Det finns foton som med rätt eller orätt har kommit att prägla uppfattningen om de avbildade personerna. En bild säger visserligen så mycket mer än ord, men uttrycker sig på ett sätt som kan fresta till alltför snabba slutsatser. De verbala förbehåll som kanske skulle behövas är inte synliga för betraktaren av bilden. Utan att visa några bilder ska jag ge två exempel.

Det första fotot är taget den 17 maj 1935 på Övralid vid Vättern. Vi ser två herrar som står på en terrass. Det verkar som de pratar med varandra. Den ene är Verner von Heidenstam, den andre är Rudolf Hess, Adolf Hitlers ställföreträdare. I Tyskland har det gått drygt två år från Hitlers maktövertagande. Miljoner tyskar, som plågats av långvarig arbetslöshet, galopperande inflation och den förnedring som Versaillesfreden utsatte deras land för, har börjat känna framtidshopp. Men samtidigt har koncentrationslägren upprättats och fyllts med kommunister, socialdemokrater och andra oliktänkare. Förföljelsen och diskrimineringen av judar har satt igång direkt efter maktövertagandet. Ännu har inte Nürnberglagarna antagits. Kristallnatten och världskriget ligger ännu i framtiden. Liksom Förintelsen.

Det här fotot har, antingen man sett det eller bara hört talas om det, brunfärgat bilden av Heidenstam för generationer svenskar. Jag vet körkompisar som vägrat sjunga Stenhammars ”Sverige”, för att de fått för sig att författaren av texten var nazist. Var han verkligen brun? Meningarna går isär bland experterna. Att Hess besökte Övralid berodde på att prins Eugen ville bli av med honom och bad sin vän Heidenstam att ta hand om Hess, som inte borde synas i Stockholm, där det samtidigt var ett belgiskt statsbesök. Det säger vissa experter. Andra att det nog inte var så enkelt. 

På det andra fotot ser vi till vänster Jan Myrdal, i mitten Folkrepubliken Kinas Stockholmsambassadör Gui Congyou. Till höger en tolk. Bilden, som är publicerad av Jan Myrdalsällskapet och alltjämt kan ses på sällskapets hemsida, är tagen den 4 december 2019 i Myrdalbiblioteket i Varberg. Ambassadör Gui har haft en hektisk höst, innan han besöker Myrdal i Varberg. Han har undfägnat inbjudna svenska journalister med nedsättande och osanna uppgifter om Gui Minhai, en svensk författare som Kinas regering har låtit kidnappa i Thailand och sedan berövat friheten. Ambassadören har hotat Sveriges kulturminister med ytterligare åtgärder, efter att ministern närvarat vid en ceremoni där Gui Minhai tilldelats Tucholskypriset av Svenska PEN. Gui Congyou har vidare krävt en ursäkt av public service-mediet Sveriges Television. Medieorganisationen Utgivarna ska kort efter besöket i Varberg föreslå den svenska regeringen att lyfta Kinas påtryckningar mot svenska medieaktiva till EU-nivå. Flera riksdagsmän anser att Gui Congyou av Sveriges regering borde förklaras icke önskvärd.  

Uppgifter om diskriminering, omskolningsläger och tvångsarbete, åtgärder riktade mot uigurer i den kinesiska provinsen Xinjiang, är kända redan vid tiden för Guis besök i Varberg. När jag skriver detta, bedrivs systematisk insamling och bedömning av dessa uppgifter, vilka enligt vissa bedömare väcker farhågor om ett pågående folkmord i provinsen.

Det vore sorgligt om bilden av Myrdal, mottagande detta besök av det officiella Kina, i framtiden skulle komma att skymma bilden av en författare, som för många i min generation öppnade dörrar till ett friare tänkande om ordningen i världen och samhället. Den författarens verk kommer att behövas ännu i många år.

Kommentarer

0
MargaretaZetterström
7 months ago
I min kommentar talade jag inte om "goda" och "dåliga" människor utan om olika sätt att tolka begreppet antiimperialism. Det jag inte begriper är alltså varför en del människor som uppfattar sig själva som vänster anser att de – som antiimperialister – bara kan brännmärka de krig och övergrepp som USA och övriga västerlandet gör sig skyldigt till. Och varför de måste blunda för, eller rentav, försvara andra stormakters (typ Rysslands och Kinas) agerande.
Att jag då tog den sovjetiska inmarschen i Tjeckoslovakien 1968 som exempel beror på att den så tydligt illustrerar det jag åsyftade. Samma sak gäller förstås den sovjetiska invasionen i Afghanistan 1979. Inom vänstern var det vid båda tillfällena en del som tyckte att dessa militära angrepp var helt i sin ordning och alls inget att protestera mot.
Men för att återvända till Ingemar Folkes inlägg här på bloggen: När Jan Myrdal offentligt började försvara den kinesiska regimens våld mot demonstranterna på Himmelska fridens torg var det smärtsamt för många av hans läsare och följare (inte minst inom Folket i Bild/Kulturfront). Det är i det ljuset jag läser det Folke skriver om den kinesiske ambassadörens besök hos Myrdal i Varberg i december 2019 och det foto som togs vid det tillfället.
Själv ser jag det alltså som fullständigt självklart att reagera BÅDE mot USA:s imperialistiska agerande på olika håll i världen och mot den ryska uppmarschen vid gränsen till Ukraina. Liksom jag ser det som helt naturligt att protestera BÅDE mot behandlingen av Julian Assange och mot Gui Minhai.
Ty som Bengt Lidner skrev vid 1700-talets slut:
"På Nova Zemblas fjäll, i Ceylons brända dalar, var helst en usling finns, är han min vän, min bror."
Men kanske bör jag då för undvikande av ytterligare missförstånd tillägga att ordet "usling" på den tiden hade innebörden olycklig, fattig och nödställd person.
Like Like like 1 Citera
0
Henrik Skrak
7 months ago
“Det finns ju idag vänstermänniskor som försvarar allt vad den kinesiska regimen (och Putins ryska styre) tar sig för, ofta med motiveringen att USA trots allt fortfarande är den största och farligaste supermakten i världen. Och ofta med den sene Myrdal som inspiration och förebild.” skriver Margareta Zetterström.

Det vore intressant att veta vilka dessa “vänstermänniskor” är. Jag känner inte till någon som passar på beskrivningen. Men jag anser att i nuläget gå ut och kritisera Putin samtidigt som amerikanskt bombflyg övar i svenskt luftrum ovanför Småland vore idiotiskt.

Låt mig ta några exempel från mitt antiimperialistiska arbete så kan ju var och en få avgöra om jag är en sådan där dålig “vänstermänniska” som Margareta Zetterström beskriver i citatet ovan.

I mars 2003, någon månad före USA:s anfall på Irak, kom “vänstermänniskor” av den goda sorten och sa till mig att i egenskap av Irakkommitténs ordförande i Malmö måste jag vara med och protestera mot gasattacken mot kurderna i Halabja. Det närmade sig årsdagen den 16 mars. Jag frågade initiativtagarna om de hade ordnat demonstration förut. Hade de möjligen protesterat 1988 efter att attacken ägde rum? Nej, sa de. Senare då, någon gång på 1990-talet? Nej, sa de. Förra året då? Nej, sa de. Okej, sa jag, men nu, precis då USA står i begrepp att anfalla Irak, då ska vi alltså demonstrera? De log snett och gick därifrån förnöjt besvikna.

1999 skrevs upprop mot USA:s attack mot Jugoslavien. Uppropet borde enligt de goda “vänstermänniskorna” också innehålla en skrivning om serbiskt förtryck av kosovoalbanerna. Så blev det inte och det var bra. För vad hade följden blivit. Jo, anhängarna till bombningarna hade då kunnat hävda: “Se, vi är alla överens om det serbiska förtrycket men ‘vänstermänniskorna’ är ju så goda och naiva att de inte förstår att det krävs en militärinsats för att få slut på det.” Det hade också blivit ett indirekt erkännande av USA:s uppgivna humanistiska motiv för insatsen.

Det är ju i denna situation vi befinner oss, vi som kritiserar USA. Så fort vi gör det blir vi misstänkliggjorda. Vi tvingas – med ett uttryck jag lånar från JM - svara ja eller nej på frågan “Har du slutat slå din fru?”.

Sedan förstår jag inte denna distinktion mellan en gammal och en ung Myrdal där den gamle anklagas för att underlåta att kritisera det som den unge gjorde. Vilka interventioner i paritet med Tjeckoslovakien 1968 eller Afghanistan 1979 handlar det om?

Det gäller att känna tidens ålder menade JM och här hade han ju flyt får man säga. För ta Jan Myrdals barndomstrilogi. Den fick ju inte bara positivt bemötande när den kom i början på 1980-talet. Många kritiserade att han var elak mot sina föräldrar. Kunde han inte ha väntat med publiceringen till efter deras död? Men tänk om han gjort det. På 1990-talet hade hans trilogi då bara blivit tjänande i den ideologiska högeroffensiven, så som den goda “vänstermänniskan” Yvonne Hirdmans “Att lägga livet till rätta” blev.
Like Like Citera
0
Peter Sundborg
7 months ago
Jan Myrdals eftermäle kan vi nog överlämna till kommande generationer. Men det kan vi däremot inte göra med analysen av Kina. Ingemar Folke menar att det är fullt möjligt att det pågår ett folkmord i Kina. Han mer än antyder att Kina är en auktoritär stat som kränker mänskliga rättigheter. Inom den internationella vänstern är det nog flera tunga namn som skulle hävda att påståendet om folkmord är CIA-propaganda och att det är inkorrekt att beteckna Kina som auktoritärt. Det pågår sedan flera år tillbaka en omfattande debatt om hur Kina ska betecknas. Den marxistiske ekonomen Michael Roberts och ledaren för Tricontinental, Vijay Prashad, hävdar att Kina är socialistiskt. Redaktören för Monthly Review, John Bellamy Foster, anser att Kina är delvis socialistiskt och delvis kapitalistiskt, vilket kanske är det mest bisarra inslaget i debatten, även om Bellamy Fosters argumentering är mycket intressant. Men om det vore sant kunde vi kasta hela Marx´ livsverk på sophögen. Samir Amin var däremot helt klar över att Kina är kapitalistiskt, vilket han utvecklade i ett föredrag några år före sin död. De främsta argumenten bland dem som anser att Kina är socialistiskt är de ekonomiska (och i viss mån konstitutionella). Ägandet i Kina är fortfarande till stora delar kollektivt. Man anför också som argument att Kinas befolkning under nuvarande regim har rest sig ur fattigdomen och att landet inte har några imperialistiska intressen utomlands. Samir Amin hävdar å andra sidan att det kollektiva ägandet är en folklig landvinning som fortfarande lyckats hålla sig kvar i den kapitalistiska miljön. Ibland får jag för mig att socialistanhängarna har fört ett baklängesresonemang; de hävdar att Kina inte är imperialistiskt, alltså kan det inte vara kapitalistiskt, för om det vore kapitalistiskt skulle det vara imperialistiskt, alltså är det socialistiskt. Men så enkelt är det naturligtvis inte. Diskussionen lär fortsätta. Karaktäriseringen av Kina ter sig allt viktigare i det nya världsläge som nu träder fram.
Like Like Citera
0
MargaretaZetterström
7 months ago
Som jag läser Ingemar Folkes blogginlägg handlar det inte om eventuella likheter mellan Heidenstam och Myrdal som författare och kulturpersoner eller för den delen mellan Hitlers Nazityskland och Xi Jinpings Kina. Nej, vad hans inlägg ytterst handlar om är, föreställer jag mig, snarare just det som sägs i textens avslutning:
" Det vore sorgligt om bilden av Myrdal, mottagande detta besök av det officiella Kina, i framtiden skulle komma att skymma bilden av en författare, som för många i min generation öppnade dörrar till ett friare tänkande om ordningen i världen och samhället. Den författarens verk kommer att behövas ännu i många år."
Det finns ju idag vänstermänniskor som försvarar allt vad den kinesiska regimen (och Putins ryska styre) tar sig för, ofta med motiveringen att USA trots allt fortfarande är den största och farligaste supermakten i världen. Och ofta med den sene Myrdal som inspiration och förebild.
Just därför är det idag viktigt att påminna om vad den yngre Myrdal skrev på sextio- och sjuttiotalet och om hans självklara ställningstagande mot den sovjetiska inmarschen i Tjeckoslovakien 1968 – samtidigt som han lika självklart protesterade mot USA:s krig i Vietnam.
Vad Verner von Heidenstams senare politiska ställningstaganden beträffar bör vi trots allt aldrig glömma att han också är den som 1899 skrev den fantastiska diktraden: "Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar."
Like Like Citera
0
Henrik Skrak
7 months ago
Märkligt inlägga av Ingemar Folke och ett märkligt svar av Olle Josephson. Josephson gör i och för sig det nödvändiga beriktigandet: Kina på 2020-talet är inte Nazityskland på 1930-talet. En sådan analogi haltar inte. Den kan överhuvudtaget inte gå. Kina står inte i begrepp att starta ett världskrig. Men det Folke låter antyda påstår vår statliga television fullt ut: Enligt en journalist inbjuden i höstas till SVT:s sportredaktion kan de nu pågående vinterspelen i Kina jämföras med Berlin-olympiaden 1936.

Utöver detta tycks Folke och Josephson vara överens: Ett foto på Jan Myrdal tillsammans med Kinas ambassadör riskerar att förstöra den avlidne författarens renommé. Som om det överhuvudtaget fanns något kvar att förstöra, ty detta väger väl ändå ganska lätt mot allt annan som JM:s belackare anser förstör hans rykte: ställningstagandet efter Himmelska fridens torg, rapporterna från Pol Pots Kambodja, undertecknandet av ett upprop mot homoäktenskap, förståelsen av fatwan mot Salman Rushdie, relativiseringen av förintelsen etcetera, etcetera. Även på den tid (1960-tal?) då Jan Myrdal enligt Folke och Josephson var mera rumsren skulle man utifrån en viss ståndpunkt kunna ha kritiserat honom. Många är de historiker och debattörer som utifrån ganska svajig empiri är helt övertygade om att Det stora språnget i Kina i skiftet 1950-1960-tal orsakade flera miljoner kinesers död. Och varför rapporterade då inte Jan Myrdal detta “iscensatta folkmord”? (Det finns dessutom foto på Myrdal tillsammans med Mao om det nu är det som krävs för att göra dom över död man riktigt hård.)

Ett pågående folkmord i Kina tycks enligt Folke vara sannolikt om än inte riktigt belagt. Det hindrar inte svenska intellektuella att dra slutsatsen. Men ett annat folkmord i vår samtid – USA:s folkmord i Irak - låtsas hycklarna inte känna till trots att det är väl undersökt och dokumenterat. Deras enögdhet kommer knappast riskera deras goda renommé, åtminstone inte på den här sidan pax americana.

Jan Myrdal är död dubbelt upp. I Sydsvenskan fick han inte ens en nekrolog i papperstidningen (även om Kalle Lind skrev hyggligt i tidningens nätutgåva).

I en nutid, där USA:s minimimål tycks vara att skrämma in Sverige och Finland i NATO, där svenska tidningars politiska färg spiller ut över nyhetssidorna, där ledarskribenterna kopierar The Economists krigshets, där ÖB uppträder offentligt iklädd uniform, där Wienkongressen 1815 med sitt fundament stormaktsbalans framstår som progressiv, i denna nutid ska vi beklaga att Jan Myrdal fastnade på ett foto tillsammans med Kinas ambassadör? Ja det kanske vi ska göra om vi ska tillhöra den levande svenska debatten.
Like Like Citera
1
Olle Josephson
7 months ago
Tack för detta tänkvärda inlägg, Ingemar Folke! Om jag läst rätt är väl lärdomarna två - eller tre: 1) ofta är det bra för en författares eftermäle att inte bli alltför gammal, 2) författarskap ska värderas utifrån de viktigaste insatserna, inte enstaka avvikelser (såvida man inte anser att allt författaren sagt och gjort är ofelbart, förstås), och möjligen 3) det finns goda skäl att läsa om Jan Myrdals författarskap från 60-och 70-talet. Instämmer. Men med detta sagt får man väl också tillägga att jämförelsen haltar en del - och det menar säkert också Ingemar Folke. Kina 2022 är en totalitär supermakt på uppgång, det största hotet mot USAs dominans, men ändå inte Tyskland 1935. Gui Congyou är inte Hess, Hitlers ställföreträdare och formellt Tredje rikets andre man. Och Heidenstam var sannerligen ingen Jan Myrdal. Jag har inte läst Per Gedins bok om Heidenstam men ett par andra verk om honom som politisk tänkare och aktör: Björks avhandling från 1946 "Heidenstam och sekelskiftets Sverige" - väldigt lärorik om man vill förstå hur de dominerande "diskursen" om den svenska nationen, svenska folket och svensk kultur omformulerades och så att säga drevs att överensstämma med den liberala demokratins genombrott i början av 1900-talet - och en uppsats av litteraturvetaren Marin Kylhammar från 2004. Kylhammar menar att Heidenstam före ca 1895 var en civilisationskritiker, något påminnande om Strindberg på 1880-talet: kapitalism och industrialism omöjliggör ett "autentiskt" liv; för att få fatt på det måste man söka sig till lantbefolkningen, till Orienten eller till nietzscheansk aristokrati. Men i slutet på 90-talet svänger han och präglas därefter av tre tankegångar: bejaka den materiella och tekniska utvecklingen, eftersträva medborgarskap och kulturell demokrati (dvs. allmän rösträtt och folkbildning), utveckla en förädlad, försoningsinriktad livssyn. Det är ju ett program som går ganska bra ihop med liberala demokratisträvanden - just då i alla fall. Heidenstam strävar efter att göra sig till nationell talesman för detta program, startar tidning, har planer på ett parti, talar på stora folkmöten (gärna i 00-talets märkliga ungdomsrörelse, där Brunnsvik har en av sina rötter). Han har viss framgång på 00-talet, men det spricker med storstrejken 1909 och Strindbergsfejden 1910-12. Han tar inte ställning för någon part under storstrejken, och går till reaktionärt motangrepp när han angrips av Strindberg 1910. Man kan säga att det beror på att han fruktar massorna och klasskamp - han vill se nationell enighet hos ett bildat folk kring gemensamma värden. "Proletärfilosofiens förfall" (1911) heter talande nog den broschyr där han sammanfattar sina inlägg i Strindbergsfejden. "Hela hans författarskap är klasskamp" skriver han när han riktigt ska tvåla till Strindberg. Därefter är Heidenstam mer eller mindre en död man för vänstern. Redan i början av 20-talet börjar han dessutom visa tecken på mental försvagning, och 1935 är han rejält dement (död 1940). På 1920-talet uttrycker han vid några tillfällen positivt intresse för Mussolinis fascism - det är väl föreställningen om nationell gemenskap över klassgränserna som lockar. Det går inte, enligt Kylhammar, att belägga att han uttalat sig positivt om Hitler, och antisemit var han inte - tvärtom skrev han på ngt upprop mot antisemitismen. Personligen verkar han ha varit en självupptagen, svekfull och hänsynslös skit i kärleks-, vänskaps- och familjefrågor, men det är kanske inte så viktigt i den här diskussionen. För vad lär vi oss av den? Kanske det vanliga: samma åsikt byter politisk färg beroende på omständigheter. Fram till 1908 är Heidenstam en del av en demokratisk, progressiv rörelse, om än på dess högra flank. Därefter, i ljuset av nya konflikter, blir han borgerlighetens talesman, dvs ställer sig på fel sida i den klasskamp han tror han ska undvika. Men idéerna är i stort desamma, fram till demensen
Like Like Citera

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.