Medan enorma demonstrationer till stöd för det ukrainska folket och mot den ryska aggressionen ägde rum världen över, envisades delar av den internationella vänstern med att uttrycka sitt stöd för Putin. Den mycket inflytelserika hemsidan MRonline (Monthly Reviews blog) har efter Rysslands invasion publicerat flera artiklar som på olika sätt försvarar Rysslands aggression, bland annat en okommenterad artikel direkt tagen ur den kinesiska propagandatidningen Global Times. MRonline har däremot inte publicerat någon artikel som kritiserar Ryssland, och tyvärr är man inte ensam. Det finns många vänsterintellektuella som betraktar Ryssland som en progressiv kraft i världen. Hur kan denna vänster ha hamnat så fel?
Den indiske författaren Vijay Prashad hävdar att Ryssland och Kina bildar ett progressivt block och de har tillsammans med en grupp andra länder, bland annat Kuba och Venezuela, startat en samarbetsorganisation inom FN som kallar sig The Group of Friends in Defense of the Charter of the United Nations. Prashad menar att denna samarbetsorganisation skulle kunna spela samma roll som den tredje världen-rörelse som samlades i Bandung 1954. Tredje världen-rörelsen var vid den här tiden en stark antikolonial och antiimperialistisk kraft som slog vakt om ländernas självständighet och territoriella integritet. Demokratier såväl som diktaturer ingick i rörelsen. Men Bandungblocket 1954 kan på inga sätt jämställas med det nuvarande Ryssland-Kina-blocket. Efter Rysslands invasion av Ukraina borde detta stå klart även för Prashad. Invasionen är en kränkning av Ukrainas nationella integritet och dessutom ett uppenbart brott mot FN-stadgan, som Ryssland så hycklade anser sig försvara.
Vijay Prashad har alltså fel och han är som nämnts inte ensam. Det är tragiskt att se MRonline-redaktionens hemfalla åt en dogmatisk tolkning av världen som inte bygger på analys utan på en ”förutsägelse” om att det kommande imperialistiska världskriget kommer att se ut på ett visst sätt. I stort sett anser man att USA-Nato är den enda imperialistiska kraften och att utvecklingen den kommande tiden kommer att gestalta sig ungefär som tiden inför andra världskriget då länder som Storbritannien och Frankrike ställde sig på folkets sida mot huvudfienden Tyskland. Ryssland-Kina-blocket kommer på samma sätt ställa sig på folkets sida mot USA-Nato. Men detta är ingen analys, det är en ”förutsägelse”. Hur MRonline-redaktionen har kunnat hamna i detta intellektuella träsk är för mig fortfarande lite av en gåta eftersom jag under decennier läst både tidskriften och bloggen med stor behållning.
Att Kina och Ryssland bildat ett nytt stormaktsblock är helt klart. Under hela 2010-talet har de stärkt sitt samarbete på alla fronter, ekonomiskt, politiskt och militärt. Numera har de tre till fyra stora gemensamma militärövningar per år. I slutet av november 2021 undertecknade de två ländernas försvarsministrar ett viktigt avtal. ”Under förhållanden med ökande geopolitisk turbulens och växande konfliktpotential i olika delar av världen, är utvecklandet av militärt samarbete mellan våra två länder särskilt viktigt”, sade den kinesiska försvarsministern. Avtalet är finalen på ett intensifierat samarbete som pågått under hela 2021. Bland annat har Kina och Ryssland haft gemensamma övningar i Japanska havet, Östkinesiska havet och Centralasien. Enligt Putin är slutpunkten för ländernas samarbete en ren militärallians. De båda länderna har gemensamt stärkt sitt grepp om Centralasien, Kina framför allt ekonomiskt och Ryssland framför allt militärt. Författarna till boken Putin and His Neighbors skriver att Ryssland fört en mycket offensiv politik i området. Militärorganisation CSTO, genom vilken Putin gick in med soldater i Kazakstan nyligen, har givit Ryssland vetorätt gentemot inrättandet av nya utländska militärbaser i länderna i Centralasien. Det är att sätta sig över staternas rätt till självbestämmande. Tack vare det förtroendefulla samarbetet med Kina behöver Ryssland inte längre ha trupper stationerade längs gränsen till de båda länderna. Det har frigjort militära resurser som nu används i Europa. Att Kina-Ryssland skulle var ett progressivt block som står på folkets sida är naturligtvis fullständigt felaktigt. De två länderna utgör ett nytt aggressivt imperialistiskt block, ett block på stark frammarsch.
Teorin om det progressiva blocket underbyggs av teorin om att Kina är ett socialistiskt land, vilket Vijay Prashad anser och vilket en rad skribenter på MFonline anser. Som jag tidigare tagit upp i en kommentar på Clarté-bloggen är detta en befängd idé där man helt enkelt väljer att bortse från en rad fakta om Kina. Och det är detta som är mycket bekymmersamt. Inte bara när det gäller Kina, utan också när det gäller Ryssland och den nuvarande världsutvecklingen vägrar dessa intellektuella inom vänstern att ta med vissa delar av verkligheten i sina analyser. Om man nu kan kalla det analyser, det är mer dogmatik och ideologi än analys. Världsläget har varit extremt svårbedömt, det är ingen tvekan om det. Och det är mänskligt att göra misstag. Men att av dogmatiska skäl bortse från vissa fakta och att okritiskt vidarebefordra stormaktspropaganda, det är mer än enstaka misstag.
Kommentarer
Enigheten var stor i styrelsen i Sveriges Fredsråd om detta uttalande, där version 11, snarlik ursprungsförslaget, blev klart 27/2.
"Sveriges fredsråd fördömer Rysslands angrepp på Ukraina. FN-stadga och internationell rätt måste råda. Sveriges fredsråd betraktar Rysslands erkännandet av de två folkrepublikerna som ett folkrättsbrott, liksom Kosovos tillkomst som utbrytarrepublik efter 11 veckors flygbombningar av Nato i Serbien 1999.
En viktig bakgrund till dagens situation är att Nato utvidgats 100 mil österut mot Ryssland och att Nato satsar 15 gånger mer på militären än Ryssland.
Till bilden hör att dagens Ryssland har levande minnen av kriget mot nazismen under andra världskriget, med över 20 miljoner döda.
Det skedde en av USA och EU stödd statskupp i Kiev 2014 mot folkvald president i Ukraina i av OSSE prisade och av USA godkänt val 2010. Ett stort brott mot den europeiska säkerhetsordningen. Därefter följde Rysslands fredliga folkstödda annektering av Krim, ett brott mot folkrätten. Rysslands upprepade uppmaningar att följa Minsk 2-avtalet, som skulle ge ökad självständighet för Luhansk och Donetsk, har inte lett någonstans. Signatärstaterna Tyskland och Frankrike har varit passiva. Ukrainas regering har i stället bedrivit inbördeskrig och förklarade nyligen att man inte respekterar avtalet.
Rysslands förslag nyligen till Nato och USA, om åtgärder som skulle kunna öka säkerheten i Europa har bestämt avvisats.
Mot bakgrund av detta fördömer Sveriges fredsråd även Natos uppladdning mot Ryssland, och statskuppen i Kiev 2014.
Svenskt medlemskap i Nato ökar risken för krig och måste bestämt avvisas. Vi menar att konflikten måste lösas på diplomatisk väg och inte med sanktioner eller vapenexport."
Även Folket i Bild Kulturfront (är ordförande i Stockholmsavdelningen tog ett uttalande snabbt).
"Vi fördömer Rysslands angrepp på Ukraina. Det är ett flagrant brott mot internationell rätt. Relationer mellan stater måste vila på FN-stadgans grund som förbjuder angrepp på andra länder. Samtidigt måste vi också se att internationell rätt under flera decennier har undergrävts av USA:s och västvärldens bombningar av Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien, något som nu Ryssland anser rättfärdigar deras erkännande av Donetsk och Luhansk och övergrepp på Ukraina.
Rysslands invasion av Ukraina måste också ses mot bakgrund av att USA svikit sina löften till Sovjetunionens ledare att inte utvidga Nato österut. Därför är det också viktigt att Sverige fortsätter att stå utanför Nato.
I vår tidning kommer vi fortsättningsvis bevaka det nya läget och vi välkomnar skribenter att belysa frågan utifrån olika perspektiv.
FiB/K styrelse
Karin Rosenqvist
ordförande".
Båda uttalandena fördömer alltså angreppet. Att sätta detta i perspektiv, att ge bakgrund, att kommentera, kritisera och att även fördöma andra brott mot folkrätten är verkligen försvarbart. För min del minskar inte fördömandet av detta katastrofala krig från Ryssland, som försvagar Ryssland och stärker USA, Nato och Nato-anhängnarna i bl.a. Sverige och Finland inte kritiken av USA:s och Nato:s krig som jag gjort i många hundra bloggartiklar. Debatten har kommit att handla om Kinas och Rysslands roll. Jag menar - inte som talesperson för Sveriges Fredsråd eller FIB Kulturfront - att både Ryssland och Kina är kapitalistiska och att Kina har tydliga imperialistiska drag. Före angreppet på Ukraina föreföll som att dessa förde en fredligare utrikespolitik än USA & Co, men nu har i alla fall Ryssland brutit det mönstret.
Men vilken är huvudmotsättningen i världen idag? De delar av vänstern som jag skriver om i artikeln placerar Ryssland-Kina på samma sida som världens folk. Men inte på grund av att de utgör ett imperialistblock som vid ett världskrig kan komma att stå på rätt sida i kampen mot USA-Nato, utan därför att de utgör ett progressivt block. Det jag frågar mig är hur detta progressiva block har vuxit fram. Bakom Bandung och den alliansfria rörelsen fanns en historia av antiimperialistisk nationell kamp och befrielsekamp framför allt bland tredje världens länder och folk. Efter andra världskriget var kapitalismen som system starkt försvagat. Folken i de forna kolonierna grep chansen. Revolution i Kina 1949. Framgångar i Indien och Sydostasien bland annat.
Idag finns ingen sådan bakgrund i Ryssland och Kina. Tvärtom. Efter Sovjet fall plundrades staten av oligarker som upprättade en förfärlig råkapitalism. Så småningom kom Putin till makten som drev landet in i en allt mer auktoritär riktning. I Kina genomfördes en kontrarevolution och landet drevs likaledes i allt mer auktoritär riktning.
Om man ska kunna fastställa en huvudmotsättning, vilket man bör göra, så måste den grunda sig på en analys. Och det är i analysen de delar av vänstern som jag kritiserar brister. Deras påståenden om Ryssland-Kina-blocket håller inte.
Jag håller helt med om detta. Men vi måste ju faktiskt fråga oss vilken svensk utrikespolitik som kan påverka skeendet i en bättre riktning. Önskar vi en annan utveckling än den både Per Sundborg och Sven Andersson beklagar så är beslutet att skicka vapen till Ukraina helt förkastligt och kontraproduktivt. (Att även Tyskland såg sig tvingat skicka vapen och därmed överge sin närmast pacifistiska tradition sedan Nazismens fall är kanske än mer anmärkningsvärt.)
Under Koreakriget 1950-1953, vid den tid Bandungblocket uppstod, deltog aldrig Sverige med stridande förband trots påtryckningar, bland annat från Danmark och Norge som ville vi skulle skicka en gemensam nordisk styrka. Vi skickade inte heller vapen. Vi skickade ett fältsjukhus. Sverige visade också sin utrikespolitiska självständighet genom att som första västland erkänna Folkrepubliken Kina 1950 samt vägra fördöma Kina som aggressor under Koreakriget. Men det var inte gratis. Statsminister Tage Erlander gjorde i efterhand följande bedömning:
“Vi har blivit ensamma, vi har sårat amerikanerna just när vi går till svåra förhandlingar med dem, vi har tagit risker för sammanhållningen här hemma och vi har fjärmat oss från kungen. Och ändå /…/ Hade vi böjt oss här hade vi inte haft någon rest kvar av självständighet. Den amerikanska kongressen hade övertagit utrikesnämndens roll.”
Denna hållning följde han upp under det många gånger åberopade talet vid Metallarberförbundets kongress 1961. Men just den passus jag här tänker återge citeras numera sällan:
“Den svenska utrikespolitiken är icke – såsom definitionen möjligen kan förleda någon att tro – uttömmande beskriven såsom ett system för att minska stormakternas strategiska intresse av att dra in oss i ett eventuellt krig. Den syftar i lika hög grad till att redan under fred tillvarata våra nationella intressen under hänsynstagande till den internationella solidariteten /.../ Hos de folk i Asien och Afrika, som nyligen kommit eller inom kort väntas förvärva full självständighet, finns en stark strävan att hålla sig utanför stormaktsinflytande/…/ “
Så istället för att beklaga borde vi kanske lite mera försöka förstå hur vi kunde låta övergivandet av svensk neutralitet och alliansfrihet ske – eller för att utrycka frågeställningen med större konkretion - hur vi kunde gå med i EU. Men då går man på ägg och riskerar förolämpa alla EU-anhängare som numera tycks vara i majoritet inom Sveriges intellektuella vänster. Jag ställer mig i alla fall upp och blir räknad:
Att skicka vapen till Ukraina är inte en handling av solidaritet med Ukraina. Det är en handling av lojalitet till USA. Det är krigarens väg. Låt oss gå fredens.
Det blockerar Minskavtal nr 2 och Ryssland reagerar med aggression och invaderar Ukraina i hopp om att få Ukraina att skriva på ett ninaggressinsavtal och en "militär avrutning" mot Ryssland media i väst har inte brytt sig om det 8 åriga kriget i östra Ukraina som inneburit över 10.000 offer i Donbass och Luhansk.
En invasion bryter mot folkrätten klart och tydligt men är Rysslands svar och Ryssland kallar aggressioner en fredsatgard. Ryssland är bundis med Kina som lagt ned rösten i FNs säkerhetsråd tillsammans med Indien och Israel och några länder till. När detta skrivs tar Ryssland stad för stad i östra Ukraina och målet är att skapa en fredlig federation med en qusslingregering som är beredd att lyda Rysslands krav på säkerhet. Ryssland använder humanitär intervention och bombar inte vilt omkring sig utan plockar russin i kakan dvs åskådliggör militära centra och it-mål. Hur det går det vet ingen alla är rädda för utvidgning av kriget om inte Zelenskyj som sitter som fågel i bur utan politiska kunskaper som gör situationen lättare för honom att handskas med situationen. Det är läget 4 mars 2022. .
1. han har rätt i att NATOs enorma upprustning på gångavstånd till Rysslands stora befolkningscenter är ohållbar. Inte ens terrorbalansen ger oss då fred eftersom svarstiderna närmar sig 0 minuter. Som Chomsky säger, ingen rysk ledare skulle acceptera detta!
2. Putin är en traditionell högernationalist och slavofil som har drömmar om att ena alla som han betraktar som ryssar i ett land. Den ambitionen hotar världsfreden.
Vissa delar av vänstern har länge utgått från resonemang om "huvudfienden". När en huvudfiende är utsedd blir alla andra automatiskt "vänner" som man bör bilda enhetsfront med. För ett lands diplomati kan det vara vettigt men för icke statsbärande vänsterorganisationer blir det mest pinsamt. Allt skall försvaras oavsett om det rör Putin, Gadaffi, Assad eller ngn av Kim- familjen. Det är en lose- lose situation, inget imperie bryr sig och folkopinionen förlorar förtroendet för "diktaturkramare", enhetsfronten försvagas. Ytterst handlar det om att klara av att hålla två saker i huvudet samtidigt, i det här fallet Rysslands legitima rätt till säkerhet och avståndstagande mot diktatur och imperialism. Nu vill allt fler att vi skall ansluta oss till NATO och det hävdas att Ryssland inte skall lägga sig i eftersom det handlar om vår självbestämmanderätt. Bara delvis sant, när Sovjet och USA kom överens om att ingen NATO utvidgning skulle ske efter Warszawa- paktens upplösning var det ingen som frågade om de neutrala ländernas åsikter, det var supermakterna som avtalade precis som när Sovjet drog tillbaka sina kubanska missiler. Kubanerna är fortfarande arga pga att ingen frågade om Fidels åsikt och körde över Kubas självbestämmanderätt. Förståeligt, men också förståeligt om USA och Sovjet prioriterade världsfreden framför en nybakad trettioåring på en obetydlig karibisk ö. Dessutom var kanske inte Fidel den pålitligaste. Che lär ha sagt att han föredrog kärnvapenkrig även om några hundra miljoner skulle få sätta livet till för efter kriget skulle socialismen segra i hela världen. Vet inte om Fidel delade de åsikterna . Nuvarande kris måste lösas av en ny säkerhetspakt mellan stormakterna som ger alla säkerhet. Alla vi andra är bara bönder på schackbrädet, just nu offras Ukrainas folk och vi kan sitta bekvämt tillbakalutade i fåtöljen, skicka vapen och låta ukrainare slåss för " vår frihet". Ok, men hur länge då? Om Putin uppfattar vapensänd ingen som en krigsförklaring? Enda alternativet hade varit att utnyttja vår och EUs diplomati för att tvinga stormakterna till förhandlingar om en säkerhetspakt, alla övriga är nickedockor till den ena eller den andra. Men Sverige valde krigets väg, hoppas det inte spårar ur på allvar.