Strax efter det att vår riksdag med partikonsensus beslutat skicka vapen till Ukraina skrev socialdemokraterna Kenneth G Forslund, ordförande riksdagens utrikesutskott, och Niklas Karlsson, vice ordförande riksdagens försvarsutskott, att “Socialdemokraternas slutsats är att det tjänar Sveriges säkerhet bäst att stötta Ukrainas möjligheter att försvara sig mot Ryssland.” De tycks vidare mena att politiken visserligen är ovanlig men att det inte heller är något helt nytt: “Något liknande har Sverige inte gjort sedan Sovjetunionen angrep Finland 1939.”
Möjligen var det som skedde då “något liknande” men det finns väsentliga skillnader mellan Sveriges agerande 1939 och Sveriges agerande 2022, skillnader som är belysande och som för mig gör det omöjligt att köpa argumentet att militärt stöd till Ukraina ökar Sveriges säkerhet. Det är precis tvärtom.
Beslutet att skicka vapen till Finland och därmed göra avsteg från neutraliteten skedde 1939 under trycket av en stark opinion hos folket. Någon sådan opinion föregick inte beslutet att skicka vapen till Ukraina 2022. Opinionsundersökningar visade att en klar majoritet av medborgarna tyckte att vi inte skulle skicka vapen. Det tryck som påverkar våra politiker idag vad gäller utrikespolitiken kommer från USA.
Åter till 1939. För att ändå hävda att vapenhjälpen till Finland inte innebar att Sverige övergav neutraliteten menade samlingsregeringen att konflikten kunde betraktas som lokal och att vapenhjälpen inte riskerade att Sverige drogs in i en större konflikt mellan stormakter. Väsentligt och avgörande för att omvärlden skulle acceptera en sådan tolkning var att Sverige (tillsammans med Norge) samtidigt sa nej till en brittisk-fransk begäran om att få förflytta trupper genom Skandinavien för att undsätta Finland. Detta visade att Sverige inte agerade ombud och det gjorde också att Sverige kunde spela en diplomatisk roll under fredsförhandlingarna mellan Sovjetunionen och Finland.
Det är helt annorlunda nu. Militär hjälp till Ukraina samtidigt som vi låter amerikanskt bombflyg öva i svenskt luftrum är mera av en krigsförklaring. Och någon diplomatisk lösning tycks ingen ledande svensk politiker vilja se. Det skulle ju innebära att Ryssland “belönades” för sin aggression så som Sovjetunionen vid fredsslutet med Finland 1940 “belönades” för sin.
Detta är inte en politik som tjänar Sveriges säkerhet. Det är ytterligare ett steg på den äventyrliga väg som beträddes i och med Ingvar Carlssons ansökan om svenskt EG-medlemskap sommaren 1990.
Att Sveriges riksdag beslöt skicka vapen är djupt oroande. Att samtliga partier ställde sig bakom är närmast chockerande.
Kommentarer
Till sist; vad gäller den “feministiska utrikespolitiken” är väl problemet med den att den inte är feministisk.