Strax efter det att vår riksdag med partikonsensus beslutat skicka vapen till Ukraina skrev socialdemokraterna Kenneth G Forslund, ordförande riksdagens utrikesutskott, och Niklas Karlsson, vice ordförande riksdagens försvarsutskott, att “Socialdemokraternas slutsats är att det tjänar Sveriges säkerhet bäst att stötta Ukrainas möjligheter att försvara sig mot Ryssland.” De tycks vidare mena att politiken visserligen är ovanlig men att det inte heller är något helt nytt: “Något liknande har Sverige inte gjort sedan Sovjetunionen angrep Finland 1939.”

Möjligen var det som skedde då “något liknande” men det finns väsentliga skillnader mellan Sveriges agerande 1939 och Sveriges agerande 2022, skillnader som är belysande och som för mig gör det omöjligt att köpa argumentet att militärt stöd till Ukraina ökar Sveriges säkerhet. Det är precis tvärtom.

Beslutet att skicka vapen till Finland och därmed göra avsteg från neutraliteten skedde 1939 under trycket av en stark opinion hos folket. Någon sådan opinion föregick inte beslutet att skicka vapen till Ukraina 2022.  Opinionsundersökningar visade att en klar majoritet av medborgarna tyckte att vi inte skulle skicka vapen. Det tryck som påverkar våra politiker idag vad gäller utrikespolitiken kommer från USA.

Åter till 1939. För att ändå hävda att vapenhjälpen till Finland inte innebar att Sverige övergav neutraliteten menade samlingsregeringen att konflikten kunde betraktas som lokal och att vapenhjälpen inte riskerade att Sverige drogs in i en större konflikt mellan stormakter. Väsentligt och avgörande för att omvärlden skulle acceptera en sådan tolkning var att Sverige (tillsammans med Norge) samtidigt sa nej till en brittisk-fransk begäran om att få förflytta trupper genom Skandinavien för att undsätta Finland. Detta visade att Sverige inte agerade ombud och det gjorde också att Sverige kunde spela en diplomatisk roll under fredsförhandlingarna mellan Sovjetunionen och Finland.

Det är helt annorlunda nu. Militär hjälp till Ukraina samtidigt som vi låter amerikanskt bombflyg öva i svenskt luftrum är mera av en krigsförklaring. Och någon diplomatisk lösning tycks ingen ledande svensk politiker vilja se. Det skulle ju innebära att Ryssland “belönades” för sin aggression så som Sovjetunionen vid fredsslutet med Finland 1940 “belönades” för sin.

Detta är inte en politik som tjänar Sveriges säkerhet. Det är ytterligare ett steg på den äventyrliga väg som beträddes i och med Ingvar Carlssons ansökan om svenskt EG-medlemskap sommaren 1990. 

Att Sveriges riksdag beslöt skicka vapen är djupt oroande. Att samtliga partier ställde sig bakom är närmast chockerande.   

Kommentarer

0
Henrik Skrak
2 months ago
Tack Sven Andersson för kommentaren. Jag skulle dock inte vilja påstå att regeringen 1939 såg vapenhjälpen till Finland som något “riskfritt”. Det var inte utan vånda man tog beslutet. Och (som du var inne på genom att referera ÖB) det var säkert inte utan vånda man tog detta beslut om vapenhjälp till Ukraina. Ett liknande övervägande måste ha gjorts. Dock med den skillnaden att man nu hade folkopinionen mot sig. Men våra makthavare har ju varit framgångsrika förut. Kunde man machiavelliskt lura i folk att skälen för den svenska insatsen i Afghanistan var demokratiexport och kvinnans befrielse kan man säkert lura i folk att vapenhjälp till Ukraina ökar vår säkerhet. Det verkliga skälet i båda fallen känner vi ju. Lojalitet med USA. Själv är jag anhängare av den gamla säkerhetspolitiken uttryckt som alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Men jag inser ju samtidigt att de små stegens tyranni sedan över tre decennier tillbaka troligen gjort den hållningen obsolet. Då har vi följande att välja på. Antingen Nato-medlemskap eller den form av alliansfrihet vi har just nu, ett gytter av bilaterala avtal där det mest långtgående är det med Finland som i praktiken kan sägas innebära en militär allians. Och detta ska då Socialdemokraterna (och vi) försvara mot Nato-anhängare som kommer hävda att det innebär “only the bad but nothing of the good”. Redan syns sprickor i den socialdemokratiska fasaden. Vänsterpartiet är inte att lita på.

Till sist; vad gäller den “feministiska utrikespolitiken” är väl problemet med den att den inte är feministisk.
Like Like Citera
0
Sven Andersson
2 months ago
Sverige ansåg väl det riskfritt att skicka vapen till Finland medan det var stor risk att skicka vapen till motståndsrörelsen i Danmark och Norge. Alltså gjorde man inte det. Vår vapensändning till Ukraina ökade hotet mot Sverige enligt ÖB och ändå fattade mdn det beslutet! Föga hjälpte det att man i efterhand reste runt för att få löfte om hjälp om vi blir angripma. De löften vi fick var mer än klapp på axeln än konkreta besked om vilken typ av hjälp. Kanske fish and chips från Johnson? Ännu mindre ökade säkerheten genom att man höjde satsningarna på militärbudgeten. De pengarna lär inte resultera i ett starkare försvar ännu på några år. Är inte imponerad av den feministiska utrikespolitiken!
Like Like Citera

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.