Sovjetiska stridsvagnar på Budapests gator 1956. © Foto: Fortepan / Nagy Gyula, CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

Elva dagar in på Rysslands folkrättsvidriga invasion av Ukraina uppmanas jag av Aftonbladets ledare att framgent anse att all information från ryska källor är lögn, om inte motsatsen först har bevisats. Detta torde i stort sett vara ett klokt råd. Problemet kan vara att vi sedan länge bort inta samma skeptiska hållning, bland annat till Aftonbladets ledare och nyhetsredaktion och till dess källor, i synnerhet i krigstider. Samt att läsa historia, inte bara militärkommunikéer. Jag arbetade hösten 1956 som armerare i ett cementgjuteri. Liksom större del av min släkt var jag självklart socialdemokrat. Som de flesta i min omgivning var jag också rädd för ryssen. I kommunen fanns bara en kommunist, vägmästarens pojke. Egentligen var jag nog pacifist, men funderade samtidigt på att ta värvning om ett par år. Ty jag hade hört att man som knekt skulle bjudas på realskoleutbildning och därefter bli polis - om man, till skillnad från alla mina förfäder , nått minst 178 cm i längd. Detta infriades tyvärr aldrig för mig, eller för någon släktning i min generation.

Jag var 15 år och min lön på A-Betong var 2,25 i timmen. Mitt arbetslag höll till vid änden av Hästhagens nedlagda torvmosse. Vi band med najtråd armeringar till försträckta balkar. Det var kallt som fan (rent ut sagt), och vi eldade med dieselolja i en rostig plåttunna för att hålla fingrarna varma, eftersom sysslan inte lät sig utföras med handskar på. Lagledaren Nore, i 30-årsåldern, var den som hjälpligt kunde läsa ritningar, fast han var ofta trött på grund av sin illa skötta sockersjuka, I laget fanns ytterligare två: ett par inbussade Växjöbor som turades om att mobba Nore. Tage var i sextioårsåldern och ganska beroende av kaffegök, som han diskret höll varm vid eldtunnan där han gärna satt. Den andre, Hugo, var ungefär av hans ålder, fast nykter. Han bodde granne med Tage och berättade vid värmepauserna vid tunnan (då Tage ofta tog en fridag) ofta mindre smickrande detaljer om Tages familjeliv. Och om sin beundran för vapenbröderna vid finska Sallafronten mot Sovjet, där han påstod sig som frivillig ha verkat 1940. Idag är alla i laget, förutom jag, sedan länge döda.

Det kalla kriget hettade till i Suez och Ungern denna höst. Efter en orolig sommar i Folkrepubliken Ungern, med oppositionella studenter i hela landet som ställde berättigade krav på industri- och jordbruksreformer, demokrati och yttrandefrihet, utbröt ett väpnat uppror den auktoritära regimens och Moskvas grepp. Revoltörerna var en högst blandad skara av reformkommunister, demokratikämpar, fascister och reaktionärer. Det var en första orangerevolution, långt innan begreppet var uppfunnet. En ny regering under den återinsatta reformkommunisten Imre Nagy som premiärminister upprättades under några dagar. Det påstås från trovärdiga källor att Nagy skulle sträva efter att ansluta Ungern till Nato, och han bröt till slut med Warszawapakten. Men han tappade greppet och Ungern hamnade i ett tillstånd av anarki. CIA:s radio Free Europa stödde energiskt upproret.

Efter mycket vånda inom SUKP gick Sovjets Röda Armé med 24 000 man till motangrepp med de trupper som alltsedan 1945 fanns förlagda i landet - på samma sätt som de västallierades trupper ännu var förlagda i det besegrade Tyskland. Uppdraget gavs att angripa fascister (med eller utan citattecken). Sedan grupper av motståndsmän omedelbart brutit en vapenvila invaderade Sovjet landvägen i stor skala den 4 november. János Kadar tillsattes av segrarna som premiärminister. Totalt cirka 2 700 ungrare blev dödade i striderna, 341 blev avrättade och 22 000 blev dömda till fängelse, 13 000 sändes till arbetsläger. Den sovjetiska sidans förluster uppgick till 669.( Det har också redovisats betydligt högre förlustsiffror.) 8 000 ungrare flydde till Sverige. En våg av antikommunism följde i Västeuropas länder. Ett betydande antal medlemmar lämnade de lokala kommunistpartierna. Däribland vägmästarens pojke.

Min storebror, som var medlem i SSU Malmö, deltog i en socialdemokratisk mobb som angrep och vandaliserade SKP:s kontor i staden. Fast det berättade han med beklagande för mig först 30 år senare. Nyheterna strömmade från den 23 oktober in om den ungerska revolten. Det blev förstås den före detta Sallakämpen Hugo som på min arbetsplats tog kommandot över debatten runt eldtunnan . Han var kanske mer påläst än vi andra, men maniskt antirysk och antikommunistisk - vilket då var synonyma begrepp.

Jag hade tidigare i veckan skänkt uppåt en timlön till den humanitära ”Ungernhjälp” som snabbt hade organiserats av sympati med det drabbade landet. Jag själv hade dessförinnan tidigare främst bildat mig genom att läsa Rekordmagasinet, Manhattandeckare och Folket i Bild. I den senare skrev Sara Lidman, som då var engagerad i AMSA (Aktionsgruppen mot Svensk Atomvapen). Jag höll med henne, förstås. Så jag var tvungen att för min heders skull, utan att ha så mycket på fötterna, ändå ifrågasätta Hugos tolkning av utvecklingen i Ungern. Jag förordade en linje av pacifism och neutralitet som armeringslagets linje. För övrigt delades min hållning vid denna tid väsentligen av Sveriges regering och av flertalet västländer.

Den togs dock inte väl upp av Hugo, som genast tog mig avsides och framhöll att jag i stället skulle hålla tyst när moget folk (det vill säga han själv) talade, och att jag i annat fall riskerade mycket allvarliga kroppsskador. Eftersom han nog insåg att han var klenare än jag, antydde han att han kände folk som skulle vara honom behjälpliga om det skulle bli med manuell korrektion av mig. Att Hugo nog var fascist förstod jag långt efteråt, ty jag hade aldrig tidigare sett någon sådan i verkligheten. Men under dessa veckor vädrade han viss morgonluft. Vilket jag långt senare förstod att fler fascister i Europa gjorde, framför allt pilkorsarna, Hitlers forna quislingar i Ungern, som efter 10 år i kylan nu väcktes till liv med lynchningar av överlevande judar, romer och av partitrogna kommunister. Om denna sida av upproret talades då tyst i svenska medier - ifall den nämndes var det som exempel på rysk desinformation - eller som då kallades ”propaganda”. Långt, långt efteråt fick jag en liten annorlunda detaljbild av en gammal vän. Hen var vid revolten drygt 4 år och bodde i Budapest med sin judisk-kommunistiska familj. Under dessa veckor insisterade deras - varken judiska eller kommunistiska - grannfamilj på att få göra ett litet hål i staketet mellan tomterna, så min minderåriga vän vid behov kunde krypa över till grannen som skydd mot en emotsedd fascistisk lynchmobb. Veterligen behövde detta hål ej användas, och familjen kunde kort därpå fly till Sverige. Men min vän minns ännu den oerhörda lättnad hens familj kände när de i början av november plötsligt hörde det typiska slamrandet från larvfötterna hos en sovjetisk tank på gatan där den bodde.

Men jag har nu, många decennier och åtskilliga imperialistiska krig senare, blivit mera historiemedveten och skeptisk mot hastigt påkomna krigsopinioner. Det är mycket länge sedan Sovjetryssland och dess ledare för mig var socialistiska hjältar. Rysslands invasion är ännu ett brott av en imperialiststat och sannolikt fördärvligt för socialismen och alla inblandade folk, inklusive vårt. Men när en ledare eller en stat agerar på ett så till synes irrationellt sätt hjälper oss ett blygsamt mått av historiekunskap att begripa (märk väl, inte gilla) deras beteende. Det var kanske det jag mycket dunkelt anade i slutet av oktober 1956.

Kommentarer

0
Hans
7 months ago
Tack för uppmuntrande kommentar! Själv har jag redan i självförsvar anammat identiteten av en vårrulle, därtill en sådan, vars bäst-föredatum sedan länge har passerat.
Like Like love 1 Citera
2
Henrik Skrak
8 months ago
Tack för detta grodperspektiv (det var både informativ och trevlig läsning och jag ser fram mot memoarerna).

Grodperspektivet just nu, då vi inom en snar framtid med stor sannolikhet kommer gå med i Nato, är ju också viktigt. Sydsvenskan låter idag på nyhetsplats döma ut alliansfriheten (om nu någon alliansfrihet i strikt bemärkelse längre kan sägas existera i mischmaschet av olika säkerhetspolitiska avtal med andra västländer både i och utanför Nato). Rubriken på första sidan lyder: “Hultqvistdoktrin sågas av experter”. Själva artikeln av Erik Magnusson pläderar sedan för Natomedlemskap genom att okritiskt referera och citera “experterna” Ann-Sofie Dahl och Tomas Ries. Vi får genom Nato en garanti om militärt stöd i händelse av fientligt angrepp, sägs det. Journalisten Magnusson tar dock inte upp priset för denna garanti. Angrips annat Nato-land måste Sverige uppfylla denna garanti genom att ställa upp med vapen och militär. Och här kommer grodperspektivet: Om Sverige följer samma mönster som USA är det högst troligt att alla de riksdagsledamöter, som nyligen röstat igenom militär hjälp till Ukraina, vid en framtida konflikt med svensk insats i stor utsträckning ser till att hålla sig skadelösa; det är en mycket mindre andel av barn och barnbarn till kongressledamöter och senatorer i USA som offrats i USA:s krig jämfört med befolkningen i stort. Frågan är då vad jag själv gör nu. Jag återkommer till detta och ger först en grodperspektivistisk historisk bakgrund till min handlingsplan.

1978 var det dags för mig att mönstra i Kristianstad. Psykologen frågade mig varför jag ville göra min militärtjänst. Jag sa: “Egentligen är jag pacifist men om det blir för många pacifister så ökar det argumenten för en yrkesarmé och då kommer fascistjävlarna att ta över förr eller senare.” Psykologen drog på munnen och jag fick göra min militärtjänst som spaningsgruppchef på I11 i Växjö. Men varför sa jag då detta till psykologen? Det berodde på att jag blivit övertalad av mina kamrater i Röd Ungdom, dåvarande SKP:s ungdomsförbund. De hade tagit kuppen i Chile som exempel. De hade också lyft Sveriges säkerhetspolitik - alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig – som en bra politik. Vi skulle klara oss undan stormaktskonflikter. Men skulle den politiken vara trovärdig i omvärldens ögon fordrades att vi kunde försvara oss militärt.

De flesta av mina vänner delade dock inte mina partipolitiska sympatier. När det var dags för dem att mönstra gick de till biblioteket och läste in sig på lämpligt symptom. Klaustrofobi vet jag var särskilt populärt. Så de slapp undan. De fick frisedel eller vapenfri tjänst. Och de skrattade åt mig när jag cyklade iväg till regementet i mina grönkläder. Där fick jag bo på logement tillsammans med killar som kom från bruksorterna runt omkring och stod långt ifrån den livsstil jag och mina vänner odlade. Där fanns knuttar och raggare men den ömsesidiga misstänksamheten bröts till slut. En dag kom en av raggarna, Jensen, fram till mig och sa: “För fan Skrak, jag och mina kompisar brukar slå kommunister men du är ju schysst.”

Så vad gör jag nu då med tre ungar och en framtid där vi (om inte ett under sker) snart kommer ha Nato-medlemskap i kombination med allmän värnplikt? Jo, jag ska säga till mina barn när det blir dags för dem att mönstra: Det pappa en gång trodde på som en förnuftig svensk säkerhetspolitik, något som hållit oss utanför krig i två hundra år, det är över och förbi. Så gör inte som pappa. Gör istället som pappas lagom radikala medelklasskompisar gjorde. Bli samvetsöm. Bli klaustrofobisk. Rulla in dig i en matta och skrik “jag är en vårrulle”.
Like Like like 1 Citera

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.