Assange på Ecuadors ambassads balkong. Foto © Snapperjack from London, UK., CC BY-SA 2.0, via Wikimedia Commons

För ungefär ett år sedan läste jag Anna Ardins vittnesmål I skuggan av Assange (Bazar, 2021). Anna A är den ena av de bägge kvinnor med vilka Julian Assange hade sexuellt umgänge efter sin ankomst till Stockholm i augusti 2010 som firad och närmast mytomsusad frontfigur för Wikileaks. Jag satte värde på Ardins berättelse och tog intryck. Författarinnan tycktes mig vara en uppriktig själ med idel seriösa avsikter. Den uppfattningen har jag alltjämt, låt vara att den kompletterats med åtskilligt annat.

Hur som helst kom jag under flera månader att betrakta verklighetens Julian Assange som ett slags Dr Jekyll och Mister Hyde – som en föregångsman och yttrandefrihetsapostel tack vare Wikileaks många vältajmade avslöjanden men även som en herre med lätt storhetsvansinne och dubiös kvinnosyn. Jag inbillade mig att den åsikten var fullt berättigad.

Så förhåller det sig inte. I Nils Melzers lika skarpsinniga som uttömmande studie Fallet Julian Assange – En historia om förföljelse (Karneval, 2021) riktas sökarljuset mot de verkliga skurkarna i denna djupt olustiga affär, och med ens faller samtliga pusselbitar på plats. Det är en av de mest omskakande och på samma gång mest uppfordrande böcker jag läst (och jag har läst ganska många), dessutom briljant översatt från tyskan av Margareta Zetterström.

Först som sist bör sägas att författaren minst av allt kan avfärdas som nyfrälst vänsterextremist. Född i Schweiz innehar Melzer professurer i internationell rätt i Genève och Glasgow men är också, av FN:s råd för mänskliga rättigheter (UNHCR), utsedd till ’särskild rapportör’ i frågor rörande övervåld, tortyr och misshandel runt om på vår jord. Jag använde nyss fullt avsiktligt uttrycket ”de verkliga skurkarna i denna djupt olustiga affär”. Nils Melzer pekar utan reservationer ut fyra banditstater i Assangefallet – USA, Storbritannien och Sverige samt Ecuador efter regimskiftet år 2017 – med USA i ledartröjan och med Australien i rollen som bubblare.

Samtliga de nämnda fyra har medvetet och i högre politiska intressens tjänst, försäkrar Melzer, utsatt programmeraren och journalisten 71–07–03 Julian Assange för invalidiserande psykisk tortyr. En mer allvarstyngd beskyllning är svår att tänka sig.

Det är tyvärr inte möjligt att inom ramen för en kortare artikel reda ut mer än bråkdelen av Assange-härvans många frånstötande inslag. Jag ska ändå göra vad jag kan:

I april och juli 2010, bara månaderna före ankomsten till Stockholm, hade Julian Assange med den 18 minuter långa videon Collateral Murder och med Afghan War Diary avslöjat en hel serie långtgående   krigsförbrytelser, som USA gjort sig skyldig till i Irak och i Afghanistan. I videon ser vi hur amerikanska soldater, urskillningslöst och hånflinande, mejar ner dussintals med försvarslösa civila på öppen gata i Bagdad. Det är uteslutande på grund av dessa avslöjanden som Julian A i dag, närmare tolv år senare, under omänskliga förhållanden sitter inspärrad i högsäkerhetsfängelset Belmarsh i London. Tro för all del ingenting annat! Budbäraren har fängslats, medan förbrytarna gått fria.

Men gjorde sig inte Assange skyldig till våldtäkt, alternativt sexuellt ofredande, vid besöket i Sverige? Sådana frågor kan enbart rättsliga instanser besvara nöjaktigt. När Anna Ardin och den andra kvinnan begav sig till polisen, så var det emellertid INTE för att anmäla eventuella brott; de ville ha besked om hur Assange på enklaste sätt kunde avkrävas ett HIV-test. Deras begäran avslogs. I stället fick de båda kvinnorna veta att Julian A:s handlingar kunde vara åtalbara. Obetydligt senare ”visste” Expressen, en rad andra medier och därmed hela världen att Wikileaks-grundaren misstänktes för våldtäkt.

Men sökte inte Assange undfly sitt ansvar genom att hastigt bege sig utomlands? Jo, så förhöll det sig officiellt, men i praktiken gjorde han allt man kan begära för att vara till lags och uppsköt sin tilltänkta resa till Berlin med en hel månad för att kunna rentvå sig. Men våra rättsvårdande myndigheter hade nu inlett en raffinerad förhalningstaktik i vars kölvatten Julian A kom att beskrivas som ”flyktbenägen sexualbrottsling” år ut och år in. Först i november 2019(!) kollapsade den svenska förundersökningen slutgiltigt i brist på bevis – för tredje gången efter att vid två tillfällen ha återupptagits. Påståendet att Assange försökt undandra sig rättvisan är grundfalskt.

Måndagen den 27 september (2010) reste Julian A till Berlin och checkade in ett kolli med hårddiskar och flera krypterade datorer på Arlanda. Väskan lämnade aldrig Sverige, och den har fortfarande inte återfunnits. Med till visshet gränsande sannolikhet är SÄPO medveten om dess vidare öden. Normalt sett brukade Assange, helt införstådd med att vara ett eftertraktat villebråd, köpa sina färdbiljetter så nära inpå ’take off’ som möjligt och betala kontant. Men hans planerade Berlinflyg var dessvärre full-bokat, varför han tvingades invänta nästa avgång ett par timmar senare. Den tidsmarginalen torde ha möjliggjort stölden genom att ett visst namn i tid dök upp i myndigheternas dataövervakningssystem. Det material som skulle ha överlämnats till Der Spiegel lämnades därför aldrig över.

I juni 2012 sökte Assange asyl på Ecuadors ambassad i London, uttryckligen för att inte löpa risken att deporteras till USA. Där väntar honom ett fängelsestraff på i värsta fall 175 år. Till Sverige vågade han inte återkomma, eftersom vår regering, i likhet med sin engelska motsvarighet, vägrade att garantera hans säkerhet i utlämningsärendet. När så Assange under förnedrande (men väl genomarbetade och noga regisserade) omständigheter släpades ut från ambassadbyggnaden torsdagen den 11 april 2019 bestals han på nytt: hans datorer och övriga personliga tillhörigheter överläts varken till honom själv, hans familj, hans advokater eller ens till tjänstgörande engelska polismän. Enligt en begäran ifrån det amerikanska justitiedepartementet levererades alltsammans med varm hand till USA.

Det är Washington som oavlåtligt suttit vid styrspakarna i detta sällsynt viktiga ärende. Demokratiska värden av mycket hög dignitet står på spel i fallet Assange.

Kommentarer

0
Anders Romelsjo
9 months ago
Det finns ett tämligen aktivt nätverk "Stödkommittén för Julian Assange" i Stockholm. Manifestationer startade juli 2018 på initiativ av min och andra i Stockholmsavdelningen av Folket i Bild Kulturfront. Efter några manifestationer utanför Ecuadors ambassad bildades snabbt Stödkommittén för Julian Assange som ett slags nätverk med stöd av ett tiotal organisationer och enskilda. Vi har sedan dess haft ett fyrtiotal manifestationer på centrala platser i Stockholm, samt utanför USA:s, Storbritanniens ambassader, utanför DN och Sveriges Radio och TV. Med flygblad, tal, sång och musik och fina banderoller. I nätverket finns en informell kärngrupp med Sigyn Meder som sammankallande. Många olika personer har talat på våra möten, som DN:s förre chefredaktör Arne Ruth, Sven Britton känd medlem i Tro och Solidaritet, Erik Halkjaer i Reportrar utan Gränser, Richard Turpin, Charlotte Krook, Gunnar Wall och Richard Turpin, förutom oss i Stödkommittén. Antalet deltagare har varierat, men vi har ofta varit ungefär 40-50 personer deltagare. Medan Aliro Cero har gjort banderollerna har hans fru Vania Ramirez gjort inspelningar på 5-10 minuter som sprids på sociala medier. Vi ordnade i november ett mycket väl besökt och uppskattat möte med professor Nils Melzer, expert på tortyr åt FN och författare till den i frågan omistliga boken "Fallet Assange, samt Arne Ruth och Stina Oscarson" Lyssna på det! (https://www.globalpolitics.se/lyssna-pa-det-mycket-viktiga-jattebra-motet-om-fallet-assange-med-nils-melzer-stina-oscarson-i-sondag-kvall/)
Like Like Citera

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.