932 och 1936 fick Sveriges nazistpartier bara ca 15 000 resp. 20 000 giltiga röster och inga mandat. Men genom att tre ledamöter ifrån Allmänna Valmansförbundet (den samtida högern) i november 1934 lämnade sitt moderparti och slöt upp bakom det nazistinfluerade Sveriges Nationella Ungdomsförbund (SNU), så hade vi under ett kortare skede ett kvarts dussin devota Hitler-anhängare i vår lagstiftande församling.

Birger Furugård blev aldrig den karismatiske ledare och folktribun som på allvar kunde ha utmanat de styrande. Dock kan man inte avfärda honom som en pajas. Han talade länge och ofta, som mest inför 6000 lyssnare på Hötorget 1932 (men inför 25 000 i Tyskland), och hade ett sällsynt brett kontaktnät. Heinrich Himmler och Gregor Strasser tillhörde hans inre brevvänskrets, och han stod på god fot med större delen av det garnityr som från och med 1933 ledde Tredje riket, Hitler, Goebbels och Hermann Göring inte minst. Under 1920-talets sista år vistades han i Tyskland ungefär lika ofta som i Värmland. Någon ’det raka spårets’ gestalt blev Furugård aldrig till skillnad från sina klipskare men efterhand allt passivare storebröder. Ganska regelbundet sjukskrev han sig – ibland på grund av sjukdom –, stjälpte stegvis i sig ohälsosamt mycket alkohol och utvecklade dessutom en tendens att lägga sin högra hand inte bara på Bibeln utan också på gifta kvinnors ädlare kroppsdelar. Det ansågs troligen meriterande i hans kretsar.

I likhet med Gustav II Adolf blev Furugård med åren tämligen fetlagd. Efter att grovt ha förolämpat en representant för ordningsmakten beviljades han möblerad ensamcell på Långholmen några månader kring årsskiftet 1934–35 och vann på kuppen mångas sympati men förlorade i gengäld elva kilo i vikt. Kosthållningen överensstämde inte med hans ordinarie.

Den som läser Furugårds tal och artiklar förskräcks av de vildsinta antisemitiska inslagen och utfallen. ”Allt som kan bidra till att bringa ljus över det judiska parasitfolkets verksamhet förtigs här i Sverige”, skrev han i september 1924. ”I stället drivs en illa dold propaganda i syfte att försköna och förhärliga såväl internationella judiska rovriddare som deras lika rovlystna rasfäder.”

Furugård trodde att hans idéer åtnjöt vetenskaplig legitimitet. I en intervju i Karlstads-Tidningen 1931 menade han att nationalsocialismen vilar på rasbiologins fasta grund och kan betecknas som det 20:e århundradets sanna världsåskådning. ”Rasbiologin och dess moderna blodundersökningar”, hette det vidare, ”har även grundligt vederlagt den marxistiska socialismens teorier om alla människors likhet. I samma intervju gör Furugård ett annat utspel väl värt att noga begrunda: han dömer i skarpa ordalag ut fascismen! Mussolini brydde sig nämligen inte om rasfrågor. ”Om det finns 100 000 eller 1 000 000 judar i Italien spelar för honom ingen roll.”

Distriktsveterinär Furugårds idévärld har väsentligen tyskt ursprung, men ironiskt nog kom han också, under studieåren i Lund, att inspireras av den med all rätt hyllade socialdemokratiske debattören och botanikprofessorn Bengt Lidforss (1868–1913). En kortare period tog Lidforss starkt intryck av diverse rasläror – inget ovanligt på den tiden – och den unge Birger F åhörde hans föreläsningar. Parentetiskt kan nämnas att just Lidforss är upphovsman till det kända uttrycket ”lössen i den röda fanans veck”.

Det parti som Furugård basade för kom efter ett flertal namnbyten att i offentligheten kallas Svenska Nationalsocialistiska Partiet (SNSP) från och med slutet av år 1930. Chefredaktör för partiorganet Vår Kamp blev furiren Sven Olov Lindholm (1903–98), som ganska omgående blev det illustra sällskapets förste heltidsanställde tjänsteman och även Furugårds ställföreträdare. Rättning i leden, god disciplin och återhållsamma dryckesvanor hade i Lindholm en ivrig tillskyndare.

Inte minst av dessa tungt vägande skäl kom Lindholm att bryta med Furugård och starta eget i början av januari 1933.

Hans nya skapelse fick heta Nationalsocialistiska Arbetarpartiet (NSAP) och skådade dagens ljus exakt två veckor innan Adolf Hitler blev rikskansler den 30 januari. Ett hade följaktligen delat sig i två – med SNSP och NSAP som bittra fiender trots nästan identiska program och ideologier. Ganska snart visade sig Lindholmarna med Göteborg som sitt München vara betydligt starkare än de i Värmland baserade Furugårdarna. I riksdagsvalet 1936 kunde Lindholms göteborgare, dvs NSAP, tillgodoräkna sig 17 000 röster mot oansenliga 3000 för SNSP.

Lindholms drygt 95-åriga tid på jorden blev lika innehållsrik som motsägelsefull. Ideligen kritiserad för överdriven tyskvänlighet bytte han 1938 namn på sitt NSAP till Svensk Socialistisk Samling (SSS). I den vevan ersattes hakkorset med vasakärven som partisymbol och de bruna skjortorna med himmelsblå, medan det populära hälsningsanropet ”Heil Hitler!” tvangs vika för ”Hell Lindholm!” Inte förrän 1950 gick SSS i graven. Samma år knöt Lindholm hymens band med den 25 år yngre Vera Schimanski. Efter deras skilsmässa förenade den kvinnliga parten sitt öde med Göran Assar Oredsson (1933–2010), det högsta hönset i Nordiska Rikspartiet. Ännu i dag är Vera Oredsson en klotrunt troende fullblodsnazist och är, som 94-åring i februari, medlem i Nordiska Motståndsrörelsen. Hennes bror Folke Schimanski har inga som helst liknande böjelser.

Furir Lindholm valde helt andra spår än Vera och tog på sin ålders senvinter bestämt avstånd från det rastänkande han tidigare omfattat. Han kontaktade rentav på väg mot de 70 närmaste FNL-grupp och demonstrerade mot USA:s krig i Indokina.

Våra hemvävda nazister tillhörde i regel arbetar- och lägre medelklassen och var oftast ett rotlöst och politiskt ombytligt släkte med grunda kunskaper och konspirativt färgade idéer. Men vi hade även ett knippe inbitna överklassnazister. De organiserade sig hösten 1933 i det Nationalsocialistiska Blocket, i vardagslag kallat Blocket, med bland andra översten Archibald Douglas, Asea-direktören Artur Lindén och grevarna Eric & Clarence von Rosen i medlemsregistret. I åratal fick segrarna i fotbollsallsvenskan under högtidliga former ta emot ”von Rosens pokal” – tills donatorns politiska hemvist uppdagades. I dag namnges bucklan i stället efter socialdemokraten Lennart Johansson.

Bland högerextremisterna under och efter andra världskriget fanns hos oss också den bildade gestalt som skulle kunna beskrivas som den svenska fascismens gudfader eller ”grand old man”: Per Engdahl (1909–94). Precis som Lindholm kom Engdahl ifrån Jönköping men baserade sin världsbild snarare på Mussolinis Italien än på Hitlers Tyskland. Han brukade i intervjuer presentera sig som troende fascist, nysvensk, antisemit och nationalist:

”Jag tror på Undret. Jag tror på Rasen. Jag tror på den fanatiska Kärlek som kan göra det omöjliga.”

I handbagaget hade Engdahl en filosofie licentiatexamen och var något så egenartat som en fascistisk intellektuell med högt anseende bland meningsfränderna runt om i Europa. Han gav ut en rad böcker med den självbiografiska Fribytare i folkhemmet som den mest lästa och publicerade dessutom några diktsamlingar. Nazist ville han aldrig kalla sig – men kom ändå ut som underdånig Hitler-entusiast och krävde, 1941, att Sverige skulle inordnas som vasallstat under Tredje riket. Hans namn är nära knutet till den s k Malmö-rörelsen som, i maj 1951, var ett kvalificerat försök att ena Europas fascistiska och nazistiska rörelser i ett och samma nätverk med Engdahl själv i rollen som nätets giftspindel numro 1.

Döv och blind men verksam ända in på upploppet fick Per Engdahl ett visst inflytande över den första generationens Sverigedemokrater. Han rådde dem att tona ner de rasbiologiska tankefigurerna och i stället satsa på att fullt ut motverka invandringen. Onekligen har man lyssnat på den gamles råd…

Furugård tonar i det mesta fram som Engdahls diametrala motsats och lade hakkorset och uniformen på hyllan i början av 40-talet, dock utan att göra avbön för sina tidigare idéer. Tiden ägnade han nu åt sjuka får, getter och grisar, sin friska hustru Berta samt åt aktieköp i Färjestads-travet, notoriskt häst-biten som han var. Anna-Lena Lodenius tecknar ett livfullt och närgånget porträtt av den egensinnige djurdoktorn i sin genomarbetade studie En värmländsk Hitler – Birger Furugård och de första svenska nazisterna (Historiska Media, 2021). Värdefulla tidsbilder finns också i den lilla boken Deje-Hitler, som utkom på Bernhards förlag 2017 med Christer Gustavsson som redaktör.

Det är inte främst av intresse för det avvikande eller kuriösa som man gör klokt i att syna den svenska fascismen och nazismen i sömmarna. Själv gör jag det för att få stabilare kunskaper och fastare grepp om Sverigedemokraterna.

Våra dagars Sverigedemokrater är visserligen inte som Furugårdarna och Lindholmarna i Sverige eller som Hirden i Norge, Pilkorsarna i Ungern, Falangisterna i Spanien, Järngardet i Rumänien, Mussolinis svartskjortor i Italien eller brunskjortorna i Tredje riket. Men de tillhör samma familj och är, närmare sett, en uppdaterad och moderniserad version av allt detta med lika skrupelfria ledare.

Av en gången tids händelser finns överraskande mycket att lära.

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.