En amerikansk soldat förbereder ammunition som ska levereras till Ukraina. (c) Mauricio Campino, Public domain, via Wikimedia Commons

Att verkligen veta vad som sker i och kring Ukraina just nu är inte lätt, det går kanske inte. Men en allmän beskrivning kunde vara att vi ser en konflikt mellan den globala, men alltmer försvagade  supermakten USA - med Nato som allierad - och den  än mer försvagade regionala stormakten Ryssland om hegemonin över Östeuropa. Det är ett slags kallt (ännu i alla fall) imperialistiskt omfördelningskrig. Hittills har båda sidor verkat vilja undvika direkt väpnad konflikt, men annars använt alla de medel de har tillgång till för tvinga den andra sidan till eftergifter. Det är klart att Ryssland är den mer hotade av de två stormakterna, eftersom uppladdningen äger rum i dess omedelbara grannskap, och landet redan kan sägas vara inringat av Natobaser. Det betyder inte att en eventuell rysk invasion  av Ukraina skulle kunna försvaras. Samtidigt pågår naturligtvis också ett våldsamt propagandakrig på ömse sidor. Här är det bedrövligt att se att Sverige helt tycks ha slutit sig till Natosidan med konstiga utspel om ökat militärt hot mot Sverige och fritt fram för yrkesmilitärer att ta stort medieutrymme i anspråk för sina upprustningsanalyser.

I det läget kan det vara välgörande att ta del av en röst från USA, som  sannerligen inte låter som regeringsmegafon och har stora perspektiv. I en färsk intervju på webbplatsen truthout.org sätter Noam Chomsky in Ukrainakonflikten i ett långt perspektiv av amerikanska hegemonisträvanden <https://truthout.org/articles/chomsky-us-push-to-reign-supreme-stokes-the-ukraine-conflict/. Man kan till exempel lägga märke till följande citat: . "To repeat, the optimal outcome for security of Ukraine (and the world) is the kind of Austrian/Nordic neutrality that prevailed through the Cold War years, offering the opportunity to be part of Western Europe to whatever extent they chose, in every respect apart from providing the U.S. with military bases, which would have been a threat to them as well as to Russia."

Kommentarer

0
Henrik Skrak
7 months ago
Det som ger lite hopp (om än inte så stort) är att Tyskland och Frankrike ändå inte tycks så undfallna som Sverige. Här vill jag tipsa om en artikel i Le Monde diplomatique av David Teurtrie som översatts av Jonas Elvander i Flamman 10 februari. Men nog känns det nu väldigt konstigt när man tänker på att man är uppvuxen i en tid där USA kallade hem sin ambassadör vid två tillfällen på grund av Palmes kritik mot Vietnamkriget. Jag brukar spela upp hans första-maj-tal från 1968 och hans jultal från 1972 för mina elever. Det är en helt annan tid. Eller för att citera min tioårige son: Ja men pappa, det där var väl nitton-hundra-vem-bryr-sig.
Like Like Citera
0
Sven Andersson
7 months ago
Olle naturligtvis är mitt exempel med Finland hypotetiskt men syftet är att lättare försöka tänka sig in i hur en befolkning som ligger lite närmare Sverige både mentalt och geografiskt skulle reagera om en fascistisk statskupp skett och en regim tar makten som diskriminerar en stor etnisk grupp. Valet av Åland kommer av att man har autonomi precis som Krim. I mitt tänkta exempel spekulerar jag kring om inte ålänningarna själva hade tagit initiativ till en folkomröstning om avskiljning från Finland? Naturligtvis är jag emot alla typer av invasioner och inblandning i inre angelägenheter. Men frågan är komplicerad. Har katalaner, skottar och kosovoalbaner rätt till avskiljning men inte etniska ryssar?
Like Like Citera
0
olle josephson
7 months ago
Visst är den ryska oron, som Sven Andersson skriver om, befogad. Och man kan nog säga att förståelse för och hänsyn till den är en av förutsättningarna för fred. Men man bör nog tillägga att respekt för mindre staters självbestämmande och oberoende också är en förutsättning för fred. Och visst är den ukrainska språkpolitiken är usel: den nya bestämmelsen att allt som trycks på annat språk än ukrainska ska tryckas i lika stor upplaga på ukrainska, gör undantag för engelska och alla officiella EU-språk (dvs 23 europeiska språk) - den är ju helt uppenbart ensidigt riktad mot ryskan. Nej, Ukraina är inget mönstersamhälle. Men det ger ju inte grannländer rätt att invadera, lika lite som det obestridliga förtrycket av kvinnor i Afghanistan ger andra länder rätt att bomba där. Parallellen med samfinländarna och Åland är kanske väl hypotetisk - ja, det menar säkert Sven A också. Det finns flera internationella konventioner om Ålands ställning som självstyrande område, vad jag vet aldrig på allvar ifrågasatta i Finland. Däremot kunde nog en finländsk regering med inflytande från samfinländarna komma på att avskaffa svenskan som obligatoriskt språkämne i den finskspråkiga skolan. Svenska politiker skulle på sin höjd grumsa, inte mer. Med all rätt. Det är en inre angelägenhet för Finland. Olle J-n
Like Like Citera
0
Sven Andersson
7 months ago
Rysslands oro måste accepteras för att fred skall råda. Precis som att det var förståeligt att USA inte ville ha sovjetiska missiler på Kuba, 14 mil från Florida så är Rysslands oro befogad. När det gäller Ukrainas inrikespolitik så måste man ge den stora rysktalande gruppen mänskliga rättigheter fullt ut, som t.ex rätten att tala, läsa och skriva på ryska. Där delar jag Human Right Watchs oro:
https://www.hrw.org/news/2022/01/19/new-language-requirement-raises-concerns-ukraine?fbclid=IwAR0nSZc4cg5IY88ywp974hfDNa0YvZd9gBd7ZOJpv-kvpP3JZcbb6M9V8T0

Om sannfinländarna gjort statskupp och förbjudit svenskan på Åland, hade vi fått en Krim-liknande utveckling i Norden?
Like Like Citera

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.