Mottagning av ukrainska flyktingar vid polska gränsen. © Pakkin Leung@Rice Post, CC BY 4.0 via Wikimedia Commons
Mottagning av ukrainska flyktingar vid polska gränsen. © Pakkin Leung@Rice Post, CC BY 4.0 via Wikimedia Commons

Strax före invasionen höll Putin ett tal där han förnekade Ukrainas rätt till självständighet och påstod att landet alltid hade varit en del av Ryssland. Därmed föll den defensiva masken (omsorg om Rysslands säkerhet, rädsla för NATO) av och en aggressiv storrysk imperialist visade sitt ansikte. Drygt hundra år efter den ryska revolutionen har de ryska tsarernas och svarthundramännens* reaktionära chauvinism hittat en efterföljare. I sitt tal la Putin skulden för skapandet av ett självständigt Ukraina på Lenin och bolsjevikerna som tidigt gjorde rätten till självständighet för Ukraina och andra förtryckta nationaliteter till en viktig del av sin politik. Enligt den ukrainska historieprofessorn och akademiledamoten Valerij Soldatenko, som jag intervjuade under en historikerkonferens i Petersburg 2017, var den ryska revolutionen en mångnationell revolution, där stödet från de förtryckta nationaliteterna var en av de viktigaste faktorer som tippade över balansen till bolsjevikernas fördel. Pogromer och etniskt färgad repression användes flitigt av den vita sidan i inbördeskriget. Inom den röda armén var pogromer belagda med dödsstraff.

Historiskt sett är Putins argument falska. Stora delar av västra Ukraina var omväxlande delar av Polen och Österrike-Ungern och hade starka kulturella och religiösa band med dessa riken. Nordöstra Ukraina var ett slags vildmark, dit adelsmän och bönder flydde för att kunna leva som fria kosacker, bortom de omgivande rikenas statliga kontroll och feodala restriktioner. Det var först på 1700-talet som östra Ukraina införlivades med den expanderande ryska stormakten. I likhet med det som skedde i många andra nationer i Europa uppstod en folkligt förankrad nationell identitet och starka nationalistiska rörelser i Ukraina på 1800-talet. Den uppflammande nationalistiska väckelsen var således ingen skapelse av bolsjevikerna, utan ett faktum som dåtidens politiska rörelser hade att förhålla sig till. Som Lenin och bolsjevikerna insåg uppfyller Ukraina alla kriterier för att kunna utgöra en självständig nation: separat historia, kultur, språk, osv. Till skillnad från Hong Kong och Taiwan som alltid har varit delar av Kina. Det vill säga, tills övermäktiga imperialistmakter såg till att dessa områden skiljdes från Kina och lades under främmande kontroll. (Jag nämner det, därför att Storbritanniens imperienostalgiske premiärminister, Boris Johnson, var snabbt ute och försökte dra paralleller mellan Ukraina och Taiwan. Det kan vara bra att hålla det i minnet inför alla de röster som nu försöker utmåla NATO som en defensiv försvarsallians.)

Röster som söker rättfärdiga Rysslands invasion gör vad de kan för att vända våra blickar bort från det som händer här och nu. Störtandet av Viktor Janukovitj 2014 påstås ha varit en USA - ledd statskupp som genomfördes med hjälp av inhemska fascister. Andra hävdar att det var en resning mot en korrupt och odemokratisk ledare och att resningen hade stöd av en stor majoritet av Ukrainas befolkning. Källäget är oklart och historikerna har ännu inte kunnat enas om vad det var som hände. Sanningen kan mycket väl ligga någonstans mitt emellan dessa båda versioner. Men den historiska diskussionens betydelse krymper till intet om vi i stället betraktar det som nu händer i Ukraina. 

Den ryska regimen påstår att de bara vill ”befria” det ukrainska folket från en klick fascistiska nationalister, som tagit makten med odemokratiska medel och som tänker sälja ut landet till Väst över huvud på folket. Den bilden motsägs av otaliga rapporter som når oss inifrån Ukraina. De vittnar i stället om en stark nationell identitet och en okuvlig vilja att kämpa för sitt lands frihet.  –”Vi trodde att de skulle välkomnas oss”, påstås en rysk soldat uppgivet säga i ett av klippen som cirkulerar. Den ukrainska demokratin har förvisso brister. Men fascisterna har pendlat mellan två och tre procent och Zelensky valdes med 70 procent av rösterna i val som oberoende observatörer beskrev som fria. Det är mer än vad man kan säga om valen i ”befriarnas” hemland, Ryssland. För att nu inte tala om det två ryskstyrda ”folkrepublikerna” i östra Ukraina, som snarare måste beskrivas som militärdiktaturer. Det är möjligt att Putinregimen lyckas ockupera Ukraina, även om priset verkar bli betydligt högre än vad man räknat med. Men att hålla det kommer att bli svårare. Den återuppväckta ryska imperiebjörnen lär stöta på det hinder som har vält otaliga imperialistiska härskarprojekt över ända – de förtryckta folkens moral och vilja att kämpa för sitt lands frihet.  Putin hade bara behövt fråga sin stukade imperialistiske kollega och motpart på andra sidan Atlanten för att få reda på det.

* De svarta hundradena var en storrysk fascistisk organisation som stödde tsarväldet i början av det förra århundradet. De var extremt våldsbenägna och ägnade sig huvudsakligen åt pogromer och etnisk repression.

Kommentarer

0
Rickard B. Turesson
2 years ago
Vad anser en ukrainsk vänsterorganisation? Åtminstone en, Arbetarrörelsens samordningsråd (KSRD) i Ukraina, har uttalat sig: https://kommunisten.nu/?p=12397. Hur stor den är undandrar sig min bedömning, men den har i varje fall funnits sedan 2010.
Like Like Citera
0
Anders Romelsjö
2 years ago
Benny diskuterar nu statskuppen, men har nog missat att jag tydligt skrev att statskuppen inte alls ursäktar Rysslands angrepp. Skrev "Kan inte ursäktas av Nato:s reella utvidgning österut, inbördeskrig i stället för FN-stödda Minsk 2, viss tolerans för neonazism med nya statyer, Azovbataljonen i nationalgardet etc (vilket Zelensky i början försökte motarbeta), eller statskuppspåståenden."Har samma bild som Benny om befolkningens stöd för regeringen i Ukraina. Inte bara ett folkrättsvidrigt krig, utan ett synnerligen ostrategiskt krig för Ryssland, ett krig som stärker USA-imperialism), Nato och ger dem friare händer. Samt medför fattigdom i Ryssland och för hundratals miljoner som det kan se ut idag.
Like Like Citera
0
Benny Andersson
2 years ago
Visst, det är svårt att hävda annat än att Euromaidan 2014 var en kupp. Men det hindrar inte att kuppen kan ha haft brett stöd. Det är två olika frågor. Ukrainare jag pratade med 2017 menade att folk i gemen inte hade mycket till över för Viktor Janukovits regim, främst därför att den ansågs vara genomkorrumperad. Frågan om relationen till EU och NATO å ena sidan, och Ryssland å den andra var inte den huvudfråga amerikansk och västeuropeisk press försökte framställa det som. Men jag har också hört och läst andra tolkningar av händelserna 2014. Min poäng, som Anders Romelsjö verkar ha missat, är att vi inte behöver fördjupa oss i dessa frågor för att ta ställning till det som händer idag i Ukraina. I den ryska propagandan tillmäter man däremot Euromaidan en enorm betydelse. Man vill knappt tala om annat. Enligt propagandan från Kreml ska berättelsen om Euromaidan som fascistkupp bevisa att Ukraina av idag, sju år senare, styrs av en liten klick fascister som ovanför folkets huvuden försöker lotsa in Ukraina i EU och NATO. Men även om tolkningen av Euromaidan skulle råka vara sann, bevisar det ingenting om Ukraina av idag. Hundratals rapporter inifrån dagens Ukraina vittnar tvärtom om motsatsen – en överväldigande majoritet som stöder sin regering och som är beredda att kämpa för Ukrainas självständighet med vapen i hand. De jublande folkmassor som tar emot den ryska invasionsarmén som befriare finns bara i Putinregimens önsketänk. Kreml trollfabriker försöker få oss att bortse ifrån detta uppenbara faktum. För att istället få oss att gräva ner oss i oändliga diskussioner om den rätta tolkningen av Euromaidan 2014.
Like Like Citera
1
Anders Romelsjö
2 years ago
Rysslands folkrättsvidriga angrepp måste förstås fördömas. Har gjort så på blogg sedan 24/2 och som medverkande/skribent i uttalande i bl.a Sveriges fredsråd. Kan inte ursäktas av Nato:s reella utvidgning österut, inbördeskrig i stället för FN-stödda Minsk 2, viss tolerans för neonazism med nya statyer, Azovbataljonen i nationalgardet etc (vilket Zelensky i början försökte motarbeta), eller statskuppspåståenden. Artikeln har inte ställning till om det var en statskupp. Jag tycker starka skäl talar för att den av USA och EU-stödda omvälvningen av folkvald president. Janukovitj fick 69 % av rösterna i valet 2010 som prisades av OSSE.

Bl.a anför Lars Drake argument för att omvälvningen kan ses som en statskupp. Anför utdrag ur en artikel:Var det en kupp?


Myndighetsbyggnader ockuperades. Flera parlamentsledamöter blev hotade och bortdrivna från parlamentet och talmannen misshandlades (och avgick!). Skjutvapen, molotovcocktails och diverse tillhyggen användes av de demonstranter/ockupanter som till stor del tillhörde den Högra sektorn, en högerextrem nationalistisk organisation som senare haft stor betydelse i privatfinansierade bataljoner i inbördeskriget. 273 skjutvapen stals den 18/2 2014 från Ukrainas Säkerhetstjänst av Maidanvänliga grupper i Ivano-Frankivsk i västra Ukraina. Det är inte därmed sagt att dessa vapen användes i skjutningarna den 20/2 utan att det ökade hoten för en statskupp vilket kan ha påverkat utvecklingen i landet. [6]

De som hävdar att det inte var en kupp hänvisar till att det hölls en omröstning i parlamentet, Verkova Rada, då en majoritet röstade för att avsätta sittande president. I konstitutionens §111 står det att parlamentet kan avsätta en president som gjort sig skyldig till högförräderi eller annat brott. Det räcker med enkel majoritet för att starta en process med sådant syfte. Därefter ska en särskild kommission tillsättas för att utreda anklagelserna. Det slutliga beslutet om eventuell avsättning ska tas av parlamentet med stöd från minst tre fjärdedelar av de röstberättigade. [7] Det tillsattes ingen kommission och de som röstade för avsättande var färre än tre fjärdedelar av ledamöterna. Till och med nuvarande president, Petro Poroshenko, har sagt att konstitutionen inte följdes. [8]

Hur kan man kalla detta för något annat än en kupp?

Referenser

[6] https://www.kyivpost.com/article/content/ukraine-politics/weapons-ammunition-stolen-from-ukrainian-security-service-in-ivano-frankivsk-337153.html

[7] https://en.wikisource.org/wiki/Constitution_of_Ukraine,_2010

[8] http://en.interfax.com.ua/news/general/273340.html
(https://www.synapze.se/2022/01/21/maidan-2014-och-faktaresistens/;https://www.globalpolitics.se/ukraina-februari-2014-statskupp-eller-inte/;
Like Like Citera
1
Anders Björnsson
2 years ago
Det gör gott att läsa Benny Andersson. Så klok och balanserad. Den ukrainska tragedin är småstatens tragedi (och småstat här betyder frånvaro av stormaktstatus, har inte med befolkningsstorlek att göra). Och Peter Sundborgs genomtänkta inlägg om vänsterismens förfall, dess relativistiska ideologi, var också synnerligen efterlängtat. Viktigt dock att inte falla in i rysshetsen. Ryssland, som stat och folk, har många gånger räddat Europa, inklusive Ukraina. Nu angriper Ryssland, under Vladimir Putin, Ukraina; angriper därmed Europa. Det är det tjugoförsta århundradets stora paradox. Ty också Ryssland är ett europeiskt land. Och vi måste – oavsett regim – ta det till oss. Läsa Krig och fred i Barbara Lönnqvists förnämliga nyöversättning. Markera avstånd till Dick Harrisons ohistoriska svammel om det evigt ryska onda (Svenska Dagbladdret 5/3).
Like Like Citera
0
Benny Andersson
2 years ago
Visst spelar hotet från NATO, som trängt ända fram till det europeiska Rysslands gränser, en roll. Men, ska man tro på Putins tal strax innan invasionen, där han förnekade Ukrainas rätt till nationellt oberoende, handlar det också om betydligt otäckare saker. Och visst, det var i den nationella frågan som det skar sig mellan Lenin och Stalin. Det har bla Moshe Lewin visat. Men Stalins syn bottnade i uppfattningen att den nya sovjetsstaten bara kunde byggas med hjälp av en allsmäktig centraliserad statsmakt, det vill säga genom att fortsätta inbördeskrigens och den sk krigskommunismens auktoritära metoder. Jag tror inte att slavofili spelade någon större roll. Putins beundran för Stalin handlar nog mest om den senares roll som hårdhänt byggare av ett imperium. Putins vision om att bygga ett Ryssdominerat Eurasien däremot, har klara slavofila inspirationskällor och i den visionen spelar Ukraina en central roll. Men Putins centrala idé, att Ukraina alltid har utgjort en del av ”moder Ryssland” och därför saknar rätt till självständighet går tillbaka till det ryska tsarväldets viktigaste legitimerande idé – att tsarerna hade fått sin envåldsmakt av Gud (och att den därför inte var något människorna hade rätt att ifrågasätta). För att underbygga den idén påstod man att Moskvariket ytterst hade sina rötter i Kiev, som under tidig medeltid var den ortodoxa trons viktigaste centrum bland de slaviska folken. Därav påståendet att det finns tre slags ryssar – ryssar, lillryssar (ukrainare) och vitryssar som alla har sina historiska rötter i Kievriket och som historiskt utgör samma folk. Det finns inte ett uns av sanning bakom den idén. Den hör hemma i samma kategori som Olof Rudbecks storsvenska 1600-talsfantasi att Sverige utgör alla folks urhem. Kievriket krossades av mongolerna på 1200-talet, när Moskva knappt var mer än en perifer bondby långt borta i ingenstans. Ett ryskt rike med Moskva som centrum uppstod senare, till en början som vasallstat till mongolerna. Putins viktigaste inspirationskällor ligger här – i tsarernas envälde och imperiebygge, och i det religiösa hopkok som användes för att legitimera det.
Like Like Citera
0
Sven Andersson
2 years ago
Tänker på slavofilerna den ryska kulturströmning, som i mitten av 1800-talet hade en mycket framträdande roll i det ryska och som i strid med de samtida så kallade zapadnikerna, de västerländskt sinnade, hävdade nödvändigheten för Ryssland att vara på sin vakt mot den västerländska kulturen, en ståndpunkt som baserades på teorin om den slaviska kulturens överlägsenhet gentemot den västerländska. Slavofilerna stödde ofta Stalin som de betraktade som den ryska ledare som lyckats ena alla slaver i ett rike. Lenin i motsats till Stalin var 1922 vid Sovjetunionens bildande för en uppdelning av olika nationaliteter i egna formellt självständiga republiker. Kompromissen mellan Lenin och Stalin blev ett centraliserat kommunistparti som skulle hålla ihop Sovjetunionen som ett kitt. Stalin verkar mer förakta de olika nationaliteterna sedan sin uppväxt i Kaukasus. Hans bok om den nationella frågan 1913 var egentligen ett beställningsverk från Lenin vilket han lär ha sagt till Milovan Djilas. Putin verkar i sin artikel från juli 2021 ha anslutit sig till en lång tradition av slavofiler, där Stalin erbjöd kontinuitet. Där är han en klassisk nationalist även i den tyska traditionen t.ex ockupationen av Sudet. Å andra sidan tror jag att de flesta ryssar (oavsett ideologi) inklusive Gorbatjev var/är oroade över NATOs inringning av Ryssland med atomvapen (vem skulle inte vara orolig över det?). Det tror jag inte är en fint från Putin.
Like Like Citera

Comments for this post are closed

Mest läst av skribenten

Senast på bloggen

Category Image

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.